Ännu en lyxig fredag, då jag slutade jobbet redan till lunch. (Men innan dess hann jag både råka ut för ett smärre kaos och hunnit reda upp detsamma...!) Åkte hem för att äta snabb lunch med stackars maken, som vid det här laget är VÄLDIGT less på att gå hemma och vara "justerad"... innan jag åkte till stallet för att försöka hinna rida innan det blev mörkt.
I Mariebäck mottogs jag av HUNGRIGA hästar! Hos stoflocken var det förståss Lára och hennes hovdam Tildra som stod närmast grinden och deras slängande huvuden och framben som skrapade uppfodrande visade med all önskvärd tydlighet att det bara handlade om sekunder innan de skulle falla döda ner av svält. Komiskt nog var Láras och Tildras frambensrörelser fullständigt synkade - så hade jag inte haft så bråttom hade jag definitivt försökt filma dem! Istället talade jag om för Lára att det var "arbeta först, mat sedan" som gällde, genom att ta på henne grimman. Och hon verkade direkt vara med på noterna - som vanligt!
I samband med att jag sadlar henne har vi en slags deal: att hon får bita hur mycket hon vill i grimskaftet, men INTE i mig. (Vilket ju inte hindrar henne från att då och då göra både ock...) Under kursen i helgen var det en kursdeltagare som förundrad stod och såg på när Lára lät alla sina aggressioner i samband med sadlingen gå ut över det stackars grimskaftet... och tillslut frågade: "Hur många grimskaft har hon bitit av?" Jag konstaterade då att hon faktiskt inte bitit av ett enda hittills.
Men idag var det dags för det första... Jag var i full färd med en "racersadling" (för att det inte skulle hinna bli mörkt ute innan vi hann ut) när jag plötsligt ser i ögonvrån att grimskaftet gått av och "svarta faran" är fri att göra vilka omtolkningar av vår deal som hon vill... Men jag kunde faktiskt knyta fast det trasiga grimskaftet i grimman igen - UTAN att hon lyckades sätta tänderna i mig. (Fast hon försökte förståss.)
När vi en stund senare red ut från gården var det något annat som istället satte "tänderna" i mig: nämligen den ISANDE vinden... konstaterade snabbt att det hade räckt gott med bara de 11 minusgraderna som termometern visade... Eller, för att citera suveräne Jo Nesbö: "Vinden hetsade minusgraderna att anfalla!" Jag kunde också konstatera att min nya, superlätta och välventilerade ridhjälm verkligen är just välventilerad... och förstod plötsligt varför mina kompisar som har samma sorts hjälm har en annan när de rider på vintern...
Och när jag en stund senare erbjöd Lára fri fart i galopp - gjorde fartvinden att det bet ÄNNU mer i mina kinder.... Men Lára var förståss MKT nöjd med att få "bränna ur systemet" ordentligt! När hon tillslut fått ur sig "det värsta" blev galoppen lugnare och hon började frusta belåtet i varje galoppsprång! Min härliga häst!!! Oj, vad hon påminner om salig Reykur i det här fallet!!!
Avslutade vår uppvärmningsfas med tölt i riktigt lång och låg form - för att lägga bästa möjliga grund inför den samlade tölt jag planerat för hemvägen. När vi vänt hemåt igen kom jag dock först med det oerhört korkade förslaget om riktigt samlad skritt. Lára var förståss tvungen att säga ifrån på skarpen att sådana dumheter tolereras INTE!!! Så vi hann både stå på bakbenen några vändor och besöka diverse diken innan hennes sydländska temperament lika fort vände igen.
Red flera korta intervaller samlad tölt med micropauser i skritt emellan - och tölten kändes riktigt trevlig!!! Men om det är svårt att tölta i microtempo med maxidrivning på ridbanan så är det ändå en baggis jämfört med tölt i microtempo när man rider längs vägen och är på hemväg...!
