söndag 19 augusti 2018

Ännu ett härligt ridpass med Hamingja!!!

Vi har soligt och fint ridväder även idag och kraftiga vindar som innebar att hästarna fick "ta paus" från alla insekter! Hamingja och jag red till vänster bakom vägbommen och jag nyttjade skogsvägen upp till vändplanen till uppvärmningstölt med lååång hals och mycket sidförande fram och tillbaka över vägen. När jag flyttat henne undan för vänsterskänkeln fick jag "vakta" med denna skänkel en för att hon inte bara skulle "ramla" tillbaka åt vänster utan invänta signalen från högerskänkeln. 

Framme på vändplanen fortsatte lösgörandet genom att flytta ut bakdelen på volt i skritt. Jag varvade mellan höger och vänster varv till dess hon korsade över lika bra med båda bakbenen. När jag dessutom kom ihåg Atlis tips om att krama höger-vänster på tyglarna någon gång för att stämma av att Hamingja verkligen var avslappnad i nacken blev längden på halsen ännu trevligare!

Det går en liten skogsväg in till höger från vändplanen och vi red in på denna, förbi det lite sanka partiet för att sedan följa den stig som går längs kalhyggets vänstra kant. Om man följer den stigen tillräckligt långt och sedan tar av på rätt ställe kommer man till en skogsväg som i sin tur leder ut till Torrbergsvägen. Det är ett par år sedan jag red där senast och det måste ha varit under någon av Hamingjas "rehabperioder" för jag minns att jag hade fått låna Litlamin för att kunna följa Sylvia och Elisabeth på denna runda... Även nu kändes det som en för lång runda för Hamingja - men det kanske kan bli senare i höst?!!

Nu följde vi bara stigen längs kalhygget en bit förbi den första utförsbacken, för att när vi vänt tillbaka samma väg kunna "bocka av" dagens inslag av den ordinerade skritten i uppförsbacke. Tillsammans med några avstickare ut i terrängen vid sidan av kalhygget gav detta en REJÄL dos terrängskritt. Och att detta inte bara är muskelstärkade utan också väldigt lösgörande blev oerhört tydligt när vi kom tillbaka till vändplanen och jag bad om mer "korsa bakbenen på volt". Då kändes Hamingja nämligen "som smör i hela kroppen" - åt båda hållen! 

Innan dess hade jag kommit ihåg att sitta av och flytta bak sadeln (med tanke på omfattningen av lilla frökens "betesmage" kan jag inte klandra den för att glida fram...!) Efter all skritt var det sedan härligt att tölta igen! Först i intervaller med lite mer samling innan hon som avslutning fick sträcka ut överlinjen riktigt ordentligt i nedvarvningstölt. Härligt, härligt tyckte vi båda! 

Tillbaka i stallet kom jag dessutom ihåg att göra några stretchövningar för mina stela höfter. Och insåg att jag faktiskt inte alls har träningsvärk i den omfattning man kunnat förvänta sig efter gårdagens ridning. Kraftig träningsvärk även efter lättare ansträngning är en del i problematiken kring fibromyalgi. Och med tanke på att jag red en hel timme samt att det bara var andra ridpasset efter två månaders riduppehåll borde det ha känts rejält idag... Men så var det alltså inte alls - så kanske har jag redan där en positiv effekt av mina nya kompressionstights?!

lördag 18 augusti 2018

Härligt ridväder!

Ny (rid-)dag=nya möjligheter!!!

Att värmeböljan så abrupt tog paus samtidigt som semestern var slut för denna gång blev visst en liten chock för kroppen - för jag åkte på feber och ont i bihålorna tidigare i veckan... Men igår började jag må bättre igen och idag var jag tillbaka i sadeln!

I strålande sol och med 19 grader i skuggan var det HÄRLIGT ridväder, även om en betesrund och otränad Hamingja nog tyckte att det var i varmaste laget...! Jag passade på att inviga de kompressionsridtights som jag köpte i början av sommaren men inte haft tillfälle att använda eftersom Hamingja har vilat till nu. Kompressionskläder har ganska länge varit populärt inom andra former av träning - allt från styrka/fitness till olika former av konditionsträning. Som vanligt har det dock dröjt innan trenden börjat nå ridsporten - antagligen för att ryttare oftast lägger 99 % av sitt fokus på hästen och dess träning och därmed glömmer sin egen del i det hela...

Teorin bakom kompressionsplaggen är att de ska öka effekten av och återhämtningen efter träningen genom att främja blodcirkulation och därmed syresättning av musklerna. Och eftersom det enligt min smärtläkare är bristfällig syresättning som ger smärtorna vid fibromyalgi så har jag förståss velat prova detta och idag var det tillslut premiär!

För att skona Hamingja från det stenhårda underlaget på bilvägen gjorde jag som senast: red upp bakom vägbommen och valde den högra skogsvägen. Denna gång red jag dock (början av) Torrbergsvägenrundan medsols och varvade travintervaller med skritt längs stigen genom skogen.

Strax innan man kommer ut på Torrbergsvägen skymtar en jaktstuga uppe på en höjd i skogen till vänster. Eftersom både veterinär-Lasse och massör-Tomas ordinerat klättring i skritt för att stärka upp och stabilisera Hamingjas bakknän kändes denna ganska flacka, men istället långa backe upp mot stugan som en bra början! I o m att vi inte följde någon stig utan red ute i terrängen fick hon dessutom lyfta extra mycket på fötterna hela tiden - något som både är lösgörande och muskelstärkande!

Från stugan följde vi en liten skogsväg ner till Torrbergsvägen och följde sedan denna åt vänster medan vi varvade korta intervaller tölt med lååång hals och skrittpauser. Innan vi vände tillbaka hemåt skrittade vi en stund på volt så att hon fick korsa bakbenen och när jag sedan bad om lite samling bjöd Hamingja på en riktigt trevlig känsla i tölten! Jag red bara några kortare sekvenser sådan tölt, för att inte anstränga henne för mycket. Och en av dessa intervaller hann jag bara precis påbörja innan jag helt kom av mig... då flög nämligen en ENORM uggla upp framför oss! Vilken oerhört mäktig syn när den i det närmaste ljudlöst flög iväg som i slow motion!!!

Hamingja fick sedan skritta hela vägen tillbaka hem genom skogen. Och tillbaka i stallet kunde jag konstatera att vi varit ute en hel timme trots att vi inte ridit någon längre sträcka - men det hade ju varit mycket (muskelbyggande) skritt. Efter de månader hästarna varit i Höbäcken har det känts lite konstigt att nästan aldrig vara till Mariebäck - normalt är jag ju där 4-5 dagar/vecka. Så nu känns det ganska bra att Hamingja är tillbaka hemma igen! När det gäller mina kompressionstights så känns det för tidigt att säga vare sig "bu eller bä" - jag ber att få återkomma med en utvärdering längre fram!

tisdag 14 augusti 2018

Den allra vackraste utsikten!!!

...är den man ser från ryggen av sin häst!!!

IDAG HAR JAG RIDIT HAMINGJA!!! Efter nästan två månader var det idag ÄNTLIGEN dags att börja rida igen!!! För att undvika bilvägen (som är STENHÅRD nu...) red jag upp bakom vägbommen och följde den högra skogsvägen. Hamingja var överraskande lugn och sansad - så hon kunde skritta riktigt avslappnat på hellånga tyglar! Vid vändplanen red vi in i skogen för att rida "Torrbergsvägsrundan" motsols och varvade skritt och trav längs stigen. Hamingja fortsatt lugn och sansad och matte bara njöt!

Men uppe på nya kalhygget tappade vi bort oss och jag lyckades inte hitta den stig vi brukar följa bort till Torrbergsvägen... En stunds kryssande runt på hygget innebar jättebra muskelträning för Hamingjas bakknän eftersom hon fick lyfta lite extra på "fötterna" för att ta sig fram över stock och sten. Men stigen jag sökte lyckades vi inte hitta... Situationen kändes dock väldigt bekant och jag erinrade mig att vi irrat runt och letat stigen här en gång tidigare (måste ha varit tidigt i våras) fast då kom vi från andra hållet och hittade inte var stigen hem mot Mariebäck fanns...! 

När jag nu bestämde mig för att ge upp projektet och vända tillbaka fick jag än en gång leta efter stigen hemåt - uppenbarligen hade jag ridit betydligt längre sträcka över hygget än vad jag trodde! Men tillslut hittade vi den i alla fall - och då såg jag till att göra en markering i mobilens kartprogram för att ha som hjälp när jag testar att rida rundan från andra hållet nästa gång!

Hemvägen inleddes i skritt, men när terrängen började bli lite jämnare tyckte jag att man borde kunna  trava lite försiktigt också. Hamingja hade ju varit så lugn och avslappnad hela tiden så jag var inte alls beredd när min tänkta travsignal istället resulterade i en katapultartad galopp hemåt! :-O Med halvlånga tyglar tog det en liten stund innan jag åter hade kontroll på läget... men då bjöd hon istället på en härlig tölt där hon verkligen dansade fram med MASSOR av bakben och härligt lösgjord i kroppen! 

Under resten av hemvägen varvade vi sedan skritt och tölt, men den där riktigt häftigaste töltkänslan hittade vi inte tillbaka till igen... I o m att hon vilat så länge ville jag ju inte heller pressa på med mycket drivning utan nöjde mig med "det hon bjöd på". Men jag får "notera i boken" att katapultgalopp över stock och sten uppenbarligen är en MYCKET bra förberedelse för tölt!!!

måndag 13 augusti 2018

Back in business!

Nu har vi gjort ett nytt besök hos veterinären och det innebar goda nyheter! Eftersom Hamingja svarat så pass bra på sprutblistringen för två veckor sedan fick hon nu ytterligare en omgång - denna gång i båda hennes bakknän - som en extra boost. Och jag får börja rida henne igen - HÄRLIGT!!! Veterinären ordinerade ridning i backar för att stärka upp de muskler som ska stabilisera hennes bakknän. Precis det som även massör-Tomas rekommenderade i samma syfte och det underlättar ju när expertisen är ense!

I o m veterinärbesöket fick Hamingjas sejour i Höbäcken vara över för i år. Det är fortfarande några hästar som går kvar där, men hon fick ansluta till dem som redan flyttat hem till Mariebäck igen. Nu verkar dessutom sommarens värmebölja ha passerat, så vädret är mer ridanpassat igen. Samtidigt som jag själv börjat om med att jobba efter semestern... det är "back in business" på alla plan nu känns det som!

söndag 12 augusti 2018

Förändringens vindar hos Micro-chicksen!

Till att börja med är det tveksamt om man fortfarande kan kalla dem "Micro-chicksen" - för de är inte särskilt små längre...! Vi hade ju den otroliga turen att det bara blev en enda tupp i år (förra året fyra tuppar av sex kycklingar). Anna-Lena som valde ut dem åt mig, visste uppenbarligen vad hon gjorde för det blev bara en enda tupp av de sex hon valde ut till sig själv också!

Eftersom vi inte har tillstånd att ha tupp här i Kyrkbyn har jag ju hela tiden vetat att alla ev tuppar skulle behöva "flytta hemifrån och skaffa ett jobb" - och även om jag aktat mig noga för att ge honom ett namn har det ändå varit svårt att inte fästa sig vid honom... Han har ju dessutom hela tiden bara blivit snyggare och snyggare!

De senaste veckorna har han dock även börjat gala. Till att börja med visserligen först framåt lunchtid på dagarna, samt på kvällen (som en typisk tonåring m a o!) Men det har ändå känts allt mer angeläget att låta honom flytta innan någon av grannarna skulle hinna börja klaga... Som tur var visste jag redan att han skulle få ett så jättebra, nytt hem i Österby utanför Boden hos Elvira som vi bl a tidigare köpt Lárahönan av! (Även hon en Silverudds Blå.)

The new micro-Chicks in (Church-)town!!!

Idag var det så dagen F som i flytt för tuppen - och då fick jag samtidigt hämta hem två nya "micro-chicks" som jag fått köpa av Elvira. Det är dels en vit skönhet av den holländska rasen Schijndelaar (de är relativt ovanliga här i Sverige och värper vackra, ljusblå ägg) samt ytterligare en Faverolle. Det är alltid lite spännande att släppa in nya fåglar i en flock, för precis som många andra djur behöver de göra upp om rangordningen och då finns alltid risken att någon blir skadad.

