Om dagens första ridpass mest handlade om skritt så blev nummer två desto mer ansträngande. Vi fick dock börja med att flytta hästarna från marken, som på förmiddagen. För mig fungerade det inte alls... Eyjolfur sa att jag måste börja alldeles från början, med att jaga bort Lára från mitt personliga utrymme, för att hon skulle börja lyssna på mig. Det gjorde jag och OJ, vilken reaktion! Nu stod hon plötsligt 1,5 meter ifrån mig, med FULLT fokus på matte. Det var spetsade öron och "stora ögon" som Eyjolfur sa. Och efter detta gick också den egentliga övningen bra!
När vi fick sitta upp på hästarna var det dags för "kasta toppi" som de säger på Island. Eller "skrölt" som man brukar säga här. D v s rida hästen med bibehållen avslappning och lååång överlinje i ett tempo mitt emellan tölt och skritt. Ursprungen till det svenska uttrycket är väl ganska uppenbar?! Och det isländska betyder ungefär att hästen kastar med pannluggen.
Dessutom betonade Eyjolfur betydelsen av hur vi använde vår hand. ALDRIG dra tyglarna mot sig, då låser man hästen och den blir aldrig avslappnad. Utan man ska hålla tygeln mellan tumme och pekfinger och sedan sluta handen om tygeln när man vill göra en förhållning och öppna handen direkt man vill ge eftergift. Ha som målsättning att varje förhållning (eller varje inverkan med skänkeln) bara ska vara i 1/2 sekund!
Man skulle också tänka på att byta varv ofta - samt att ge hästen flera kortare skrittpauser när den varit duktig. När jag efter en massa "kasta toppi" fick övergå till att rida långsam tölt med lång hals på volt. När hon gick över i trav några steg sa Eyjolfur att jag INTE skulle sitta och driva hela tiden i tölten för att hon bytte till trav. Självklart ska jag ju korrigera henne så att hon kommer tillbaka till tölten. Men så snart hon åter töltar ska jag "låta henne vara i fred" från både tyglar och skänklar. "Man ska inte försöka hålla kvar hästen i tölt, varken med tyglar eller skänklar, sa han, för det skapar bara spänningar i hästen. Utan man ska lära den att när man ber om tölt så ska den fortsätta tölta till dess man säger något annat."
Det blev VÄLDIGT mycket skrölt och tölt under detta ridpass - även om jag lade in många korta skrittpauser. Både Lára och Démantur var riktigt, riktigt svettiga. Så när vi transporterat dem tillbaka till Umåker (den fjärde transportresan för dem bara idag!) fick de gå direkt till spolspiltorna. Väl där blev det traumatiskt för Lára... men det ska jag berätta mer om senare!
När vi fick sitta upp på hästarna var det dags för "kasta toppi" som de säger på Island. Eller "skrölt" som man brukar säga här. D v s rida hästen med bibehållen avslappning och lååång överlinje i ett tempo mitt emellan tölt och skritt. Ursprungen till det svenska uttrycket är väl ganska uppenbar?! Och det isländska betyder ungefär att hästen kastar med pannluggen.
Dessutom betonade Eyjolfur betydelsen av hur vi använde vår hand. ALDRIG dra tyglarna mot sig, då låser man hästen och den blir aldrig avslappnad. Utan man ska hålla tygeln mellan tumme och pekfinger och sedan sluta handen om tygeln när man vill göra en förhållning och öppna handen direkt man vill ge eftergift. Ha som målsättning att varje förhållning (eller varje inverkan med skänkeln) bara ska vara i 1/2 sekund!
Man skulle också tänka på att byta varv ofta - samt att ge hästen flera kortare skrittpauser när den varit duktig. När jag efter en massa "kasta toppi" fick övergå till att rida långsam tölt med lång hals på volt. När hon gick över i trav några steg sa Eyjolfur att jag INTE skulle sitta och driva hela tiden i tölten för att hon bytte till trav. Självklart ska jag ju korrigera henne så att hon kommer tillbaka till tölten. Men så snart hon åter töltar ska jag "låta henne vara i fred" från både tyglar och skänklar. "Man ska inte försöka hålla kvar hästen i tölt, varken med tyglar eller skänklar, sa han, för det skapar bara spänningar i hästen. Utan man ska lära den att när man ber om tölt så ska den fortsätta tölta till dess man säger något annat."
Det blev VÄLDIGT mycket skrölt och tölt under detta ridpass - även om jag lade in många korta skrittpauser. Både Lára och Démantur var riktigt, riktigt svettiga. Så när vi transporterat dem tillbaka till Umåker (den fjärde transportresan för dem bara idag!) fick de gå direkt till spolspiltorna. Väl där blev det traumatiskt för Lára... men det ska jag berätta mer om senare!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar