lördag 19 januari 2019

-27 grader och blodmåne

...var det när jag körde till stallet för att fodra i morse. Ute på isvägen gjorde jag några fåfänga försök att fota den ENORMA röda månen - men det var förståss en alldeles för krävande uppgift för min mobilkamera...

I Mariebäck välkomnades jag av JÄTTEHUNGRIGA hästar! (För en häst uppstår svält per definition inom två minuter efter att den senast serverade maten ätits upp...!) Men nu kunde jag glädja dem med REJÄLA mängder hö. Våra hästar går ju ute dygnet runt och trivs förträffligt med det! Hästar har fördelen att så länge de äter håller de sig varma och dessutom har de ju så FANTASTISK päls! Den isolerar så otroligt att det under ett snöväder kan ligga ett tjockt lager kall snö på deras ryggar utan att smälta. Sopar man bort snön är pälsen HELT torr där under!!!

PS: Ingen ridning idag - minus 27 är definitivt för kallt för Hamingjas matte!

fredag 18 januari 2019

Den enes nedvarvning den andres uppvärmning!

Min rimfrostiga skönhet!!!

Det var -23 grader när Hamingja och jag red ut i eftermiddags, m a o "svalt och skönt" för en islandshäst med full vinterpäls men ganska kallt för matte...!!! Vi red längs bilvägen bort mot Alviksträsk och eftersom jag senast upplevde att vi båda hade lite problem med att gå undan för högerskänkeln - hon ville inte riktigt korsa över med höger bak och jag blev stum och ineffektiv i min högerskänkel, så fokuserade jag på detta från start.

Började i skritt för att mjuka upp oss båda och för att hitta en känsla som jag sedan förhoppningsvis skulle kunna behålla när vi fick över i tölt. Senast innebar ju pisken åter en nära döden-upplevelse för stackars Hamingja så idag var jag extra noga med att den verkligen skulle "vara med" från start och ofta - för att inte ge henne någon chans att "glömma" bort att man KAN överleva ett lätt pet på rumpan...!

När sidförande undan för högerskänkeln fungerade bra i skritt gjorde jag övergång till tölt medan jag fortsatte att be henne gå undan för högerskänkeln. Varvade töltintervaller med att återgå till sidförande i skritt för att "hämta med" rätt känsla över i tölten. Och tillslut fick jag även i tölten den önskade effekten: att hon korsade över med inner back och därmed också längde halsen! Successivt blev hon allt mer stadig i formen och tillslut bjöd hon på en riktigt härlig töltkänsla även på rakt spår!

Sista sträckan fram till korsningen vid sjön gjorde jag något så ovanligt som att låta Hamingja öka tempot i tölten. Vi tränar ju främst i kort tempo, enligt Atlis instruktion och eftersom det korta tempot bygger upp hästen bäst. Nu under vintern har jag upplevt att hon börjat kännas allt starkare och orkar bära upp sig betydligt bättre och därmed också vila i steget på ett helt nytt sätt i det korta tempot - utan att hela tiden försöka springa fortare. 

Och när jag nu istället bad henne att successivt öka tempot så kändes hon faktiskt ganska stabil även där! Hon blev lite kort i nacken men inte mer än att hon fortfarande kändes mjuk och fin i kroppen och takten höll sig ren trots det högre tempot! Framme i korsningen vid sjön hade jag tänkt rida direkt till vänster, men min ambitiösa lilla fröken visste minsann att här brukar vi jobba på volt så hon påbörjade själv volten och då fick jag ju skärpa till mig och "haka på"! Vi fortsatte sedan en liten bit efter vägen längs sjön innan vi vände hemåt igen. Under hemvägen red jag töltintervaller med lite mer samling (och åter i vårt långsamma "träningstempo"). 

