Superryktsten och lite mera tempo

I går kväll fick jag sms från Färjerederiet att Avanfärjan börjat köra för säsongen. Hade alltså kunnat åka färja när jag skulle till stallet i morse. Men många månaders uppehåll har uppenbarligen gjort mig ringrostig på området, för när jag var klar att åka insåg jag att jag precis skulle missa nästa färja... Ville inte vänta en halvtimma på nästa så jag åkte omvägen ner till Gäddvik och runt i alla fall. Lyssnar på en MKT bra ljudbok i bilen (Blodsbröder av Jeffrey Archer) så då går tiden fort!



Feykir släpper verkligen MASSOR av päls nu! Hoppas jag snart kan anlita Eva och Emelie till att ge honom en riktig "genomkörare" med allt vad skrapor, ryktstenar och borstar heter! Mina händer tycker ju att det är ganska plågsamt...





Måste i alla fall tipsa om en helt SUVERÄN ryktsten! Jag använder visserligen främst "mirakelskrapan" som jag visat bilder på tidigare. Men på vissa delar av hästen, där det mest är den mjuka ulliga pälsen, tycker jag ryktsten är allra bäst. Insidan av bakbenen t ex. Det som gör ryktstenen ovan så suverän är att den dels "river" oerhört bra och dessutom i det närmaste är outslitlig! Nu kommer ni väl inte att tro mig, men jag köpte den faktiskt under tiden vi bodde i Kiruna. Alltså MINST 8-9 år sedan!!! Vi var hemma i Umeå på besök när jag gick in på en ridsportaffär för att köpa ryktsten. Kvinnan i affären tipsade om denna, visserligen förhållandevis dyra (kan det ha varit 65 kr?) ryktsten som enligt henne var överlägsen alla andra. "Dessutom smular den inte sönder på nolltid, som de andra, utan räcker JÄTTELÄNGE!" sa hon. Och det visade sig ju definitivt stämma!



När Feykir fått en omgång med både skrapa och ryktsten gick vi in i stallet för att sadla och tränsa. Då kunde jag till min glädje konstatera att den stora valk han tidigare fått framför sadelgjorden nu nästan är borta! Bestämde att jag skulle plocka fram viktmåttbandet igen efter ridturen. Har blivit så besviken senaste gångerna jag mätat honom då jag verkligen trott att han gått ner lite men måttbandet visat motsatsen... Trots att t o m Sylvia tyckt att han sett smalare ut. Men nu MÅSTE det väl ändå märkas??!! (När Fia och jag var på Bodentravet för några helger sedan konstaterade vi att både Lukka och Feykir hade en sådan valk. Fast när hans kändes hård så var hennes alldeles mjuk - nästan som om den bara var en bubbla av luft. Hans valk kändes därför som att den skulle vara svårare att få bort. Men nu har den alltså redan krympt ihop!)



När vi red iväg och passerat unghästhagen ville Feykir absolut gå ut i skogen vid sidan av vägen, där vi ibland brukar "böja och bända" runt träden under barmarksäsongen. Nu hade det torkat upp riktigt fint, så jag bestämde att det var dags för lite lösgörande skogsridning. Det är nyttigt när hästen både behöver korta och länga steget i ojämt terräng och dessutom kan man utnyttja att det är väldigt naturligt för hästen att böja kroppen och man rider slalom och volter runt träd.
Feykir verkade tycka det var roligt som omväxling!



När vi var nere på vägen red jag lite sidförande åt båda hållen och han kändes redan ganska mjuk och trevlig så vi övergick snart till tölt. Red till sjön och vände sedan tillbaka. På hemvägen ökade vi tempot i tölten. Eftersom jag fått fokusera så mycket på att bromsa Feykir den senaste tiden måste jag nu få honom att känna att han verkligen FÅR öka tempot. Red därför längre sträckor i ett lite högre tempo, samtidigt som jag sidförde fram och tillbaka över vägen. Mitt fokus var på att försöka behålla sitsen så bra som möjligt även när tempot blev högre. Även jag behöver definitivt de där längre sträckorna - så att jag hinner få koll på motoriken!



Några våldsamma ökningar blev det ju inte... men lite snabbare än vanligt i alla fall och på slutet blev takten hyfsad tack vare allt sidförande. Feykir fick en kort skrittpaus och sedan avslutade vi med att trava.



De senaste månaderna har Feykir av någon anledning fått för sig att det är något farligt vid grinden till vallackernas sommarhage, som vi passerar på vår "avslutningstravsträcka". När vi närmar oss det stället blir han mer och mer spänd och tappar traven. Jag har provat lite olika varianter för att hantera det. På slutet har jag gjort så att när han övergått till spänd tölt har jag INTE försökt få tillbaka traven utan istället samlat ihop honom massor och låtit honom tölta lååångsamt en lång sträcka. Nu hade han uppenbarligen fattat att om han fånade sig för den där grinden så skulle det bli JOBBIGT - för han travade faktiskt förbi, med bibehållen form!



Tillbaka i stallet plockade jag fram viktmåttbandet, medan jag intalade mig att inte bli besviken om det fortfarande visade 398 kg. För det är ju verkligen ingen exakt vetenskap med ett sådant måttband - och jag hade ju faktiskt med egna ögon sett att valken framför sadelgjorden nästan var borta! Min misstro mot bandet vändes dock snabbt när det idag visade 385 kg! I princip 15 kg ner alltså!!! Det räckte visserligen med att Feykir vände på huvudet och därmed aktiverade ryggmusklerna för att måttbandet skulle visa en betydligt högre vikt igen... men i kombination med "ögonmått" tycker jag ändå att det är ett bra hjälpmedel!



Min inte längre lika tjocka häst fick två äpplen, lite betfor och mycket betforvatten i en hink och han slafsade belåtet i sig detta medan jag förberedde hö till lunchfodringen. Han var sedan så modig att jag kunde få in honom genom den OTÄCKA grinden till hagen utan att behöva hämta grimma och grimskaft. (Han vet så väl att man kan få hemska elstötar av grinden - och blir jättestressad så snart det knäpper i tråden. Men det är praktiskt med hästar som har stor respekt för stängsel!)