Hamingja måste ha missat flockdjurskursen!

 

Flockdjur? Bara ibland! säger Hamingja.

Hamingja brukar nästan alltid få vilodag på måndagar, eftersom jag i regel ridit fredag, lördag och söndag. Men p g a behandling på Smärtkliniken för mig i fredags och kylan lördag-söndag blev det vilodagar hela helgen. Fast istället lite ridning idag, dock med betoning på "lite". Det hade varit en så intensiv dag på jobbet (och i morgon kommer det dessutom att bli ÄNNU mer intensivt) så egentligen var jag för trött för ridning... men när jag väl erkände detta för mig själv var jag redan i stallet...!

Men innan det kunde bli ridning behövde jag ju hitta hästen... vilket inte var helt lätt...! Jag var VÄLDIGT glad att jag i alla fall kommit ihåg att ta pannlampa, när jag hittat resten av flocken men ingen Hamingja och det alltså bara var att fortsätta leta ute i mörkret... Tillslut hittade jag henne också - lååångt nere i hagen där hon inte ens skulle ha haft de andra inom synhåll ifall det varit ljust. Det händer faktiskt ganska ofta att hon står helt ensam, långt från de andra. Uppenbarligen måste hon ha missat att gå flockdjurskursen...! 

Planen för dagens träningspass var att fokusera på träning av samling vid hand. Först skulle vi bara "riva av" en Atliuppvärmning. Det hade kommit ett tunt snötäcke under dagen så det var svårt att bedöma underlagets status och när Hamingja halkade till redan när vi red skritt på volt, så när det var dags att gå vidare med uppvärmning i tölt och trav tyckte jag det var säkrast att lämna volten och rida längs spåret. 

Redan vid den andra hörnpasseringen gled dock Hamingjas ena framhov iväg så att hon var nära att gå omkull framåt. Som tur var lyckades hon ändå hålla sig på benen! Och jag tänkte inte utmana turen en gång till så jag satt av och övergick direkt till att träna samling i skritt vid hand. Använde en lite längre pisk och började med att peta lite på vardera bakbenen för att provocera fram lite extra lyft. som Atli visade mig senast. 

Efter ett par sådana sekvenser i resp varv fick det räcka för dagen - och Hamingja protesterade inte alls när hon så snart fick gå tillbaka in i stallet och äta sin betfor med mineraler och vitaminer. Fast ännu mer nöjd blev hon förståss när hon sedan fick gå tillbaka ut i hagen igen. "Tillbaka till flocken" tänkte jag skriva, men så länge hon är hemma i tryggheten i Mariebäck är hon alltså inte så brydd över de andra hästarnas närvaro eller frånvaro. Men däremot vill hon INTE stå på box - hon vill vara UTE!!!

Den som väntar på något gott...väntar kanske på lunchfodringen!

Lilla Hulda och moster Hamingja väntar på MAT!

Igår var jag på Smärtkliniken i Piteå igen. Många sprutor blev det - som vanligt... Med tanke på hur svåra sprutfobier jag haft i så många år är jag fortfarande förvånad över att jag åker dit helt frivilligt OCH överlever varje gång!!! De senaste veckorna har jag haft väldigt mycket kramper i ländryggen så det var SÅ skönt när sprutorna började verka (så att musklerna slutade värka). Och i natt kunde jag också sova HELA natten - så SKÖNT!!!

För att minska risken att ländryggsproblemen skulle komma tillbaka direkt igen så bestämde jag mig för att stå över ridningen idag. Jag fick hålla till godo med att klappa lite på Hamingja i samband med att jag lunchfodrade. Några av vattenkopparna hade frusit när det varit -28 i Mariebäck några dagar, så nu är det vattentunnor istället, som behöver fyllas manuellt, i två av hagarna. Men bussige Ronny hade redan fyllt på dem åt mig så jag behövde inte släpa några tunga vattendunkar - stort TACK till supergroomen!!!

Förutom sprutorna är micropauser en viktig del i behandlingen på Smärtkliniken. För att komma till rätta med syrebristen i musklerna, som enligt smärtläkaren är orsaken till besvären vid fibromyalgi, ska man en gång/timme, minst 5-6 gånger/dag, ligga ner i 1 minut för att musklerna ska få hjälp att syresätta sig igen. Jag använder timern i mobilen för att få en påminnelse om att det är dags att lägga sig ner, men det är ju inte alltid det funkar att lägga sig precis då så det varierar ju hur bra det går att få till de där pauserna... 

Sitter jag i ett kundmöte på jobbet t ex är det ju inte bara att gå iväg till fikarummet för att lägga sig ner på soffan mitt i allt...! De senaste veckorna har dessutom vårt kök och fikarum på jobbet renoverats (det var original från 50-talet, förutom den "nya" spisen och spisfläkten som var från 70-talet) så jag har fått leta upp något ledigt mötesrum där jag kunnat lägga mig ner på golvet... 

Men igår fick jag ett nytt tips från smärtläkaren som kanske kan göra det lättare att få till pauserna. Han berättade nämligen att en annan patient testat att lägga in fem pauser på tio minuter, alltså ligga ner varannan minut och gå runt och röra på sig var annan. Personen tyckte sig t o m få bättre effekt av att göra på det sättet. Och när han sedan tipsat andra patienter att testa detta tyckte även de att det fungerade ännu bättre. Så när jag kom hem från stallet idag - med värkande armar och axlar gjorde jag ett första försök. Och nu, ett antal timmar senare, kan jag konstatera att smärtan faktiskt har gett med sig! Så det här ska jag definitivt testa fler gånger!!!

Note to self: gör som Atli säger!!!

"SKYNDA dig med maten matte, jag är JÄTTEHUNGRIG!!!"

Vår trevliga Adventsritt i söndags blev lite väl mycket för skröppelkroppen... men efter två vilodagar var jag idag tillbaka i sadeln igen! Med -17 på termometern var det tangerat köldrekord hittills i vinter och därmed hög tid att leta fram täckbyxorna! 

Hamingja har ju inbyggda "täckbyxor" - att rimfrosten inte smälter är ett bevis på hur fantastiskt bra pälsen isolerar!!! Jag hade bestämt mig för att rida upp bakom vägbommen idag och tanken var att låta Hamingja galoppera en hel del. Fast hon fick lite väl livlig fantasi där i mörkret så efter varje galoppfattning blev hon ganska snart spänd, körde upp huvudet och tappade bärigheten... 

Efter fjärde galoppförsöket med samma resultat blev jag less och bestämde att vi skulle ägna oss åt tölt istället. Senast vi red denna väg var det någon dryg dm snö, så galopp och trav kändes som de lämpligaste gångarterna. Men nu var vägen plogad som förberedelse för att de ska hämta allt timmer som avverkats, och därmed bra underlag även för tölt! 

Framme på vändplanen blev det lite voltarbete i skritt resp tölt innan vi vände tillbaka hemåt och fortsatte töltträningen. Efter några övergångar från samlad skritt till tölt bjöd Hamingja på riktigt trevlig bärighet med den där härliga känslan att hon inte gjorde någon ansats till att öka tempot utan liksom vilade i steget. Jag började fundera på vad som gjorde att vi hittat till denna känsla - uppenbarligen gjorde jag ju något rätt, men vad?!? 

Tillslut kom jag på det: jag gjorde helt enkelt som Atli instruerat mig att göra. Nämligen att använda sätet till att "tänka rygga" och kunde därmed skapa och bibehålla samlingen i tölten! Tillbaka i korsningen var jag alldeles för peppad av denna upplevelse för att vilja avrunda redan. Så jag red in på den högra skogsvägen - som också var plogad. Här har Hamingja nästan travat mig ur sadeln de senaste gångerna, när snödjupet fått henne att ta i som om vi red över förhöjda cavaletti. Nu hade vi inte den hjälpen av snön, men traven blev ändå härligt bärig - kanske för att jag redan lyckats aktivera hennes bakdel ordentligt i tölten?!

Vi travade bort till vändplan nr 2 där det blev ytterligare lite voltarbete innan vi töltade hemåt igen. Och när matte fortsatte att "tänka rygga" fortsatte Hamingja att bjuda på en härlig bärighet i tölten! Tänk så bra det blir bara man gör som Atli säger att man ska göra! (Och varför gör man inte ALLTID det??!) Tillbaka i stallet fick Hamingja stå med BoT-ryggvärmaren en stund  - och trots att jag var upprörande sölig hann jag som tur var ändå servera kraftfodret sekunden innan den stackars hästen svalt ihjäl...!!! Nu laddar jag för morgondagen, då det förhoppningsvis också blir ridning efter jobbet!

Den traditionsenliga adventsritten!

Så här skulle vädret ha sett ut idag om bara SMHI gjort sitt jobb... Men det hade de tyvärr inte så vi fick hålla till godo med plusgrader och styltsnö. Den årliga adventsritten skulle förståss genomföras ändå - men eftersom varken Démantur eller Hamingja har snösulor fick vi planera om. Istället för att rida bort till Torrbergsvägen och galoppera längs skoterleden mot Ale, vilket kändes som en kanonidé igår när det var minusgrader, fick det bli bilvägen in till och genom byn (Alviksträsk). 

