Rörelse och värme - bra för ryggen

När jag vaknade på morgonen kändes ryggen faktiskt bättre än igår! Och eftersom sjukgymnasten inte uttryckligen förbjudit ridning - utan däremot sagt att rörelse var bra vara jag hela tiden höll musklerna i ländryggen varma och inte belastade något ben ensidigt - så bestämde jag mig för att åka till stallet innan jobbet som jag brukar på tisdagarna. Jag har en jättebra rispåse med kardborrband som gör att man kan t ex kan fästa den runt höfterna, så jag värmde den och tog på mig för att hålla mig riktigt varm i bilen. Tog dessutom "onödigt" varma kläder för årstiden - tyckte hellre att jag fick svettas än att jag skulle riskera att bli kall om ryggen! Dessutom hade jag gått igenom ett litet träningsprogram för att mjuka upp bröstryggen så att ländryggen skulle avlastas av detta också.

Försökte också hela tiden i stallet tänka på att INTE böja mig framåt utan istället böja på knäna eller gå ner på huk om det behövdes. Inte heller försöka sträcka mig efter något - utan hela tiden gå NÄRA. Märkte på jobbet igår hur lätt det är att slarva med detta - och även om det bara handlade om att lyfta ett papper så var det INTE bra att sträcka sig för att nå det...

Sylvia skulle ha en turridning på förmiddagen och själv skulle hon rida Dád, men hon var bussig och lät mig ändå låna Dáds träns med halvstången på. Jag har ju inte hunnit skaffa mig ett eget ännu...

Hade tänkt använda pall när jag skulle sitta upp - har sett att endel andra som behöver skona ryggen gör så - men när det var dags glömde jag helt bort det. Plötsligt satt jag där på hästryggen - och då var det ju så dags!

Gårdagens rejäla ösregn smälte verkligen bort massor av snö - och även isen nere på bäcken. Idag var alltså första dagen för året som Feykir skulle passera över det fritt forsande vattnet. Visst var han lite spänd, men med mina stadiga skänklar som stöd hanterade han ändå sin "vattuskräck" riktigt, riktigt bra! (Jag har dessutom lärt mig ett knep - att själv fokusera blicken så lång i fjärran som möjligt. Annars är det ju lätt att man själv tittar på det som hästen tittar på - men då blir man automatiskt lite spänd i kroppen och signalerar därmed åt hästen att det verkligen ÄR något farligt.) Feykir fick jobba en hel del med sin vattuskräck idag, eftersom det porlade rejält i dikena på många ställen, men precis som vid bäcken var han riktigt duktig!






Red mot Avan och tränade relativt korta intervaller tölt då han verkligen måste ta i med vänster bak. I början protesterade han vilt - tänk er en tonåring i värsta trotsåldern: "MÅSTE JAG???!!!" men efter en stund insåg han att jag inte alls tänkte ge mig och då töltade han riktigt trevligt! När vi vände hemåt blev det ju lite extra draghjälp med hemvägen - och då kunde jag få honom att tölta riktigt, riktigt sakta! Det är så trevligt när vi hamnar i en god cirkel: han töltar och försöker inte rycka mig ur sadeln, jag kan ha en bättre sits och därmed inverka på honom bättre, tölten blir ännu bättre och han blir lättare att sitta på....!!! Vi har tillbringat alldeles för många av våra gemensamma år i onda cirklar så det är VÄLDIGT trevligt med motsatsen!!!

Fast sedan började han väl bli trött - det är ju JOBBIGT att plötsligt behöva ta i ordentligt med BÅDA bakbenen - så då kom protesterna tillbaka... Jag fick påminna med pisken, göra några halvhalter och sedan ge STOR eftergift - och sedan började det gå bra igen. När jag kunnat rida honom så en stund och hålla vänsterställningen bara m h a en tydlig vänsterskänkel avslutade jag med att låta honom trava. Man ska ju sluta när det går bra - men det är verkligen lättare sagt än gjort! När han äntligen töltar vill jag ju egentligen fortsätta tölta i all evighet!!! Jag kan ju inte bryta direkt han blir trött - då blir han ju aldrig starkare - men i alla fall avbryta medan man fortfarande har en bra känsla. Och det tycker jag att jag lyckades med idag!

Tänkte på senaste ridlektionen och försökte trava så lååångsamt som möjligt samtidigt som jag hela tiden drev honom fram mot bettet. Ute är det ju lättare med framåtbjudningen än på ridbanan, även när han börjar vara trött, så idag försökte han inte ens "dyka" ner på bogarna i traven utan det kändes riktigt bra! Blev så nöjd att jag satt av och gick de sista 10 min hem till stallet. När vi passerade ett riktigt lerigt och ojämt område på vägen tänkte jag på sjukgymnastens ord att jag skulle undvika att gå i ojämn terräng... men kunde i alla fall konstatera att det kändes förvånansvärt bra i ryggen efter ridningen! Hade varit lite orolig för hur det skulle gå om Feykir skulle kasta sig undan för "spöken" (han har ju haft två vilodagar på rad...) men det hände faktiskt bara en gång och kändes bara lite.

Jag hade dessutom med mig rispåsen, så innan jag satte mig i bilen och körde hem igen värmde jag den i micron i Josefshallen och fäste runt höfterna. Fortfarande känns det förvånansvärt bra i ryggen - de där "elchockerna" jag fick igår måste verkligen ha gjort susen!!! Jag har inte anmält mig till Midurtävlingen ännu - men nu börjar det vara hög tid. Men så här långt verkar det ju som att min rygg klarar ridningen... om det inte känns sämre i morgon bitti skickar jag min anmälan då!