Sylvialektion - trots allt!

Ser ni "Lára-bromsen"? (Ledtråd: titta på mitt ansikte...) Verkligen trevligt med en häst som man kan bromsa utan att behöva ta i tyglarna - bara genom att vissla! Detta var också en del av förklaringen till att Ann-Marie Werner (nationell domare för islandshäst) sa sig vara så imponerad över min och Láras fina kommunikation när vi tävlade hos Vindur i höstas.

Tyvärr funkar den där bromsen inte alltid lika bra dock... med andra hästar att "springa om och springa ifrån" - som om man rider ut flera ekipage tillsammans, eller om man rider final på tävling, har hon inte alls tid att fokusera på matte tillräckligt mycket för detta. (Det var också efter uttagningarna Anne-Marie berömde oss - inte efter finalerna.) Men om ni ger oss en 10-15 år att träna så kanske vi möjligen kommer dit också?!

Idag var det ju äääääntligen "lektionstorsdag" igen och jag hade väntat ivrigt på att få ett sms med bekräftelse från Sylvia att jag skulle få rida... (Det brukar normalt komma kvällen innan.) Men vid lunchtid idag hade jag fortfarande inte hört något... kollade med Sylvia och det visade sig att hon aldrig fått sms:et jag skickat i tisdags om att jag ville rida... :-O  (Trots att min nya mobil bestämt hävdar att sms:et är skickat... och den ska kalla sig "smartphone"...) Som tur var kunde Sylvia ändå "klämma in" mig och Lára - så vi fick rida tillsammans med Elisabeth och Démantur kl 16.30!

Och det blev verkligen en MKT bra lektion - trots att det hårda underlaget verkligen inte var optimalt... Som tur var fanns i alla fall ett tunt snötäcke som minskade belastningen på hästbenen endel genom att minska friktionen mot underlaget.

Inledningsvis fick vi också skritta mycket. I första skedet har jag ju hela tiden fokuserat på att Lára ö h t ska slappna av i skritten - och det går ju bättre och bättre. Men när hon slappnar av innebär det tyvärr också att hon tappar energin... så Sylvia påpekade att jag ganska direkt i det avslappnade läget ska lägga till lite drivning - och jag kunde konstatera att det faktiskt funkade riktigt bra att göra det utan att hon började stressa runt igen.

Sedan fick vi övergå till att rida låååångsam, samlad skritt längs spåret med hästens hals böjd ganska mycket inåt. Hela tiden ett stadigt stöd på yttertygeln för att kontrollera tempot men samtidigt rörlig innerhand för att få hästen att länga halsen. Sylvias: "Om det börjar gå för fort är det för att yttertygeln glappar!" var en riktig aha-upplevelse för mig!

Vi började med denna övning i vänster varv - och det var definitivt det svåra varvet för mig och Lára... där vill hon nämligen helst bara skjuta ganaschen åt vänster istället för att böja hals och huvud inåt... (Samma problem som vi alltid har på volt i vänster varv också.) I höger varv var det som väntat betydligt lättare.

När vi gjort samma sak i låååångsam tölt fick vi övergå till att långsamt ställa om från böjning av halsen till höger till samma sak åt vänster - när hästen slappnade av och längde halsen där lååångsamt ställa tillbaka till "vänsterböjning" o s v. Vi började med detta i vänster varv, men jag fick ganska snart byta till höger och när vänsterböjningen innebar böjning utåt så gick det lite lättare att få den avslappnade lååånga halsen.

Efter en skrittpaus var det så dags att öka svårighetsgraden ytterligare: åter handlade det om en hög grad av samling, men nu med helt rak häst. Verkligen inte lätt med "gångjärn överallt-Lára"!!! Jag hade stora problem med att hon hela tiden försökte gå i sluta - vilket när jag skulle korrigera istället blev förvänd sluta... Tänk så många olika håll man kan tänka sig att "ta vägen" med sina kroppsdelar bara för att inte behöva trampa bakbenen längre in under kroppen...!!!

Men när jag tillslut lyckades räta upp henne och få med hela hästen åt samma håll jobbade hon i en riktigt trevlig form! Och när jag sedan fick ladda på med mer energi - ännu mer drivning - så blev det riktigt, riktigt trevlig bitvis!!!

Efter detta var utmaningen att få duktiga hästen att hitta tillbaka till avslappnat läge igen. Först i trav längs spåret, där jag fick jobba en hel del med förhållningarna... och sedan i skritt på böjda spår. ("Rid var som helst utom längs spåret när hon stressar!" sa ju Eyjolfur när vi red för honom tidigt i våras.) Och tillslut hade jag hittat hennes off-knapp igen.