Sylvias fina Betty har lämnat oss... efter lång och trogen tjänst. Hon tog verkligen sin uppgift på fullaste allvar: att se till att INGEN kom in på gården i Mariebäck - i alla fall inte utan en REJÄL utskällning! (Och med tanke på att det under större delen av hennes liv bedrevs ridskola och turridning på gården, med en ständig ström av människor som resultat, förstår ni att hon hade fullt upp!)
När man väl fått sin utskällning blev man oftast ignorerad. Hon hade alldeles för stark integritet för att fjanta på med att hälsa på alla - sån´t trams överlät hon till pudlar och flat coated retrivers! Men om man satt i stallet kom hon gärna och placerade huvudet i ens knä (helst hade hon väl placerat hela sig där - men hon var ju lite för stor för det...) så kunde man sitta och mysa med henne i långa stunder.
Eller så kunde hon komma och luta sig emot ens ben, när man stod och pratade med någon. Och då lutade hon sig så tungt att man nästan kunde tappa balansen. Signalen var MKT tydlig: du ska gosa med mig!
Nu är det istället hundhimlen som får glädja sig åt en riktigt bra vakthund! Är övertygad om att hon där, tillsammans med sin mamma Wilma, fortsätter att välkomna allt och alla med rejäla utskällningar!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar