Hästar i mitt liv nr 4/5: Lára frá Reyðarfirði

 "The King is dead.... LONG LIVE THE QUEEN!!!"

Lára kom in i mitt liv när den stora sorgen efter Feykir fortfarande var alldeles färsk och jag hade inte alls börjat fundera på ny häst - jag ville bara ha tillbaka min gamla... Men när Sylvia frågade om jag kunde hjälpa henne att motionera Lára, som vilat i två år efter att ha gått med föl och nu behövde sättas igång inför försäljning, var det ju en möjlighet att i alla fall orka komma tillbaka till stallet. 

Efter några snabba vändor i skogen (jo, här var det drag under galoscherna!!!) ville jag lära mig lite om hur hon skulle tränas och fick rida en lektion för Sylvia. Egentligen sa det nog "klick" redan då, även om jag försökte förtränga det eftersom jag inte var mentalt redo för en ny häst. Men när jag sedan fick låna henne och rida en kurs för Atli var jag definitivt "fast"!!!

Jag har aldrig träffat på en häst som är lika extremt arbetsvillig som Lára! (Jo, hon slår t o m Reykur på den punkten!) Hon är dessutom något så ovanligt som en häst som fort blir mätt och t o m lämnar kraftfoder. Så när jag velat få henne att äta lite extra gäller det att INTE visa henne tränset - för då slutar hon äta direkt och går blixtsnabbt över till "Working-mood"! Och oavsett om det handlar om att rida ut i skogen eller träna på ridbanan så tar hon sig an uppgiften med lika stor entusiasm! En entusiasm som dessutom smittar av sig - jag har aldrig sett någon som INTE haft ett stort leende på läpparna efter att ha fått provrida henne!

 Vi åkte på vår första tävling redan två veckor efter att jag köpt henne. Då var hon ännu bara i början av igångsättningen och hade inte hunnit få tillbaka vare sig kondition eller muskler - förutom att vi inte alls hunnit lära känna varandra ännu. Trots detta blev vi totalsegrare i Lätt klass! Bilden ovan är dock från ett senare tillfälle - när hon hunnit muskla på sig riktigt fint!

Tillsammans har vi verkligen fått göra en fantastisk resa! Under tre års tid har vi tränat för Atli Gudmundsson 5-6 gånger per år. Lára, som innan varit ridskolehäst hela sitt liv visade sig svara ännu bättre på seriös träning än vad vi hade vågat hoppas på! Och jag känner det som att jag äntligen börjat lära mig lite om ridning!

 Hon har alltid haft fyra klockrena gångarter. Men från att tidigare töltat "på talang" har hon börjat bära upp sig så här fint! Hon är verkligen en FANTASTISK häst - så beslutet att sälja henne har inte varit lätt... Men för att fortsätta utvecklas som ryttare behöver jag nu nya utmaningar. Och även om jag väldigt gärna hade velat behålla henne förtjänar denna arbetsnarkoman att få vara nr 1 hos någon som vill rida henne MYCKET! Inte vara nr 2 hos mig som bara skulle orka rida henne någon gång/vecka. Så jag kan bara säga GRATTIS till den som framöver får förmånen att bli Láras nya människa!

Så snart Lára ser mig skyndar hon fram till grinden och signalerar tydligt att hon är redo för ridtur. Om inte Hamingja kommer direkt, utan jag behöver ropa och vissla på henne några gånger blir Lára OERHÖRT frustrerad och buffar på mig med huvudet: "Jag är ju redan här matte - du kan sluta vissla!" Hon brukar försöka stoppa in huvudet i Hamingjas grimma också - så många gånger har jag inte hjärta att lämna henne i hagen utan hon får också följa med in i stallet även om jag bara tänkt ta in Hamingja. Då kan jag ju passa på att lura i Lára lite mat samtidigt - bara jag inte visar henne tränset!

Hästar i mitt liv nr 3/5: Feykir från Erlandstorp

Finaste Feykir köpte jag från Nina Keskitalo redan som 1,5 åring, men han gick kvar i unghästflock nere på Örnäs ett antal år - flyttade upp till Luleå först sommaren när han blivit fem år och var inriden. För mig som ridit ren fyrgångshäst tidigare var det en helt ny värld som öppnade sig - det kändes som att det mesta jag lärt mig på Reykur skulle göras tvärt om på Feykir! Dessutom hade jag ju aldrig haft en så ung, outbildad häst förut så det var också jättespännande!

Vi hann uppleva så mycket roligt tillsammans - t ex när vi red på isen ute i Luleå skärgård tillsammans med "Reykur-Eva" och Geisli! 

 Första gången Feykir kom till Mariebäck, då för att tränas av Sylvia, och vi släppte ut honom i valackflocken ignorerade han totalt den häst som direkt kom honom till mötes och gick istället rakt fram till en annan häst. "Han har höga ambitioner!" konstaterade Sylvia och förklarade att hästen han gått fram till var ledarhästen i flocken. "Det är den positionen Feykir själv vill ha! Hästen han ignorerade totalt är lägst i rang..." När han sedan flyttat permanent till Mariebäck dröjde det inte heller länge innan han var ledaren i flocken. Han visade sig också vara en mycket bra ledarhäst! Flockens sammansättning ändrades hela tiden när träningshästar tillkom resp åkte hem igen. Men Feykir såg till att det alltid var lugnt i flocken. Helt utan våld, bara med sitt tydliga kroppsspråk visade han dem vem som bestämde. Och den som inte var snäll mot de andra i flocken vallade han ut "i kylan" - först när de kunde uppföra sig var de välkomna in i hans flock.

 Med Feykir fick jag börja träna regelbundet för Atli Gudmundsson, en i den exklusiva skaran som får kalla sig Mästare på islandshäst! Oerhört utvecklande förståss!!! Vi hann också med en hel del tävlingar - bilden ovan är från en av Midurs regionala tävlingar i Boden.

Den 1:a mars 2011 var Johan och jag på kryssning vid Arabiska halvön och när fartyget precis lagt till i hamnen vid Omans huvudstad Muscat fick jag ett sms från Sylvia: "Ring snarast - ang Feykir!" Hjärtat hamnade förståss i halsgropen direkt  och tyvärr visade det sig också vara riktigt, riktigt illa: min FINA Feykir hade fått fång... Det är en sjukdom som brukar drabba överviktiga hästar som går på för kraftigt bete. Men Feykir var i lagom hull och i hagarna låg snön djup... Veterinären som Sylvia kallat ut trodde att det berodde på en förgiftning - att han grävt fram dåligt hö eller liknande under snön och ätit. Vid efterföljande besök på kliniken skulle det visa sig att hovbenet roterat och tryckte mot sulan i båda framhovarna. Klinikveterinären trodde ändå att han skulle kunna bli helt återställd, men efter flera månaders vila med låååååångsam förbättring blev han plötsligt akut sämre igen och hade så ont att han inte ens ville stå upp. Det var dags för mig att fatta det hittills svåraste beslutet i mitt liv... 

Jag hade ju hoppats att vi skulle få måååånga år ytterligare tillsammans, men finaste Feykir blev bara 11 år, 1 månad och 1 dag gammal. Här är hans plats på Hästvilan i Västmark. 

Quality-time!

Elisabeth fixade en selfie på oss efter dagens ridtur!

Idag var det riktig Quality-time: Hamingja och jag red ut tillsammans med Elisabeth och Démantur! Vi hade även hoppats att få med oss ytterligare sällskap - på Lára - men tyvärr blev det inte så. Idag var bilvägen plogad och med +2 grader i luften fick broddarna suveränt fäste i isen så man hade inte kunnat önska sig bättre ridunderlag!

Jag kan ju inte påstå att jag har kontroll på min häst hela tiden när vi rider med sällskap... hon får sina il då hon springer iväg med mig... Men idag lyckades jag tillslut se ett mönster: varje gång vräker hon först ut högerbogen när hon kastar sig iväg. Huvudregeln med denna häst är annars "ju längre tyglar desto bättre" - men just i detta läge innebär ju långa tyglar både att hon har stort utrymme att skicka ut högerbogen och att min reaktionstid blir betydligt längre...

Testade därför att inte ha längre tygel än att den precis var lös så länge hon gick högerställd med bogen på plats - och efter detta kunde jag behålla kontrollen! Nu var det först i slutet av ridturen som jag kom på detta, så jag hann inte utvärdera någon längre stund. Men det verkade mkt lovande i alla fall!

"Hamingja was here!"

Så här fint väder var det INTE när jag åkte till stallet idag... utan det var mulet och blöt snö föll från himlen.... På marken låg ett drygt 5 cm tjockt täcke "styltsnö" av sådan kaliber att inte ens snösulor var en garant mot halka. Förutsättningarna för ett ridpass verkade alltså inte vara de bästa - men det det skulle visa sig bli riktigt lyckat ändå!!!

När Hamingja och jag red iväg var bilvägen till Mariebäck inte plogad, men det hade kört ett par bilar och jag försökte rida i hjulspåren för att undvika styltor så gott det gick. Dessutom undvek jag skritt och red på i tölt redan från start. Efter en micropaus i skritt lyckades jag med en igångsättning till trav och passade på att få mig ett "spinningpass" samtidigt som Hamingja fick träna på att inte trava jätte-, jättefort. Nyttigt för oss båda - och jag var definitivt den som flåsade mest efteråt!

Efter ny micropaus i skritt tänkte jag att vi skulle fortsätta med trav - men det tänkte inte lilla Hami... Gjorde MASSOR av försök att övertala henne till att trava, men oavsett hur mycket hon sträckte ut halsen så töltade fröken och verkade SÅ nöjd med det...

Vid det här laget hade vi passerat korsningen vid sjön, där jag till min glädje kunde konstatera att Alviksträskvägen var plogad! Ville passa på att nyttja det fina underlaget så jag avbröt mina travförsök och föreslog istället höger galopp (från skritt). Och den här gången var Hamingja helt på min linje! När jag testade att ställa lite höger-vänster några gånger kändes hon också mjuk och avslappnad i galoppen - trevligt!

Vid skoterklubbens stuga fortsatte vi utnyttja den fina underlaget - men nu till en lite längre skrittpaus. Under denna hann vi passera mördarvarianten av soptunna resp brevlåda som försökte ge sig på oss förra (=första) gången vi red här - men Hamingja hade redan morskat upp sig och passerade utan problem (även om hon förståss höll dem under noga uppsikt.)

Efter ytterligare några misslyckade försök att rida trav fick det bli ny galoppfattning från skritt och galopp uppför den långa backen innan vi vände hemåt igen. Nu märktes inte ett spår av den tveksamma galoppen senast - när hon förväntades springa i full fart rakt ut i det okända... Men hon hade  ju redan varit här en gång i sitt liv! Uppe på backkrönet vände vi hemåt igen, precis som senast. Och jag tänkte att vi borde haft en Hamingja-flagga att sätta där uppe - precis som de första på månen gjorde!

När Eva kommer hem från Förenade Arabemiraten på "påsklov" ska vi rida ut tillsammans på Annandagen. Efter att bara ha ridit kamel den senaste tiden kommer Eva INTE att vara nöjd med att bara rida till korsningen vid sjön - och definitivt inte Lára heller - så det är tur att Hamingja hunnit vidga sina vyer lite grann i alla fall!

Under hemvägen försökte jag trötta ut Hamingja i långsam, lite mer samlad tölt för att hon skulle tycka det var skönt att trava lite sedan... Men inte hjälpte det - lilla fröken tycker ju att det är så SKÖÖÖÖÖNT att tölta med nosen i marken istället. Det blir VÄLDIGT bra för oss när det åter blir barmark så att vi kan ta terrängen till hjälp för att träna traven!

När hon sedan ätit sitt kraftfoder och det var dags för mig att lunchfodra hästarna hade det slutat snöa och solen sken - härligt!!! 

ÄNTLIGEN en EGEN häst!!! Reykur - nr 2/5

Efter islandshästen Lady, som kom in i mitt liv 1978, hade jag ett antal andra hästar av olika raser på delfoder. Innan jag år 1995 tillslut vågade fatta det svindlande beslutet att köpa min första egna häst!!! Att det skulle vara en islandshäst var självklart från första stund och det köpet var definitivt bland de bästa besluten jag fattat i mitt liv! Han hette Reykur frá Svanavatni och var inte bara den vackraste sagohästen utan dessutom den störste gentleman som gått i ett par hästskor! Jag skulle utan problem kunna skriva en hel bok om denna fantastiska häst!!! Stort TACK till Irja Hjort som lät Reykur komma in i mitt liv!!!

För mig som sedan jag lämnade ridskolan på K4 år 1977 i princip bara ridit i skogen var det en riktig AHA-upplevelse att rida en häst som var så välutbildad som Reykur! "Om en häst blir så här trevlig att rida (även i skogen) av att tränas på ridbana vill jag också börja träna på ridbana!" tänkte jag. Och väl där upptäckte jag hur otroligt roligt det är att rida lektioner och verkligen utvecklas tillsammans med sin häst!

Jag hann rida för många av de mest namnkunniga islandshästinstruktörerna: Ia Lindholm, Johanna Elgholm, Johan Häggberg, Vignir Jónasson, Atli Gudmundsson och Nina Keskitalo och alla hade bara positiva kommentarer om Reykur. "Din häst har en fantastisk potential!" sa Johan H t ex. Och Nina K köpte honom ju t o m när det tillslut var dags för mig att sälja!

Vi hade många roliga upplevelser på tävlingsbanorna tillsammans. Rosetterna blev många och jag har t o m några pokaler stående i bokhyllan! Ett år kvalade vi in till SM, vilket dock gick i Skåne det året och det var ju alldeles för lång resa för oss som bodde i Kiruna då... Annars var nog vår största tävlingssäsong när vi lyckades slå en av Sveriges högst bedömda fyrgångshästar i just fyrgång! (Den andra hästen blev visserligen nollad på galoppen - men ändå...!)

Den allra mest minnesvärda upplevelsen tillsammans med Reykur är nog ändå från vår sista sommar tillsammans när Johan och jag åkte med Reykur och Feykir upp till Björkliden för att rida i fjällen! Vi hade helt sanslöst tur med vädret (20 grader varmt och vindstilla, men tack vare minusgrader några dagar tidigare fanns det inga mygg!) Något år tidigare hade Johan och jag vandrat på Kinesiska muren - vilket då kändes både extremt overkligt och svårslaget... men det här var definitivt ÄNNU häftigare!!!

Under 2001 hade tidigare kärnfriske Reykur blivit jättesjuk - vid flera tillfällen fick han plötsligt jättehög feber. På bara en halvtimma gick han från pigg till superhängig - med feber på 41 grader och jag trodde att han skulle dö... Insikten om att han förr eller senare kunde göra just det gav mig panik - HUR skulle jag kunna hantera en sådan förlust?! (Jo, han hade ju blivit som mitt barn...) Mitt sätt att hantera problemet blev att köpa ett föl - Feykir som då var 1 år - för att i alla fall ha någonting som höll mig uppe ifall det värsta skulle hända med Reykur...

Min förhoppning var förståss att jag skulle få behålla dem båda och att det skulle bli en bra "överlappning" genom att när Feykir kunde börja ridas så skulle det snart vara dags för Reykur att börja trappa ner av ålder. Men Reykur inte bara överlevde - han blev bara piggare och piggare med åren och ville inte alls veta av någon nedtrappning! Samtidigt som jag fick mer och mer besvär av min fibromyalgivärk och tillslut  måste inse att jag inte orkade med två hästar...

Hösten 2006 var det därför dags för Reykurs och mina vägar att skiljas åt... Nina Keskitalo hade sagt att hon gärna ville köpa honom till ridskolan på Örnäs och jag kände att bättre lösning skulle jag inte kunna hitta. Dels för att Nina tyckte VÄLDIGT mycket om honom och det dessutom skulle det vara utbildad personal som skulle ha som jobb att se till att han mådde bra (extra viktigt eftersom han var exemhäst!) Men det var ändå ett MKT, MKT tufft beslut förståss... Fast Johan hela tiden hävdade att eftersom Reykur blivit 18 år var det helt naturligt att han flyttade hemifrån och skaffade ett jobb - även om mamma grät...

Reykur stortrivdes med jobbet på Örnäs och när det efter ett antal år var dags för pensionering fick han världens bästa hem hos Anna Helgesson! Där blev han dottern Sagas häst - och som den gentleman han var tog han förståss hand om sin lilla ägarinna på bästa sätt! Hos Anna och Saga fick han stanna resten av sitt liv. Han sista natt i livet hade Anna gjort en hage runt ett äppelträd fullt med äpplen - det absolut BÄSTA Reykur visste - så han måste ha trott att han redan var i hästhimlen! Nästa morgon fanns det inte ett enda äpple kvar så högt upp som han bara kunde nå... TACK Anna för allt du gjorde för vår underbare vän! Och TACK för att jag får använda dina bilder (nr 1, 2 och 5 på denna sida.)

Hur allting började: Lady nr 1/5

Jag har blivit utmanad av en vän på Facebook att berätta om fem hästar på fem dagar. Och då måste jag ju börja med den som lade grunden till hela mitt islandhästintresse! Det var i slutet av 70-talet och jag hade ridit lektioner på stora hästar på gamla K4 i Umeå i några år när jag fick se denna lapp på ICA i Ersmark: "Ponnyn Lady söker ryttare 2 ggr/vecka..." Och "ponnyn" visade sig vara en helvit islandshästdam i 20 årsålder, en "slaktimport" från Island, vid namn Kajsa, som sålts här i Sverige som New Forestponny och det nya namnet Lady Mary, men som kallades Lady. 

Stackars Lady hade tyvärr hemska erfarenheter i bagaget... vilket visade sig bl a genom att det räckte att hon hörde en man skratta för att hon skulle bli så rädd att hon skakade och började svettas. Hon var otroligt lättskrämd och nästan varje ridtur vi gjorde under alla våra år tillsammans slutade med att hon tvärvände och skenade hem i panik... Men ändå älskade jag henne så oändligt mycket!

Hon reds som tregångare och jag vet inte om hon kunde tölta, för det var ingen av oss som hade en aning om hur man red tölt. En tjej i stallet besökte Island en sommar när hennes pappa jobbade där, kom hem och berättade om gångarten tölt. Hon trodde sig veta att man skulle "hålla in och driva på hästen samtidigt". Vi gjorde några försök utifrån denna vaga (och felaktiga) beskrivning, naturligtvis utan större framgång. Men det kan ju också ha varit så att Lady faktiskt tog några töltsteg ibland utan att vi förstod vad det var! 

Tyvärr har jag inte lyckats hitta något foto på denna häst - som trots sitt totalförstörda psyke satte så djupa spår i mitt hjärta att när dagen kom då jag bestämde mig för att köpa min första egna häst var det självklart att det skulle vara en islandshäst! Men lappen som startade allt hittade jag faktiskt bevarad i mitt fotoalbum!

Attack-skäck sprider skräck!

Snygga brudar njuter av solskenet: Lára, Hamingja och bakom dem Sóley!

Idag fick Hamingja och jag trevlig sällskap på ridturen av Adina och Lára! Det var faktiskt första gången, men jag hoppas verkligen att vi lyckas ha lika bra timing fler gånger framöver! Det är ju alltid roligt att se sin häst under ryttare - normalt känner man ju bara hur det känns men det blir en extra dimension att se hur de rör sig också! Dessutom är hon ju så vacker att vila ögonen på, min svarta skönhet!!!

Lára imponerade verkligen idag dessutom, genom att tölta så fantastiskt lugnt och avslappnat trots att det fanns en annan häst att "springa om och springa ifrån"! Även om Hamingja och jag red upp på sidan eller bredvid kunde Lára slappna av och länga halsen så trevligt! Adina har ju ändå inte ridit henne så länge så det var jättekul att se hur de börjar "hitta varandra"!

Och Hamingja behöver verkligen träna på att rida med sällskap - hon blir så lätt rädd för minsta reaktion från en annan häst, det kan räcka att den andra hästen ökar tempot en aaaaaaning så tolkar hon det som att något är farligt. Jo, hon skrämmer ju t o m sig själv titt som tätt - ifall hon råkar snubbla är hennes första reaktion: "HJÄLP - vad var det där jag blev rädd för???!!!" Så här behövs det minsann trubbas av en hel del! 

Jag håller mig helst till skritt och tölt när vi rider med andra också - för när hon kastar sig iväg i trav och jag inte har möjlighet att använda vändningar för att få kontroll på tempot hamnar vi bara i en tråkig dragkamp som inte för något gott med sig. Rider vi själva går det lättare - fast även då undviker jag att trava på hemvägen av samma anledning.

Galopp på hemvägen har jag bara testat en gång, när hon tog i så våldsamt med bakbenen i första galoppsprånget att hon trampade av sig en skog och vi bara hade tur att skadan på hoven blev så liten.  Så efter det håller jag mig till galopp när vi rider bort från stallet och ensamma än så länge. Hon har ju uppenbarligen inte särskilt bra koordination ännu heller och jag föredrar definitivt att hon håller sig på benen!

Alltså fick Lára och Adina stå ut med att rida tölt och skritt tillsammans med oss idag. Men båda hästarna behöver träna på att tölta långsamt - så på så sätt var det ju en bra matchning! Och Hamingja var alltså riktigt lugn också. Fast när vi var nästan hemma hettade det till... Ner för backen kommer ett attack-skäck farandes i full fart rakt mot oss! :-O Vilken TUR att Hamingjas enormt snabba reaktioner räddade oss ur situationen med livet i behåll! 

Hm... vet inte riktigt om jag håller med min fröken om det riskfyllda i situationen... På "attack-skäckens" rygg satt nämligen Sylvia, det var en av unghästarna hon håller på att rida in - där det än så länge är "full fart framåt" som gäller. Jag misstänker att vi hade kunnat överleva det hela ändå... En hel del avtrubbning behövs, som sagt...!!!

Två hästar är dubbel glädje!!!

The Queen demonstrerar hur prioriteringsordningen ska se ut: Först kommer Lára, sedan kommer ingenting, sedan kommer ingenting, sedan kommer Hamingja och sedan... kommer ev Litlamin (u Lára).

Efter tre dagars ridkurs har jag varit rejält mörbultad i kroppen... men "hög som ett hus" i huvudknoppen! Och jag tänker verkligen akta mig noga så jag inte blir "avgiftad"!!! Idag hade jag därför beviljat mig själv en halv friluftsdag, slutade jobbet redan kl 13.15 och åkte då direkt till stallet för att rida!

Först ett pass på ridbanan med Hamingja, där vi repeterade övningarna från Atlikursen. Det gick väl hyfsat med både samlade skritten och tölten - även om vi inte fick till det lika bra som i helgen... Men några korta moment av i alla fall nästan WOW-tölt fick jag i alla fall uppleva!

När jag sedan bad henne sträcka ut sig i trav kom traven direkt och efter en stund började hon vila lite mer i steget och frusta dessutom, så jag var jättenöjd! Men sedan saktade vi av och skulle göra ny igångsättning och då ville hon inte alls låtsas om den gångarten... Tillslut fick jag ge upp och låta henne varva ner i tölt på hellång tygel med nosen i backen. (Det skulle Atli ha fått se! I helgen var hon lite för speedad för att sträcka ut överlinjen så maximalt.)

Sedan var det dags att rida Lára - och The Queen började frusta så belåtet direkt jag landade med rumpan i sadeln! Vi tog till höger nere på bilvägen och började värma upp i tölt med omväxlande öppna till höger och snabba "omställningar" höger-vänster. Hon var ganska ovillig till högerböjningen, vilket Atli lärt mig tolka som att det är något hon verkligen behöver! ("En häst som bara vill gå fort behöver ridas sakta, en häst som inte vill böja sig lite till höger behöver böjas MYCKET till höger..." o s v)

Efter en skrittpaus tyckte jag det var dags för henne att komma in mellan hand och skänkel. Började redan i skritten med att rida öppna med böjning till vänster, mycket tydligt stöd på högertygeln (för att högerbogen skulle hållas på plats) men även ganska mycket kontakt på vänstertygeln medan jag drev henne fram emot bettet och drev i vänster bak bättre under kroppen.

Senast jag red henne stretade hon emot en hel del först innan hon accepterade att det var dags att jobba ordentligt. Men idag var hon genast med på noterna, hela hästen "ramlade på plats" mellan hand och skänkel med trevlig längd på halsen! Gjorde övergång till tölt och m h a fortsatt stadigt stöd på högertygeln och en hel del drivning, samt små kramningar på vänstertygeln när hon började korta upp halsen, kunde jag bibehålla en trevlig längd på överlinjen!

Men det märktes att hon verkligen fick jobba ordentligt, för hon flåsade på ett sätt som hon aldrig gör av att bara springa fort. Men nu fick hon ju verkligen ta i med musklerna för att bära upp sig på ett bra sätt i tölten - inte bara "springa på talang".

I korsningen vid sjön passade vi på att lägga in lite voltarbete, både riktigt små volter för att böja innersidan ordentligt och rida utåtställd på volt för att kontrollera ytterbogen i resp varv. På hemvägen ville hon först lägga sig lite i handen, men genom att rida öppna igen, nu omväxlande åt höger resp vänster, kunde vi åter enas om en trevlig längd på överlinjen och att vara helt lätt i handen.

Tillbaka i stallet var jag SÅ nöjd med min (halva) friluftsdag - och även mina fina hästar verkade mycket nöjda när jag släppte ut dem i flocken igen!

Atli lovar att aldrig göra livet lätt för mig!

Don efter "person": FINA hästen inviger sitt Burberry-schabrak!!!

Inför dagens första lektion påminde Atli om att första steget i träningen är att lära hästen länga halsen och i början är man nöjd när hästen gör detta - även om det är med en "passiv bakdel". Men sedan är det dags att ta nästa steg och även aktivera bakdelen, vilket man gör genom att be hästen att korsa sina bakben. Detta är ju också något man alltid kommer att ha nytta av i ridningen. För när hästen under något moment i ridningen börjar gå emot handen beror det alltid på att den slutat trampa under sig med bakbenen - och genom att då be den korsa bak "får man tillbaka" bakdelen och det lättar i handen! Alltså skulle vi nu under uppvärmningens inledande skritt på volt inte bara böja hästarna ordentligt utan även be dem korsa sina bakben.

Sedan tyckte han plötsligt att vi skulle trava som nästa steg i uppvärmningen, men det var Hamingja INTE inställd på... Atli uppmanade mig att ge henne mer och mer tygel - men lilla fröken töltar ju obehindrat t o m med nosen i backen... Efter ett antal misslyckade försök fick jag istället fortsätta uppvärmningen i tölt.

Det både blåste en hel del och Hamingja var lite spänd och ofokuserad, så jag fick rida väldigt aktivt och "hela tiden be henne om något" för att hon skulle börja koncentrera sig på mig. Samt förutom böjning även använda ett högre tempo för att "rida loss" henne.

Nästa steg var halt, ryggning och samlad skritt. I början var det lite sega reaktioner i ryggningen... men när jag smackat en gång blev hon betydligt mer på alerten. Atli påpekar ju hela tiden att jag måste bli snabbare i mina signaler för att kunna få ökad grad av lätthet och samling - och när jag dessutom kom ihåg detta gick det ännu bättre!

Red övergångar från samlad skritt till tölt - och fick än en gång uppleva moment av WOW-tölt! "Sträck på dig, titta upp och SITT på henne i tölten, med bibehållen hög hand!" ropade Atli och påminde också om att jag hela tiden skulle stämma av att hon var lös i sidorna. När energin började sina en aning efter en stund försvann endel av känslan, men även här gjorde en smackning susen! Visserligen blev det först en lite "spurt" framåt, men med en förhållning följd av lös tygel så var WOW-känslan åter där!

När det var dags att varva ner tyckte Atli att vi skulle göra ett nytt försök med traven. Den här gången var Hamingja med på noterna när det gällde valet av gångart, men hon verkligen VRÄKTE sig iväg och jag fick verkligen jobba med böjning och förhållningar för att få ner tempot (för att inte tala om hur jag fick jobba för att hålla mig kvar i sadeln...!) När vi tillslut lyckats enas om ett något lägre tempo flåsade matte som om det var hon som sprungit...!

Efter lektionen frågade Atli om vi brukar ha problem med traven och jag kunde ju bara bekräfta att jag inte har någon 100 %-igt fungerande "travknapp" på henne ännu... Hatt han tyckte att jag är för försiktig i min travsignal. "Hon ska inte bara glida över i trav, hon behöver lyfta upp sig i trav!" Men det är ju bara det att lilla fröken direkt brukar KASTA sig iväg i Solvallatempo precis som hon gjorde nu och det är ju detta jag helt vill undvika... "Det där är självklart en avvägning - och detta är också ett moment där ni behöver lära känna varandra bättre!" konstaterade han.

När det var dags för dagens andra och kursens sista lektion konstaterade Atli att han sett många fina moment från mig och Hamingja under helgen. "Men jag kommer ALLTID att göra livet svårt för dig Anna! Om du för två år sedan hade gjort det du gör nu hade jag ropat HURRA, HURRA!!! Men nu vill jag att du ska prestera på en ÄNNU högre nivå!" Och jag förklarade att det självklart är vad jag förväntar mig av honom också. Jag vill ju verkligen fortsätta utvecklas som ryttare - det är ju därför jag satsat på en ny häst!

Hamingja var betydligt mer fokuserad än på förmiddagen och började snabbt frusta avslappnat, både i skritt och tölt på volten. Då tyckte Atli att jag skulle börja rida lätt i långsam tölt för att se om jag med min kropp kunde få henne att höja ryggen, trampa under sig mer och växla till trav. Oj, så svårt det var att rida lätt i tölt!!! :-O  Och Atli uppmanade mig dessutom hela tiden att jag skulle komma upp MYCKET ur sadeln vilket gjorde det ÄNNU svårare!

Det märktes att Hami blev lite "störd" av min lättridning, men inte så mycket att hon valde trav utan bara så att hon testade att öka tempot i tölten. Men ändå hade nog endel av budskapet "gått hem" för när jag fått sakta av till skritt och byta varv tog hon traven direkt! Ja, ja - bara att träna vidare (som med allt annat alltså!!!) :-)

Efter lite ryggningar presterade vi sedan vår bästa samlade skritt hittills! Jag börjar nog få lite bättre koll på avvägningen mellan hur mycket jag ska driva och hur mycket jag ska bromsa (samt att ge henne tillräckligt lösa tyglar mellan mina snabba förhållningar) samtidigt som Hamingja börjar förstå vad det är jag ber henne om.

Vi gjorde övergången till tölt ackompanjerat av Atlis: "Lös i sidorna! Hela tiden lös i sidorna!!!" Vilket sedan ersattes av: "Sträck på dig, titta upp och belasta ryggen!!!" Det där med "belasta ryggen" skulle han senare förklara med att man först sitter i en mer avlastande sits när man driver med både säte och lår. Men att man sedan ska sträcka upp sig, slappna av i låren och därmed bli "tyngre" i sitsen. "Många kommer aldrig dit i sin töltridning - de fastnar i den avlastande sitsen med vikten lite framåt..." sa han.

När jag åter fått njuta av härliga moment i WOW-tölt sa Atli att vi varit så duktiga att det var dags att sträcka ut och varva ner. Han ville åter ha trav och nu tyckte även Hamingja att det var OK. Den här gången inledde hon aningen lugnare i alla fall. Men trots oändliga mängder förhållningar från min sida var det först sedan Atli uppmanat mig att göra en volt tillbaka och byta varv som hon slappnade av och började vila lite i steget.

Med det mkt hala underlag vi tyvärr haft på ridbanan i helgen kändes det ganska spännande med den där volten tillbaka... men Hamingja höll sig ju på benen och resultatet blev alltså över förväntan! I fortsättningen ska jag definitivt använda mig av den erfarenheten och - bara underlaget är OK - rida mycket vändningar i trav för att på så sätt få kontroll på tempot och hitta avslappning!

Efter detta var kursen slut - tre dagar kan verkligen gå alldeles för fort...!!! Men nästa Atlikurs är redan om fyra veckor - och fram till dess har vi verkligen hur mycket som helst att träna på!!! I morgon ska Hamingja få lite välförtjänt vila, men på tisdag är det dags att repetera helgens övningar. Oj, så jag LÄNGTAR!!!

Precis som igår red dessutom Malin och Lotta ut på Lára och Hrissla idag, så mina Hamingja-höga känslor dämpades inte av något dåligt samvete för Láras skull heller. Skönt! För jag vågar inte utsätta min klena kropp för både tre dagars ridkurs och dessutom rida Lára utöver det. Även om bihålorna - peppar, peppar - verkar bli allt mer återställda så har jag ju min värk som jag ständigt tvingas ta hänsyn till... Men, som sagt, inget dåligt samvete för Lára nu i helgen!!!

Atli ger "Aha-upplevelser" x 2!!!

"Ledsen matte, jag förstår inte alls vad den där visslingen betyder..."

Tydligen tyckte Hamingja att lektionen för Sylvia förra veckan var lite väl jobbig, för sedan dess har hon slutat komma till mig i hagen... Istället för att skyndande fram (ibland t o m springande för att hinna före Lára) står hon bara och glor på mig... Och stackars Lára blir ju alldeles frustrerad - där hon står och buffar på mig som för att säga "Du kan sluta vissla matte - jag är ju redan här!!!"

Så här i efterhand när förstår jag ju att Hamingja var besvärad av upphakningen i korset, som Tomas hittade i söndags, vilken säkert gjorde flera av lektionens övningarna obehagliga... men det visste vi ju inte då... Så´na gånger önskar man verkligen att hästarna kunde tala... Men nu är ju problemet åtgärdat så förhoppningsvis gäller det bara att åter ge henne positiva upplevelser av ridningen så kanske hon börjar "tävla" med Lára igen!

Och när det gäller positiva upplevelser är ju helgens Atlikurs en MKT bra början - för han läser ju hästarna så fantastiskt bra! Och är dessutom HELT fenomenal på att förmedla sina kunskaper så att vi "vanliga dödliga" får utvecklas i rätt riktning! Man kunde också tydligt se "Atli-effekten" på Hamingja när vi red in på ridbanan för dagens första lektion. Det överambitiöst stressade från igår var som bortblåst, nu hade hon TOTAL koll på vad som förväntades av henne: det skulle skrittas lugnt och avslappnat! Vilket hon också gjorde på en gång - med belåtna frustningar!

Avslappningen fanns kvar också när det var dags för skröltande. När vi fått lämna volten och töltade längs spåret fick hon visserligen lite bråttom ibland, men med gårdagens "böja-knep" kunde jag snabbt återta kontrollen över tempot utan att vi hamnade i dragkamp eller att hon blev spänd.

Sedan fick vi börja träna på halt - rygga - samlad skritt och som vanligt påpekade Atli att det gäller att "nöta in" signalerna så att jag, när de väl "sitter i kroppen", kan bli snabbare och snabbare. "För det är snabbheten som ger lätthet och samling!" Efter en stund kom Hamingja verkligen upp med bogarna i den samlade skritten och när jag då fick göra en övergång till tölt så var det bara: "WOW!!!"

En härlig bärighet som jag dessutom kunde bibehålla genom att då och då ställa lätt höger-vänster en gång! "Jättefint - håll henne bara lös i sidorna - jättefint!!!" ropade Atli och jag bara njöt av den häftiga känslan!!! Precis som vid de tidigare tillfällen jag fått uppleva riktigt bra tölt var det en otrolig svikt i hästens kropp samtidigt som det kändes väldigt "stabilt" - antagligen för att hästen bär upp sig så pass bra att den inte känner något behov av att springa sig till balans eller för att kompensera för andra skevheter.

Visst gjorde Hamingja några små försök att öka tempot en aning, men varje gång räckte det med att böja i innersidan och göra en förhållning med sätet följt av SNABB eftergift på tyglarna, för att jag åter skulle kontrollera tempot och den häftiga känslan fortsatte! Nyckeln till denna häftiga töltupplevelse var förstås dels den samlade skritten men också själva övergången till tölt.

När jag sedan skulle försöka beskriva den känsla jag uppenbarligen ska sträva efter i övergången mindes jag plötsligt när jag på en tidigare Atlikurs fått göra just denna upplevelse på Lára. Då hade Atli sagt: "Tänk att du i övergången ska rida henne UPP i tölt!" Och tack vare denna tanke, vilket påminde mig om att sträcka på mig, sitta på rumpan och INTE sänka händerna, kunde jag bibehålla de lyfta bogarna och bärigheten från den samlade skritten över till tölten. Och när jag idag så på Hamingja lyckades upprepa detta var känslan verkligen "WOW!!!" Följt av: "Aha, det är SÅ HÄR jag ska göra/så här det ska kännas!!!"

Under dagens andra lektion fick vi i stort sett träna på samma saker - och inte mig emot!!! Efter en grundlig uppvärmning var det alltså halt-rygga-samlad-skritt o s v och även Atlis uppmaning var välbekant: "Du måste bli snabbare i dina reaktioner för att Hamingja ska bli snabbare i sina och ni därigenom ska få fram lättheten och samlingen!"

Lektionen skulle dock visa sig bjuda på dagens andra "Aha-upplevelse" och denna gång handlade det om ryggningen. Atli brukar påpeka att man i ryggningen alltid ska vänta lite med att använda tyglarna. Börja med att använda sätet och bara om inte det inte räcker lägga till tyglarna. På det sättet undviker man att använda tyglarna i onödan. Samt lär hästen att om den lyssnar direkt på sätet så behöver det aldrig komma någon signal i munnen. Och det vet vi ju alla (i teorin alltså) att ju mindre man använder tyglarna desto mer lösgjord blir hästen!

Under mitt tidigare ryttarliv har jag fått lära mig flera olika signaler för att rygga en häst. Det första sättet jag fick lära mig (det var i slutet av 70-talet, på anrika K4 i Umeå) var att ha en tydlig tygelkontakt samtidigt som man omväxlande flyttade bak höger resp vänster skänkel. Senare varianter har handlat om att bara flytta bak innerskänkeln, att driva med båda skänklarna samtidigt som man lutar sig bakåt, att med lätt tygelkontakt snabbt lägga vikten lite bakåt, räta upp sig och sedan åter en snabb viktförskjutning bakåt... Ja, det kan säkert finnas ett antal varianter jag för tillfället förträngt också - trots att jag blir riktigt förvånad själv när jag nu inser hur många det varit under åren..!

Nu har jag haft förmånen att träna regelbundet för Atli i drygt 8 år och hans beskrivningar om att man ska rygga med sitsen/sätet har jag - självklart utifrån alla mina tidigare erfarenheter - tolkat som att jag ska driva med skänklar och säte samtidigt som jag ska lägga vikten lite bakåt. Men idag tror jag faktiskt att jag insåg hur han menar EGENTLIGEN!!! Det tog mig bara 8 år - men så fattar jag ju ovanligt snabbt också! ;-)

Och som det brukar vara när jag får aha-upplevelser inom ridningen så handlar det om att jag ska göra MINDRE - inte mer! Plötsligt insåg jag att han nog egentligen menade att jag bara skulle spänna rumpmusklerna. Så jag testade att hålla kvar min lodräta (nåja...) och hyfsat avslappnade sits och enbart spänna rumpan - varpå Hamingja genast tor ett kliv bakåt! Jag fortsätte att omväxlande "knipa till" och slappna av - och lilla Hami ryggade så avslappnat och med bibehållen längd på halsen att vi fick beröm! Och utifrån dessa ryggningar med efterföljande samlad skritt fick jag sedan uppleva WOW-tölt IGEN!!!

Så till min lååååååånga lista på alla miljoner saker jag och Hamingja ska träna på framöver lägger jag nu också "ryggningar"... och tänk bara vilket otroligt vältränad rumpa jag kommer att få på köpet!!! Nu bara lääääängtar jag till i morgon för att få lära mig ännu MER!!!

Och detta blev inte bara en bra dag för mig och Hamingja - utan även för Lára! När lektionerna var slut för dagen red nämligen Malin och Lotta ut på Lára och Hrissla. Sedan fick jag rapport om en härlig tölttur - och det kändes förståss mycket bra i mattehjärtat!!! 

"Rockat sockorna" på Atlikurs!!!

Min tolkning av dagens tema: "Rocka sockorna - för att vi gillar olika!" 

Fascinerande och fantastiskt hur en ung tjejs fina initiativ spridit sig som en löpeld över landet! På banken hade jag t o m "kostymkunder" med olikfärgade sockor idag! Och själv valde jag förstås att göra mitt statement med mina favorit (ragg-)sockor: en brun och en svart!!! (I vissa kretsar kallas Islandshästarna för "raggsockor" nämligen - och medan de har all sin enorma vinterpäls i behåll är det kanske inte så svårt att förstå varför...!)

Det har ju också varit solförmörkelse idag - men den största händelsen var ändå självklart att isländske Mäster Atli Gudmundsson ÄNTLIGEN var tillbaka i Mariebäck efter vinteruppehållet!!! Och det började  riktigt, riktigt bra för mig och Hamingja! D v s så snart vi fick lämna volten och rida längs spåret började hon stressa på som hon lätt gör på ridbanan för att "riva av det här lite snabbt...!!!" Och då fick jag suverän hjälp av Atli med hur jag ska hantera detta och hjälpa henne att slappna av - alltså PRECIS vad vi behövde!!!

För att få henne att åter slappna av och skritta lugnt längs spåret fick jag först göra halt och stämma av att jag med små snabba signaler (och lite högre hand) kunde få henne att böja halsen till höger resp vänster - och SNABBT ge lös tygel så snart hon började slappna av. Sedan fick jag skritta framåt i höger varv och använda mig av samma sorts böjning (nu bara med innertygeln) så snart hon började stressa.

Men jag skulle inte ge någon eftergift förrän hon BÅDE böjde sig inåt OCH sänkte tempot. I början fick jag påminna om tempot OFTA - men successivt blev de avslappnade, lugna sträckorna längre och längre och tillslut hördes hon även frusta belåtet! I vänster varv fick jag göra samma sak - men även flytta henne lite in från spåret m h a ytterskänkeln när hon behövde bromsas.

Atli är ju verkligen den som ALDRIG slarvar med grunderna - och låter allt få ta all den tid hästen behöver. Så vi fick jobba med detta en stor del av lektionen. Men inte mig emot - för det märktes så tydligt hur bra det var för Hamingja! På ett lugnt sätt fick hon en tydlig "ram" för vad som förväntades och det är ju precis vad hon behöver för att känna sig trygg!

Efter några halter och ryggningar m h a vikt och säte fick jag sedan övergå till tölt längs spåret - och även nu använda "avslappnande böj". Och då märktes det ÄNNU tydligare hur bra detta var för Hamingja - för så snart hon slappnade av kom en trevlig bärighet i tölten trots att vi ju inte alls jobbat något med samlingen ännu utan bara "joggade runt"!

Vi fick även "känna på" samlade skritten lite kort innan jag fick låta henne slappna av ordentligt i skritt på lång tygel. (Det extremt isiga underlaget gjorde att den "traditionella" nedvarvningen i tölt på volt inte var så lämplig...) Men vid det här laget var Hamingja så lugn och avslappnad att hon till Atlis stora förtjusning i princip direkt sträckte ner mulen i backen och började frusta belåtet!

Sammanfattningsvis konstaterade Atli att Hamingja verkligen behöver tydliga "ramar" för att känna sig trygg. Som exempel nämnde han att jag faktiskt ska tänka på att ha lite MER tygelkontakt när jag börjar uppvärmningen i skritt på volt. Annars brukar huvudfokus då vara så lång hals som bara möjligt. Men han konstaterade att Hami då kände sig "övergiven" och blev osäker. Genom att börja voltarbetet med mer tygelkontakt där jag mycket tydligare visar "här ska du vara" och "det här tempot ska du hålla" så att hon känner att jag har ansvaret redan då kommer hon att känna sig mer trygg och därmed slappna av ännu bättre när jag sedan väl ger henne riktigt mycket tygel.

Han påpekade också att böjningen är så oerhört viktig - för även om Hamingja är väldigt snabb att sträcka ner halsen ordentligt vill vi ju att hon ska sträcka den NER OCH FRAM - och det kommer genom böjningen. Samt att vi genom att träna halt-rygga-rid fram-halt o s v lägger en bra grund för töltarbetet. Oj, vad jag ser fram emot att träna vidare i morgon!!!

Indienbilder!!!

En av mina bloggläsare (hej Anna!!!) påminde om att jag lovat lägga ut fler bilder från Indien - så här kommer de tillslut!!!

 Först några från det fina hotellet i Goa där vi tillbringade den längsta tiden - och som ni ser gick det ingen nöd på oss direkt!!!

 I bortre änden av pelargången skymtar en staty föreställande en av de hinduiska gudarna. 

Nere på den oäääääändliga stranden träffade vi på...

 ...vad man borde kunna kalla en vattenbuffel, eller?!

 Det var "wedding season" för hinduerna och på vårt hotell, specialiserat på bröllop, hölls tre olika bröllopsfester medan vi var där. Bland de som har råd firas bröllopen STORT i Indien - och man festar i tre dagar!

Tack vare att både vigselceremonier och fest hölls utomhus var det inte särskilt svårt för oss att vara "wedding-crashers"!

Vi gjorde STORA ansträngningar att smälta in i den Indiska miljön - så stora att vi t o m såg delar av World Cup-matchen i cricket mellan Indien och ärkerivalen Pakistan! Och vi var inte direkt ensamma... som framgår av texten på TV-skärmen så var det uppskattningsvis en MILJARD människor som såg denna match! :-O Och vi var antagligen de enda två som inte såg alla sju timmarna...!

 I slutet av vår Indienvistelse flög vi de tre timmarna till Delhi, där vi bl a fick se det vackra Lotustemplet! För att sedan fortsätta ytterligare 25 mil i bil (Indien är STORT!!!) till Agra...

 

 ...där vi besökte det FANTASTISKA Taj Mahal!!!

Till höger i bild syns en "traffic police" som vår chaufför under resan till Agra kallade korna. Den indiska trafiken var hysterisk redan i Delhi och i Agra visade det sig otroligt nog vara ÄNNU värre... (Det påminde en hel del om Kina...) När vänstertrafiken bara är en rekommendation och man självklart väljer att köra högertrafik istället vid de tillfällen som detta verkar gå snabbare. Och man bara tar sig tid att vänta en liten stund vid rödljusen - sedan kör man även om det fortfarande är rött...

Och mitt bland i den hysteriska blandningen av bilar, hela familjer på samma cykel, kärror dragna av åsnor eller hästar... så stod eller låg det kor! Mitt i stan lika väl som längs motorvägarna. Chauffören förklarade att han kallade dem "traffic police" eftersom korna är det enda som faktiskt får en indisk bilförare att sänka farten. Så även om livet som helig ko inte verkar särskilt kul (i alla fall inte i städerna) så måste de ha räddat MÅNGA liv genom sin blotta existens!!!

Världen är så stor så stor...

"Världen är så stor så stor, 

Hami, Hami liten...!"

Hamingja (och matte) har fått två vilodagar efter söndagens behandling (resp Láraridning). Men idag var det "på´t igen"!!! Även Adina red idag, men tyvärr lyckades vi bara nästan rida tillsammans - d v s vi möttes nere vid brevlådan när de (tillsammans med Malin och Sóley) var på väg tillbaka. Det här var i alla fall det närmaste vi kommit att rida ut tillsammans - och snart så kanske...!!!

Alla andra hästar jag ridit har alltid haft en reflex att vända för att följa med de andra. Men Hamingja verkar faktiskt sakna flockkänslan just i den situationen.. För de gånger det hänt att vi mött andra hästar på hemväg alt att vi ridit ut med någon som vänt hem tidigare än vi - har hon aldrig gjort minsta ansats till att haka på. Första gången tänkte jag att hon först inte märkte att den andra hästen inte längre var bakom oss, men sedan har jag insett att hon faktiskt inte verkar bry sig! Ovanligt!

Däremot hade Hami nog VÄLDIGT gärna haft Lára och Sóley med som moraliskt stöd (d v s att gömma sig bakom) lite senare under vår ridtur... När vi kommit så pass långt efter vägen att man precis började skymta korsningen framme vid sjön, var det en människa som gick längs vägen långt där framme. Men som hann vika av över plogkanten in i skogen innan Hamingja fick syn på honom/henne. 

När vi sedan började närma oss platsen där människan försvunnit in i skogen började Hamingja höra ljuden av fotsteg i skaren resp att personen då och då bröt torra grankvistar - och NU BLEV DET SPÄNNANDE!!! :-O Jag hade börjat träna samlad skritt: att låta henne samla sig några steg för att sedan få sträcka ut igen och slappna av, o s v. Och eftersom man strävar efter avslappning även i samlingen tänkte jag att detta kanske var ett sätt att hjälpa henne att slappna av i denna spännande situation. 

Vi lyckades också passera med livet i behåll, men sedan var det ju dags att vända hemåt och då måste vi ju ta oss igenom denna skärseld en gång till... Jag ville ju absolut inte trigga hennes flyktreflexer genom att rida fortare, men ändå försöka distrahera henne... Så jag fortsatte helt enkelt att träna samlad skritt - med förhoppningen att det skulle vara tillräckligt komplicerat för att distrahera henne lite. Om hon var tvungen att ha i alla fall lite fokus på mig - och dessutom fick signaler som hjälpte henne att sänka huvudet och därmed slappna av lite - så kanske hon skulle överleva detta också?!

Och överlevde gjorde hon - förhoppningsvis också liiite mer benägen att våga lita på mig nästa gång jag hävdar att något inte är farligt. Små, små steg framåt! Och jag tycker faktiskt att den samlade skritten funkade över förväntan också - med tanke på att vi inte tränat på detta sedan i början på december (och då bara provade ett par gånger). Inte alls samma "all over the place"-upplevelse som när jag första gångerna försökte rida samlad skritt på Lára utan ett ridbanestaket att ta stöd mot...!!!

I morgon blir det ny vilodag, men sedan är det dags för årets första nära Atli-upplevelse! Och det är riktigt läääänge sedan nu - i o m att han blev tvungen att ställa in kursen som skulle ha varit i slutet av november. Så KUL det ska bli!!!

Hamingja får en "rundsmörjning"!

"En fin och mycket rörlig häst!"

Idag fick Hamingja en "totalgenomgång" av Fysiopet-Tomas! (Även känd som Mr Ironman.) Han har gått igenom henne en gång tidigare men det var flera år sedan och då var jag inte med. "Jag mindes henne som en mycket rörlig häst - och det stämmer ju!" konstaterade han.