Avslutningsvis imponerade Hamingja med att ha tid att trava - fastän vi var på hemväg! Vid det laget hade jag hunnit börja frysa ganska rejält och då passade det ju extra bra med trav eftersom man snabbt blir svettig av att försöka hänga med i Hamingjas trav! "Den enes nedvarvning den andres uppvärmning" m a o!!!

onsdag 16 januari 2019

Värmande öken!!!

Med -20 grader här i Kyrkbyn idag tycker jag det behövs lite värmande öken! Ett oförglömligt minne: att möta soluppgången på hästryggen, ute i Al Ains öken! Under ett av våra besök hos Eva i Förenade Arabemiraten.

tisdag 15 januari 2019

Kanonkulan från Mariebäck

En favorit i repris: min finaste Feykir från Erlandstorp! (2000-2011)

Hamingja är ju isländska för "lyckan" eller "förmögenheten" - men ibland undrar jag om det också kan betyda "kanonkulan"...?!!! I kväll var ett sådant tillfälle! När termometern tangerade -15 grader och vindarna var riktigt isande tyckte väl lilla fröken att det ÄNTLIGEN var lite svalt och skönt?!! 

Det kom en hel del snö igår (även om det inte var i närheten av de 80 cm SMHI hade varnat för först) så att rida på ridbanan var inte optimalt även om jag verkligen skulle behöva ett pass där! Istället red vi upp bakom vägbommen och den vänstra skogsvägen där det var ca 2 dm nysnö och helt ospårat. Vi inledde med lite "cavalettitrav" (d v s Hamingja tar i så att hon nästan skjutsar mig ur sadeln-trav) men av ren självbevarelsedrift lät jag henne ganska snart gå över i galopp. 

Och då blev det minsann ÄNNU mer drag under galoscherna så det var bara att (forsätta) hålla sig i manen och hänga med! Efter en "racerintervall" i vardera galoppen lät jag henne skritta sista biten fram till vändplanen, för att vi båda skulle hinna hämta andan lite. Och först då hade jag tid att upptäcka hur otroligt VACKERT det var ute i mörkret, när min pannlampa fick snön att gnistra som om någon strött ut MÄNGDER med strass över hela marken!!! 

Om galoppen bort till vändplanen varit av turbotyp så var det ändå ingenting jämfört med tempot när jag lät Hamingja fatta galopp även på hemvägen! Jag brukar inte så ofta våga galoppera på hemväg eftersom jag inte vet om jag har någon fungerande broms då... men så här i 2 dm nysnö på en skogsväg helt fri från trafik kändes det ju ändå ganska säkert att låta henne dra på i fri fart. Och tack vare snön blev det väl också hyfsat muskelträning även om vi galopperade på plan mark. 

Tillbaka vid vägbommen bestämde jag mig för att rida längs den högra skogsvägen också. Där hade någon kört i mer sen tid så snödjupet var bara någon knapp dm. Att låta Hamingja trava längs denna väg bort till vändplanen och tillbaka blev därför inte riktigt lika ansträngande för matte som "djupsnötraven" - utan "bara" som ett rejält spinningpass..! Tillbaka i stallet var vi därför rejält svettiga båda två - men också väldigt nöjda! 

(Under alla skrittpauser såg jag till att peta på Hamingjas bakdel med pisken och även om hennes reaktioner inte var riktigt lika häftiga som i söndags så kändes det lite som att vi fick "börja om" igen... Uppenbarligen hade hon  lyckats förtränga den nyvunna kunskapen att man faktiskt kan överleva ÄVEN om man blir nuddad av en pisk... VÄLDIGT viktigt att fortsätta med den träningen alltså!!!)

söndag 13 januari 2019

Mitt liv som fjärrskådare!

Idag var det betydligt kallare på termometern, men de senaste dagarnas hårda vindar hade mojnat så det kändes inte alls lika kallt. Efter gårdagens intensiva töltträning tänkte jag att Hamingja kanske skulle vara lite stel i musklerna. Men hon kändes inte stel utan korsade lätt över med inner bak både i vår inledande skritt på volt utanför stallet och när jag sedan red sidförande längs vägkanterna ut från gården.

När vi kommit ner på bilvägen och övergick till uppvärmningstölt kändes hon fortfarande riktigt mjuk och smidig och denna känsla bestod även när jag började sidföra undan för vänsterskänkeln i tölt: hon korsade över med inner bak, sträckte ut överlinjen och blev helt lätt i handen! Men när jag sedan skulle be henne gå undan för högerskänkeln istället (fortfarande i tölt) blev det svårare... Hon gick emot handen och försökte springa iväg istället...

Hela tiden försökte jag hålla en "fjärrskådande" blick - och tack vare det märkte jag efter ett tag att det inte alls var bara Hamingja som tyckte att det var besvärligt.... När jag flyttade henne undan för vänster skänkel lyckades jag ganska bra med att hålla skänkeln avslappnad och bara lätt vibrerande. Men när det istället var min högerskänkel som skulle göra jobbet "fastnade" jag och blev stum i skänkeln så jag gav Hamingja något att trycka sig emot istället för att gå undan ifrån... I skritt går det i alla fall bättre, så för att försöka få in en bättre känsla i tölten varvade jag därför mellan sidförande i skritt och dito i tölt. Och när vi var framme i korsningen vid sjön tyckte jag ÄNTLIGEN att det började gå lite bättre!

Efter lite voltarbete i korsningen fortsatte vi till vänster på vägen längs med sjön och red tölt med lite mer samling. Strax innan vi kom fram till skoterklubben hade jag tagit en skrittpaus på hellånga tyglar och Hamingja kändes riktigt avslappnad. Men så tyckte jag det var läge att fortsätta vårt arbete med att avdramatisera pisken så jag lät den nudda hennes bakdel - och stackars lilla hästen var uppenbarligen inte alls beredd utan kastade sig iväg framåt...

När jag väl lyckats samla ihop tyglarna och fått henne att sakta av till skritt igen var hon rejält stressad. Vi fortsatte en stund i skritt så att hon hann bli lite lugnare innan vi vände hemåt igen. Men det krävdes fortfarande en hel del jobb (f f a sidförande i skritt)  under hemvägen innan hon åter började vara fokuserad. Då blev det lite mer töltträning. Först sekvenser med halt, rygga och övergång till tölt. Försökte även nu hålla den "fjärrskådande" blicken för att känna att jag satt kvar i lodrät sits och det var mina höfter som "sköt iväg" henne i tölt (som Atli instruerade mig senast).

Och sedan red jag lite längre sekvenser i tölt - med "fjärrskådning" - så att jag skulle känna när jag behövde underhålla samlingen med att "tänka rygga" resp rida några steg högersluta. Jag tycker verkligen att Hamingja känns betydligt starkare är vad hon varit tidigare - för hon bär upp sig mycket bättre och dessutom gör hon det utan att försökta stressa iväg i tempo, utan orkar vila i steget i samlingen!

Under hela hemvägen hade vi hört skott från älgskyttebanan som ligger mitt emot uppfarten till Mariebäck. Att den ligger så nära gården gör ju att hästarna inte är särskilt skotträdda. Men när vi närmade oss och Hamingja började skymta de två jägare som var där och sköt blev det VÄLDIGT spännande... som vanligt trodde hon ju det värsta, d v s att det var älgar! :-O Jag försökte lugna henne och säga att det ju var precis tvärt om: det var några som kunde stå på hennes sida mot de farliga älgarna. När jag sedan fick ögonkontakt med en av dem och vi började prata lugnade hon i alla fall ner sig igen. För talande älgar är uppenbarligen inte särskilt vanligt ens i hennes fantasier!

lördag 12 januari 2019

Härlig ljusterapi!!!



De senaste dagarnas väder, med mycket hårda vindar (dock inte orkanstyrka här nere vid kusten i alla fall) fick min kropp att bestämma att Hamingja behövde få några extra vilodagar... Men idag var jag igång igen! Härligt också att solen sken så att man fick en rejäl dos ljusterapi!!! Jag hade egentligen tänkt rida längs bilvägen, men när jag red iväg tyckte jag att vindarna var lite väl isande i ansiktet så jag tänkte om och red upp i skogen bakom vägbommen istället. 

Min vana trogen (numera) lät jag pisken nudda Hamingjas bakdel ibland och tydligen hade hon hunnit glömma att man faktiskt kan överleva detta - så det blev VÄLDIGT "mycket bakben" i vår uppvärmningstölt...!!! Men Atli brukar ju säga att det här med att hästen ska sträcka ut halsen framåt-nedåt inte alls är något slutmål utan bara ett första (dock oerhört viktigt) steg i träningen av hästen. Men att man sedan successivt behöver aktivera hästens bakdel allt mer utan att man tappar den långa överlinjen...! 

Jag hade valt den högra skogsvägen och framme vid vändplanen bestämde jag mig för att rida lite galoppintervaller uppför den lilla backen in till höger. Senast gick det ju så oerhört bra med både galoppfattningarna från halt och bärigheten i galoppen - och glädjande nog fick jag uppleva detsamma idag! Hennes "offknapp" efter varje galoppintervall är också klockren numera - istället för att stressa upp sig mer och mer är hon HELT inställd på att skritta tillbaka på hellånga tyglar med nosen avslappnat mot marken! 

Jag brukar varva mellan höger och vänster galopp och för att förbereda nästa galoppfattning på bästa sätt brukar jag vända tillbaka åt vänster när vi ska fatta höger galopp  och vise versa. Istället för att "vakta" ytterbogen när jag vänder runt, nyttjar jag det faktum att  hästen gärna skjuter ut den i vändningen så att en vändning åt vänster placerar högerbogen i en bra position för att fatta höger galopp. I alla fall är det min tanke/förhoppning och idag när vi red tre intervaller i vardera galoppen var det en enda galoppfattning som inte blev rätt och då hade jag vänt runt åt höger - trots att jag skulle fatta höger galopp - och därför antagligen "ridit ut" fel bog... 

Precis som senast kunde jag alltså glädja mig åt en trevlig bärighet i galoppen, vilken jag också kunde underhålla ganska lätt genom att lägga till lite extra drivning vid behov. Ett annat trevligt tecken på att Hamingja orkar bära sig bättre än tidigare i galoppen var också att hon inte alls hade lika bråttom utan kunde hålla ett lugnare tempo där hon vilade lite mer i steget. Något som dessutom innebar att det var lättare för mig att sitta ner i galoppen och driva med sätet - något som skapar en god cirkel i o m att det gör att bärigheten förbättras ytterligare! 

När jag började vara nöjd med galoppintervallerna tänkte jag att vi skulle trava genom skogen bort till Torrbergsvägen, men det visade sig snabbt att det milda vädret gjorde att underlaget på stigen inte riktigt bar för att trava. Och efter fyra vilodagar hade Hamingja alldeles för stort behov av att springa för att skritt hela sträckan till Torrbergsvägen och tillbaka skulle kännas optimalt...

Efter att ha suttit av och sadlat om (Hamingja hade som vanligt "knuffat fram" sadeln i galoppen) bestämde jag mig för att nyttja den välplogade vändplanen till töltträning. Vi red samlad skritt med övergångar till tölt i båda varven, medan jag försökte hålla blicken lyft och "tänka rygga" med sätet och Hamingja bjöd på en riktigt trevlig känsla i tölten! Här fungerade dock inte "off-knappen" lika bra som efter galoppen utan hon blev successivt allt mer uppjagad, ville lägga sig på i handen och springa iväg... 

Men tillslut lyckades jag bryta detta genom att låta henne skritta på volten en god stund med successivt allt längre tyglar. Jag påmindes då om Johan Häggbergs formulering i ett avsnitt av Nattfari - islandshästpodden: "Ju mer man kan få hästen att tänka framåt-nedåt desto mer samling kan man sätta i hästen utan att det uppstår spänningar!"  

När hon tillslut kändes avslappnad igen, både fysiskt och mentalt, vände jag hemåt och började åter rida samlad skritt m h a sätet. Tack vare att vi var på hemväg blev det ju lite extra energi och jag lyckades dessutom göra en riktigt trevlig övergång till tölt UTAN att själv falla framåt, utan bara "skjuta iväg" henne framåt med höfterna som Atli sagt att jag ska göra för att bibehålla bärigheten över till tölten. WOW - vilken känsla det blev i den tölten!!! Hon kändes så härligt "fjädrande" genom hela kroppen samtidigt som hon verkligen vilade i steget utan behov av att försöka dra iväg i tempo!

Jag fick uppleva några sådana intervaller längs hemvägen, med en känsla så härlig att vi kom tillbaka till vägbommen utan att jag "haft tid" att låta henne börja varva ner... Så det fick bli en sväng upp längs den vänstra skogsvägen också - med nedvarvning i både trav och tölt innan vi skrittade tillbaka hem. Och nu längtar jag bara till i morgon när jag får rida min härliga häst igen!!!

måndag 7 januari 2019

Njutridning!!!

 
Så här ser lycka ut!!!

Idag bjöd Hamingja på riktig njutridning!!! Det blev en tur med pannlampan genom skogen bort till Torrbergsvägen. Vi "rivstartade" med uppvärmning i trav så snart vi kommit upp bakom vägbommen och i alla fall matte blev REJÄLT varm av att hänga med i Hamingjas STOOORA trav! Strax innan vändplanen red vi upp till vänster och red galoppintervaller. Och det kan definitivt ha varit våra bästa galoppintervaller någonsin! Förutom en slarvig galoppfattning som matte får ta på sig var det i övrigt helt klockrena fattningar från halt. En trevlig bärighet och form i galoppen och inte bara från start utan med drivning kunde jag också varje gång bibehålla dessa hela sträckan!

Längre än så hade jag egentligen inte planerat dagens ridpass - så vad skulle vi hitta på nu?! Det fick bli lösgörande och stärkande "terrängtrav" längs stigen genom skogen bort till Torrbergsvägen, där vi red ännu mer galopp (varför ändra ett vinnande koncept?!) Sedan blev det en lååång, avkopplande skritt hela vägen tillbaka, först längs Torrbergsvägen och sedan genom skogen. Egentligen hade jag tänkt trava lite också, men började fokusera på min sits (här är pannlampa BRA - det blir väldigt tydligt varje gång man glömmer av sig och tittar ner!!!) Och plötsligt insåg jag att vi nästan var tillbaka vid vår första galoppsträcka!

Avslutningsvis red vi dagens enda tölt, längs skogsvägen tillbaka till vägbommen. Då kändes det verkligen som att jag "kom ner i sadeln" mycket bättre än vanligt och därmed också kunde använda sätet och "tänka rygga" resp lägga in några steg högersluta här och där för bibehållen bärighet. Och jag tror att det var all skritt med "sätesfokus" som hade lagt grunden för det! När vi kom tillbaka till stallet konstaterade jag att vi ridit mer än en timme - alltså betydligt längre än jag tänkt när jag ganska slutkörd åkte från jobbet i eftermiddag... Men tiden går ju fort när man har roligt! Och efter det här suveräna ridpasset kunde jag nästan inte minnas att jag jobbat idag!

I morgon blir det i alla fall vilodag för Hamingja, för då ska jag på nytt besök till Smärtkliniken. Men på onsdag kanske det blir en ny dos lycka!!!