lördag 16 november 2019

Minus 16 och sol - HÄRLIGT!!!

Idag valde jag helt rätt ridväg - och Hamingja verkade SÅ nöjd med att matte lyssnat på hennes (mycket tydliga) "gör om - gör rätt...!!!" igår! Jag red genom skogen bort till Torrbergsvägen och på bilden ser ni första/sista sträckan på högra vägen bakom vägbommen, med trevligt underlag för trav och tölt!

Det är mycket sankmark i skogarna runt Mariebäck och man behöver passera ett par sådana områden för att ta sig till Torrbergsvägen. Men nu var dessa helt frusna så vi kunde satsa på lösgörande "terrängtrav" nästan hela vägen genom skogen! Och på Torrbergsvägen visade sig underlaget vara minst lika bra: breda, jämna hjulspår som var perfekta för tölt och vid sidan av dessa ett knapp dm-tjockt snötäcke som bara ROPADE på galopp!!!

Hamingja gjorde fina galoppfattningar och till att börja med var galoppen riktigt trevlig, men sedan blev hon hög i formen och så spänd att hon gick över i pass... Hon lyssnade och vädrade - så jag misstänker att hon fick vittring på någon älg... Så ett antal gånger fick vi stanna och börja om från ny galoppfattning. Vid ett tillfälle - medan hon fortfarande galopperade på fort framåt - var hon riktigt nära att "finta bort" mig när hon plötsligt vek av in till vänster mot en jaktstuga... det var nära att jag fortsatte framåt - men ett snabbt mantag räddade mig kvar på hästryggen!

Det perfekta underlaget och sköna vädret gjorde att vi red nästan hela vägen till vändplanen där Torrbergsvägen tar slut. När vi sedan vände hemåt igen insåg jag DIREKT att jag gjort ett riktigt kardinalfel... jag hade ridit med vinden i ryggen... När jag nu fick den i ansiktet istället blev det REJÄLT kallt...! :-O Vi hade dessutom galopperat så pass mycket att jag tyckte Hamingja behövde få en längre skrittpaus... men när hon fått den och vi började rida tölt blev jag varm igen!

Efter förberedelse i form av halt - rygga - samlad skritt gjorde vi en första övergång till tölt och det blev precis en sådan "katapultstart" som Atli påpekade att jag måste komma till rätta med... Jag gjorde en lätt förhållning som Hamingja helt ignorerade...  Under senaste kursen pratade Atli en hel del om vilka signaler vi ska ge till hästen: "Du börjar med att ge den signal som du önskar att hästen lyssnade på. Men om det inte räcker måste du vara MYCKET tydligare. På så vis får du en lyhörd häst!"

Inspirerad av detta gjorde jag nu helt sonika halt - som en tydlig markering att man faktiskt MÅSTE lyssna på förhållningar ÄVEN när man är på hemväg. Det blev en lång stoppsträcka, men gav verkligen effekt! För i nästa övergång till tölt närmast smög hon iväg när hon efter en stund ville dra upp tempot räckte det att jag "tänkte rygga" med sätet för att hon skulle lyssna! Tänk så bra det blir när man gör som Atli säger!!! (Men varför gör man då inte det jämt??!?)

På hemvägen genom skogen varvade vi skritt och trav för att sedan övergå till nedvarvningstölt när vi hade utsikten framför oss som ni ser på bilden ovan. Vid det här laget frös jag ganska mycket om fötterna... Jag brukar ju använda Ola Skinnarmos Sydpolenknep: att ha plastpåsar på fötterna så att tjocksockarna och skornas foder inte blir fuktiga inifrån. Dessutom har jag batteridrivna värmesulor att ta till just i slutet av hemvägen när det brukar bli kallt om tårna... men jag har inte kommit igång med någon av dessa ännu. Det har inte behövts - förrän nu alltså! Så det blir Note to self: att leta fram ett par tunna plastpåsar och ladda sulorna till nästa ridpass!

Rejält rimfrostigt blev det idag!

fredag 15 november 2019

Rimfrost Rider

...är inte bara namnet ridstövlarna jag har på mig på denna bild utan även en bra beskrivning av mig och Hamingja efter dagens ridpass!

ÄNTLIGEN är det fredag!!! Jag har varit så TRÖTT i veckan (alltså ÄNNU mer än vanligt) så jag har verkligen sett fram emot att det skulle bli helg! Och även om jag älskar mitt jobb var det så skönt när jag fick logga ut från jobbdatorn i eftermiddag! Efter en hästdos "uppåt-tjack" i form av Cola Zero åkte jag sedan till stallet för att få en hästdos även bokstavligen!!!

Den senaste tiden har Hamingja lagt sig till med ovanan att skrapa otåligt med ena framhoven när hon   står uppbunden i stallgången. Och idag när jag kom in i hagen och ropade på henne var hon först på väg att göra samma sak - men kom sedan på bättre tankar, satte ner hoven igen och skyndade till mig. 

Ridplanen för dagen var att rida upp vid gamla soptippen för att se om det frusit på tillräckligt för att man ska ta sig hela vägen runt så att man kommer ut på bilvägen igen ovanför lilla galoppbacken åt Avan till. Man måste då passera ett område med sankmark, men för ganska många år sedan hade vi också haft rejält kallt i november och bara "lite lagom" med snö och då var denna runda jättefin att rida... och tänk om den var lika bra nu!

Vad jag hade helt lyckats förtränga när jag hoppades på detta var hur skogsmaskinernas framfart längs skogsvägen en bit bortanför gamla soptippen kört sönder den så mycket att bäcken som passerat där nu istället rinner längs med vägen som förvandlats till en kombination av sankmark och bäck som aldrig riktigt fryser till under vintern... 

När vi kom fram till det första blöta partiet slog Hamingja i "handbromsen"rejält - och jag lyckades inte få henne på andra tankar hur jag än försökte peppa och lirka... tillslut satt jag av för att gå före henne men ändå krävdes det låååååång övertalning innan jag slutligen fick henne med mig. En stund senare kom vi till nästa blöta passage och där blev det tvärstopp igen... och nu var hon ÄNNU mer ovillig att kliva i vattnet... och supertrötta matte hade inte det tålamod som behödes för detta... samtidigt som jag också kunde konstatera att det skymde mycket snabbare än jag hade önskat. 

Det slutade med att vi vände och red tillbaka samma väg som vi kommit - och även på tillbakavägen fick jag hoppa av och gå före henne förbi det första blöta området. När vi ridit hemifrån mot gamla soptippen ägnade vi oss främst åt uppvärmning i trav, men också ett par galopper sedan vi lämnat bilvägen. Och när vi nu var tillbaka nere på bilvägen igen fortsatte jag i riktning mot "världens ände-korsningen" medan jag lät Hamingja ägna sig åt "speedtölt" medan jag försökte fokusera på att "bara" sitta på rumpan och vara följsam i kroppen. (Är "följsam" det ord jag letat efter för att beskriva känslan i kroppen när jag ridet tölt utan att vara vare sig spänd i kroppen eller inaktiv??!!)

Efter en längre skrittpaus vände vi hemåt igen och jag red övergångar halt - rygga - samlad skritt - samlad tölt. När vi gjort övergången till tölt hörde jag i mitt huvud Atlis ord: "Saktarr, Saktarr, påminn om forme, påminn om forme, saktar..." så jag försökte göra just det. Och undvika att spänna mig så mycket i kroppen. Det sistnämnda är svårare och svårare ju mer jag behöver driva, så det underlättade ju att vi nu var på hemväg så att jag knappt behövde driva alls för att bibehålla energin och bara dra bak vänsterskänkeln då och då för att bibehålla bärigheten.

Tillbaka i stallet igen konstaterade jag förvånat att vi faktisk ridit en hel timme trots att det kändes som att sträckan inte varit så lång...men vi hade ju tillbringat en hel del tid vid de blöta områdena längs skogsvägen...Jag tror inte jag kommer att göra några fler försök att rida den vägen i vinter utan väljer nog andra alternativ i fortsättningen. Snötäcket är ju visserligen ganska tunnt ännu, men det känns ändå som att det gör underlaget ridbart på de flesta ställen. Så nu när vi har vinterskor med broddar är ju ridmöjligheterna så mycket större än tidigare i höst!

tisdag 12 november 2019

Fina grimman!

Det är tur att jag i alla fall hunnit få några bilder på Hamingja i hennes nya FINA grimma - för den har tyvärr redan gått sönder... Karbinhaken har gått av och tyvärr tror jag inte min symaskin skulle klara av att sy i det tjocka, hårda materialet ifall jag skulle försöka byta till en ny karbinhake.... Men jag har ju fortfarande ett antal "gamla" grimmor i lager, så jag får väl "damma av" någon av dem istället.

Efter att det snöat oabrutet sedan i går morse har vi nu fått ca 1 dm vit, fluffig snö - så det var perfekt att rida ut med pannlampan på! Hamingja och jag red upp bakom vägbommen och tog den vänstra vägen där vi red uppvärmningstrav upp till vändplanen. Väl där ägnade vi oss åt att flytta ut bakdelen på volt i skritt varvat med att vända in för ytterhjälperna. När vi vände hemåt igen tränade vi samling i tölt och jag upptäckte att jag mycket lätt kunde underhålla/återställa bärigheten bara genom att dra bak vänsterskänkeln! "Less is more!" gäller ju det mesta i ridningen!!!

Innan vi var nere vid vägbommen igen vände jag tillbaka och lät Hamingja galoppera, både höger och vänster galopp, upp till vändplanen igen. När vi sedan vände hemåt för andra gången återgick jag till att träna samling i tölten och hon kändes riktigt mjuk och fin! Verkade inte det minsta stel trots kurshelgens intensiva ridning. Man kunde väl inte riktigt säga samma sak om hennes matte... :-O

När jag sedan lät henne börja sträcka ut för att varva ner fick jag ett tydligt "kvitto" på att jag lyckats aktivera bakdelen och överlinjen på ett bra sätt, för det var väldigt tydligt hur aktiviteten i  ryggmusklerna kvarstod oförändrad trots att hon arbetade i en allt lägre form.

Tillbaka i stallet konstaterade jag också att hon var RJEÄLT svettig - t o m lite skummig oå halsen. Men det var också bara 5 minusgrader och dessutom knappt någon vind, så jämfört med isöndags kunde man nästan sägga att detta var vårvärme! Efter stretchingen fick Hamingja stå med hasskydd och nättäcke från Back on Track innan hon ÄNTLIGEN fick gå ut till Litlamin och de andra i hagen. Litla stod - förstås - och väntade på henne vid grinden och återseendets glädje var lika tydlig som vanligt! 

söndag 10 november 2019

Magic Sunday! 


Även idag en favoritbild i repris!

Idag var det förstås ingen tvekan om vad jag skulle jobba med: att rida och andas samtidigt...! Och även om det är en lång väg att gå innan jag (förhoppningsvis) kan rida tölt utan att själv förvandlas till järnspett tyckte jag ändå att det gick liiiite bättre än igår! Då var det nya att jag ö h t kände hur spänd jag var och därmed kunde försöka åtgärda problemet genom att andas med magen och röra på axlar och överkropp. Men så snart jag försökte vara aktiv i ridningen blev jag lika spänd igen...

Idag kunde jag faktiskt ibland behålla avslappningen en stund även om jag t ex gjorde en förhållning med sätet. Även idag tröstade Atli mig med att när man behöver ändra på något som blivit automatiserat får man bara acceptera att andra saker i ridningen blir sämre under en tid. .. och jag tänker att det är väldigt lämpligt att jag börjat ta tag i detta nu när jag har en hel vinters träning framför mig !

Han sa också att Hamingja har fått en bra grundutbildning - "alla knapparna finns där". Och att hon arbetar fint när man ber henne börja samla sig. "Jag minns ju hur det var när vi började be henne om samling - hur hon KASTADE sig iväg för att komma undan det hon tyckte var jobbigt!!!" sa han. Nästa steg för henne är att nå en ny nivå i samlingen. Men det förutsätter tillräcklig styrka och där hon inte ännu. Så även där har du ett långsiktigt arbete framför dig. Men ni är verkligen på rätt väg!" Och det var ju roligt och väldigt peppande att höra detta förstås!!!

Temperaturen har i helgen hållit sig runt beskedliga -12, men f f a idag har vindarna varit ISANDE - enligt en väderapp som även tar hänsyn till vinden var den upplevda temperaturen nästan -25... och precis så upplevdes det också! En lämplig dag att än en gång citera Jo Nesbö: "Vinden hetsade minusgraderna att anfalla!" :-O Så det var väl inte den allra bästa dagen att träna på att inte spänna sig i kroppen... eller också var det en perfekt dag för detta, för om jag tillslut klarar det i sådan kyla blir det väl enkelt att fixa vid mer behagliga temperaturer!

Matte-mys med fina hästen!!!

En sak som Atli brukar tjata på mig om är "lätthet" - att han vill se mer lätthet i Hamingjas rörelser. Och för att uppnå detta behöver jag bli kvickare i mina signaler. När jag skulle skritta igång henne inför den sista lektionen idag fick jag ett slags "aha-upplevelse" kring detta när jag insåg hur "sega" mina signaler var när jag bad henne gå undan för skänkeln. Här hade jag ju faktiskt ett tillfälle att "sätta tonen" för det kommande ridpasset genom att vara kvickare - och direkt förändrades också hennes respons på mina hjälper!

Jag testade också att sidföra på volten genom att - när jag hade henne rundad runt innerskänkeln - snabbt lägga vikten utåt vilket fick henne att korsa över med bibehållen eftergift i innersidan. Sedan tyckte Atli att jag skulle fortsätta med det upplägg för uppvärmningen som jag provat mig fram till i helgen: först arbeta henne i trav på volt för att få henne att arbeta med eftergift i innersidan och lång hals. För att sedan gå ut på spåret och arbeta henne i tölt i ett lite friskare tempo där volter tillbaka m h a ytterhjälperna samt korta sekvenser tempoväxlingar m h a sätet ger både takt och lösgjordhet i tölten.

Hela tiden ska jag försöka komma ihåg att andas "med magen" och dra bak axlarna för att motverka att jag spänner mig i kroppen. Något som förstås blir ÄNNU viktigare när jag övergår till att arbeta med samling i tölt. Vid det här laget var Hamingja riktigt duktig på att göra halt och rygga med bibehållen längd på halsen och Atli berömde vår samlade skritt som han tyckte blir allt bättre. Men sedan behöver jag göra mjukare övergångar till tölt - för som det är nu vill hon "springa ifrån samlingen"... "Du måste vara beredd att göra förhållningar direkt så hon inte hinner dra iväg i tempo - och du kanske behöver vara extra tydlig för att få rätt reaktion. Börja med den signal du önskar att hon ska svara på, men om hon inte lyssnar då måste du vara tydligare!"

Jag arbetade en stund med detta innan Atli påminde om att även om tempot behöver vara lägre i den samlade tölten så måste jag ändå bibehålla energin från den samlade skritten. För att demonstrera vilken känsla det är jag ska sträva efter hjälpte han till att skapa energi genom att nudda Hamingjas bakdel med en pisk samtidigt som han uppmanade mig: "Förhållning, förhållning, förhållning!!! Inte fortarrr, inte fortarrr!!!"

Nu efteråt har jag funderat på hur jag på egen hand ska klara denna balansgång med mer drivning utan att samtidigt förvandlas till ett järnspett... Och insåg nu att jag kan testa att smacka (något som ger rejäl katapulteffekt på lilla fröken) samtidigt som jag sitter tillbaka och bara håller om med skänklarna och är beredd att fånga upp energin genom förhållningar med sätet. Så brukar jag ju göra i den samlade skritten, vilken Atli berömt flera gånger i helgen. Oj, så peppad jag är att ta itu med vår vinterträning nu!!! Där det viktigaste av allt blir att ANDAS OCH DRA BAK AXLARNA!!!

lördag 9 november 2019

Att rida och andas SAMTIDIGT...!!!

För att balansera upp gårdagens "arkivbild" från tidigare i höstas (utan snö) kommer här en från en av kurserna i våras - med MYCKET snö!!!

Alltså, det är inte små krav som ställs på den som vill kalla sig ryttare... tydligen förväntas man ha tillräcklig simultankapacitet för att både rida och andas SAMTIDIGT...!!! men jag har ju faktiskt bara drygt 40 år i sadeln så jag kan väl inte förväntas klara så svåra saker REDAN??!! Atli är som tur var en väldigt förstående instruktör så jag fick träna på detta under båda mina lektioner idag!

Men först inledde jag med vår nya revolutionerande uppvärmning där vi först travade igång ordentligt innan vi även värmde upp i tölt. Det låter säkert som en till synes obetydlig förändring men under de år jag tränat för Atli (kan det vara 15 år nu - eller mer?!?) har vi alltid följt hans system där man inleder med uppvärmning i tölt på volt för att hästen ska börja med att verkligen sträcka ut överlinjen för att efter en stunds arbete i trav sedan vara redo för "själva arbetet".

Under mina och Hamingja hittills fyra år tillsammans har denna rutin också betytt VÄLDIGT mycket för att hantera hennes oerhört starka flyktreflexer. Otaliga är de gånger då hon knappt varit kontaktbar för att hennes system larmat "RED ALLERT!!!" men jag nästan kunnat höra hennes stora suck av lättnad när jag styrt in på volten och uppmanat henne att länga halsen! Och tillslut har jag uppenbarligen lyckats nästan FÖR bra med att få henne att slappna av - för nu blir det så avslappnat att hon inte tar i tillräckligt mycket med bakbenen i uppvärmningstölten för att takten ska bli ren...

Men i trav tar hon ju verkligen i för kung och fosterland - så just nu är det definitivt ett bättre upplägg för oss att börja i trav för att få tryck i steget och sedan ta med oss av den energin till uppvärmningen i tölt! Som alltid är dock Atli noga med att påpeka att man ska lyssna på hästen: just nu "säger" Hamingja att detta är bäst men längre fram kanske hon börjar säga något annat och då gäller det att vara tillräckligt lyhörd för att uppfatta detta.

Efter uppvärmningen fick jag börja rida övergångar halt, rygga, samlad skritt, samlad tölt. Igår var Hamingja spänd och hög i formen i halterna och inledningsvis även i ryggningarna, men idag gick det redan mycket bättre att bibehålla längden på halsen! Momenten fram till töltövergången börjar vi också ha ganska bra kläm på - men väl i tölten är utmaningen att bibehålla samling, energi och lösgjordhet. Och då tenderar jag att hamna i något av två "diken": att jag blir passiv och bara åker med eller också försöker rida aktivt men det innebär att jag själv blir väldigt spänd och stel i kroppen - något som självklart smittar över till Hamingja...

När Atli och jag (ännu en gång) diskuterade detta efter min lektion igår kom vi in på andningens betydelse och jag insåg att det här antagligen fanns en viktig nyckel till att kunna rida aktivt utan att bli spänd: alltså att BÅDE rida och andas samtidigt! Som gammal körsångare har jag ju under många år tränat massor på att bukandas - och nu var det hög tid att ta med denna teknik även till ridningen! Och detta var också vad jag fick fokusera på under båda lektionerna idag, i kombination med att även försöka röra mycket på axlar och armar för att även på det sättet undvika att stelna till.

Och det märktes faktiskt skillnad redan under den andra lektionen! När jag kom ihåg att även hålla blicken lyft kunde jag känna att både jag och Hamingja var mer avslappnade än vi brukar i detta moment! Atli hade påpekat att man ofta glömmer bort andra delar i ridningen när man måste fokusera mycket på någon förändring i ridningen. Men att man helt enkelt får acceptera det under en förändringsfas för att sedan när förändringen börjar kännas mer etablerad "plocka tillbaka" de andra delarna igen. Fast ibland kom jag faktiskt även ihåg att vända runt för ytterhjälperna resp att lägga in steg med öppna och sluta - och då blev det även en trevlig bärighet i den nu mer avslappnade tölten!

"En riktigt avslappnad ryttare kan få alla hästar att tölta rent - och en riktigt spänd ryttare kan få alla hästar att gå i grisepass..." sa Atli. Men som tur var tillade han: "Fast riktigt SÅ illa är det inte med dig!" Efter dagens lunchpaus höll Atli ett teoripass innan det var dags för eftermiddagens lektioner - och som vanligt hade han hur mycket som helst att dela med sig av! Men jag ska återkomma med ett referat längre fram!

Nu är jag verkligen supertaggad inför morgondagens två lektioner!!! Denna kurshelg blir den sista på ett bra tag - nästa gång blir antagligen någon gång i slutet av mars när vädret förhoppningsvis börjat bli mildare igen. Men nu vet jag ju vad jag ska träna på fram till dess!!!

fredag 8 november 2019

Atlikurs - och ibland har jag uppenbarligen tur när jag tänker!!!

Så här såg det ut när vi tränade för Atli tidigare i höst - nu har vi härligt vitt på marken!!!

Hamingja och jag rev igång helgens träning för Mäster Atli med en privatlektion. Och när Atli som vanligt började med att fråga hur det gått sedan sist berättade jag om vårt ofrivilliga höstlov de senaste tre veckorna. Men också om att jag efter förra kursen testade en ny strategi för att försöka komma till rätta med takten i tölten under uppvärmningen, genom att rida igång henne i trav innan jag övergick till uppvärmningstölt. ”Visa mig!!!” sa han och då var det ju upp till bevis!

Med tanke på hur överladdad Hamingja var igår, när hon jagade upp sig själv ordentligt direkt hon trodde att vi skulle börja samla, visste jag ju inte riktigt vad jag skulle sitta på idag... Men när jag skrittade in på ridbanan fick jag direkt ett första positivt besked när hon kunde skritta avslappnat på hellånga tyglar och sänkt huvud!

Efter att vi flyttat ut bakdelen i skritt på volt övergick jag sedan till trav och då blev det ju direkt drag under galoscherna! Men till min lättnad gav broddarna bra fäste i underlaget så jag kunde styra in på en allt mindre volt (för att ta ner tempot) utan att hon halkade - och då var det ju lättare för både henne och mig att vara avslappnade! ”BRA!!! Ropade Atli efter en stund, fin trav och jättetrevlig form!”

När jag sedan övergick till tölt fortsatte jag på volten men började sedan byta riktning genom att vända in för ytterhjälperna. "Det ser MYCKET bättre ut än senast!" Konstaterade Atli innan han instruerade mig att även lägga in några tempoväxlingar ute på spåret för att ”stretcha igång” henne ytterligare. När vi sedan tog en skrittpaus berömde han Hamingja igen: "Mycket, mycket bättre takt idag!!!”

Sedan fick jag börja samla henne i skritt och ”lirka lite" i nacken för att bibehålla avslappning och form. ”Mycket av spänningen i tölten brukar komma från nacken så man löser ofta problemet genom att få hästen att slappna av där!" instruerade Atli. "Du ska kunna göra halt, rygga, rida samlad skritt och sedan tölt med bibehållen avslappning i nacken och därmed längd på halsen."Jag fick träna på detta medan Atli också tipsade om att jag skulle hålla ett lågt tempot i tölten. "Mycket av samlingen försvinner ifall hon får dra iväg i tempo..." Följt av hans karaktäristiska "Saktarrrr, saktarrr...!!!"

Som vanligt betonade han också hela tiden eftergifternas avgörande betydelse för kvaliteten i både skritten och tölten, men med en formulering jag inte hört tidigare: "Du måste ge hästen lös tygel för att den ska lyfta upp sig, utan lös tygel kommer den att bli kvar på marken...!!!" Jag fick också använda volt tillbaka, där jag vände in för ytterhjälperna med vikten tydligt bakåt, vilket gav både lösgjordhet och samling.

När vi arbetade i vänster varv fick jag dels rida öppna (innerskänkel mot yttertygel) till dess eftergiften kom i skritten, rida öppna i övergången till tölt och sedan fortsätta att lägga in några steg öppna då och då för att bibehålla samling och lösgjordhet. Detta har tidigare inneburit starka "aha-upplevelser" för mig och när jag nu påmindes om detta blev det som ett aha igen...! (Kände mig faktiskt ö h t rätt så "ringrostig" efter tre veckors riduppehåll...!)

När det sedan var dags för nedvarvning i tölt var det oerhört tydligt att Haminjga fått arbeta på ett bra sätt med ryggen, för hon var VÄLDIGT ivrig att sträcka ut överlinjen riktigt mycket samtidigt som jag hade den tydliga känslan av bibehållen ryggaktivitet även i den riktigt låga formen. När vi även varvat ner i trav konstaterade Atli att det sett riktigt bra ut i tölten idag - och det ända från start. "Och du får extra beröm för att du själv tänkt ut och provat ett annorlunda upplägg för uppvärmningen! Att analysera sin ridning och våga prova nya saker utifrån vilka reaktioner man får från hästen är avgörande för att komma vidare och hitta sitt eget system i ridningen. För du behöver utforma ett EGET system, även om det kan vara influerat  av mig!" sa Atli.

Men han påpekade också att jag måste vara mycket mer aktiv i ridningen efter övergången till tölt, för att bibehålla samlingen. Samtidigt som jag måste undvika att bli spänd i kroppen - en riktigt SVÅR balansgång om ni frågar mig...!!! Idag var jag inte alls lika spänd i kroppen som under förra kursen (vilket jag kände tydligt när jag kom ihåg att hålla blicken lyft) och det hänger förstås ihop med att jag inte heller hade lika ont som då. Nu håller jag tummarna att det håller i sig under resten av helgen!

Samtidigt som jag alltså ska försöka hitta en balans mellan aktiv ridning i tölten utan att skapa spänningar i min egen kropp (vilket annars fortplantar sig till Hamingja.) En riktig utmaning för ett järnspett som mig... men det är ju utmaningarna som gör att de små glimtarna av utveckling här och där ger såna oerhörda "kickar"!!! De andra hästarna hade fått sitt lunchhö medan jag red, så efter stretchingen fick Hamingja stå i en box (med nättäcket och hasskydden från Back on Track) och mumsa hö medan jag tog igen mig i Josefshallen och började skriva på detta blogginlägg. Och nu är jag SÅÅÅÅÅ laddad inför fortsättningen av helgen!!!

onsdag 6 november 2019

ÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN VINTERSKOR!!!

Ser ni vad jag ser?!! EN HOVSLAGARE SOM SKOR HAMNINGA!!!

När vår ordinarie hovslagare så oturligt skadade armen under den årstid då alla hovslagare är allra mest uppbokade var det ju inte lätt att hitta någon annan som hade tid för ytterligare hästar... men jag hade tur att få tips om en hovslagare från Kalix som kunde komma ner till oss. Men första luckan i hennes kalender var idag så det har inneburit sammanlagt tre veckors höstlov för Hamingja. Först var det så stenhårt i backen att jag inte ville rida av den anledningen. Och när sedan snön kom var det ju alldeles för halt för att rida med blankslitna sommarskor... Med Atlikurs igen nu till helgen dessutom var det ju verkligen hög tid att få på vinterskor och brodd!!!

I höst har Hamingja lagt sig till med ovanan att skrapa med framhovarna så hon hade hunnit nöta bort tåkapporna på båda framskorna och sedan även nöta endel på själva hoven... Men som tur var inte så mycket att det blev något problem för hovslagaren. Hon konstaterade att hovarna vuxit så pass mycket sedan sist att det ändå fanns gott om hov "att jobba med". På det sättet var det ju en fördel att det dröjt extra länge. En annan fördel var också att det ju hunnit bli riktigt vinterföre så hon kunde även få snösulor. (Om man slår på vinterskor innan det riktigt hunnit frysa till brukar man undvika att sätta snösulor eftersom det då är risk att grus fastnar under sulan och ger hovböld.)

Och sedan var det dags att inviga de nya skorna - ÄNTLIGEN!!! Jag vet inte vem av oss som var mest taggad - jag har aldrig varit med om att Hamingja haft så bråttom ut ur stallet och hon närmast sprang in på ridbanan! Där kom sedan hennes superambitiösa sida fram... När jag gjorde halt började hon direkt samla ihop sig jättemycket och det kändes som att hon vilken sekund som helst skulle kasta sig iväg i full fart...

Att kunna skritta lugnt längs spåret kändes MYCKET avlägset, men jag mindes Atlis förmaningar om att ALDRIG bromsa med båda tyglarna och började därför flytta henne undan för skänkeln runt ridbanan. Provade sedan att då och då lägga in några steg rakt fram för att återgå till sidförande direkt hon började stressa igen. Successivt klarade vi fler och fler lugna steg rakt fram. När vi gjort detta i båda varven övergick jag till att skritta rakt fram och göra halt enbart med sätet (och vår vanliga vissling). Några steg skritt och sedan halt. Några steg skritt och ny halt, några steg skritt... MÅNGA halter blev det men tillslut kunde hon faktiskt skritta lugnt på hellånga tyglar!

I samband med förra Atlikursen kom jag på att det funkade bäst att först värma upp i trav innan vi övergick till tölten, för då hade vi renare tölttakt redan från start. Men redan i vanliga fall har ju Hamingja STORA kliv och MYCKET tempo i traven så jag brukar behöva rida på böjda spår för att ta ner tempot. Och tanken på att försöka rida dagens supertaggade fröken i trav på ridbanan med isigt underlag under snön kändes liiite väl vanskligt...!

Därför bestämde jag mig för att lämna ridbanan och rida längs en av skogsvägarna bakom vägbommen. Där blev det så "plattan i mattan-trav" på en lyckligt frustande Hamingja som ÄNTLIGEN FICK SPRINGA!!! Och matte, som längtat så efter ridningen de senaste veckorna, fick "mycket ridning för pengarna" när jag kämpade för att hålla mig kvar i sadeln på Solvallafröken...! När vi närmade oss vändplanen snubblade hon till ordentligt och var nära att göra en kullerbytta - men lyckades ta sig upp på rätt köl igen.

Det är ganska precis fyra år sedan jag just hade köpt henne och vi gick omkull när hon snubblade i skogen och jag fick en rejäl hjärnskakning... Sedan dess har vi ridit väldigt mycket i terrängen för att träna upp hennes balans. Och att det idag bara blev en "nästan-kullerbytta" var ett TYDLIGT bevis för att all den träningen verkligen haft effekt!

På vändplanen ägnade vi oss sedan åt att flytta bakdel och bogar "kors och tvärs" en lång stund. Jag har ju inte ridit sedan hon senast blev behandlad av equiterapeuten, men var rädd att de senaste veckornas halkande i hagen på sommarskor skulle ha gjort henne stel. Men hon kändes riktigt mjuk och smidig! (När hon inte längre BARA hade SPRINGA FORT i tankarna utan faktiskt hade lite tid över för att lyssna på matte...!)

När vi vände hemåt igen var det dags för tölt och jag behövde i princip bara tänka samla för att hon skulle börja trampa under sig så att det räckte och blev över. Och sedan ville hon ju SPRINGA FORT igen - så jag fick "tänka halt" med sätet om och om igen för att kontrollera tempot. Men det hade vi ju nyss repeterat hur många gånger som helst på ridbanan så hon lyssnade väldigt bra på detta även om hon sedan "glömde" väldigt fort igen... Men vi var ju ÄNTLIGEN ute på ridtur och dessutom på hemväg så det var ju inte konstigt om lilla fröken hade bråttom...!

För många år sedan minns jag att en instruktör jag red för (kan ha varit Johanna Elgholm) pratade om vad man ska tänka på när man planerar ett ridpass. Och då nämnde ett misstag hon märkt att många gjorde: att när man precis kommit tillbaka till stallet igen efter en ridtur ville passa på att träna på något som man hade svårt för - t ex att flytta hästen undan för skänkeln. Men om hästen har svårt för detta i vanliga fall är det inte stor chans att det fungerar bättre när hästen är inställd på att den arbetat färdigt för idag...!

Och nu tänkte jag nyttja det tipset - fast tvärt om skulle man kunna säga...! Så när vi kom tillbaka till gården satt jag inte av direkt utan red åter in på ridbanan. Där Hamingja - som förståss förväntade sig att det var färdigjobbat för idag - fick skritta längs spåret. Och då dröjde det inte länge innan hon gick med nosen nästan i backen och frustade så belåtet om och om igen!

Efter tre veckors ofrivillig vila visste jag verkligen inte vad som väntade mig när jag satt upp på henne idag... men med ridpassen närmast efter förra Atlikursen i minnet, var jag inställd på att rida enligt Atlis system med lösgörande och sedan samling. Precis som min häst hade jag VÄLDIGT ambitiösa planer för att förbereda oss inför kursen till helgen. Och dessa planer innefattade inte massor av skritt på ridbanan... men med facit i hand konstaterar jag att just all denna skritt nog var den bästa förberedelse vi kunde få. För, som Atli brukar säga: "Ha alltid en plan för din ridning, men var också alltid beredd att ändra på planen. Lyssna på hästen - den talar om vad den behöver!"