Efter att ha fotograferat henne med värmekamera samt känt igenom hela hästen med händerna konstaterade han att hon hade ett område på vänster sida, mellan korset och sadelläget (min beskrivning) där hon visade lite reaktioner. Efter massage och stretching av bakbenet mobiliserade han och då blev Hamingja ARG - samtidigt som det hördes ett tydligt knäpp när något som legat fel hamnat rätt igen!

Och direkt han släppt hennes bakben såg hon väldigt belåten ut - uppenbarligen var det skönt när allt åter låg där det skulle! När han gjorde samma sak på höger bak kom ingen sådan reaktion - allt var tydligen helt OK. Däremot hittade han en liten upphakning även i vänster fram - men där behövde han aldrig mobilisera utan den släppte så snart han började röra lite på hennes ben.

Som avslutning använde han en manick som nästan såg ut som en slagborrmaskin men tydligen fungerade som en kombination av Shock Wawe och massage. Förutom två punkter på vänster kors behandlade han också lite i nacken. Det senare visade sig bli populärt! Visserligen såg Hamingja först rätt skeptisk ut att få den mystiskt surrande maskinen så nära öronen... men snart slappnade hon av och hennes ansikte började istället uttrycka belåtenhet. Faktiskt såg hon riktigt besviken ut när han slutade!

Tomas - som hade ett helt gäng Mariebäckshästar att gå igenom idag - konstaterade att tidpunkten var väl vald. Hästarnas kroppar påverkas alltid lite negativt av att gå med broddar och i halka menade han - och den här tiden börjar man dessutom ofta trappa upp träningen inför tävlingssäsongen...

Han upprepade att han tyckte Hamingja var fin i kroppen, rörlig och t o m i lagom hull! Men att den stora rörlighet hon uppvisar också medför en större risk för kroppsliga problem så det var VÄLDIGT bra att hon nu börjat tränas regelbundet och inte bara går och skrotar i hagen. Väldigt rörliga hästar behöver rejält med muskler på hela kroppen för att "hålla allt på plats" och minimera risken för framtida problem förklarade han.

Det problem han hittat i hennes vänstra kors såg han inte som något allvarligt - man får bara vara vaksam på att det inte kommer tillbaka gång på gång på samma ställe för då kan det vara något som inte står rätt till. Så det var en belåten matte som lät sin guldklimp gå tillbaka ut till gänget i hagen igen! 

Njutridit lycko-Lára!!!

En hungrig men icke rymningsbenägen Hrissla väntar otåligt på att frukosten ska serveras. Men som ni ser har hon ändå inte en tanke på att kliva över stängseltråden och fixa självservering...!!!

Efter morgonfodringen och egen frukost i Josefshallen hade jag en knapp timme på mig innan Fysiopet-Thomas skulle dyka upp för att gå igenom Hamingja. Passade därför på att unna mig en njut-ridtur på lycko-Lára!!! Som väntat var The Queen mer än nöjd med arrangemanget - hon råkade t o m undslippa sig en belåten frustning mitt i sina "sadlingsaggressioner"!!!

I o m att tiden var knapp valde jag att rida mot Avan - den vägen är så pass kort att jag inte skulle frestas att rida för länge i det härliga solskenet. Jag har ju visserligen lovat Johan att jag ska begränsa min ridning till dess bihålorna blivit helt bra, genom att bara rida Hamingja. MEN idag skulle hon ju behandlas och därför inte ridas - och dessutom försvarade jag mig med att jag ju bara kunde "lyxåka" tölt en lite sväng.

Fast det senare kunde jag förståss inte hålla fast vid - åka tölt är verkligen inte min grej... jag vill ju träna och förbättra!!! Så när vi först värmt upp i skrölt med mycket böjning f f a i högersidan, ridit en lååååång sträcka vardera i höger- resp vänster galopp och vände hemåt var det dags för lite töltjobb!

Lára lyssnar ju verkligen på de minsta hjälper! Men så länge det inte handlar om att springa fort framåt gör hon ändå en koll då och då om det kanske är så att hon inte behöver... Det är förståss ett "arv" efter alla åren i ridskolan. Och nu när jag inte tyckte att klockren tölt på ren talang räckte utan även förväntade mig en högre grad av bärighet kände hon förståss ett behov att "syna" mig...

"MÅSTE jag verkligen trampa under mig så mycket med vänster bak eller kan jag komma undan genom att skjuta ut högerbogen?!" Som vanligt handlade det om att ge henne en tydlig ram att förhålla sig till. Så jag började rida öppna till vänster med ett stadigt stöd på båda tyglarna men med extra fokus på högertygeln för att den bogen skulle hållas på plats - samtidigt som jag drev henne fram emot bettet.

Det blev inte heller någon lång diskussion. Efter hennes inledande: "Jag kan ABSOLUT INTE göra detta utan att bli spänd som en stålfjäder och köra upp huvudet i vädret!!!" svängde hennes inställning snabbt: hon kom in mellan hjälperna och bar mjukt upp sig i tölten med trevlig längd på överlinjen!!!

Men det märktes tydligt att det var JOBBIGT - för hon flåsade betydligt mycket mer än hon gjort av de långa galopperna! Och återkom då och då med en försynt fråga om hon kanske fick bli lite högre i formen och skjuta ut den där högerbogen igen...?! Jag fick påminna henne ofta - men det räckte varje gång med bibehållet stöd på högertygeln och ökad drivning som fångades upp av små kramningar på tyglarna. Samt SNABB eftergift så snart hon "ramlade på plats" igen - förståss!

Tillbaka i stallet var vi riktigt nöjda båda två: vi hade hunnit med en REJÄL genomkörare trots den begränsade tiden till vårt förfogande. Det varma vädret gjorde att hon var jättesvettig i sin tjocka päls. Men i år har hon ju börjat fälla både tidigt och rejält så det borde inte dröja allt för länge innan hon fått lätta på klädseln betydligt! 

Haminga vidgar sina vyer!!!

Stoflocken relaxade i solskenet när jag kom till Mariebäck i förmiddags! Längst till vänster Hamingja, med Lára stående nästan helt dold bakom. Framme vid staketet ligger Litlamin (u Lára), Hrissla och Hremsa (båda halvsystrar till Hamingja) och längst bort skymtar Sóley.

När jag hämtat in mina hästar från hagen och Lára var placerad i en box med extra hö började jag gnola på "Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nå´n sätter fart...!!!" och angrep Hamingjas ENORMA vinterpäls med klippmaskinen. Hon har nämligen inte behagat fälla minsta hårstrå ännu och ni kan ju gissa om hon svettas floder i vårvädret?!

Ville dock varken helklippa eller klippa under magen (de bor ju ute och kyla mot magen kan ge kolik om man har otur). Men klippte dels större område på bogarna samt magen just bakom frambenen och dels insidan av bakbenen. Trots de relativt små ytorna blev det en ENORM hög päls på stallgolvet innan jag var klar - hon har verkligen vinterpäls i MASSOR!!!

När hon fått "lätta på klädseln" på detta sätt red vi ut och jag passade på att rida riktigt långt (för att vara med Hamingja) så att hon både fick förflytta "världens ände" ytterligare en bit längre från stallet och dessutom fick ett bra konditionspass!

Hade dock startat med att skritta på microvolt utanför stallet och när jag efter en lång inledande uppvärmning i skrölt på hellånga tyglar började ta lite tygelkontakt märktes effekten av senaste lektionen direkt! Trots att jag "knappt gjort nå´t" töltade hon på en gång med ett större mått av bärighet och genom att bromsa upp och sidföra ett par steg då och då kunde jag bibehålla detta ganska lätt!

När vi passerade korsningen vid sjön (alltså till helt nyligen "världens ände") svängde vi vänster och red längs sjön. Vi har ridit denna sträcka bort till skoterklubben i alla fall fyra-fem gånger nu och min modiga häst börjar tycka att det är ganska odramatiskt. Så idag bestämde jag att vi var mogna att göra det i galopp t o m! Inledde dock med trav och det krävdes förstås en hel del förhållningar men tillslut var tempot faktiskt riktigt lugnt och avslappnat. Och tack vare det blev väl också min galoppfattning mer välbalanserad och med bättre timing - för hon bara rullade över i galopp!

Vid skoterklubbens stuga saktade vi av till skritt igen och jag kunde konstatera att vi klarat galoppen utan en enda tvärnit, eller minsta kast åt sidan. Styrkt av detta bestämde jag mig för att det var dags att låta Hamingja vidga sina vyer ytterligare! Vi fortsatte därför längs vägen och hon kunde faktiskt göra detta i helt avslappnad skritt på hellång tygel! (Ja, inte just när en attack-soptunna resp hästätande brevlåda högg med sina sylvassa tänder efter henne förståss - men både före och efter detta!)

