onsdag 13 december 2017

Min favoritlucia!

Med rimfrost i pälsen istället för glitter!

För maximal luciastämning blev det pannlampa på och ut i mörkret med min "luciahäst"!!! Och även vädret hade satsat på luciastämning idag - med 15 minusgrader som fick snön att gnistra så vackert i pannlampans sken! Normalt decemberväder i Norrbotten, skulle man ju kunna tänka... men inte hittills under den här vintern i alla fall... Den senaste dryga veckan har det visserligen snöat men där emellan regnat och varit plusgrader så det har varit så GRYMT halkigt. Hamingja har därför fått många vilodagar - att rida i mörker är OK men INTE med risken att en bil sladdar in i oss...

I söndags hade jag tänkt åka till Boden för att träna i ridhuset. Men när jag åkte till stallet på lördag kväll för att fodra hästarna gjorde regnvattnet att den isiga Mariebäcksvägen verkligen blev såphal  - minsta försök till inbromsning gjorde att bilen bara gled... :-O  Så när det regnade även på söndagen bestämde jag att Hamingja definitivt INTE skulle ut och åka transport längs den vägen...!

Men idag var det alltså riktigt vinterväder igen - och HÄRLIGT ridunderlag längs vägen! Det fick bli en sväng bort till "världens ände" och till min glädje verkade Hamingja ha glömt bort sin "nära älg-upplevelse" längs den vägsträckan här om veckan, för hon var åter trevligt avslappnad och fokuserad! Inte ens när det vid flera tillfällen small till rejält ute i skogen, som om en riktigt grov gren bröts av, tappade hon fattningen!

Själv tänkte jag först att det måste vara älgar i rörelse som orsakade detta, men Hamingja verkade ju inte känna någon vittring av dem... Och medan vi jobbade på volt i korsningen vid sjön small det till en gång alldeles nära trots att ingen älg fanns inom synhåll. Så det måste helt enkelt vara kylan som orsakade fenomenet - precis som den brukar få timmerstommen i vårt hus att knaka rejält. Detta bekräftades slutligen när vi red in på gården igen och det small till rejält i vindskyddet i hagen vi precis passerade - och i den hagen var det varken hästar eller älgar!

Innan dess hade vi hunnit med ytterligare töltträning under hemvägen. Jag satsade inte på någon hög grad av samling idag, utan var nöjd med en "mellannivå" där jag ändå kunde använda min sits på ett ganska ändamålsenligt sätt och därigenom hålla en trevlig känsla av "fjädring" i hennes överlinje. Trevligt! Nu hoppas jag vädret fortsätter hålla sig på rätt sida - d v s minusgrader - så vi kan få en favorit i repris på fredag!

lördag 9 december 2017

Nostalgitripp med gamla fotoalbum!

Jag har haft en riktig nostalgitripp idag när jag bläddrat i några gamla fotoalbum! Här är pappas äldsta bror Sigvard ("Sigge") med en av sina hästar Steggmaja efter legendaren Steggbest. 

Sigge hade också en två år äldre helsyster (med samma födelseår som jag - d v s 1968) som hette Steggminda. Här hade jag t o m lyckats locka med storebror Per upp på Steggmindas rygg! Hon kom att få flera avkommor, varav Granstegg är den jag minns tydligast. 

Här spänner Sigge för Steggmaja för att ge hela vår familj en åktur med häst och släde - och bjällerkrans - genom vinterlandskapet! Och jag minns att det var som ett julkort IRL!!! Längst fram i släden mellan mig och Per syns även lillebror Erik och längst bak skymtar mamma. 


Sigvard var verkligen en "hästkarl" ut i fingerspetsarna och jag ärvde uppenbarligen mitt hästintresse från honom - även om det var travhästar som gällde i hans fall!  


Ännu en lycklig stund i barndomen: på Steggmajas rygg!!! Bilden är från den gård där min farmor Elin och farfar Joel bodde, men som när bilden togs tagits över av farbror Sigvard.


Steggmaja var favoriten - som ni kanske märker!!!

Under senare tid hade Sigge bl a Hambostintan (tror det var en annan ägare men det var Sigge som tränade och startade henne i loppen.) "Stintan" är "flickan" på Skelleftemål. En av hennes avkommor, Lill Hambo, var den av hans hästar som jag fastnade allra mest för. Hon var både jättevacker och jättesnäll! (Om jag inte minns helt fel lite lik Hamingja - men jag har tyvärr inte hittat någon bild på henne så jag kanske minns fel...)

Sigges två mest framgångsrika hästar genom tiderna blev två avkommor till just Lill Hambo: först Hambotösen och sedan Hambofuxen. Den senare gick t o m på V75 - vilket Sigge måste ha upplevt som den absoluta kronan på sitt livsverk! När Sigvard senare avled gick Hambofuxen fortfarande i sin hage hemma på hans gård. 

Dock inte samma gård som på bilderna ovan utan längre ut längs Skelleftehamnsvägen i Bergsbyn. Dit flyttade han och hästarna när kommunen exproprierade gården i Hedensbyn för att utöka det industriområde som numera breder ut sig där Hedensbyn tidigare låg. Det kom dock att dröja många år innan marken där farmor och farfars gård legat togs i bruk - för strax efter att kommunen köpt upp den fick den tilltänkta industrin ekonomiska problem och avbröt sina expansionsplaner. Men nu har detta område verkligen hamnat i fokus i o m att Northvolt nyligen beslutade att bygga sin ENORMA batterifabrik alldeles bredvid.

Större delen av ängarna ovanför gården hade omvandlats till industriområde redan när bilderna ovan togs. Men på sidan mot Skelleftehamn hade Sigvard länge kvar några lägdor (=åkrar) där han tog del av sitt hö. Och jag vet att det vid flera tillfällen var bildreportage om detta i lokaltidningen Norra Västerbotten - eftersom Sigge höll på traditionen och använde häst istället för traktor i slåttern! 

onsdag 6 december 2017

Vinterbroddsäsong: hasskydd på!

När nu Hamingja har ett så läckert, Burberry-inspirerat, täcke är det ju ett elände att jag på senare tid lärt mig att täcke på hästen oftare stjälper än hjälper... Men man kan ju alltid låta hästen prova en stund inomhus och passa på att ta en bild!

I veckan har annars VERKLIG omvårdnad stått på schemat - både för matte och hästen. I måndags var jag på nytt besök till smärtkliniken i Piteå och fick förutom en massa sprutor med lokalbedövning (>20) även en andra omgång kortisontabletter som jag nu ska ta varje morgon i fem dagar.

För fast jag själv tycker att jag är så fantastiskt mjuk och avslappnad i mina muskler efter de tidigare behandlingarna så är det uppenbarligen för att jag jämför med hur det var innan behandlingen påbörjades... Hur musklerna EGENTLIGEN ska kännas när det är normalt har jag helt glömt - vilket kanske inte är så konstigt efter som det är så många år sedan jag fick uppleva den känslan. Men desto mer fantastiskt att få dessa möjligheter till påminnelse om hur livet är som "normal människa" - eller i alla fall åt det hållet alltså!!!

Den extra goda nyheten i det hela är ju dessutom att läkaren är övertygad om att jag kan få må ÄNNU bättre framöver! När behandlingarna successivt återställt musklerna så att syresättningen åter kan fungera normalt och de inflammationer som bildats av att musklerna krampat i så många år fått läka ut m h a några kortare kortisonkurer.

För att "boosta" sprutornas avslappnande effekt lite extra har jag dessutom varit på en ny hot stone-massage denna vecka. HÄÄÄRLIGT! Och massage har det även blivit för Hamingja, när Thomas var på återbesök i Mariebäck. Till min stora glädje konstaterade han att den successiva förbättring han sett hos Hamingja fortsätter att hålla i sig! Han började med att konstatera att hon är mjuk och fin i musklerna på hals och bog.

Däremot "knäppte" lederna i hennes framben lite, vilket är ett tecken på irritation där. Något som enligt honom är VÄLDIGT vanligt så här års när behovet av isbroddar innebär en högre belastning för lederna. "Det har alla hästar så här års, men skulle det hålla i sig fram i vår så är det dags att bli bekymrad..."

Hamingjas tidigare problem i korset och strax bakom sadeln finns fortfarande kvar (ff a på vänster sida) men det är alltså i dessa områden han ser den positiva trenden att besvären varit mindre och mindre uttalade för varje gång han undersökt henne den senaste tiden. Han ville därför att jag skulle fortsätta massera området uppe på korsets vänstra sida, samt även ner längs sidan på vänster lår.

Som komplement till massagen ordinerade han också att jag börjar använda hasskydden från BoT regelbundet igen. "Det är jättebra förebyggnade just under broddsäsongen - för att minimera konsekvenserna av den ökade belastning som blir av broddarna!" Och jag kunde inte låta bli att dra parallellen till det klassiska citatet: "Rimfrost: rattmuff på!" Jag får försöka komma ihåg detta till nästa år så att jag då börjar med hasskydden redan när hon skos med isbroddarna första gången på senhösten. 

söndag 3 december 2017

Hulda hänger med moster Hamingja!

Igår när jag kom till hagen stod nästan hela stoflocken uppe vid grinden. Dock inte Hamingja, vilket inte var särskilt ovanligt eftersom hon gärna står för sig själv, gömd bortanför någon av de timrade ladorna som finns längre ner i hagen. Mer ovanligt var att inte heller lilla Hulda syntes till. Inte för att mamma (fux-)Hremsa stod uppe vid grinden - självständiga Hulda brukar ju främst "hänga" med sina extramammor Dotla och (skäck-)Hremsa - men nu stod även dessa två vid grinden fast UTAN sin ständiga lilla "hangaround"...

När jag började gå genom hagen ner mot den första ladan samtidigt som jag ropade och visslade på Hamingja dök hennes huvud snabbt upp i öppningen till ladan och sedan hon klivit ut kikade Hulda ut bakom henne. Uppenbarligen hade Hulda denna dag valt bort sitt vanliga umgänge för att istället hänga med moster Hamingja!

Idag var dock ordningen i alla fall delvis återställd - Hulda "hängde"med Dotla och (skäck-)Hremsa. Men Hamingja höll sig inte gömd bakom ladan utan stod inte alls långt från grinden, tillsammans med Litlamin samt vad man skulle kunna kalla "en favorit i repris". Nämligen Fias Ljufa som är född och uppvuxen i Mariebäck (en av Berserkurs avkommor från året då han stod på station i Mariebäck och därmed halvsyster till bl a fux-Hremsa) men som de senaste åren först bott med sin matte nere i södra Sverige och nu uppe i Sangis.

Ljufa, Hamingja och Litlamin har ju gått tillsammans i många år tidigare så förhoppningsvis kommer det vara odramatiskt när de nu går tillsammans igen. Hamingja hade visserligen lite sjå med att styra upp det hela... Dotla och skäck-Hremsa har numera tagit över som ledare i flocken och sköter sin uppgift på ett så tydligt och bra sätt att det oftast inte behöver bli några diskussioner kring rangordningen. Men ibland kan Hamingja inte riktigt låta bli att ändå försöka "bestämma bara lite...!" Dock brukar det aldrig dröja länge innan Dotla närmar sig och då minns Hamingja plötsligt väldigt väl vem som bestämmer och lägger ner alla sina egna ambitioner på det området.

Den här gången hade Hamingjas ständiga "hangaround" Litlamin även hon lite sjå med hur Ljufa egentligen skulle hanteras... det verkade som om hon hade mamma Lára resp pappa Démantur sittande på var sin "axel" där Lára sa åt henne: "Spring dit och ge Ljufa en omgång!!!" men att Litlamin knappt hann närma sig innan pappa Démanturs lugna "Det är dumt att bråka!" fick henne att lägga ner projektet och gå iväg igen...!

Efter tips från Elisabeth och Démantur hade jag idag bestämt mig för att även jag skulle rida längs de nya skogsmaskinsspåren ovanför gamla soptippen. Och det var verkligen fina spår! Vi hade visserligen även idag liiite svårt att ta oss förbi de stora skogsmaskinerna som lämnade knappt en meters utrymme att passera på. Men till skillnad mot igår stod de parkerade och tysta så det gjorde ju det hela betydligt lättare!

Väl inne i skogen kunde jag konstatera att spåren verkligen var bra att rida på! Med Lára (eller för den delen Reykur) skulle jag ha kunnat galoppera runt korts och tvärs hur mycket som helst för dessa hästar var båda så fantastiskt "terrängsmarta" och säkra på foten! Men även om Hamingja utvecklats väldigt mycket på det området sedan jag köpte henne så har hon lååååång väg kvar till deras nivå...

Dessutom var ju detta helt nya stigar för henne så hon hade fullt upp med att hålla koll på alla grenar och stubbar som stack upp ur snön... en sysselsättning som gör henne lite spänd och då tappar hon galoppen och går över i pass. Vid sådan obalanserad passgång är risken stor att hästen råkar skada sig själv. Så vi fick helt enkelt hålla oss till andra gångarter och spara skogsgaloppen till en annan dag.

När vi en stund senare red ut på bilvägen igen fortsatte vi bort till sjön och jag såg till att det blev ett riktigt konditionspass för mig genom att träna trav. Hamingja har så STORA kliv i traven och brukar dessutom hålla ett "Solvalla-tempo" vilket gör det hela ÄNNU jobbigare för mig att försöka hänga med i rörelserna tillräckligt för att hålla mig kvar på ryggen... Men nu hittade vi ett riktigt trevligt läge där tempot var aaaaningen lägre, så jag kunde faktiskt driva henne fram emot bettet och därmed få uppleva en trav med riktigt trevlig bärighet! Och den härliga känslan motiverade mig att trava på lite extra länge - så det blev extra mycket "matteträning" också!

Under hemvägen satsade vi sedan på tölt. Oftast rider vi i ett mellantempo, ner mot arbetstempo. Men den här dagen testade jag ett lite högre tempo istället. Om den vanliga träningen skulle beskrivas som (mellantempo -) så var väl detta (mellantempo +) för riktigt arbetstempo - alltså lååååångsamt fast med bibehållen energi och bärighet - får vi möjligtvis till i korta sekvenser. Och hela vägen till ökat tempo klarar jag nog inte av att rida henne ännu även om vi "nosat" åt det hållet vid några tillfällen.

Nu är det snart dags att få Hamingja kollad av massör-Thomas igen. Och jag hoppas få bekräftat att den fortsatt positiva utvecklingen jag upplever i musklerna i hennes bakdel inte bara är önsketänkande från min sida. Atli gjorde ju samma bedömning som jag när han var här senast och då konstaterade att Hamingja var mer lugn och avslappnad i ridningen än han någonsin sett henne - TROTS att vi faktiskt red med högre grad av samling än vi lyckats med tidigare. Så: "peppar, peppar...!!!"

lördag 2 december 2017

Köpstopp med kryphål och HÄRLIGT vinterväder!!!

"Because she´s worth it!!!"

Hamingja poserar med sitt nya pannband från Equitec i jättefint läder och med gröna swarovskikristaller vilket matte fyndade på "Black Friday". Trots att jag har (=försöker ha) köptstopp på nya träns har jag flera gånger varit så nära att "trilla dit" och köpa ett jättefint träns från Karin Åberg, med gröna kristaller både på pannband och nosgrimma... För även om ALLT klär en skönhet så har jag tänkt att grönt skulle passa Hamingja lite extra bra!

Av erfarenhet vet jag också allt för väl vilken OERHÖRD förmåga jag har att hitta "kryphål" i mina egna köpstopp oavsett om de gäller orkidéer, schabrak...eller träns! Så i ett försök att kunna behärska mig just när det gäller träns har jag bestämt att jag istället får köpa fina pannband för att variera de träns jag redan har. MEN bara under förutsättning att det är pannband med snabbknäppen. För jag vet också att jag nästan aldrig ids byta pannband om jag måste montera isär tränset för att kunna göra detta utan då blir pannbanden bara hängande och samlar damm, hur fina de än är.

Och när pannbandet anlände här om dagen var det verkligen PRECIS så fint som jag hoppats på! Johan handlar mycket av sina fotoprylar från Cyberphoto i Umeå, som alltid skickar med en bit godis i paketen. Jag brukar då skoja med honom om att godiset skulle bli MYCKET billigare om han istället köpte det på ICA! :-D Nu visade det sig att webbutiken jag handlat från tagit konceptet till vad i alla fall jag tycker är en HELT ny nivå - genom att skicka med en fin liten påse med hästgodis! 

"Blingade" med detta läckra pannband gav vi oss ut på ridtur idag i det HÄRLIGA vintervädret - solsken och en alldeles lagom temperatur på -11 grader! Jag valde att rida längs bilvägen mot Alviksträsk, där Hamingja i måndags kväll hade en jobbig "nära älg-upplevelse". Men nu hade Sylvia och Linda precis varit på långpromenad med alla hundarna längs den sträckan och då borde det ju vara älgfritt! (Hamingja skulle kanske behöva en hund...?!)

Snöfallet tidigare i veckan hade återställt det suveräna ridunderlag som packad snö på vägen innebär och vi nyttjade detta till att träna samling i tölt. Jag hade lånat Elisabeths sadel igen för att få hjälp att korrigera sitsen. Ridning handlar i VÄLDIGT stor utsträckning om känsla och det gäller även i detta fall. Jag som så lätt faller framåt behöver räta på ryggen, men samtidigt som jag drar axlarna bakåt måste jag skjuta höfterna framåt. Det senare resulterar i dagsläget i att det stramar REJÄLT på höfternas framsida. Och när jag tack vare sadel med ett djupare säte lärt mig hur detta ska kännas är förhoppningen att jag lättare kan hitta till den känslan även i min egen sadel.

I korsningen vid sjön passade vi som vanligt på att skritta på volt och flytta ut bakdelen innan vi fortsatte till vänster efter vägen längs med sjön för fler intervaller samlad tölt och jag försökte bibehålla och återställa bärigheten i tölten genom att då och då rida ett par steg sluta åt höger. När vi sedan vänt hemåt igen - vilket alltid gör Hamingja lite extra "taggad" - fick jag uppleva en sekvens när hon verkligen kom upp med bogarna i tölten! Det är en SÅ HÄFTIG känsla!!! Ja, nu är vi tillbaka i det här med ridkänslan igen - som någon sa: "Ridning är ett enda långt sökande efter en känsla..." 

Även om det bara är korta stunder så är det oerhört peppande att få en påminnelse om vad det är jag söker - och bekräftelse på att det finns där när vi lyckas få "allt på plats"! Men det är verkligen en hel del som ska till..! Inte minst det (för mig) stora projektet att hitta en korrekt töltsits. För som Atli påpekade senast: "Den som inte sträcker på sig i sadeln och lyfter blicken kommer aldrig att kunna rida hästen så att den kommer upp med bogarna i tölten!" 

Och det här med blicken är ju också ett STORT och SVÅRT projekt... för mankammen har en sådan OERHÖRT stark dragningskraft på mina ögon av någon anledning... När jag red på en clinic för Johanna Elgholm för ett antal år sedan förklarade hon också något jag inte hade förstått tidigare när det gäller betydelsen av att lyfta blicken i ridningen. Nämligen att när man istället för att fokusera blicken i mankammen eller på hästens öron vänder upp den framåt så händer något mycket viktigt. Med ögonen omställda till fjärrseende minskar den dominans som synen annars har över våra andra sinnesintryck, vilket gör att vi kan KÄNNA hästens rörelser mycket tydligare än annars. Och då är vi tillbaka till känslans oerhörda betydelse för att man ska kunna utvecklas som ryttare!

Via Sylvia hade jag fått tips från Elisabeth att det var riktigt bra ridunderlag om man rider upp vid gamla soptippen där de nu håller på att avverka i skogen. Hon och Démantur hade galopperat runt där i morse och det lät ju riktigt härligt! Därför hade jag tänkt avsluta vårt träningspass med lite lösgörande galopper där! När vi passerade förbi på väg ut hörde jag visserligen att det var en skogsmaskin i full verksamhet någonstans inne i skogen men tänkte att det inte skulle behöva vara ett hinder. 

Fast när vi var på hemväg råkade skogsmaskinen precis uppehålla sig så nära vägen att det inte verkade finnas någon plats för oss att ta oss förbi och upp i skogen... så det fick bli vår vanliga nedvarvning i tölt med lååång hals längs vägen istället. Skogsgalopperna kan vi förhoppningsvis ta i morgon istället!

fredag 1 december 2017

Bästa after work:en!!!!

Absolut bästa sättet att avsluta arbetsveckan är förståss att få svettas en timme ute i mörkret tillsammans med Hamingja! Alldeles särskilt som vi dessutom slapp träffa älgar i kväll....!!! Men min lilla dramaqueen skulle ändå lyckas hitta några spänningsmoment..!

Ifall älgarna fortfarande skulle vara kvar i närheten av gamla soptippen valde jag att rida bilvägen åt andra hållet, mot Avan och satsade där på ett träningspass med mycket tölt. Men i första lilla backen blev det en galopp också - jag ville inte helt avstå möjligheten som denna mer kuperade sträcka av bilvägen bjuder på. Som vanligt gjorde vi galoppfattningen ur halt men tydligen hade jag inte varit tillräckligt noggrann när det gällde att förbereda Hamingja, för hon fattade inte galopp omedelbart när jag sköt fram vänster höft...

Men när fattningen kom efter ett kort ögonblick så var det ändå rätt (=vänster) galopp! Hon har ju alltid haft lättare för höger galopp och vid tillfällen som detta då det blivit en liten fördröjning av hennes galoppfattning så har hon brukat välja höger galopp. Men det här var andra gången på kort tid som hon trots en liten fördröjning ändå tagit vänstergaloppen som jag bett om - och jag väljer att tolka det som ett steg i rätt riktning!

Om jag var nöjd med min häst så var hon väl inte riktigt lika nöjd med mig en stund senare... Visserligen är Hamingja ganska luttrad vid det här laget och har helt enkelt fått acceptera att matte låångt ifrån är någon Sylvia utan verkligen kan ha otur när hon tänker... Men t o m för en så överseende häst som Hamingja är det svårt att acceptera ett så genomkorkat påfund som att SKRITTA uppför en galoppbacke... Visst, rent tekniskt är det visserligen möjligt... MEN DET ÄR INTE RÄTT!!!  (Det borde ju matte höra på namnet - GALOPPbacke - om inte annat!!!)

När vi sedan närmade oss slutet på grusvägen och korsningen till Seletvägen var det istället Hamingja som stökade till det... Visserligen har hon lite då och då agerat oerhört överraskad över att det faktiskt ligger ett HUS där ute vid korsningen - och särskilt överrumplad har hon blivit vintertid då det är MASSOR av belysningar i den omgivande trädgården. Detta trots att huset funnits där i hela hennes liv...

Och nu blev det av någon anledning EXTRA spännande p g a att någon körde snöslunga vid huset. Med tanke på att Janne kör med snöslunga på traktorn i Mariebäck hela vintrarna borde väl inte en liten ynka "trädgårdsmaskin" vara något problem tyckte jag... Fast kanske var det just detta som var problemet - att motorn på denna variant gick så tyst att Hamingja faktiskt hörde rasslandet av snö och is?! Någon totalpanik a´la älgmöte blev det dock aldrig i närheten av och nästa gång vi träffar på denna "tysta" snöslunga har hon förhoppningsvis lärt sig att det inte är så farligt ändå!

Efter detta förlöpte hemvägen nästan odramatiskt. Vilket delvis kan bero på att jag bestämt mig för att ta paus i "avtrubbningsträningen" när det gäller att smacka i tölten. I den samlade skritten kan jag behålla min sits i alla fall hyfsat trots de katapultreaktioner som en lätt smackning brukar resultera i. Men i tölten har jag ju tillräckligt svårt att hitta och bibehålla en korrekt sits ö h t - och jag tänker att det måste vara prio ett tills vidare. Det är verkligen tillräckligt svårt ändå - utan att dessutom provocera fram några av Hamingjas "kast med liten ryttare".

Någon gång i framtiden har jag förhoppningsvis fått till sitsen tillräckligt för att vara redo att "attackera" lilla fröken med en och annan smackning igen - ÄVEN när vi töltar...! Under mina år på Umeå Universitet läste jag någonstans citatet "Still confused - but on a higher level!" och jag tycker att det väldigt ofta stämmer in på ridningen. Inte minst nu med Hamingja då det känns ganska osannolikt att jag någonsin kommer att nå upp till den nivå i ridningen då jag behöver byta häst för att   komma vidare i min utveckling som ryttare. Och det är ju TUR - för har man fått möjligheten att köpa Lyckan för pengarna så vill man ju verkligen behålla henne också!!!

måndag 27 november 2017

Nära älg-/döden-upplevelse...

"Allt ljus på lilla Hulda!!!"

I helgen hade vi trevligt besök av Johans äldsta bror med fru. De bor i Uppsala/Linköping så det var roligt att vi - trots regnet i fredags - ändå kunde visa upp lite riktig vinter! Igår besökte vi fantastiska Treehotel i Harads. Men den allra största sevärdheten fick de se på vägen hem därifrån - när vi passerade Mariebäck så att de fick träffa Haminga! (Och lilla Hulda - se bilden ovan!)

Med  ovädret torsdag-fredag och gäster lördag-söndag har det blivit några vilodagar för Hamingja. Men i kväll var jag tillbaka i sadeln! Fast med facit i hand kan konstateras att Hamingja gärna hade velat avstå kvällens ridpass... Vi hade nämligen inte hunnit särskilt långt längs bilvägen bort mot Alviksträsk när vi hörde hur det började "braka" inne i skogen vid sidan av vägen vilket fick Hamingjas "älgvarningssystem" att slå på för fullt... Och när jag lät pannlampan lysa upp marken inne bland träden såg jag färska älgspår bara ett par meter från vägen...

Jag lyckades i alla fall få undvika att Hamingja vända och sprang hem och efter en hel del övertalning kunde vi fortsätta framåt. Men hon var REJÄLT spänd och under en lång stund både "snarkade" och blåste hon mot faran hon anade inne i skogen på sidan av vägen. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne att slappna av genom att rida öppna omväxlande åt höger resp vänster för att hon skulle uppmuntras att sänka huvudet och slappna av. 

Min ursprungsplan var att forsätta så i skritt resp tölt och inte vända hemåt förrän hon verkligen slappnat av igen. Men när vi var framme vid "världens ände"-korsningen var hon fortfarande ganska stressad samtidigt som min pannlampa tyvärr börjat visa tecken på att batteriet började bli urladdat. Att rida tillbaka hem i kompakt mörker kändes INTE optimalt i det här läget, så efter en stunds voltarbete i korsningen bestämde jag mig för att styra kosan hemåt igen. 

Att det sedan blev skritt hela vägen tillbaka till stallet berodde till stor del på att Hamingjas flyktreflexer behövde tonas ner på varje möjligt sätt. Men efter fredagens regnande var större delen av det sviktande lagret av packad snö borta från vägen, så det hårda underlaget skulle nog ändå gjort att jag begränsat ridningen i andra gångarter än skritt. Fast inte riktigt i denna omfattning.... 

Mina försök att lugna Hamingja genom ridning som skulle få henne att sänka huvudet (vilket aktiverar "lugn och ro-hormoner" hos hästarna) fungerade under hemvägen sämre och sämre ju mer vi nu närmade oss stället där hon upptäckt älgarna. Tillslut ville hon knappt röra sig framåt alls, så jag fick helt enkelt hoppa av och gå före henne. "Älgarna är LIVRÄDDA för din matte, så du är i MYCKET gott sällskap!!!" försökte jag övertyga henne, men det var med VÄLDIGT tveksamma steg Hamingja tillslut följde efter mig. Till dess vi hade passerat det mest kritiska området - då hon istället fick VÄLDIGT bråttom hemåt...

För den som vill träna skänkelvikning från marken är numera mitt tips att man använder sig av älgar! Visserligen behöver man vara noggrann vid utplaceringen av älgarna eftersom dessa i fel lägen kan inverka antingen bromsande eller kraftigt framåtdrivande på hästen.  Men med tyglarna i ena handen och älgarna i rätt position behöver man bara ställa hästen från rörelseriktningen för att älgarna ska ge den önskvärda sidförande effekten. En effekt som när den börjar avta (för att håller på att ha slut älgar) kan förstärkas genom att armbågen får agera innerskänkel. 

Tillbaka i stallet kunde man ju tro att Hamingja skulle ha hunnit lugna ner sig. Men istället drabbades hon av det oerhörda trauma som det innebar att vara HELT ENSAM HÄST INNE I STALLET!!! :-O Istället för att mumsa på kraftfodret jag serverat i krubban var hon snabb att både skita och kissa innan hon började försöka ta sig ut ur boxen för att uppsöka tryggheten ute hos flocken... 

Men som TUR var kunde Dotla rädda Hamingjas liv genom att komma in från hagen och mumsa på en liten tuss hö i boxen bredvid, så att min lilla fröken tillslut ändå vågade äta sitt kraftfoder. Fast det var först när Hamingja åter var i tryggheten ute hos flocken som hon ÄNTLIGEN kunde dra en suck av lättnad. Förr har hon inte alls brukat reagera så här kraftigt på älgar... det har kommit sedan vi under vårt näst sista ridpass i Höbäcken i somras plötsligt stod öga mot öga med en älg och hon verkligen fick panik... Jag får hoppas på att många älgar kommer att passera i närheten av hagen i vinter så att Hamingja i flockens trygghet får chansen att lära sig att de inte är så farliga ändå...!