Ridbanepremiär

"Fröken gångjärn överallt" skulle kunna tänka sig det där äpplet matte har i handen...

Jo, det var faktiskt premiär på ridbanan för året idag - den har inte varit plogad när Sylvia varit i Thailand. Det kändes verkligen att det var länge sedan sist! Men samtidigt VÄLDIGT trevligt att ha ett staket att ta stöd av när "fröken gångjärn överallt" demonstrerade sina talanger! Började med öppnor, slutor och "Atlivändningar"/skrittpiruetter. Och när jag verkligen hade inner bak med i vändningarna kändes de faktiskt riktigt bra! Vi "dressyrar" ju massor när vi rider ut - men jag insåg idag att just Atli-vändningarna har jag helt glömt bort... hög tid för skärpning, alltså!

Tyvärr var det återigen "styltsnö" - så Lára halkade titt som tätt... oj, vad jag ser fram emot att få henne omskodd, med snösulor den här gången!!! Red en hel del samlad skritt - fortfarande lika svårt... Och sedan gjorde vi övergång till tölt i microtempo. Vilket kändes riktigt, riktigt bra!!!

Men när vi kom till hörn nr 2 tog microtölten en ände med förskräckelse: då halkade Lára så rejält att hon gick ner på knä och hamnade med pannan mot backen - kullerbyttan var verkligen SÅ nära... Jag hängde förståss framme på halsen på henne, men på något sätt lyckades hon ändå kravla sig upp tillslut. Det märktes att även hon blivit uppstressad av vurpan, för väl på benen igen hann hon tölta snabbt tvärs över hela ridbanan innan jag lyckades få henne att göra halt. (Och att hon skulle springa var ju det sista jag ville just då...!)

När vi sedan stått stilla en stund och lugnat ner oss kom jag fram till att vi skulle hålla oss till skritt i fortsättningen. Så det blev mer samlad skritt - det kan det ju aldrig bli för mycket av* - innan det fick räcka för dagen.

*enligt matte alltså. Lára tvår sina hovar och hälsar att hon INTE på något sätt ligger bakom detta uttalande!!!

Kvällsöppet - om ridsport

Skulle Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris ha gått till guldhästen Ninja La Silla istället? Se Helena Lundbäck och Jens Fredriksson ge utmärkt svar på tal i den livliga debatten om ridsport, ryttarens roll och ridsport i media.

Och vad sägs om Lasse Anrells (Aftonbladet) slutord: "Om Jerringpriset visar vad folk vill ha måste sportredaktionerna tänka om när det gäller sin bevakning av sport."

Länk till TV4:as Kvällsöppet - debatten om ridsporten börjar ca 20 minuter in i programmet. 

Detektiv-Anna och nyckelmysteriet

När jag igår kvicknat till tillräckligt för att åka till stallet, för första gången på en vecka, kunde jag inte hitta knippan med min husnyckel... Den låg inte där den brukar ligga och inte heller i handväskan... Det hela komplicerades av att jag inte varit utanför huset sedan besöket på vårdcentralen i torsdags, så det var ju några dagar sedan... Var i alla fall helt säker på vilken jacka jag använt då, men trots noggrann genomsökning av alla fickorna hittade jag ingen nyckel där.

Alltså behövde detektiv-Anna kopplas in! (Någon nytta borde jag väl ha av alla kriminalromaner jag lyssnar på?!) Min första slutledning var att eftersom jag tagit mig in i huset i torsdags, trots att Johan inte var hemma, så måste jag ju ha haft nyckeln då. M a o den måste finnas INNE i huset. Men trots Johans och mitt letande fortsatte den att lysa med sin frånvaro... Den fanns helt enkelt inte! (Kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med att leta tappskor i leriga hagar...! Visserligen har vi inte lerigt inne, men nyckeln verkade lika omöjlig att hitta som den där skon långt nere i leran...)

Då började detektiv-Anna med att bit för bit försöka rekonstruera EXAKT vad som hände när jag kom hem från vårdcentralen i torsdags. Och nu hade jag bestämt mig för att börja med att jag klev ur bilen - en detektiv kan inte vara för noggrann! Jag mindes att jag låst bilen, satt motorvärmarsladden i kontakten, gick till brevlådan och hämtade posten, låste upp ytterdörren och gick in. Alltså precis som vanligt. Och nyckeln borde alltså finnas någonstans inne i huset.... Nej, vänta nu, plötsligt mindes jag något! Precis när jag gick in genom dörren var det någon som ropade på mig. Det var en kvinna som stannat sin bil på gatan utanför, vevat ner rutan och frågade mig om vägbeskrivningen till Hansénska gården här i Kyrkbyn.  Jag gick ut till hennes bil, förklarade att hon behövde vända och köra ut på Framlänningsvägen igen och upp till kyrkan innan hon svängde av. Erbjöd henne också att vända på vår gård i o m att gatan är så smal.   Alltså - jag gick ut till hennes bil och det var efter att jag hade låst upp dörren. Men antagligen hade jag fortfarande handväskan, posten, bilnyckeln och husnyckeln i händerna... alltså kunde jag ha tappat nyckeln ute i snön...

Detektiv-Anna gav sig alltså ut med en spade och började söka igenom snön, från ytterdörren och ut till vägen. Och halvvägs till brevlådan kunde jag en stund senare gräva fram nyckelklippan! Som alltså legat där i snön i tre dygn! :-O  Tur att ingen skum typ hittat den och tagit sig in i huset i tron att ingen var hemma... (Vi har ju haft VÄLDIGT många villainbrott här i Luleå i vinter, så hade oturen varit framme hade det väl inte varit allt för osannolikt...)  I så fall hade garanterat detektiv-Anna INTE varit särskilt kaxig... Jag fördrar defintivit att ta del av brott i form av ljudböcker!!!

Just nu är föresten detektiv-Anna inte heller så kaxig... hoppades igår att ridningen skulle ge mig lite ny energi, som den normalt brukar. Men istället tog den all den lilla energi jag hade... När jag kom hem från stallet blev det ryggläge i soffan till dess det var dags för sängen kl 21. Och i morse vaknade jag bara till kort för att meddela jobbet att jag fortfarande är sjuk, sedan fortsatte jag sova nästan fram till kl 12.

Efter lite brunch har jag sedan legat under filten i soffan och lyssnat på Elias Palms "Corpus Delicti". Den första boken om rättsläkaren Ella Andersson. Lyssnade på den när den nyss kommit ut och gillade hans humoristiska sätt att skriva. Nu har uppföljaren kommit (Causa Mortis) och innan jag lyssnar på den tänkte jag fräscha upp minnet med den första boken igen. Elias Palm är själv rättsläkare. Men kan alltså också sätta titeln "författare" på sitt visitkort. Och även "fotomodell" faktiskt. Intressant kombination! Och, tja, han ser väl inte så tokig ut - eller vad tycker ni?!

Bilden lånad från hans hemsida: www.eliaspalm.se

Det går framåt!

I somras kliade Lára bort det mesta av pannluggen... men idag upptäckte jag att den faktiskt vuxit ut så mycket att jag behövde skjuta den lite åt sidan för att pannbandet skulle synas! Och det är inte den enda som gått framåt - läs vidare så får ni se!

Efter tre dagar i sängen kände jag mig ääääntligen lite bättre idag, så nu var det dags att göra något åt hästabstinensen. Har ju faktiskt inte ridit på en hel vecka! :-O (Måndag var inplanerad vilodag för Lára, tisdag red Eva och på onsdag "däckade" jag efter jobbet...) Lára verkade också tycka att det var hög tid att matte visade sig, för hon behövde knappt någon betänketid alls för att lämna höbalen och istället fokusera på det där äpplet matte hade i handen...!

När vi sedan red iväg var det ganska uppenbart att en av oss ägnat fyra dagar till att samla energi - och det var inte jag...! Bestämde mig för att låta henne galoppera - hon fick springa och jag fick åka - alltså perfekt för oss båda! Att hon hade energi så att det nästan pyste ur öronen blev tydligt under den första galoppen. Hon hade direkt tagit höger galopp och jag var så nöjd med att åka med. Men så plötsligt konfronterades hon med en snöklump som uppenbarligen ramlat ner från plogkanten och ut på vägen.... Lára ryckte i nödbromsen och gjorde en slide-stop i värsta Reykurstil! :-O  (Visserligen har jag ju nämnt ibland att hon på många - trevliga - sätt påminner om salig Reykur - men hon behövde väl inte ta det SÅ bokstavligt?!)

I fortsättningen klarade vi oss dock från sådana överraskningar. Lára fick fortsätta att galoppera och succesivt medförde det väl att hon fick "lätta på trycket". När vi sedan vände hemåt fick jag istället "åka tölt" - en sådan här gång känns det verkligen lyxigt att ha den möjligheten!

Den avslutande traven var sedan en riktig höjdare! Lára travade så trevligt och avslappnat, helt lätt i handen och utan minsta antydan till att vilja dra iväg i tempo. All vår träning på detta har verkligen gett resultat!!! Och sedan fortsatte hon att imponera genom att skritta på hellång tygel, utan minsta tendens till att börja takta. Som vi har fått jobba med det... så det är ju verkligen roligt när träningen börjar ge resultat!!!

Faktiskt brukar hon numera också inleda ridturerna med SKRITT på lång tygel - inget taktande där heller! Och så var det verkligen inte när jag köpte henne i augusti...! Skritten är väl egentligen hennes enda svaga punkt... Hon har ju trevlig skritt om hon vill, men i hennes värld har väl skritt aldrig varit en gångart, utan bara ett besvärande slöseri med tid som till varje pris bör undvikas... Därför blir jag så GLAD när hon nu är så DUKTIG!!!

När duktiga Lára rullat sig omsorgsfullt i hagen såg det ut som om hon skaffat sig svart bläs! 

På hästfronten intet nytt...

Démantur visar upp sig för Lára - han känner förståss igen en snygg tjej när han ser henne! Fast ska man vara ärlig är han en VÄLDIGT vidsynt kille - han kom så gärna med skamliga förslag till Feykir också... Och det trots att Feykir egentligen var alldeles för slank för att vara "Diamantens" typ...  För allra mest upphetsad har han nämligen blivit vid de tillfällen när någon riktigt överviktig vallack varit på besök på gården! 

Lára har drabbats av vilovecka... Igår jobbade Johan första dagen på en vecka, efter att ha legat däckad hemma i influensa med feber, muskelvärk och migränliknande huvudvärk. Och ni vet ju hur illa det är när en karl är riktigt förkyld... ;-) Tyvärr tog jag över stafettpinnen och har nu legat hemma i sängen två dagar. (Ja, förutom en liten utflykt till vårdcentralen igår då.) Jag kände redan tidigare i veckan att något var på gång, så det blev ingen ridning i onsdags heller utan direkt hem för att vila efter jobbet. Tur att Eva red Lára i tisdags i alla fall!

Är ju illa om jag skulle behöva slösa bort hela helgen utan ridning... men jag MÅSTE vara frisk till veckan, så det är väl bara att lyssna på kroppen och ge den tid. Som vanligt. Men det är alltid lika TRIST att inte få bestämma över sitt eget liv! Och jag tycker nog att eftersom jag har en sjukdom jag måste dras med hela tiden borde jag väl få stå över influensor och magsjukor och sådant?!

"Att leva med smärta"

Ännu en vintervy från i lördags!

Lára har fått två vilodagar, för matte är tyvärr inte i form... Har i alla fall varit på vårdcentralen idag för ett kartläggningsmöte. Man håller på att dra igång ett projekt med namnet "Att leva med smärta" där ett team bestående av läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och KBT-terapeut tillsammans med patienten ska försöka hitta möjliga rehabiliteringsåtgärder. Jag var visst en av de första patienterna som fick erbjudande om att vara med i detta. Och jag svarade förståss som vanligt: "Jag är beredd att testa vad som helst som har minsta chans att ge en förbättring!" 

(Fast ska jag vara riktigt ärlig så är det kanske inte 100 %-igt sant... "Vad som helst utom akupunktur" vore nog mer med sanningen överensstämmande. Eftersom jag har ont i hela kroppen antar jag att akupunkturbehandling skulle kräva nålar i hela kroppen - och då skulle de nog behöva söva mig först innan jag skulle våga... Men om jag säger "Allt utom nålar i hela kroppen" så är jag helt sanningsenlig i alla fall!) 

Känns spännande att vara med i projektet - och det ger ju ett nytt hopp om att tillslut ändå hitta NÅGOT som kan lindra mina besvär! Nästa steg, efter detta möte, blir att tillsammans med arbetsterapeuten kartlägga hur den ständiga tröttheten p g a de svåra sömnbesvären påverkar min arbetsförmåga - och min förmåga att fungera i vardagen. Alltså det som Försäkringskassan inte vill kännas vid som ett problem ö h t... Och sedan utifrån denna kartläggning förhoppningsvis hitta verktyg för att maximera det som ger energi och minimera det som bara tar energi. Samt se till att jag använder den lilla energi jag har på bästa sätt. 

Som avslutning på dagens möte fick jag ett första utkast till en rehab-plan, där man bl a specificerat vilka resurser jag bedöms ha för att hantera mina problem. Och där hade de bl a tagit upp hästen och ridningen som en viktig del! De var alla helt överens över ridningens stora betydelse för mitt välbefinnande, både fysiskt och psykiskt. Uppenbarligen handlar detta alltså om personer med MYCKET gott omdöme! 

Kallt som i södra Sverige!!! :-O

Kippy & Démantur myser - i lördags.

Idag var det däremot inget mysväder... visserligen bara runt -5 grader, men VÄLDIGT dimmigt och fukten fick kylan att krypa "genom märg och ben"... Så där kallt som det brukar vara i södra Sverige alltså... På min 25 minuters lunchpromenad hann jag bli rejält frusen, trots vinterjacka, halsduk och handskar! 

När jag var på väg tillbaka till banken var det en väl påbyltad kvinna med hund som hejade på mig. Kände först inte igen henne, men när jag tog en närmare titt under mössa och kapuschong så kändes ansiktet väldigt bekant. Det var en av de tidigare eleverna på Sylvias ridskola, så vi brukade träffas i stallet i samband med hennes ridlektion. Om jag minns rätt red hon i tredje gruppen på onsdagarna. Och nu berättade hon att hon uppskattar min blogg och läser den varje dag! Verkligen jättekul att höra att jag kan vara en länk till "hästlivet" för någon som f n är hästlös! 

Eva har ridit Lára idag och rapporterade att det hade gått bra. Lára hade inte varit lika fånig som sist hon red, så nu var hon åter en favorit! Vi har ju så fantastiskt ridunderlag nu! Men Eva konstaterade att man känner sig lite "fången på vägen" då de STORA plogvallarna gör att man inte kan rida ut i skogen någonstans.... Man skulle ha haft "tumme" med den som plogar så hade man kanske kunnat beställa en lucka i plogvallen på strategiskt ställe där någon av våra skogsrundor börjar...