Hamingja och jag erövrar Trappberget!

Efter gårdagens relativt intensiva töltträning ville jag ge Hamingja ett mer muskelavslappnande/  stretchande ridpass idag och tänkte då också passa på att försöka hitta alternativ till asfaltvägen (där bilarna oftast kör väldigt fort ÄVEN förbi en häst) för att ta sig till den trevliga Torrbergsvägen. Inledde därför med att INTE rida ut på asfaltvägen vid utfarten från Höbäcken utan istället rida genom skogen längs med vägen.

Till att börja med fungerade det bra och Hamingja frustade så belåtet när hon fick kryssa fram mellan träden. Men sedan kom vi ner i en sänka där marken bara blev mer och mer sank... När hon plötsligt sjönk ner till knäna i gyttja tvärvände lilla fröken och jag var HELT enig med henne om att gå tillbaka samma väg som vi kommit.  Jag ville ju verkligen inte riskera att hon skulle trampa av sig en eller flera skor! Sankmarker samt terräng med stora, vassa stenar gömda under mossa är de två värsta ridunderlag jag vet... och Hamingja håller definitivt med mig i det första fallet i alla fall!

När vi åter hade fast skogsmark under hovarna red jag ut till Seletvägen och kunde då konstatera att vi knappt var halvvägs ner mot ängen med valackhagen - så vi vann inte så mycket på att rida genom skogen...  Däremot kanske marken på andra sidan av bilvägen kunde fungera bättre att rida på - det kunde vi ju testa på vägen tillbaka!

Resten av sträckan bort till Torrbergsvägen red jag sedan längs asfalten, men väl där var vi mer lyckosamma i vårt projekt att hitta nya ridvägar! Jag hade ju sett igår att det vid den första sommarstugan såg ut att gå en väg in i skogen på motsatt sida av vägen och att denna i alla fall i början såg ut att löpa ganska parallellt med Torrbergsvägen. Nu red vi in där och vägen visade sig vara riktigt, riktigt fin! Bara på ett enda ställe plaskade det lite kring Hamingjas hovar men i övrigt var den torr och fin trots den regniga sommaren!

Det blev riktigt "gymnastiktrav" för Hamingja när hon fick länga och korta stegen för att anpassa sig efter underlaget. Jag får fortfarande vara den förståndiga av oss som försöker anpassa hastigheten till underlaget - men hon är i alla fall betydligt mer säker på foten nu än när jag köpte henne. Och under våra skogsturer med Elisabeth och Démantur har han lärt henne att det kan vara bättre att sänka farten än att öka den om det är knepigt med balansen... och det minns hon i alla fall i bland!

Skogsvägen vi följde slutade uppe på toppen av det som visade sig heta Trappberget (såg jag nu när jag kommit hem och kollade kartan.) Jag tänkte att vi borde ha haft med oss en Midur-flagga att fästa där uppe på bergets topp... men kunde sedan konstatera att vi faktiskt inte var först här uppe - för det fanns faktiskt ett älgtorn lite längre bort. Och då gjorde ju fadäsen med flaggan inget. När bilden togs tror jag att vi tittade mot Boden och där verkade de ju inte ha något vidare väder... men vi hade uppehåll i alla fall!

När nu terrängridning ändå stod på schemat för dagen gjorde vi även ett försök att rida genom skogen  ner till Torrbergsvägen - det är ju alltid roligare när man kan rida runt! Men när efter en stund kom ner i lägre terräng och marken blev allt mer sank bestämde jag mig för att istället rida tillbaka samma väg som vi kom.

Under hemvägen testade jag även att rida i terrängen på motsatt sida av vägen, från ungefär mitt emot ängen med valackhagen och upp till Höbäcken-infarten. Större delen av sträckan red vi precis bara på andra sidan diket och där var det bra underlag. Men på ett område var det så tätt med sly ända ut till diket, så att det var lättare att ta sig fram en liten bit in från vägen. All "terrängskritt" var förstås utmärkt stretching för Hamingjas muskler så förutom att vi fått vidga våra vyer något var också det viktigaste syftet med dagens ridpass definitivt uppnått! 

Härlig känsla i tölten!!!

Hamingja i "sommarspolspiltan" efter dagens träningspass!

Lilla fröken var aaaningen skeptisk när vi idag skulle rida ut från gården i Höbäcken: "Matte, är du HELT säker på att vi ska ge oss iväg alldeles ensamma??!!" Men när mitt svar blev: "Jo, jag är HELT säker!" svarade hon ändå "OK!" Och sedan skrittade hon på riktigt avslappnat - fast hon var tvungen att hålla lite mer koll på omgivningarna idag när hon inte hade Hremsa eller Dotla att överlåta det ansvaret på. 

Precis som igår följde vi Seletvägen åt vänster mot Torrbergsvägen. Och jag passade på att spana in skogen vid sidan av vägen för att se om man kanske bitvis skulle kunna rida där istället för ute på vägen. Det är visserligen inte så mycket trafik, men de bilar som kommer kör oftast ganska fort och passerar onödigt nära ibland... Till att börja med såg terrängen vid sidan av vägen också ut att fungera bra för ridning, men man måste ta sig ut på vägen igen innan man kommer till ängen med valackhagen för att inte stoppas av breda och djupa diken.

Vi började uppvärmningen med tölt i lång, låg form redan ute på asfalten och när vi kommit in på Torrbergsvägen började jag successivt plocka upp henne i formen samtidigt som jag hela tiden försökte tänka på min sits och justera den vid behov. Det känns definitivt som ett steg framåt att jag allt mer börjat upptäcka själv när jag behöver justera sitsen - i alla fall efter en stund. Ofta tack vare att jag märker att Hamingjas rörelser försämras - då försöker jag alltid börja med att fundera på om det kan vara mitt fel. Och det är det oftast...! 

Idag red vi en lite längre sträcka, fram till den långa galoppbacken, innan vi vände "hemåt" igen. Då hade vi redan hunnit jobba endel med samlingen i tölt med hyfsat resultat, d v s hyfsat mycket samling på lösgjord häst. När vi nu var på "hemväg" kopplade förståss Hamingja in "bakbensturbon" - något som verkligen gjorde underverk! Jag fick jobba lite med lösgjordheten, men sedan kom hon verkligen upp med bogarna och det kändes som att vi dansade fram! Till skillnad från igår lyckades jag dessutom behålla den känslan en liten stund! 

Gav henne en skrittpaus på långa tyglar innan vi fortsatte med en ny sekvens i arbetstempo tölt. Även nu lyckades jag behålla den häftiga känslan från de första töltstegen under en liten stund! För att inte överanstränga henne red jag bara korta sekvenser tölt i denna samlingsgrad, med skrittpauser på lång tygel där emellan. Förutom att ge henne möjlighet att sträcka ut och syresätta musklerna så kändes det också bra att hela tiden få stämma av att hon inte stressade upp sig utan verkligen kunde "trycka på off-knappen" mellan sekvenserna av hård ansträngning. (Note to self: om jag skulle glömma den känsla i arbetstempot som jag strävar mot kan jag istället fråga mig: "Flåsar hon från första steget?" Är svaret nej har vi fuskat med samlingen.)

Det blev verkligen ett maxat töltträningspass idag! Alltså borde vi ägna oss åt något helt annat i morgon, tänkte jag när jag lät henne skritta sista biten ut till Seletvägen. Kanske rida mer i terrängen?! Strax innanför vägbommen ut mot Seletvägen går det in en skogsväg upp till vänster - den borde vi utforska! Dessutom kan det ju vara ett bra tillfälle att även försöka rida i skogen vid sidan av Seletvägen så långt det är möjligt. Första delen och sista delen av sträckan från Höbäcken till Torrbergsvägen borde fungera - bara vi hittar bra ställen att ta oss ut på vägen där emellan. Ett bra uppdrag inför morgondagen, med lösgörande terrängridning ifall Hamingja har lite träningsvärk i "töltmusklerna"!

Moraliskt stöd gör susen!

Hamingja hör ljudet av hovar som närmar sig gården i Höbäcken...!

...och strax dyker Carola & Sara upp på skäck-Hremsa och Dotla, för att följa oss ut på ridtur. Både Hremsa och Dotla är högre i rang, så med dem före var det inte alls lika läskigt för Hamingja att ge sig ut i det okända som det var igår när hon var ensam. Vi hade avvaktat med ridningen till sen eftermiddag med förhoppningen att regnet skulle upphöra. Och det visade sig vara en riktig satsning, för som ni ser på bilden ovan hade solen t o m kommit fram!!!

Vi följde den asfalterade Seletvägen bort till Torrbergsvägen, där vi red in och sedan kunde njuta av dess perfekta ridunderlag! Och som ni ser var Hamingja så avslappnad att jag t o m vågade plocka upp mobilen ur fickan och fota - det var INTE aktuellt när jag satt på hennes rygg igår kan jag säga! Men bakom de trygga förebilderna Hremsa och Dotla var hon alltså åter "simi-safe" som de säger på Island. 

Vi har ju en runda vi brukar rida från Mariebäck, längs en stig genom skogen, för att sedan följa Torrbergsvägen fram till en annan stig som också leder tillbaka till Mariebäck. Och när vi nu kom till den första av dessa stigar tog Carola och Sara in där för att återvända hemåt. Hamingja var liiite tveksam när jag istället bad henne fortsätta vidare längs Torrbergsvägen på egen hand - men hon var tillräckligt styrkt av det tidigare sällskapet för att snart vara med på noterna igen! 

Hon frustade belåtet när vi fortsatte att varva töltsekvenser med skrittpauser längs den fina vägen. När vi sedan vände tillbaka "hemåt" (d v s mot Höbäcken) igen ökade jag graden av samling i tölten och hon kändes riktigt fin!!! Särskilt i de allra första töltstegen - jag måste verkligen lära mig att bibehålla den känslan lite längre!!!

Tillbaka längs asfaltvägen fick hon sträcka ut och varva ner med en lägre form i tölten. Medan matte log från öra till öra - så HÄRLIGT att få rida sin häst igen! Vilken TUR att vi kunde få sällskap av Carola och Sara så att vi kunde få denna härliga upplevelse!!! 

När Hamingja åter gick i beteshagen med Litlamin och Ella gick jag för att även kolla till valackerna. Bl a satte jag på Démantur hans flugtäcke, vilket hade fått torka efter regnet. Medan jag stod där och knäppte alla spännen stod Hector och "pillade" mig i håret med mulen - han är t o m ÄNNU mer gosig än storasyster Hamingja!!!

Borta bra men hemma Hamingja-häst!!!

Sommarsadelkammare - check!!!

I går kväll kom vi hem efter vår vistelse på Holmön utanför Umeå där vi firat min pappas 80 årsdag, samt äldste brorsonens 25-årsdag. Det var verkligen jättetrevligt, men jag längtade ändå hem till Hamingja... Idag har det visserligen regnat REJÄLT hela dagen, men det kunde jag ju inte ta någon hänsyn till...! Innan jag åkte hemifrån pratade jag med Eva i flygledartornet och hon sa att vädret just omklassificerats från "heavy rain" till "moderate rain". PERFEKT! tänkte jag, men det växlade nog tillbaka igen...i alla fall kändes det så...!

Hästarna går ju på bete i Höbäcken nu, men jag började med att åka till Mariebäck och hämta ridkläder och utrustning - bagageutrymmet i vår äldre bil kommer nu att få agera "sommarsadelkammare" ett tag framöver. Väl på plats i Höbäcken fick jag sedan ett glatt välkomnande i stohagen! Inte oväntat försökte Litlamin snabbt krypa in i grimman jag höll i handen - precis som mamma Lára gjorde! Men Hamingja skyndade fram och flyttade undan Litla. Budskapet var tydligt: "MIN matte och MIN grimma!!!" 

Fast ganska snart var Hamingja inte längre så positiv till mattes inblandning i hennes liv...  Jag kan inte påstå att det var jättemysigt att stå ute i ösregnet och sadla...och när Litlamin och Ella dessutom började rusa runt och gnägga hysteriskt efter Hamingja blev min lilla fröken också allt mer uppjagad och spänd. Tillslut stod hela hon och vibrerade... och när jag satt upp kändes det verkligen som att sitta på en bomb som kunde detonera när som helst... Jag hade inte varit beredd på denna reaktion, eftersom vi för det mesta rider ut själva. Och Hamingja brukar inte bry sig om att Litlamin (o/e Dotla) gnäggar efter henne... Men nu var vi ju inte hemma i Mariebäck och det innebar uppenbarligen en VÄLDIG skillnad...