Styrkta av detta var vi tillräckligt kaxiga för att även avverka den låååånga uppförsbacken - och mina vänner: vi gjorde det i galopp!!! Full fart rakt ut i det okända - det ska vara Hamingja och jag som vågar sig på något sådant!!! :-O  :-D  Bitvis var ändå lilla fröken lite tveksam till om det var så klokt och hon började dra ner på tempot... Men med lite uppmuntrande drivning vågade hon åter gasa på!

Efter två så långa galoppsträckor fick hon en låååång skrittpaus när vi vänt hemåt igen - men då passade vi ju på att träna avslappnad skritt på lång tygel. Minst lika nyttigt som galoppen för den här fröken! Men inte heller nu stressade hon upp sig (mer än när vi åter skulle passera det hästätande paret soptunna & brevlåda) så matte var verkligen JÄTTENÖJD med Hamis prestation!

Tack vare att vi hade så ovanligt långt hem idag så hann vi riktigt mycket på hemvägen också! Dels tränade vi på ökad tölt med bibehållen lösgjordhet. Och sedan fick jag en riktigt trevlig aha-upplevelse när vi töltade i ett lägre tempo. Hon får ju sina "ryck" då och då när hon plötsligt kastar sig iväg i ett högre tempo (för att en fågel flyger upp, för att en häst som är med gör något hon inte är beredd på, för att hon skrämmer sig själv genom att snubbla till, eller för till synes ingen anledning alls...)

Och nu upptäckte jag hur jag kunde utnyttja den extra energi som detta skapar! Om jag "satt tillbaka" och kramade på tyglarna men samtidigt också ökade drivningen lite fick jag inte bara åter kontroll på tempot utan samtidigt bärigheten ökade markant!!! Knepet var alltså att lägga till drivning - trots att jag ju ville minska tempot!

Det var verkligen en jättenöjd matte som satt av sin häst utanför stallet! Efter en sådan här rejäl genomkörare var hon förstås rejält svettig - men inte alls så slutkörd som hon skulle ha varit om hon inte fått bli av med endel av pälsen tidigare! Och med Biopromin istället för Kiselgur åt hon dessutom upp allt sitt kraftfoder - så matte hade absolut ingenting att klaga på idag!!!

I morgon bitti har jag morgonfodringen. Och sedan kommer Thomas (Mr Ironman) för att massera ett gäng hästar - där Hamingja står först i tur! Det är första gången sedan jag köpte henne - så det blir spännande att höra vad han säger!

Torsdagslektion med 3 x kors i taket!!!

En bild från i höstas får illustrera att jag i kväll ridit ännu en SUVERÄN lektion för Sylvia!!! 

Fick börja med skritt på microvolt följt av tölt på aaaaningen större volt. Och trots att jag tyckte att Hamingja böjde sig så jätteduktigt i innersidan ropade Sylvia - förståss - att jag skulle böja henne ÄNNU mer...!!! Sylvia gjorde mig även uppmärksam på att lilla fröken ibland fuskar i vänster varv genom att skjuta ut bakdelen istället för att böja sig ordentligt i bålen - så jag behöver "vakta" med ytterskänkeln. 

Det visade sig att jag satt på en JÄTTEMODIG häst idag - för mina ledande tygeltag utlöste inte minsta lilla trauma, vare sig i skritt eller tölt! (Kors i taket nr 1!!!) Detta var alltså så länge vi höll oss till "trygg mark" på volten. Men när jag sedan fick rida rida böjda spår kors och tvärs och detta även innebar "attack" med ledande tygeltag så blev det förståss REJÄLT spännande... Fick även sidföra några steg från och tillbaka till spåret (och då bromsa upp tempot inför sidförandet så att hon inte bara "ramlade åt sidan"), vända m h a ytterhjälperna,  m m för att få henne riktigt följsam. 

Under alla lektioner jag och Hamingja ridit för Sylvia så har jag SÅ många gånger fått höra "INTE fortare! Inte fortare! Ta ner tempot!" Så när vi nu töltade längs spåret och Sylvia plötsligt säger "Rid fortare!!!" trodde jag förstås först att jag hört fel! Men nu plötsligt skulle jag få prova att lösgöra Hamingja "med fart"! Kors i taket x 2!!! När Sylvia märke min totala överraskning förklarade hon: "Du har aldrig förut haft en häst som man kunnat rida loss på det här sättet!"

Och detta fick jag göra genom att rida aktivt längs spåret "krama loss" för att hålla henne avslappnad i nacken, böja ordentligt och flytta ut bakdelen i hörnpasseringarna - f f a i höger varv. Då och då tillföra energi genom en lätt smackning samtidigt som jag är beredd att sitta emot och krama loss när hon går emot bettet. (Ett smackljud får henne än så länge att kasta sig iväg framåt, precis som ett lätt pet med pisken.)

Efter en skrittpaus var det åter dags för snabb tölt med aktiv ridning i båda varven. Sedan fick jag sätta mig ordentligt tillbaka, fånga upp och styra in på volt. Övergå till långsam tölt med bibehållen energi på volten. Långa stunder gick Hamingja riktigt, riktigt fint och avslappnat med en högre grad av samling! Men det var förståss JOBBIGT även för henne (tror vi flåsade i kapp rätt bra!) Så ibland testade hon att smita iväg från volten genom att helt "koppla ur styrningen".

Jag har ju haft en hel del problem att hantera när hon gör så - och det är förståss därför hon fortsätter, för det funkar ju...! Men när jag, istället för att f f a fokusera på att försöka styra in henne rätt igen. Nu lyckades jag istället sitta bakåt i sadeln och först bromsa upp ordentligt med båda tyglarna för att sedan vända in på volten igen m h a ytterhjälperna och SNABBT mjukna i handen igen. Och då var min lösgjorda, samlade och lydiga häst direkt tillbaka igen!

Men som om inte detta var nog så skulle det komma även ett tredje "Kors i taket" denna kväll!!!"Sylvia tyckte nämligen att lektionen skulle avslutas med lite samlad skritt! Detta var något vi började träna på under höstens sista Atlikurs och även gjorde på några lektioner för Sylvia därefter. Men när Sylvia sedan åkte till Thailand en månad förklarade hon att jag var STRÄNGT FÖRBJUDEN att rida samlad skritt så länge hon var bortrest! Jag var helt enkelt inte betrodd om att kunna göra detta utan att riskera en spänd häst.

Men redan nästa helg är det dags för Atli igen - och risken är ju att han tänkt sig att vi tränat på detta hela vintern... Med nu är det snart dags för Atlikurs igen och därmed hög tid att ta tag i saken igen m a o! Med Sylvia fick jag nu också snabbrepetera detta inkl vilken känsla det är jag söker efter. Rent tekniskt gäller det f f a att hålla nere tempot tillräckligt mycket och att ge oerhört SNABBA eftergifter varje gång jag gjort en förhållning på tyglarna.

Sylvia uppmanade mig att träna på detta fram till Atlikursen. Bara rida några få steg steg samlad skritt i taget för att sedan åter låta Hamingja länga sig och slappna av igen, men upprepa detta flera gånger. Och med bara en dryg vecka kvar till Atlikursen ska jag väl förhoppningsvis inte hinna ställa till med allt för stor skada...!!! 

Varannandagsträning!

Fel ryttare men rätt häst
- för det var inte jag som red Lára idag.

Just nu skulle man kunna säga att Adina och jag ägnar oss åt "varannandagsträning". Det begreppet brukar användas bl a i styrketräningssammanhang utifrån att muskler som ansträngts hårt behöver 48 timmars återhämtning för att byggas upp och inte brytas ner. Men i vårt fall handlar det istället om att det slumpat sig så att varannan dag rider jag (Hamingja) och varannan dag Adina (på Lára). Och idag var det Adina och Lára-dag!

De red lektion för Sylvia som höjde svårighetsgraden genom att inte låta Adina använda volter för att "lösa problemen" utan göra detta längs spåret istället. För när man rider ut eller på tävlingsbanan har man ju inte möjlighet att rida på volt utan behöver kunna lösgöra och bibehålla lösgjordhet även när man rider rakt fram!

Jag har inte hunnit prata med Adina själv efter lektionen, men nyligen nämnde att hon just att hon skulle vilja lära sig mer om hur hon ska arbeta när hon rider ut. När hon börjat "få kläm" på voltarbetet på ridbanan skulle hon ju också behöva veta hur hon ska omvandla detta till användbara övningar längs vägen. Och uppenbarligen var det ju precis detta hon fick hjälp med idag!