Grisepassmånaden mars...

...skrev Ia Lindholm nyligen om i Islandshästen. När vinterns härliga töltvägar omvandlas till mjuka, leriga dito som istället för att hjälpa stjälper för hästarna... Här uppe kommer grisepassmånaden lite senare - d v s nu...



Idag var första gången jag skulle rida ut med det lite skarpare bettet på Feykir. P g a det geggiga underlaget såg jag inte riktigt fram emot detta... men vi kan ju inte harva runt på ridbanan varje dag till dess vägarna torkat upp heller... Red endel trav i lång, låg form i början av ridturen, men det är svårt att komma till drivning utan att han rusar när jag inte kan göra volter... Provade att tölta endel också, men som jag gissat kändes det snarast som att han sögs fast i leran och takten var INTE kul... Det blev mer trav och lite galoppfattningar istället.

Feykir och jag travar på Atlikursen 15:e mars - då var det minsann inte lerigt!!!

När vi kom fram till sjön och svängde vänster - för första gången på riktigt länge - fick jag dock en glad överraskning. Ganska snart kom vi nämligen till torr och fast väg - och då fick jag en HELT annan tölt än nyss! Försökte sitta på rumpan, hålla om med skänklarna och petade till honom lite med pisken. Han gör fortfarande ett skutt då - men nu hoppar han mer rakt upp, han kastar sig inte framåt i handen. Och sedan började det hända grejer!!! Han trampade in under sig med bakbenen och kom upp ordentligt med bogarna framför sadeln!!! Lite mer skänklar och några små kramningar på tyglarna var allt som behövdes för att han dessutom skulle ge efter i nacken.



I början red jag honom högerställd, då kommer jag ner bättre i sadeln och kan påverka honom optimalt med sätet. Det var så HÄFTIGT!!! Varvade sedan mellan höger- och vänsterställning, för att få med mig så mycket som möjligt av känslan "över till vänstersidan". Feykir pustade och stönade (han låter verkligen mycket när han tar i - precis som Reykur. Ingen ska minsann missa att de jobbar!) Jag höll på att skriva att jag bara satt och njöt, men jag fick ju faktiskt hela tiden fokusera på sitsen samt DRIVA, DRIVA - men härligt var det ju!



Det kändes som att jag gärna fortsatt rida de ca 2 milen in till stan! Men det hade jag ju inte riktigt tid till - vilket Feykir definitivt var tacksam för! Efter en skrittpaus vände vi hemåt, red lite sluta i skritt och sedan mer tölt. WOW! Nu började Feykir visserligen vara ganska trött, men å andra sidan hade vi draghjälp av att vara på hemväg. Töltade till dess den torra, fasta vägen övergick till lerig, tung dito. Då fick min duktiga häst en låååång skrittpaus som belöning. Sedan varvade vi trav och skritt resten av vägen hem. Ville inte förstöra den härliga töltkänslan genom att försöka tölta mer i djupa leran.



Det tog ett tag att få igång kroppen i morse, så jag kom iväg till stallet senare än jag brukar på tisdagmorgnarna. Dessutom "råkade" jag rida längre tid än jag först tänkt, när jag nu hittade så bra töltunderlag. Så när jag kom tillbaka till stallet började det vara bråttom ifall jag skulle hinna i tid till jobbet sedan. Feykir fick därför inte den "gest" med kraftfoder jag brukar ge utan han fick gå direkt ut i hagen för att njuta av värmen och solskenet istället. Eftersom han var ganska svettig var jag beredd med kameran och var helt säker på att jag skulle få en bra bild. Men bara därför rullade han sig INTE för en gångs skull, utan ställde sig bara för att sola med slutna ögon. Inget vidare spännande motiv... Men det såg onekligen behagligt ut!