Baklastare och bulldozer!!!

Här ser ni en gammal dröm gå i uppfyllelse: jag får köra baklastare!!! (Hos vännerna vi besökte utanför Sigtuna i somras.) En ganska stor del av mitt jobb är visserligen att finansiera olika sorters tunga fordon, som lastbilar och trailers, eller olika entreprenadmaskiner. Men tyvärr brukar jag inte få möjlighet att provköra...

Det är väl ganska tydligt att jag tyckte det var jättekul?!! Och jag kan lugna er med att alla överlevde! Jag råkade inte ens meja ner något i kompisarnas trädgård eller skada någon av bilarna som stod parkerade på gården... bara jämna till vägen längs en åker lite med skopan...!

Men en viss fascination för tunga fordon är kanske en fördel när man har en häst som snabbt utnämndes till "bulldozern" av Eyjolfur Isolfson (en i den lilla, exklusiva skara i världen som får kalla sig Mästare på Islandhäst. "Vår"Atli är f ö en av de andra.)

Och han hade väl visst fog för sin åsikt får jag erkänna... hm... När vi red kurs för honom i mars i år skulle vi jobba hästarna mycket från marken. Och man kan ju lugnt säga att all sådan hantering verkligen tar fram det allra värsta ur Lára... Hennes reflex är hela tiden att först vräka undan den där jobbiga människan som står närmast, innan hon ens börjar fundera över vad man egentligen vill. Ja, när hon inte hugger efter en med tänderna eller försöker sparkas förståss... (Och sedan skrattar kompisarna i stallet när jag kallar henne "mattes lilla ängel"...!!!)

Men, jag har sagt det förr och jag kan säga det hur många gånger som helst: När man väl tagit sig upp i sadeln (förhoppningsvis relativt oskadd) så har hon ridegenskaper som gör att man förlåter vad som helst!!!

"Mattes lilla ängel..."

En lång period har vi ändå haft någon slags "vapenvila" - vilken innebar att hon visserligen högg med tänderna, men det var ganska tydligt att hon bara hotade och egentligen inte försökte bita mig på riktigt. Sparkandet hade hon också slutat med. Men den senaste tiden har hon åter satt tänderna i mig flera gånger - alt skulle verkligen ha gjort det om jag inte lyckats hoppa undan i sista stund. Och även sparkat mig igen vid ett tillfälle...

Så nu säger jag som borgmästaren i New York: "Det är nolltolerans som gäller!!!" Det är bara att inse att hon är en sådan som man inte kan ge lillfingret, om hon inte genast ska ta hela handen, armen och axeln... Man kan ju inte säga att det är jättekul att behöva vara arg vid all hantering från marken... men det gäller förståss att "prata med Lára på Láras språk..."

Idag har jag faktiskt valt maken före hästen - genom att ägna den ack så värdefulla tiden med dagsljus till att hålla honom sällskap (inomhus) och vänta med ridningen till mörkret i kväll. (När jag ändå ska åka ut och kvällsfodra.) I vanliga fall brukar jag åka ut två vändor när jag har kvällsfodring under den mörka årstiden, men i o m att bara restiden tar en timme fram och tillbaka blir det minst fem timmar stall i så fall istället för "bara" ca tre... Ska väl se om det i alla fall går att lura ut honom en stund på gården, trots halkan, så att vi båda får lite "ljusterapi"!