ÄNTLIGEN en EGEN häst!!! Reykur - nr 2/5

Efter islandshästen Lady, som kom in i mitt liv 1978, hade jag ett antal andra hästar av olika raser på delfoder. Innan jag år 1995 tillslut vågade fatta det svindlande beslutet att köpa min första egna häst!!! Att det skulle vara en islandshäst var självklart från första stund och det köpet var definitivt bland de bästa besluten jag fattat i mitt liv! Han hette Reykur frá Svanavatni och var inte bara den vackraste sagohästen utan dessutom den störste gentleman som gått i ett par hästskor! Jag skulle utan problem kunna skriva en hel bok om denna fantastiska häst!!! Stort TACK till Irja Hjort som lät Reykur komma in i mitt liv!!!

För mig som sedan jag lämnade ridskolan på K4 år 1977 i princip bara ridit i skogen var det en riktig AHA-upplevelse att rida en häst som var så välutbildad som Reykur! "Om en häst blir så här trevlig att rida (även i skogen) av att tränas på ridbana vill jag också börja träna på ridbana!" tänkte jag. Och väl där upptäckte jag hur otroligt roligt det är att rida lektioner och verkligen utvecklas tillsammans med sin häst!

Jag hann rida för många av de mest namnkunniga islandshästinstruktörerna: Ia Lindholm, Johanna Elgholm, Johan Häggberg, Vignir Jónasson, Atli Gudmundsson och Nina Keskitalo och alla hade bara positiva kommentarer om Reykur. "Din häst har en fantastisk potential!" sa Johan H t ex. Och Nina K köpte honom ju t o m när det tillslut var dags för mig att sälja!

Vi hade många roliga upplevelser på tävlingsbanorna tillsammans. Rosetterna blev många och jag har t o m några pokaler stående i bokhyllan! Ett år kvalade vi in till SM, vilket dock gick i Skåne det året och det var ju alldeles för lång resa för oss som bodde i Kiruna då... Annars var nog vår största tävlingssäsong när vi lyckades slå en av Sveriges högst bedömda fyrgångshästar i just fyrgång! (Den andra hästen blev visserligen nollad på galoppen - men ändå...!)

Den allra mest minnesvärda upplevelsen tillsammans med Reykur är nog ändå från vår sista sommar tillsammans när Johan och jag åkte med Reykur och Feykir upp till Björkliden för att rida i fjällen! Vi hade helt sanslöst tur med vädret (20 grader varmt och vindstilla, men tack vare minusgrader några dagar tidigare fanns det inga mygg!) Något år tidigare hade Johan och jag vandrat på Kinesiska muren - vilket då kändes både extremt overkligt och svårslaget... men det här var definitivt ÄNNU häftigare!!!

Under 2001 hade tidigare kärnfriske Reykur blivit jättesjuk - vid flera tillfällen fick han plötsligt jättehög feber. På bara en halvtimma gick han från pigg till superhängig - med feber på 41 grader och jag trodde att han skulle dö... Insikten om att han förr eller senare kunde göra just det gav mig panik - HUR skulle jag kunna hantera en sådan förlust?! (Jo, han hade ju blivit som mitt barn...) Mitt sätt att hantera problemet blev att köpa ett föl - Feykir som då var 1 år - för att i alla fall ha någonting som höll mig uppe ifall det värsta skulle hända med Reykur...

Min förhoppning var förståss att jag skulle få behålla dem båda och att det skulle bli en bra "överlappning" genom att när Feykir kunde börja ridas så skulle det snart vara dags för Reykur att börja trappa ner av ålder. Men Reykur inte bara överlevde - han blev bara piggare och piggare med åren och ville inte alls veta av någon nedtrappning! Samtidigt som jag fick mer och mer besvär av min fibromyalgivärk och tillslut  måste inse att jag inte orkade med två hästar...

Hösten 2006 var det därför dags för Reykurs och mina vägar att skiljas åt... Nina Keskitalo hade sagt att hon gärna ville köpa honom till ridskolan på Örnäs och jag kände att bättre lösning skulle jag inte kunna hitta. Dels för att Nina tyckte VÄLDIGT mycket om honom och det dessutom skulle det vara utbildad personal som skulle ha som jobb att se till att han mådde bra (extra viktigt eftersom han var exemhäst!) Men det var ändå ett MKT, MKT tufft beslut förståss... Fast Johan hela tiden hävdade att eftersom Reykur blivit 18 år var det helt naturligt att han flyttade hemifrån och skaffade ett jobb - även om mamma grät...

Reykur stortrivdes med jobbet på Örnäs och när det efter ett antal år var dags för pensionering fick han världens bästa hem hos Anna Helgesson! Där blev han dottern Sagas häst - och som den gentleman han var tog han förståss hand om sin lilla ägarinna på bästa sätt! Hos Anna och Saga fick han stanna resten av sitt liv. Han sista natt i livet hade Anna gjort en hage runt ett äppelträd fullt med äpplen - det absolut BÄSTA Reykur visste - så han måste ha trott att han redan var i hästhimlen! Nästa morgon fanns det inte ett enda äpple kvar så högt upp som han bara kunde nå... TACK Anna för allt du gjorde för vår underbare vän! Och TACK för att jag får använda dina bilder (nr 1, 2 och 5 på denna sida.)