Magmusklernas betydelse!!!

Atli är DEFINITIVT något på spåret när han tror att mitt problem med spänningar i kroppen när jag rider kommer från VÄLDIGT spända magmuskler!!! Under dagens första lektion fick jag rida med fokus på detta, vilket innebar att jag inte hade tid med så mycket RIDNING... :-O  Men Atli tröstade mig med att när man får något nytt man behöver fokusera på så får man helt enkelt acceptera att annat i ridningen blir sämre under en period.

För att försöka slappna av mer i magmusklerna varvade jag mellan att först spänna dem så mycket som möjligt för att sedan försöka slappna av så mycket som möjligt. Och redan i skritten märktes det tydlig skillnad på Hamingja: varje gång jag spände magmusklerna jättemycket kortade hon upp nacken och skrittade med korta, snabba steg. Och när jag slappnade av i magmusklerna lugnade hon ner sig igen, längde halsen och tog ut stegen på ett helt annat sätt...!

I tölten märkte jag också hur hela min sits påverkades av magmusklerna: när de slappnade av kom jag ner i sadeln på ett helt annat sätt och kunde bättre följa med i Hamingjas rörelser, men så snart jag började spänna mig igen åkte jag upp ur sadeln och började studsa ovanpå... Under lektionens gång började jag successivt märka i ett tidigare skede när jag närmade mig "studssitsen" och kunde då ibland slappna av och komma tillbaka ner i sadeln igen innan det hann bli riktigt illa.

Dessutom upptäckte jag att när jag blivit väldigt spänd var det många gånger lättare att hitta avslappningen om jag red in på en volt. Man skulle alltså kunna säga att ridning på volt kan verka lösgörande BÅDE för häst och ryttare! Jag red också många övergångar från halt, rygga, samlad skritt till tölt och framför allt i den sista av dessa fick jag en riktigt trevlig känsla! Efteråt sa även Atli att den övergången gav en riktigt, riktigt bra tölt och det var ju roligt med en bekräftelse på att jag känt rätt!

Under dagens andra lektion fick jag fortsätta att jobba på samma sätt. Atli betonade än en gång att ryttaren ska vara: "avslappnad men inte slapp, spänstig men inte spänd" vilket tydligen är ett citat han lånat av gurun (och numera faktiskt professorn) i dressyr Kyra Kyrklund!

Ungefär halvvägs genom lektion nr 2 gav Atli mig ytterligare något väldigt nyttigt att tänka på...! Jag fick göra halt och släppa fötterna ur stigbyglarna och han sa att jag skulle vrida om fötterna lite mer framåt så att tårna stod på "fem i ett". Då hamnade både överskänkel och underskänkel i rätt position för att jag skulle kunna inverka med dessa fristående från varandra. Han förklarade också att känslan i överskänklarna ska vara just "spänstig men inte spänd" så de håller lätt om hästen och är redo att inverka på hästen vid behov.

När jag fick försöka lägga till även detta i töltridningen blev det ju väldigt mycket att hålla reda på på en gång... men jag kände ändå hur jag mycket tydligare kunde använda underskänklarna för att lägga till mer energi och överskänklarna för att göra förhållningen som samlar upp energin så att kraften blir mer uppåt än bara framåt. SPÄNNANDE!!! Så nu är jag om möjligt ÄNNU mer "taggad" att träna vidare i morgon - det är så ROLIGT när man får lära sig rida!!!

Gäller det ridutrustning ska man fråga Carro!!!

Efter gårdagens nödrop här på bloggen om att jag kände mig som en smörklick på en het potatis när jag red med helt oskodda ridbyxor (för att klara skavsåren jag fått på insidan av knäna) kom snabbt rådet från Carro: testa sadelklister!!! Jag hade aldrig ens hört talas om denna produkt, men hon inte bara kände till att den fanns, hon hade t o m sådant "klister" som jag kunde få testa idag! Och det gjorde verkligen STOR skillnad så jag bestämde snabbt att när jag åker hem efter min andra lektion i eftermiddag ska jag definitivt passera Hööks och köpa eget. (Jo, Carro visste förstås var man kan köpa det också!)

Fast Hamingja skulle nog mycket hellre ha ett mirakelmedel som gjorde att hennes järnspett till matte kunde slappna av lite mer i kroppen när hon rider... "Musklerna ska vara spänstiga, inte spända!" Som Atli alltid säger till mig men tyvärr är det lååångt mellan teori och praktik i det fallet... Det är ju också mina spända muskler som orsakar min smärtproblematik... och efter alla dessa år är jag också så van vid spända muskler att jag inte känner det förrän han påpekar hur spänd jag är... och där har vi nog också nyckeln till våra taktproblem i tölten.. min spända kropp "rider fram" passtakt...

Så det var VÄLDIGT välbehövligt att vi nu TILLSLUT kunde få till en ridkurs efter vårens långa Corona-uppehåll! Sedan jag värmt upp fick jag börja med att göra halt ute på spåret och ge signalen för att Hamingja skulle sänka huvudet (en snabb kramning på resp tygel) och när hon då sänkte huvudet skulle jag forfarande bestämma hur mycket. Hon skulle stanna med lätt tygelkontakt i det läge där man ser musklerna på halsens ovansida svälla upp och då skulle jag ge snabb eftergift. "Missar man eftergiften där hamnar hästen bakom handen och det vill vi inte!" Men sedan skulle jag också fortsätta att kontrollera huvudets placering genom att "lämna henne i fred" så länge hon höll kvar önskad position men påminna igen med "sänka halsen-signalen" om hon ville höja huvudet igen.

Från detta läge skulle vi sedan rygga ett antal steg genom att hålla om med överskänklarna och lägga vikten bakåt, ge STOR eftergift på tyglarna och återgå till ett neutralt säte som belöning varje gång hon tog ett steg bakåt. Nästa steg var att skritta långsamt framåt, utan att hon kortade upp halsen och sedan "smyga" över i tölt därifrån, även nu med bibehållen längd på halsen. "Överskänklarna talar om att hästen ska backa, underskänklarna att hon ska gå fram!" sa Atli också.

Efter att ha gjort halt och börjat om ett antal gånger fick vi "rulla på" i tölt en längre stund där jag vid behov skulle "tänkte halt och rygga" för att bibehålla kontroll på tempot "Detta är de viktiga grunderna sa Atli: "I halten, ryggningen och den långsamma skritten har du alla nycklarna till att rida en bra tölt!!!"

Då och då påpekade Atli att jag måste försöka slappna av mer i kroppen och det var verkligen nödvändigt att bli påmind hela tiden för jag är som sagt så van vid mina spända muskler att jag ofta inte märker det själv... Men Hamingja verkade ändå uppleva en viss förbättring för hon började frusta belåtet i tölten efter en stund! Men det är då ingen tvekan om vad jag behöver jobba vidare med... "Avslappnad men inte slapp, spänstig men inte spänd!" som Atli sa....Den som råkar sitta inne med ett mirakelmedel för detta kan väl höra av sig snarast??!!

Under vår andra lektion på eftermiddagen fortsatte Atli att påminna mig om att jag ska slappna av  och jag försökte bl a röra på axlarna för att försöka bli mer följsam. Tillslut bad Atli att få rida Hamingja en stund för att han med sin kropp skulle försöka hitta var mitt problem sitter. "Vi ska forska om detta tillsammans!" som han sa. Och efter att han ridit en stund och testat att spänna och slappna av i kroppen på olika sätt trodde han sig ha hittat grunden till mitt problem: att jag spänner magmusklerna väldigt mycket och därmed blir väldigt spänd i hela bålen.

I mina öron lät det direkt väldigt logiskt. Jag vet att jag har väldigt starka magmuskler, som gör att jag klarar av att ligga i "plankan" (då man ska hålla statisk spänning i bukmusklerna) nästan hur länge som helst. Jag har utgått ifrån att det beror på att jag använder dessa muskler mycket i ridningen men aldrig reflekterat över att jag kanske spänner dem FÖR mycket...

Och att plötsligt lyckas slappna av i spända muskler är ju inte gjort i en handvändning...men jag fick jobba på saken genom att tölta runt ridbanan medan jag omväxlande först spände magmusklerna jätte, jätte mycket och därefter försökte låta dem slappna av. Alltså på samma sätt som jag fått göra för att träna avslappning när jag varit hos olika sjukgymnaster under åren, med den skillnaden att jag nu satt på hästryggen. Och efter en stund kändes det som att jag i alla fall började "hitta igen" mina magmuskler lite bättre och viljemässigt faktiskt kunde påverka dem en aning i alla fall.

Det känns hoppfullt att ha hittat detta nya "spår" att följa mot en förhoppningsvis mer avslappnad och spänstig kropp när jag sitter i sadeln! Och detta är ju dessutom något jag kan träna på när som helst, inte alls bara när jag sitter i sadeln. Så nu vet ni vad jag ska ägna kvällen åt!

Som en smörklick på en varm potatis...!

"Wet look"!

En "nybadad" Hamingja från Bodentravet i juni (efter Midurs träningstävling.) Med tanke på hur svart himlen var när jag körde mot stallet idag hade det inte varit förvånande om Hamingja och jag sett lika nyduschade ut efter dagens ridpass... och precis när vi gick in på ridbanan började det också regna så smått... Men snart tog regnet paus och jag hann t o m komma hem till Kyrkbyn innan det riktiga hällregnet kom.

Inför dagens ridpass hade jag preparerat maximalt för att inte riva upp mina skavsår mer: hade köpt ett par nya ridbyxor som till skillnad mot alla mina andra bara har en tygförstärkning på knäna men inget "anti halk" ö h t. Under ridbyxorna hade jag nylonstrumpbyxor och under dessa hade jag satt nya skavsårsplåster över de områden där de lossnade under ridpasset igår. Och det funkade jättebra!!! När mina knän inte "hakade fast" i sadeln så kände jag inte av skavsåren ö h t! Dock innebar det samtidigt att hela jag halkade runt i sadeln som en mörklick på en varm potatis... men jag höll mig kvar på hästryggen under hela ridpasset i alla fall.

Jag försökte ta vid där jag slutat igår, med att tölta långsamt längs spåret och rida skänkelvikning några steg in från spåret och sedan ut igen. Och lägga till MASSOR av drivning ifall Hamingja gick emot och körde upp huvudet när jag bad henne gå undan för skänkeln. När detta började fungera (betydligt snabbare än igår) och Hamingja t o m började frusta övergick jag till att rida stora åttor med skänkelvikning över diagonalerna - även nu i tölt. Det flöt på riktigt bra när jag bad henne gå undan för högerskänkeln, medan det krävdes betydligt mer för att rama in och hålla riktningen när det handlade om vänsterskänkeln... 

Efter en skrittpaus fortsatte jag med åttorna och då var jag dessutom så brutal att jag smackade lätt vid ett par tillfällen. Hamingja reagerade kraftigt och jag hade inte en chans att bibehålla sitsen... men jag höll mig kvar på hästryggen i alla fall trots mina halkiga ridbyxor! Och när lilla fröken hämtat sig från chocken bjöd hon på trevlig energi som gav tölten både bättre takt och bärighet.

Som nedvarvning fick hon först sträcka ut med allt längre tyglar i tölten, men då hade hon fortfarande ganska bråttom... Men när jag övergick till trav gick det faktiskt riktigt bra att trava långsamt - plötsligt händer det!!! I morgon har jag planerat en vilodag för Hamingja inför ridkursen för Atli fre-sö. Sedan har jag börjat fundera på om jag kan preparera de nya ridbyxorna lite i rumpan för att få lite bättre grepp i sadeln... man borde ju kunna "klistra dit" lite egen silicon eller latex tänker jag... eller vad tror ni?!

Blod och svett, men inga tårar

Nej, tyvärr har jag inte tid att rida idag... jag måste stå här och vara beredd ifall Sylvia öppnar grinden till sommarbetet...!!!

Oj, oj, bara tre dagar till Atlikursen nu och det är så MYCKET vi skulle behöva få lite ordning på när det nu (p g a Corona) gått alldeles för lång tid sedan förra kursen...! Därför hade jag bestämt mig för att rida på banan idag och det visade sig att Sylvia haft samma plan så hon höll som bäst på att träna med nya stjärnan Elsa när jag kom dit. 

Hamingja och jag hade definitivt inte någon av våra bättre dagar idag... vi kunde i princip inte enas om någonting... Men man får väl säga att det var tur i oturen att det faktiskt var SÅ illa att Sylvia inte kunde låta bli att ge mig instruktioner, trots att vi ju inte hade någon lektion bokad idag...! 

Hennes råd var att jag skulle tölta längs spåret i "microtempo" och rida några steg skänkelvikning, först in från spåret och sedan tillbaka ut igen. Och när Hamingja reagerade på min skänkel genom att köra upp huvudet i protest skulle jag hålla om ännu mer med skänklarna och DRIVA mot en stilla hand till dess hon accepterade och började länga halsen igen.

Så detta ägnade vi oss åt läääääänge, innan Hamingja TILLSLUT sa "OK!" och plötsligt utan problem kunde gå undan för skänkeln med avslappnad nacke och bibehållen längd på halsen. Och hon t o  m FRUSTADE belåtet samtidigt! Nu har jag snabbt ändrat min plan inför morgondagen, då jag egentligen hade tänkt rida bort till Torrbergsvägen och låta henne galoppera. Men istället får det bli ett nytt pass på ridbanan för att förhoppningsvis kunna få samma resultat som idag även utan Sylvias hjälp. 

