Världen är så stor så stor...

"Världen är så stor så stor, 

Hami, Hami liten...!"

Hamingja (och matte) har fått två vilodagar efter söndagens behandling (resp Láraridning). Men idag var det "på´t igen"!!! Även Adina red idag, men tyvärr lyckades vi bara nästan rida tillsammans - d v s vi möttes nere vid brevlådan när de (tillsammans med Malin och Sóley) var på väg tillbaka. Det här var i alla fall det närmaste vi kommit att rida ut tillsammans - och snart så kanske...!!!

Alla andra hästar jag ridit har alltid haft en reflex att vända för att följa med de andra. Men Hamingja verkar faktiskt sakna flockkänslan just i den situationen.. För de gånger det hänt att vi mött andra hästar på hemväg alt att vi ridit ut med någon som vänt hem tidigare än vi - har hon aldrig gjort minsta ansats till att haka på. Första gången tänkte jag att hon först inte märkte att den andra hästen inte längre var bakom oss, men sedan har jag insett att hon faktiskt inte verkar bry sig! Ovanligt!

Däremot hade Hami nog VÄLDIGT gärna haft Lára och Sóley med som moraliskt stöd (d v s att gömma sig bakom) lite senare under vår ridtur... När vi kommit så pass långt efter vägen att man precis började skymta korsningen framme vid sjön, var det en människa som gick längs vägen långt där framme. Men som hann vika av över plogkanten in i skogen innan Hamingja fick syn på honom/henne. 

När vi sedan började närma oss platsen där människan försvunnit in i skogen började Hamingja höra ljuden av fotsteg i skaren resp att personen då och då bröt torra grankvistar - och NU BLEV DET SPÄNNANDE!!! :-O Jag hade börjat träna samlad skritt: att låta henne samla sig några steg för att sedan få sträcka ut igen och slappna av, o s v. Och eftersom man strävar efter avslappning även i samlingen tänkte jag att detta kanske var ett sätt att hjälpa henne att slappna av i denna spännande situation. 

Vi lyckades också passera med livet i behåll, men sedan var det ju dags att vända hemåt och då måste vi ju ta oss igenom denna skärseld en gång till... Jag ville ju absolut inte trigga hennes flyktreflexer genom att rida fortare, men ändå försöka distrahera henne... Så jag fortsatte helt enkelt att träna samlad skritt - med förhoppningen att det skulle vara tillräckligt komplicerat för att distrahera henne lite. Om hon var tvungen att ha i alla fall lite fokus på mig - och dessutom fick signaler som hjälpte henne att sänka huvudet och därmed slappna av lite - så kanske hon skulle överleva detta också?!

Och överlevde gjorde hon - förhoppningsvis också liiite mer benägen att våga lita på mig nästa gång jag hävdar att något inte är farligt. Små, små steg framåt! Och jag tycker faktiskt att den samlade skritten funkade över förväntan också - med tanke på att vi inte tränat på detta sedan i början på december (och då bara provade ett par gånger). Inte alls samma "all over the place"-upplevelse som när jag första gångerna försökte rida samlad skritt på Lára utan ett ridbanestaket att ta stöd mot...!!!

I morgon blir det ny vilodag, men sedan är det dags för årets första nära Atli-upplevelse! Och det är riktigt läääänge sedan nu - i o m att han blev tvungen att ställa in kursen som skulle ha varit i slutet av november. Så KUL det ska bli!!!