Halleljua moment x 2!!! ..eller Underbart är kort.

Spännande väder idag! Himlen ser ut som i en gammal svensk långfilm, det är 18-20 grader i skuggan och riktigt kvavt... Hörde att det åskar våldsamt i Haparanda - så kanske är det något sådant på väg hitåt också. (Höll på att skriva "söderut", för det känns som att Haparanda ligger norr om Luleå, men jag har tittat på kartan flera gånger för att övertyga mig om att man faktiskt åker österut när man åker härifrån till "IKEA-land".)





Hade med mig gamla kompaktkameran och fotade en massa fina vyer... men sedan glömde jag den i stallet... Eftersom även mobilkameran hade fått komma till användning blir det ändå några bilder. Ovanstående hade jag tyvärr zoomat... måste lära mig att ALDRIG göra det för kvaliteten blir så dålig och färgerna "försvinner". I verkligheten såg det SÅ häftigt ut med det GULA huset mot den mörka himlen, här ser ju huset ganska beige ut...

... men jag zoomade inte alla bilder i alla fall - som tur var! Är det inte nästan så att man kan vänta sig att Åsa-Nisse ska komma körande med Eulalia 2 där borta??!!

Kom till stallet i "lugnet efter stormen" - hela turgänget på 15 ekipage hade nyss ridit iväg. Feykir låg och vilade med det lilla som återstod av hans flock, men så snart jag kom in i hagen klev han upp och kom fram till mig! Tur att jag hade godis i fickan - för det var länge sedan han sist kom när jag ropade!

Idag hade jag bestämt mig för att rida som jag borde ha gjort igår, om jag inte varit så extremt trött och oinspirerad då... Ville försöka efterlikna torsdagens ovalbaneträning så mycket som möjligt - för att förhoppningsvis få uppleva lite av den positiva känslan jag fick då. Började därför på ridbanan, med att skritta igång och lösgöra m h a volter och framdelsvändningar. Men sedan började jag ganska snart fokusera på rakriktningen: jag red skänkelvikningar med stort fokus på att framdelen skulle vara på rätt plats. Samt volter med utåtställd häst - f f a i vänster varv - för att stämma av att jag verkligen kunde kontrollera även högerbogen. Efter ytterligare lite skänkelvikning, när han kändes "mellan hjälperna" var det så dags att rida ut för att träna tölt.

Hade inte stängt grinden till ridbanan, men satt ändå av och gick med Feykir genom den. Jag har för vana att ALDRIG rida ut genom den - det ska inte finnas i hans sinnevärld att man kan göra det. Tack vare detta har han aldrig gjort minsta ansats till att "smita ut" när vi passerar även om grinden är öppen. Har fått lära mig att göra på liknande sätt på ovalbanan. Fast där får man ju inte sitta av innan man rider ut om det är tävling... Men jag rider aldrig direkt ut även om grinden är öppen utan passerar alltid förbi en liten bit och vänder sedan tillbaka ut. För att Feykirs vilja att "dras mot utgången" ska vara så liten som möjligt. Och jag tycker faktiskt det varit effektivt hittills! I vissa fall är han ändå väluppfostrad!

Nåja, nu till väsentligheterna: Utanför ridbanan satt jag upp igen och red samma väg som med Fia igår: bakom vägbommen och den vänstra skogsvägen ovanför stallet. Hade pisken i högerhanden, ställde höger och drev fram i tölt samtidigt som jag höll ett stadigt stöd i tyglarna. När Feykir började tölta och gav efter i nacken mjuknade jag i handen samtidigt som jag försökte sitta tillbaka, hålla om med skänklarna och DRIVA. Jag önskar verkligen att jag hade bättre koll på mina skänklar! Har så lätt att spänna mina knän och skjuta fötterna FRAMÅT istället för att slappna av i knäna och hålla skänklarna bakåt, runt hästen... Dessutom blir det väldigt lätt så att när jag ger eftergift på tyglarna så slutar jag driva också... som om jag vore någon slags sprattelgubbe med trådar mellan armar och ben så att de alltid måste röra sig samtidigt!

Försökte att hela tiden korrigera min sits samtidigt som jag m h a högerskänkeln och kramningar på högertygeln försökte hålla högerbogen "på plats". Och Feykir töltade faktiskt på ganska bra! Känslan från i torsdags - när vi fick så suverän hjälp av Sylvia - fanns faktiskt kvar! Fast idag hade jag inte tunga boots så det blev väl inte lika höga lyft... men takt, tempo och form kunde man nog inte anmärka allt för mycket på i alla fall!

Vid vändplanen där vägen slutar skrittade vi runt en liten stund för att pusta ut samtidigt som jag stämde av att han verkligen flyttade undan både fram- och bakdel för "den jobbiga" högerskänkeln.

När vi sedan vände hemåt fick jag sedan uppleva något ALLDELES FANTASTISKT!!! En helt makalös känsla i tölten!!! Hade ryggat, ridit fram i samlad skritt "steg för steg", halt, ny ryggning, samlad skritt "steg för steg" och så SMÖG vi upp i tölt med ganska mycket böjning i högersidan till att börja med. Eftersom det är JOBBIGT att samla sig och vi dessutom var på hemväg fick jag först bromsa Feykir en hel del. Tänkte på Sylvias ord: "Det är hans som ska släppa, bara håll kvar i tygeln och DRIV!!!" Så det gjorde jag. Och plötsligt var det som att alla "bitarna" i hästen samlades ihop i en enhet under mig! Han var hur lätt i handen som helst, helt rakriktad och all energi gick liksom UPPÅT!

Först förstod jag nästan inte vad som hände! Det kändes som att han i princip bara rörde sig uppåt av min drivning - nästan inte alls framåt! Samtidigt stönade och stånkade han så där som han gör när han verkligen tar i och jobbar. (Han kan ju inte riskera att jag missar hur duktig han är!)

Jag visste inte hur länge jag skulle våga fortsätta rida så här - förstod ju att det var oerhört jobbigt för honom och ville absolut inte pressa för mycket. Samtidigt ville jag ju hinna njuta av känslan och "programmera in" hur det ska kännas! Men jag lyckades faktiskt förmå mig att bryta av till skritt medan han fortfarande töltade så där häftigt! Tog en skrittpaus som belöning medan jag försökte memorera hur jag gjort för att komma till det där häftiga läget. Jag har aldrig ridit piaff - men tänkte att det måste kännas ungefär så där: att den mesta energin går uppåt istället för framåt!

Gjorde sedan nytt försök med tölten: halt, rygga, skritta fram "steg för steg", halt... o s v för att vi verkligen skulle ha med oss bakdelen. Ställde höger och försökte "smyga" iväg i lååångsam tölt på samma sätt som nyss. Eftersom Feykir så länge kunnat komma undan den jobbiga samlingen genom att bara lägga sig i handen på mig testar han ju det fortfarande... Fast när jag rider på halvstången vågar han inte kasta sig i handen, som på det vanliga tredelade, utan han gör det mer försiktigt, så att jag fortfarande kan sitta kvar i sadeln. Och bara jag har stadig hand och DRIVER så ger han ganska snabbt med sig och börjar jobba.

Gjorde två igångsättningar i tölt utan att lyckas få tillbaka "piaffkänslan"... men tredje gången, när jag böjde lite mer i högersidan "ramlade" plötsligt allt på plats igen! Feykir började jobba uppåt, blev underbar att sitta på så jag kunde verkligen driva med sätet - och då jobbade han ÄNNU mera uppåt! TÄNK att få uppleva detta två gånger!!! Precis som nyss blev det en kamp inom mig hur många steg jag skulle våga fortsätta rida - ville ju inte att "förtrollningen" skulle hävas! Men Feykir verkade inte ha en tanke på att dra iväg framåt - det var bara uppåt, uppåt som gällde! Var MYCKET nöjd med min egen självdisciplin när jag lyckades bryta av till skritt INNAN den häftiga känslan försvunnit. Gjorde halt, satt av och gav t o m Feykir en godis - sedan gick jag hem med honom som belöning.

Så´n TUR att jag har bloggen så att jag får berätta om det här!!! tänkte jag! Och såg samtidigt för mitt inre öga hur dagsnoteringen för priset på Feykir RUSADE i höjden! Den där bortskänkesannonsen för en tid sedan kändes med ens oerhört avlägsen!

Oj, nu börjar det åska så nu får jag avsluta.