Efter en stunds försök att få Hamingja att slappna av på volt resp att bara stå stilla och sänka huvudet (normalt ett MYCKET effektivt sätt att hjälpa en häst att slappna av!) kunde jag ändå inte förmå henne att gå bort från hagen. Så jag insåg att jag helt enkelt fick "backa tillbaka och börja om." Alltså satt jag av inledningsvis leda henne istället. I början fick jag lirka henne framåt steg för steg och sedan började hon istället stressa framåt i "racerskritt" med huvudet i vädret... 

Till att börja med bar jag uppsittningspallen med mig, ifall hon skulle lugna ner sig tillräckligt för att det skulle vara lönt att göra ett nytt ridförsök. Men snart insåg jag att vi knappast skulle uppnå det läget idag så strax innan vi kom ut till asfaltvägen lämnade jag pallen vid skogsvägens kant. Bestämde mig för att fortsätta gå med henne åt samma håll som jag tänkt rida - nämligen längs asfaltvägen bort mot infarten till Torrbergsvägen. Där brukar vi ju rida, fast vi kommer ju från ett annat håll, men kanske skulle Hamingja ändå känna igen sig?!

Innan vi kom till Torrbergsvägens infart passerade vi den sträcka där Höbäckens valackhage går nästan ända fram till Seletvägen. Och när Hamingja fick syn på valackflocken verkade hon inte veta vad hon skulle tro... Här var hon utkastad i vida världen - långt från ära och redlighet - och plötsligt får hon ändå se några av Mariebäckhästarna... hon måste befinna sig i ett parallellt universum...!!! Även grabbarna tyckte uppenbarligen det var MYCKET spännande att plötsligt få se en häst på "fel" sida om deras hage...!!! Så det blev en hel kör av gnäggande från båda håll!

När vi en stund senare gick tillbaka längs asfaltvägen var Hamingja fortfarande väldigt spänd och jag funderade på hur jag skulle hjälpa henne att slappna av igen. Något som brukar vara effektivt är att låta henne arbeta, så att hon måste fokusera på det och glömmer bort att vara uppjagad. Men vad kunde jag göra från marken, när jag dessutom hade ena handen upptagen med att bära uppsittningspallen? Kunde det ändå vara möjligt att träna samlad skritt från marken - trots att jag bara hade en hand fri till att hålla tyglarna?! 

Bestämde mig för att det var värt ett försök i alla fall - och det visade sig gå lååångt över förväntan! Små kramningar med handen som höll tyglarna visade sig vara tillräckligt för att hon nästan skulle börja piaffera! Och när jag dessutom gav signal om att sänka huvudet frustade hon t o m några gånger! Med tanke på omständigheterna var jag VÄLDIGT nöjd med att i alla fall ha fått henne att slappna av under några ögonblick. 

Hamingja själv blev VÄLDIGT nöjd när jag en stund senare släppte ut henne i hagen igen. Hon satte iväg i galopp och slog bakut några gånger - som för att tala om för de andra att hon minsann överlevt något JÄTTESPÄNNANDE! Blir intressant att se hur hon reagerar nästa gång - om det blir mindre dramatiskt att lämna de andra på betet eller om reaktionen håller i sig. Men jag fick ju i alla fall tillbringa tid med min häst! Och nu är ju dessutom "sommarsadelkammaren" klar att använda!

Semester!

Hamingja och jag har haft lite semester - men nu är vi snart igång igen!!!

Bilden ovan har några år på nacken, från tiden innan jag tillslut fick köpa min drömhäst. Vilken TUR att Sylvias bestämda "Hamingja ska ALDRIG lämna gården!!!" tillslut inte längre innebar "Hamingja ska ALDRIG säljas!!!" utan bara sin ordagranna betydelse - att hon skulle stanna i Mariebäck - så att hon kunde bli min!

Efter fyra dagar i Umeå för att fira min pappas 80 årsdag ute på Holmön (vilken helt levde upp till sitt epitet "Sveriges soligaste ö") tillsammans med resten av familjen började jag längta så oerhört mycket efter min fina häst så i eftermiddags vände vi tillbaka norrut igen. Och i morgon är planen att Hamingja och jag ska börja utforska ridmöjligheterna kring Höbäcken! Jag får helt enkelt göra som under åren i Kiruna, när vi hade våra sommarbeten 1 mil eller mer från stallet: göra om bilen till sadelkammare t v. Så jag får börja med att åka till Mariebäck för att hämta utrustning och ridkläder, inkl regnkläder - för de verkar tyvärr behövas i alla fall de närmaste dagarna...

The best of Hamingja!!!

Ella, Hamingja, Hremsa och Litlamin på sommarbete i Höbäcken!

Efter dagens träningspass fick Hamingja ansluta till de andra i Höbäcken - gissa om hon blev lycklig??!! Och det hade hon VERKLIGEN förtjänat - för dagens ridpass måste ha varit det bästa jag någonsin upplevt utan att ha hjälp av någon instruktör! Små och stora detaljer - ALLT "satt där det skulle"!!!   I skritten var Hamingja tillräckligt avslappnad för att kunna gå med mulen i backen när hon fick hellånga tyglar. Men samtidigt var det MASSOR av energi och REJÄLT "tryck" i steget när vi red de andra gångarterna. 

Klockrena övergångar från tölt till trav - TROTS att hon annars gärna väljer att bara tölta fortare och fortare när hon är riktigt "på". Fyra lika klockrena galoppfattningar med trevlig bärighet i båda galopperna samtidigt som hon ändå inte blev helt speedad av att få galoppera utan direkt efter resp galoppintervall belåtet skrittade med mulen i backen igen! 

Den allra största njutningen var ändå den samlade tölt som hon bjöd på idag - några korta sekvenser hade t o m samma häftiga känsla som när Atli precis hade ridit henne! (Det kändes som att hon plötsligt hade "extra fjädring" i framhovarna!) Och som avslutning riktigt, riktigt härlig "tävlingstrav"! 

Ja, det var verkligen en enda lång samling höjdpunkter - som en samlingsskiva från en känd artist! "The best of Hamingja!!!" Efter dessa maxade upplevelser fick jag assistans av Carola med att skjutsa Hamingja till Höbäcken. Till Dotlas stora förtvivlan förståss... ("Även du min Brutus...!" måste hon ha tänkt om att hennes Carola faktiskt deltog i detta...!) Att Démantur gick i hagen bredvid var fortfarande ingen tröst... Men förhoppningsvis blir hon lite gladare i kväll när "skäck-Hremsa" flyttar tillbaka från Höbäcken för att göra Dotla sällskap. 

Anledningen att Dotla inte får gå med de andra i Höbäcken är att hon enligt tidigare fodervärd haft "fångkänning" vid något tillfälle och därför för säkerhets skull endast bör gå på magert bete. Det är verkligen lite ödets ironi i o m att hon faktiskt skulle behöva lägga på sig ett antal kilo så utifrån den aspekten skulle hon ha större nytta av Höbäcken-betet än de flesta andra... Men förhoppningsvis ska även det magrare betet i Mariebäck vara tillräckligt för att hon ändå ändå ska hinna lägga på sig lite mer innan sommaren är slut. 

Hamingja kommer att få fem vilodagar nu, men sedan tänkte jag komma igång att rida igen. Det blir spännande att utforska vilka ridvägar som kan finnas runt Höbäcken. Förra sommaren var hon ju skadad så jag red aldrig medan de gick på betet. Men nu är vi ju i toppform så det är bara att rida på!!!

Drogen som inte kan överdoseras!

Oj, oj, oj - nu är jag så där Hamingja-hög igen!!! Tur att detta är en "drog" som inte kan överdoseras!!! Igår hade både Hamingja och jag välförtjänt vila efter helgens intensiva - och framgångsrika - träning för Atli. Men idag var det dags att repetera övningarna från kurshelgen medan vi båda hade dem i färskt minne.

Det kändes ganska ödsligt i Mariebäck idag, när alla hästar utom Hamingja, Dotla och Démantur nu går på bete borta i Höbäcken. Och det blev ju en extra stor kontrast mot i helgen då de flesta av gårdens hästar fortfarande var kvar hemma och dessutom alla kurshästarna - det verkligen hästar överallt! I

nte heller idag ville Hamingja bemöda sig om att komma när jag ropade... men till skillnad från i helgen hade hon i alla fall inte gömt sig utan stod fullt synlig tillsammans med Dotla. Och med grimman på var det med riktigt ivriga steg hon följde med upp till stallet. Även Dotla följde med och drabbades förståss av en förkrossande separationsångest när hon blev lämnad ENSAM på insidan av grinden... Plötsligt var hon den enda hästen I HELA VÄRLDEN och gnäggade förtvivlat!!! Att Démantur faktiskt gick i hagen bredvid var uppenbarligen ingen tröst... men han är ju vallack och inte någon av "Dotlas hästar"!)

Hamingja däremot reagerade inte alls på Dotlas gnäggande utan verkade helt oberörd - men otack är ju också världens lön...! När jag nu uppenbarligen sett till att placera mig själv högst upp på Dotlas "svarta lista"... vill jag ändå framhålla att jag i alla fall planerat att träna på ridbanan och eftersom vi då aldrig skulle försvinna utom synhåll från stohagen hoppades jag att skadan kunde begränsas något i alla fall...!

Hamingja visade sig vara PRECIS lika fantastisk som i helgen! Efter sedvanlig uppvärmning a la Atli (lite extra grundlig t o m ifall hon var stel efter helgens alla prestationer) arbetade vi med samling från marken. Och nu var jag åter på den ursprungliga nivån när vi arbetade i båda varven, tre långsidor vardera. Riktigt fint gick det! Hamingja blir ju alltid extra "taggad" i höger varv men när hon sedan fått sin sedvanliga sadla om-paus (då hon vet HELT säkert att jag inte kommer att be henne om  något annat än att stå stilla) kändes hon inte alls stressad när jag åter satt i sadeln.

Precis som i helgen inledde jag i höger varv och initialt var hon lite spänd och hög i formen i den samlade skritten, men ganska snabbt uppfattade hon signalen och att länga halsen och sedan kunde vi göra en riktigt fin övergång till samlad tölt utan minsta tendens att hon skulle lägga sig emot i handen. Ö h t arbetade hon riktigt fint i högervarvet och även om jag förståss fick påminna om formen då och då räckte det med ett par steg i öppna för att hon åter skulle befinna sig mellan hand och skänkel!

I vänster varv kändes hon ganska lösgjord men med "Atli-effekten" fortfarande i färskt minne förstod jag att det fanns ännu mer att förvänta sig. Dessutom började det vara dags att tillföra mer energi och jag bestämde mig för att bli HELT GALEN och SMACKA en gång...!!! :-O Men lilla fröken verkade känna på sig vilket trauma som väntade för innan någon smackning hade hunnit lämna mina läppar hade hon gjort ett HJÄÄÄÄÄÄLP MATTE TAR TAR DÖD PÅ MIG-hopp och när hon ett par sekunder senare åter var kontaktbar hade jag all energi jag kunde önska från bakbenen och därmed också lösgjordhet på en ny nivå! WOW!!!

Nu hade jag ju inte någon Atli till hands, som kunde säga åt mig att vara förståndig och avrunda träningspasset medan vi fortfarande var på topp. Men efter en stunds töltnjutning lyckades jag ändå förmå mig att låta henne sträcka ut och slappna av i tölt på volt. Det tog inte lång stund för henne att varva ner ganska ordentligt - vilket jag tar som ett tecken på att träningen visserligen varit ansträngande men inte obehaglig. Hon ÄLSKAR ju verkligen att tölta saaaaaakta med långa tyglar och nosen i backen dessutom! Men det är lite intressant att hur lugnt hon än "lullar på" i nedvarvningstölten så blir det samma totala förvandlig när jag ber om trav - då trampar hon ifrån med sådan energi att man kan tro att vi precis börjat rida!

Jag var fantastiskt nöjd med min FINA häst efter detta ridpass!!! Och Hamingja hade som vanligt bjudit på en hel del belåtna frustningar så hon förstod också att hon varit duktig! När hon sedan fick gå ut i hagen igen var det Dotlas tur att bli JÄTTENÖJD - så "slutet gott - allting gott!" får man väl säga?!