En fördel denna gång var nog dock att tuppen flyttade ut samma dag och att de kvarvarande unghönorna inte hunnit hitta sina roller i en ny rangordning utan honom. Till att börja med verkade de t o m rädda för den vita holländskan, trots att hon är betydligt mindre i storlek och Faverollen såg till att gömma sig bakom henne när de andra blev för närgångna! Man brukar avråda ifrån att sätta in en ensam ny höna i en befintlig flock utan sträva efter att de ska vara minst två så att de har en kompis att ty sig till. När nykomlingarna kan hämta stöd från varandra brukar de snabbt bli BFF - och så verkar det bli nu också!

Fram emot kvällen verkade det ursprungliga gänget tuffa till sig igen, i takt med att de utmanade varandra om vem som egentligen skulle vara "högsta hönset" och då började de även låta den lilla vita veta sin plats. Det tillfälle då rangordningen visar sig allra tydligast brukar dock vara när det är dags att sätta sig uppe på pinnen för natten. Hönsens instinkt att flyga upp i ett "träd" för att sova säkert från rovdjur under natten är väldigt stark och man ser också tydligt vilken plats i "trädet" - d v s på sittpinnarna - som är mest högstatus.

Översta pinnen är alltid bäst (antagligen för att den upplevs som säkrast) och i vårt vinterhönshus har det varit tydligt att platserna längst till vänster på denna pinne av någon anledning är HELT överlägsna alla andra delar av samma pinne. Denna första kväll visade sig vår lilla holländska vara den mest kvällströtta och intressant var att när hon först av alla flög upp för att sova - trots att hon dittills inte sett någon annan sitta på någon av sittpinnarna - direkt valde en plats ute till vänster! När det var Faverollens tur att ansluta satte hon sig - förståss - bredvid men jag räknade med att våra fyra Silveruddar skulle återställa ordningen så snart det var sovdags även för dem genom att flytta undan nykomlingarna.

Men till min stora förvåning såg det istället ut så här när alla satt sig för att sova: nykomlingarna hade fått sitta kvar på det BÄSTA stället på den BÄSTA sittpinnen! Det måste väl bero på att de fyra Silveruddarna fortfarande är lite förvirrade över vilken rangordning som egentligen ska gälla, så jag antar att nykomlingarna på sikt kommer att få hålla till godo med en annan del av pinnen. Och det kommer ju förståss även de lite större få när det är dags för dem att flytta ihop med de äldre Chicksen. Detta får dock vänta till dess de två nykomlingarna vuxit till sig så pass att jag vågar låta även dem gå ute lösa på gården - ännu så länge är jag rädd att de skulle bli ett alldeles för lätt byte för någon katt...

fredag 10 augusti 2018

Hamingja sladdar inte!

Så här härligt såg det ut vid betessläppet i Höbäcken helgen innan midsommar! Nu är det inte  särskilt mycket bete kvar och hästarna har successivt börjat flytta tillbaka till Mariebäck igen. För Hamingjas del blir det nog flytt nu på söndag.

Johan och jag är hemma igen efter några härliga dagar i Umeå tillsammans med mina föräldrar och syskon. Jag fortsätter att skritta Hamingja på lina i väntan på återbesök hos veterinären. Och i alla fall i mina lekmannaögon ser det ut som att "sprutblistringen" haft mycket bra effekt i o m att hon har ett så jämnt övertramp i båda varven och att hon inte "sladdar ut" med bakdelen i vänster varv utan håller sig på två spår även där. Blir MYCKET spännande att höra om veterinären håller med mig när han ska kolla henne igen!


fredag 3 augusti 2018

Spårning och övertramp


När det fläktar skönt i Höbäcken så att hästarna får en paus från knotten passar stoflocken på att vila på favoritplatsen under björkarna vid grinden. 


...och grabbarna är ÄNNU mer "relaxade"! 

Hamingja och jag fortsätter med skritten på lina. När jag försöker hålla koll på hur hon placerar inner bak i resp varv kan jag konstatera följande:  Hon "spårar" (sätter ner samma sidas fram- resp bakhuvudet på samma spår) även i höger varv och har lika stort övertramp (att hon sätter ner bakhoven på eller framför den plats där framhoven nyss varit) med inner bak i båda varven. M a o arbetar hon i alla fall i skritten väldigt jämnt med båda bakbenen. Det tar jag som ett gott tecken eftersom ett naturligt sätt att försöka avlasta ett ömmande bakben är att sätta ber hoven lite längre bak och/eller lite ut åt sidan. I hästvärlden kan alltså ett övertramp innebära något positivt!