Innan dess behöver jag göra något radikalt till mina skavsår också... efter dagens övningar hade det t o m börjat blöda på insidan av mitt högra knä (skavsårsplåstret hade lossnat "i stridens hetta")... Förutom nya Compeed-plåster tänker jag testa ett tips jag fick om nylonstrumpbyxor under ridbyxorna (för att friktionen inte ska hamna mot benet utan mellan strumbyxan och ridbyxan.) Och dessutom ett par ridbyxor som bara är tygskodda. Vilket i sin tur ska innebära att friktionen minskar och att den som ändå blir flyttas till utsidan av ridbyxorna,  mellan byxan och sadeln. Något som förhoppningsvis ska "rädda" både morgondagen och hela kurshelgen - WISH ME LUCK!!!

Hamingja goes vintage!!!

Hamingja kör med arvegods just nu, det här var Láras träns och det är i så fint läder att jag inte velat göra mig av med det. Men supernätta Lára hade ponnystorlek så Hamingja får passa på att använda det under sommaren, för så snart hon börjar få vinterpäls blir tränset alldeles för litet.  

Detsamma gäller Láras lädergrimma, i ÄNNU finare läder, som nu får bli Hamingjas "sommargrimma"...!

Precis som igår red vi med töltfokus och idag fortsatte jag förbi skoterklubben och ända bort till den långa backen innan vi vände hemåt igen. Mulet och bara 13 grader är ju inget väder man direkt önskar sig på första semesterdagen... men till ridning är det ju faktiskt helt perfekt! 

Att tölta i långsamt tempo men med MYCKET energi är verkligen SVÅRT!!! Men tillslut ska väl förhoppningsvis övning ge (viss) färdighet i alla fall...! Det gäller ju också att inte "fastna" i att rida sakta - det skadar nog inte att satsa lite mer på tempoväxlingar i morgon så att Hamingja ändå fortsätter att "tänka framåt". 

När hon går med broddar brukar hon fastna med bakhovarna i underlaget när vi töltar, så att hon får rycka till för att komma loss. I vintras blev det STOR skillnad när jag fått tipset att ha kortare broddar. Egentligen var tipset att ha de kortaste så länge det var lerigt för att sedan byta till vänliga när det var is och snö. Men när jag märkte att det blev sådan skillnad, att hon nästan aldrig fastnade i underlaget, bestämde jag mig för att fortsätta med dem till dess hon skulle börja få problem med fästet. Men det fick hon aldrig så de hängde med hela vintern. Och Hamingjas känsliga bakdel klarade också vintern ovanligt bra! 

Men både igår och idag har det varit som att hon fastnat i underlaget igen... väldigt konstigt för nu har hon ju inga broddar och vi red på slät grusväg där jag inte tycker att det fanns något att fastna i och dessutom har vi ju bara ridit sakta... Så vi får se hur det går i morgon ifall jag testar att rida ökat tempo - det är nämligen i högre tempo problemet brukar vara störst... Någon av mina bloggläsare som känner igen problemet och har någon idé om vad man kan göra?

Favoritbild i repris!

Ok, kanske lite "off season" med en bild där Hamingja fortfarande har vinterpäls... men jag bara älskar hennes uttryck här så ni får helt enkelt försöka tänka er en blank sommarpäls istället för allt "lurvet"!

Efter två vilodagar för att ge mina ridsår i knävecken en chans att börja läka var det HÄRLIGT att vara tillbaka i sadeln igen idag! Och för säkerhets skull red jag med bara ridskorna, utan mina shortchaps, för att minska risken att det bildades skavande veck på ridbyxorna. (Jo, jag var REÄLT preparerad med Compeed skavsårsplåster över de gamla såren också!)

Det blev ett ridpass med töltfokus, längs bilvägen bort till "världens ände" och sedan nästan fram till skoterklubben innan jag satt av för att sadla om och sedan vända hemåt igen. Och idag gick det lite snabbare för oss att enas om ett långsamt tempo i tölten, så att jag kunde börja lägga in en smackning här och där för att få mer energi.

Under hemvägen satsade jag dessutom på "för långa" tyglar för att tvinga mig själv att korrigera sitsen när jag föll framåt - bitvis kändes det verkligen som att jag låg bak över rumpan på henne så kanske fanns det verkligen i alla fall korta sekvenser där jag faktiskt satt rak i ryggen?!!

När vi på hemvägen närmade oss "världens ände-korsningen" igen hörde jag ett kraftigt motorljud och hann precis sakta av till skritt innan en stor lastbil i hög fart kom skramlande ut ur kurvan mot oss. Jag satte upp handen som stopptecken och chauffören var bussig nog att sakta farten ordentligt så  att vi fick mötas "under ordnade former" - och Hamingja skötte sig också exemplariskt!

Vi fortsatte hemåt och jag fick uppleva några sekvenser när det kändes som att hon kom upp lite mer med bogarna i tölten - en härlig känsla! Och när hon sedan fick sträcka ut i nedvarvningstölt bibehöll hon aktiva ryggmuskler så jag tror och hoppas att jag faktiskt lyckats aktivera hennes bakdel på ett bra sätt! Själv verkade jag dessutom ha klarat mig riktigt bra från att få nya skavsår - så förhoppningsvis kan det bli ridning även i morgon, måndag! Då är det ju formellt sett min första semesterdag och den vill jag förståss fira i sadeln på min FINA häst!!!

AJ!!!

"Tölt vare´ här!!!"

Ridsår i knävecken är INTE skönt kan jag meddela... De svider alldeles infernaliskt... :-O Men jag hade i alla fall roligt när jag fick dem! På jobbet spurtar jag inför semestern - sista arbetsdagen i morgon! Och efter dagens prövningar var en timmes ridpass på min FINA häst PRECIS vad jag behövde!!! 

Idag var det fokus på töltträning när jag red längs bilvägen till "världens ände-korsningen" och sedan förbi skoterklubben innan vi vände hemåt igen. Försökte hitta till känslan under senaste lektionen för Sylvia, genom att först och främst se till att vi enades om ett (lågt) tempo. Vilket inte var gjort i en handvändning...! Men ska jag ha en chans att undvika att vi hamnar i en dragkamp när jag ber om mer energi och samling måste jag verkligen utgå ifrån ett läge där hon töltar långsamt med lång hals och helt avslappnad i nacken så att jag inte har minsta gram i handen. 

Alltså behövs MÅNGA förhållningar med vikten tydligt bakåt och sedan STOR eftergift när hon lyssnar. Med vänsterställning som utgångsläge för att hålla vänsterbogen på plats, men ställa om lite snabbt höger ett par gånger för att stämma av att det inte finns några spänningar i nacken. När vi började närma oss "världens ände" var känslan tillslut tillräckligt bra för att jag skulle våga mig på en lätt smackning och tack vare att jag höll henne lite böjd åt vänster kunde jag ändå parera försöket till "kast med liten ryttare" ganska bra. 

Och när Hamingja överlevt detta trauma och åter slappnat av bjöd hon på riktigt trevlig "njuttölt" när den extra energin gav en bättre bärighet! Vi brukar oftast stanna i korsningen för att jobba lite på volt. Men nu ville jag inte avbryta den trevliga tölten utan fortsatte att rida på mot skoterklubben. Och sedan ytterligare en sträcka innan jag tillslut vände hemåt. 

Under hemvägen började jag känna hur det skavde i knävecken men mina försök att justera ridbyxorna för att så bort vecken som skavde lyckades inte särskilt bra... men jag var alldeles för "Hamingja-hög" för att avbryta töltträningen även om det sved allt värre... Så jag fortsatte på samma sätt och till min glädje kunde jag även nu hitta ett läge där jag kontrollerade tempot samtidigt som Hamingja var avslappnad med låååång hals. Och vid ett par tillfällen lägga till en liten smackning och sedan hantera traumat utan att vi hamnade i en dragkamp! 

Det kändes definitivt som att vi var på rätt väg! Och när jag sedan lät henne börja sträcka ut i nedvarvningstölt med allt längre tyglar gjorde hon det med bibehållen ryggverksamhet på ett sätt som jag tror visade på att jag ändå lyckats aktivera rätt muskler idag! Och det var egentligen först sedan jag suttit av utanför stallet som jag verkligen började känna av skavsåren, som bara sved värre och värre medan jag sadlade av, stretchade häst, svampade av och smorde mot insekterna. Skavsår är väl aldrig trevligt, men vilken sällsynt dålig timing att dra på sig detta lagom till semestern...!!! Jag hoppas verkligen att Compeed-plåster lindrar tillräckligt så att jag inte behöver vänta med att rida ända till dess de läkt helt...!