När vi var tillbaka i stallet och Lára ätit sitt kraftfoder fick så hästarna ÄNTLIGEN sitt lunchhö. Och otroligt nog hade faktiskt inte en enda av dem hunnit svälta ihjäl trots att det dröjt så läääänge... men det måste förståss ha varit ren tur!
I Mariebäck mottogs jag av HUNGRIGA hästar! Hos stoflocken var det förståss Lára och hennes hovdam Tildra som stod närmast grinden och deras slängande huvuden och framben som skrapade uppfodrande visade med all önskvärd tydlighet att det bara handlade om sekunder innan de skulle falla döda ner av svält. Komiskt nog var Láras och Tildras frambensrörelser fullständigt synkade - så hade jag inte haft så bråttom hade jag definitivt försökt filma dem! Istället talade jag om för Lára att det var "arbeta först, mat sedan" som gällde, genom att ta på henne grimman. Och hon verkade direkt vara med på noterna - som vanligt!
I samband med att jag sadlar henne har vi en slags deal: att hon får bita hur mycket hon vill i grimskaftet, men INTE i mig. (Vilket ju inte hindrar henne från att då och då göra både ock...) Under kursen i helgen var det en kursdeltagare som förundrad stod och såg på när Lára lät alla sina aggressioner i samband med sadlingen gå ut över det stackars grimskaftet... och tillslut frågade: "Hur många grimskaft har hon bitit av?" Jag konstaterade då att hon faktiskt inte bitit av ett enda hittills.
Men idag var det dags för det första... Jag var i full färd med en "racersadling" (för att det inte skulle hinna bli mörkt ute innan vi hann ut) när jag plötsligt ser i ögonvrån att grimskaftet gått av och "svarta faran" är fri att göra vilka omtolkningar av vår deal som hon vill... Men jag kunde faktiskt knyta fast det trasiga grimskaftet i grimman igen - UTAN att hon lyckades sätta tänderna i mig. (Fast hon försökte förståss.)
När vi en stund senare red ut från gården var det något annat som istället satte "tänderna" i mig: nämligen den ISANDE vinden... konstaterade snabbt att det hade räckt gott med bara de 11 minusgraderna som termometern visade... Eller, för att citera suveräne Jo Nesbö: "Vinden hetsade minusgraderna att anfalla!" Jag kunde också konstatera att min nya, superlätta och välventilerade ridhjälm verkligen är just välventilerad... och förstod plötsligt varför mina kompisar som har samma sorts hjälm har en annan när de rider på vintern...
Och när jag en stund senare erbjöd Lára fri fart i galopp - gjorde fartvinden att det bet ÄNNU mer i mina kinder.... Men Lára var förståss MKT nöjd med att få "bränna ur systemet" ordentligt! När hon tillslut fått ur sig "det värsta" blev galoppen lugnare och hon började frusta belåtet i varje galoppsprång! Min härliga häst!!! Oj, vad hon påminner om salig Reykur i det här fallet!!!
Avslutade vår uppvärmningsfas med tölt i riktigt lång och låg form - för att lägga bästa möjliga grund inför den samlade tölt jag planerat för hemvägen. När vi vänt hemåt igen kom jag dock först med det oerhört korkade förslaget om riktigt samlad skritt. Lára var förståss tvungen att säga ifrån på skarpen att sådana dumheter tolereras INTE!!! Så vi hann både stå på bakbenen några vändor och besöka diverse diken innan hennes sydländska temperament lika fort vände igen.
Red flera korta intervaller samlad tölt med micropauser i skritt emellan - och tölten kändes riktigt trevlig!!! Men om det är svårt att tölta i microtempo med maxidrivning på ridbanan så är det ändå en baggis jämfört med tölt i microtempo när man rider längs vägen och är på hemväg...!
När vi var tillbaka i stallet och Lára ätit sitt kraftfoder fick så hästarna ÄNTLIGEN sitt lunchhö. Och otroligt nog hade faktiskt inte en enda av dem hunnit svälta ihjäl trots att det dröjt så läääänge... men det måste förståss ha varit ren tur!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar