Bättre idag!

Morgonen är ju aldrig min bästa tid på dygnet... men det var ändå väldigt mycket bättre än i går - så jag kunde inte motstå att åka till stallet innan jobbet. (Börjar ju sent på tisdagarna och jobbar till 18.15.) Ville ju gärna försöka rida i alla fall. I går hade jag bl a väldigt ont i nacken, vilket också gav hemsk huvudvärk, men det hade släppt nu som tur var! När jag kom körandes längs grusvägen mötte jag Sylvia och Olivia som cyklade till dagis....

...och strax utanför gården mötte jag sedan lilla Loppan, som uppenbarligen gärna hade velat följa med dem. I vanliga fall brukar hon ha sådan respekt för bilar att hon aldrig kommer i närheten förrän man stannat och klivit ur. MKT bra! Men idag stod hon ju på vägen och väntade på matte... Först sprang hon undan några steg, men sedan vände hon och sprang tillbaka mot bilen och försvann då ur mitt synfält... Hon är ju så liten! Jag vågade inte köra en cm till utan stannade direkt och klev ur bilen. Genast kom lilla "attackpudeln" farande och kastade sig upp i min famn. Så jag tog henne helt enkelt med mig in i bilen så fick hon åka i mitt knä sista biten. För inte ville jag ha på mitt samvete att vara den som körde över lilla Loppan!!!

Hela vägen till stallet hade jag hållit tummarna att Feykir INTE skulle vara så smutsig, för jag ville spara händer och armar så mycket som möjligt till själva ridningen. Väl i hagen kunde jag konstatera att han gått med på något slags kompromiss. Han hade visserligen rullat sig ordentligt, men inte i hästskit och inte ens i lera utan på något sandigt ställe. Detta hade dessutom hunnit torka - så trots att han definitivt inte var ren så var han ändå mkt lättborstad!

Red mot Alviksträsk och började med att rida mycket framdelsvändningar. Bytte spöhand varje gång jag bytte håll - och detta för verkligen underverk med Feykirs motivation! Vi har ju haft så delade meningar om huruvida man ska behöva anstränga vänster bak eller inte när man rider... men sista veckan har jag upplevt att det istället är högerskänkeln som han försöker att ignorera... Bestämde mig därför för att fokusera extra mycket på högersidan idag. Hade därför pisken i höger hand när jag startade tölten och gjorde det med böjning i högersidan. Sedan var det bara driva, driva, driva med sätet och MASSOR av högerskänkel för att han succesivt skulle börja mjukna i den sidan. Då och då ställde jag om honom till vänster en stund - och då fick jag precis den effekt jag förr fick vid böjning till höger: en mjuk häst som töltade hur avslappnat som helst! Han kan verkligen vara ombytlig min kille!

När jag kom till korsningen vid sjön ringde precis min mobil. Det var från jobbet. Meningen var att jag skulle börja arbetsdagen ute hos ett kundföretag, som är lokaliserade så att det går mycket snabbare att åka dit hemifrån än från banken. Men nu hade kunden fått förhinder, så vi måste boka om det besöket. I vanliga fall hade jag väl tyckt att ett telefonsamtal från jobbet varit MKT störande när jag var ute och red - men den här gången hade jag definitivt överseende. Kollegan som ringde frågade inte vad jag höll på med - men jag kan tänka mig att hon undrade för jag var ganska anfådd och insåg att jag flåsade endel i luren! :-O Men då var det ju tur att det var HON som ringde och inte jag - att ringa och flåsa folk i öronen kan ju missuppfattas... ;- )

Fr o m korsningen vid sjön var vägen nysladdad - så den var täckt av stora grus som såg vassa och inte alls inbjudande ut att rida på... Så jag bestämde mig för att vända hemåt igen. Ville ju inte heller pressa kroppen för mycket - ska ju orka med ridlektionen i morgon också! Men först red jag några varv på volt med utåtställd häst för att känna att jag kunde kontrollera bogarna och att han lyssnade på mina skänklar.

När vi sedan vände hemåt passade jag på att utnyttja "draghjälpen" som hemvägen ger till att samla ihop honom extra mycket. Red därför låååångsam tölt med böjning till höger. Hade pisken i högerhanden och när han inte riktigt ville lyssna på högerskänkeln bromsade jag upp på vänstertygeln och sidförde några steg m h a en liten "dutt" med pisken på höger bak. Oj, så mjuk och trevlig han blev i högersidan efter det! Upprepade samma sak igen en stund senare med lika bra effekt. Och efter det räckte det att jag påminde med högerskänkeln! Jag vet inte om det var önsketänkande från min sida - men det kändes faktiskt som att min sits var ovanligt bra när jag töltade hemåt! Jag klarade av att slappna av i knäna, sitta bakåt och hålla om med skänklarna!

När vi började närma oss stallet travade vi en sträcka också. Har ju egentligen "läxa" av Atli att rida MYCKET trav i grundform - men det är oftast svårt när jag rider ut och därmed inte kan lägga volter för att ta ner tempot. Jag får nämligen INTE bromsa honom med båda tyglarna. Och ute på vägen blir det då VÄLDIGT svårt att komma till ett läge där han travar så lugnt att jag kan driva honom fram emot bettet... Men nu var han tillräckligt trött för att låta bli att sikta mot Solvalla!

Provade att ställa honom omväxlande till höger och vänster - och i traven är det fortfarande lättare med högersidan. Det där med ställningen är väldigt bra att träna så där på slutet av hemvägen - får då vet han att vi aldrig galopperar. I annat fall tycker han ju att travens enda syfte egentligen är att förbereda galoppfattning. Och om jag då ställer honom till höger måste det väl betyda att han ska vara snabb och fatta vänster galopp innan jag behöver be honom om det?!

När vi kom tillbaka till stallet var jag visserligen helt slut i hela kroppen (jag får så oerhört lätt mjölksyra och känner mig helt kraftlös...det är tydligen en följd av fibromyalgin) men jag hade inte alls särskilt ont. Hade förståss fått en REJÄL dos av endorfiner och dessutom var jag riktigt varm i hela kroppen - två naturligt smärtstillande effekter kombinerade med andra ord!

Jag frågade Sylvia om möjligheterna att få rida på halvstången under morgondagens lektion. Det visade sig att Dád också skulle gå på lektionen så egentligen behövdes bettet till henne... Men Sylvia skulle fundera på om det fanns något annat alternativ till någon av hästarna. Jag vill verkligen INTE återuppleva förra veckans lektion, då jag var tvungen att rida på vanliga tredelade bettet och Feykir var HEMSK! Hade verkligen trott att han vid det här laget skulle ha lärt sig ett och annat om att vara samarbetsvillig... men det var bara i skritten jag kände någon skillnad jämfört med innan jag började med halvstången.

Får jag inte rida med halvstånden i morgon får jag egentligen skylla mig själv, eftersom jag fixat så att Eva ska få rida på vår lektion och jag gissar att det är hon som ska rida Dád... men vad gör man inte för sin bästa kompis?! Fast utan halvstången är det nästan så att jag hellre skulle byta till en annan grupp... Snart har jag förhoppningsvis ett eget bett i alla fall! Jag hoppas ju fortfarande att det här med halvstången ska vara en övergående period - så att jag åter kan rida med vanligt tredelat när Feykir byggt upp så mycket töltmuskler att han inte är så motiverad till de där protesterna mot arbetet... Men förra veckans lektion visade med all önskvärd tydlighet att vi definitivt har en bra bit kvar innan vi är där!