Innan vi red iväg hade jag sprayat pälsglans i Hamingjas hovar med förhoppningen att det inte skulle fastna så mycket snö. Det var första gången jag testade detta knep som jag läst om på nätet flera gånger och jag vet ju inte hur det fungerat idag utan sprayen. Men det var i alla fall bara vid några tillfällen som hon halkade till av vad jag tror var styltor på någon av bakhovarna.

Massor av tölt blev det under de nästan två timmar som vi var ute. Hästarna tyckte förstås att det var jätteroligt att rida ut med sällskap - och det gjorde ju vi ryttare också! Under många år brukade Yvonne bjuda på ett av sina legendariska "enkelt fika" (d v s ett smärre julbord!) efter vår adventsritt.  Nu finns hon ju inte längre hos oss... så evenemanget fick genomföras till hennes minne. 

Den här gjorde jag till Yvonnes begravning, i mars i år.

Hej hopp i galopp!

Snömule!!!

Blev så inspirerad av Annelie, Elisabeth, Carola och Lotta igår när de berättade att de ridit "Torrbergsrundan" så idag satsade jag på att göra samma sak! Vi ska försöka hålla i alla fall första delen genom skogen (om man rider rundan medsols) bort till Torrbergsvägen upptrampad så länge vi bara kan i vinter - eftersom Torrbergsvägen är så fin att rida på! Nu är ju dessutom även de sanka partierna hårdfrusna och med sviktande snö ovanpå. Fast när Hamingja och jag travade längs stigen genom skogen blev det uppenbart att hon vet PRECIS var dessa områden är, när hon plötsligt hoppade av stigen ut i terrängen för att undvika dem. Ett MYCKET effektivt sätt att hålla matte vaken och allert!!!

Framme på Torrbergsvägen nyttjade vi den fina underlaget av packad snö till att rida galoppintervaller. Med pisken lätt mot bogen som en förstärkning av galoppsignalen gjorde Hamingja superfina galoppfattningar från stillastående med en härlig bärighet i galoppen! Dock kunde jag bara bibehålla bärigheten en stund, sedan förvandlades hon till en giraff med huvudet i vädret, spänd i kroppen och gick över i pass...

När jag saktade av för att börja om lyssnade hon varje gång väldigt spänt in mot skogen innan hon åter blev kontaktbar och jag kunde göra en ny galoppfattning. Själv hörde jag aldrig något - så jag vet inte om det var älgar, spöken eller tomtar hon tyckte sig höra... Men jag fick i alla fall glädja mig åt att galoppfattningarna och de första sträckorna med galopp var riktigt trevliga även om vi sedan tappade den trevliga galoppen varje gång...

När vi kom till stigen som leder genom skogen tillbaka till Mariebäck var jag VÄLDIGT glad att vi kunde följa spåren efter de andra som red där igår. För där första halvan av stigen tillbaka går är det numera kalhyggen så det är inte lätt att hitta vägen tillbaka... Där det inte är kalhygge är det istället snårig skog och nu efter de senaste dagarnas snöfall väldigt många snötygnda träd som hänger ner över stigen. M a o blir det långa skrittsträckor - varför vi oftast brukar rida rundan just medsols så att dessa skrittsträckor kommer på slutet när hästarna hunnit "springa av sig".

Tillbaka på skogsvägen bjöd Hamingja på trav med riktigt härligt schvung sista biten hem till stallet! Där vi mötte Annelie och Carola som precis skulle rida iväg. Bussiga Annelie erbjöd sig att släppa ut Hamingja sedan, ifall jag ville lämna henne inne med Back on Track en stund. Det tackade jag GÄRNA ja till! Jag brukar låta henne stå med BoT i alla fall en stund efter varje ridpass. Efter gårdagens träningspass fick hon gå ut med regntäcket från BoT på, för att förhoppningsvis kompensera för påfrestningen på de känsliga musklerna i hennes bakdel när jag planerat att rida flera dagar i rad. När jag idag tog av regntäcket var hennes päls visserligen torr men täcket fuktigt på insidan just över bakdelen... Det hade jag INTE väntat mig av ett så pass dyrt täcke och innan det torkat ville jag ju inte lägga på henne det igen.

Fredagsfeeling!

Sköööönt att sträcka ut när man jobbat med samling i tölten!!!

När Hamingja och jag red iväg från gården mötte vi Annelie, Carola, Elisabeth och Lotta som precis kom tillbaka efter att ha ridit "Torrbergsrundan". De berättade så entusiastiskt om detta att jag blev riktigt sugen på att göra detsamma! Men jag hade lite ont om tid, för jag skulle tillbaka till jobbet igen efter ridningen, så jag fick spara Torrbergsrundan till en annan dag.

Istället red vi längs bilvägen - där underlaget nu äntligen består av den packade snö som är både fast och samtidigt sviktande och därmed måste vara världens bästa underlag att rida på! Eller som ödmjuka Ia Lindholm, en av de första i Sverige som fick bära titeln Ridlärare för islandshäst, beskrev saken: "När  man rider på packad snö går hästarna så oerhört bra att det verkligen känns som att man kan rida!" (Och tro mig - Ia kan definitivt rida oavsett underlag!) 

Hamingjas matte - som ihärdigt försöker lära sig rida - inledde med uppvärmningstölt då pisken då och då fick nudda Hamingjas bakdel. Ute längs vägen var detta uppenbarligen en mycket värre upplevelse än vad det numera är när samma sak händer inne på ridbanan - så det behöver vi definitivt träna mer på nu när underlaget äntligen börjar tillåta träning även längs bilvägen!

Korsningen borta vid sjön - "världens ände" - fick idag leva upp till sitt smeknamn när vi där vände tillbaka hemåt igen. Under hemvägen varvade vi sedan samlad skritt med övergångar till tölt, men jag tyckte det var svårt att bibehålla ridningen med sätet när vi väl töltade... Delvis berodde det nog på att jag hade för korta stigläder...  Inför dagens ridpass bytte jag nämligen till de compositstigbyglar jag brukar använda på vintern för att lättare hålla värmen i fötterna när jag rider. Vinterstigbyglarna sitter på de gamla stiglädren från min Childericsadel, som uppenbarligen fortfarande var inställda på den längd jag hade innan Atli under en kurs i somras längde mina stigläder för att jag lättare skulle hitta en bra töltsits. Jag tog mig inte tid att justera detta idag men inför nästa ridpass bör jag länga stiglädren MINST ett hål!

Tillbaka i stallet fick Hamingja gå ut i hagen med regntäcket från Back on Track för att kompensera musklerna i hennes bakdel för att jag - förhoppningsvis - kommer att rida fyra dagar i rad!

Ja, se det snöar - det var ju roligt HURRA!!!

ÄNTLIGEN SNÖ!!!

Vilken OERHÖRD skillnad det blir när snön kommer!!! I kväll har Hamingja och jag galopperat längs skogsvägen till vänster bakom vägbommen, hela vägen upp till vändplanen. Det hade vi INTE kunnat göra förra veckan när höstmörkret var som värst...! Men med snö och en pannlampa gick det hur bra som helst! Hamingja glömde t o m att bli rädd för de tre stora timmerupplag som nu ligger vid ena sidan av vägen men som inte funnits där tidigare. 

Lilla fröken tyckte verkligen att det var ROLIGT att galoppera!!! Och det var också ett bra tag sedan sist... delvis p g a höstmörkret men f f a p g a det hårdfrusna underlaget. Vilket nu - tack vare snön - är ett minne blott! Ungefär halvvägs upp till vändplanen bytte vi galopp för att träningen skulle bli så liksidig som möjligt. Vi hade börjat med höger galopp och först ville hon fortsätta med den... Vid mitt andra försök att fatta vänster galopp testade jag därför knepet från tidigare i höst: att lägga pisken mot vänster bog och då blev det rätt galopp direkt!

Min plan var egentligen att vi skulle galoppera tillbaka hemåt också. Men så snart jag började korta upp tyglarna tyckte Hamingja att det var dags för samlad skritt och övergång till tölt. En dm snö utgör uppenbarligen inget hinder för att prestera tölt med härlig bärighet! Och den upplevelsen kunde jag ju inte tacka nej till, så det fick bli töltintervaller längs vägen tillbaka istället! 

Tillbaka vid bommen fortsatte vi in på den högra skogsvägen också och här tyckte jag att det var dags för trav. Hamingja gjorde några försök att övertyga mig om att det åter var galopp som gällde. Men när hon insåg att jag inte skulle låta mig övertalas denna gång höll hon nästan på att "trava mig ur sadeln" när snön fick henne att trycka ifrån REJÄLT med bakbenen! Det var ungefär som att rida över förhöjda cavaletti!

Den enda nackdelen med den efterlängtade snön är att ridbanan "snöat över"... trodde jag... Men det visade sig att Ronny skottat den mycket omsorgsfullt med traktorn - han vet minsann hur man ska prioritera!!! Så i morgon kan det bli träning på samlingen vid hand igen - kanske i kombination med att vi rider ut en sväng sedan!