SMHI hade gått ut med en klass 1-varning avseende stormvindar inför idag. När jag körde till stallet för att morgonfodra var det dock fortfarande ganska normala vindar, så jag hoppades att jag skulle hinna rida innan stormen drog igång. När jag sedan höll på att lägga ut hö i stohagen kom ett par rejäla vindbyar, så endel hö blåste faktiskt ut ur hagen! "Tugga i er maten snabbt, innan den blåser bort igen!" uppmanade jag därför damerna medan jag krattade tillbaka deras frukosthö till rätt sida av staketet.
Så snart de ätit färdigt skyndade jag mig att ta in Lára och göra i ordning henne för ridturen, ville inte att det skulle hinna börja blåsa mer än nödvändigt! Hade tänkt prova att rida upp vid gamla soptippen och genom skogen, som vi så ofta gjorde för ett år sedan. Det frös ju på så ordentligt i samband med senaste Atlikursen, så förhoppningsvis skulle det nu gå att rida över de blöta och sanka partier man behöver passera. Men skulle det hinna börja blåsa allt för kraftigt ville jag inte gärna ge mig ut i skogen - och riskera att vi skulle få ett träd över oss....
När vi red iväg var jag väldigt glad åt att jag tagit min Woodfieldrock på. Det var visserligen ingen nederbörd i luften, men väldigt skönt att ha ett så heltäckande vindskydd!
När vi passerade gamla soptippen såg jag ett extremexempel på felparkering: denna stora skogsmaskin stod mitt i vår galoppbacke!!! Jag som både läst flera juridikkurser på universitetet och dessutom jobbat flera år på Handelsbankens juristavdelning konstaterade snabbt att det definitivt rörde sig om ett fall av "Allmänfarlig ödeläggelse!!!"
Just idag hade jag som tur var inte tänkt använda galoppbacken, utan fortsätta bort genom skogen... men jag blev förståss upprörd ändå! "He wal va´raaaane onska!" som pappa så träffsäkert skulle uttrycka saken. Min tänkta ridplan såg till att börja med mycket lovande ut! Vägen bort genom skogen var visserligen tydligt påverkad av skogsmaskinen, men den var mjuk på ytan men fast under. Perfekt underlag för galopp tyckte både jag och Lára! Tyvärr kom vi längre in i skogen till ett parti som var riktigt, riktigt dåligt... När Lára tvekade och stannade upp började hon genast sjunka ner i leran och sjunka och sjunka... det verkade inte finnas någon botten! :-O
Vände snabbt tillbaka upp på fast mark igen och sedan gjorde vi det bästa av situationen: vi red flera vändor galopp fram och tillbaka längs den sträcka där underlaget var riktigt bra. Lára gjorde varje gång en riktigt fin galoppfattning! Vi gjorde dem från skritt - och det var inte bara rätt galopp varje gång utan dessutom med fin bärighet! Duktiga gumman!!!
Tillbaka nere på bilvägen fortsatte vi sedan bort till korsningen vid sjön innan vi vände hemåt igen. En del tölt blev det i o m att isen på vägen gjorde att underlaget verkade mer sviktande än den tidigare så hårdfrusna leran. Men f f a tränade vi massor på samlad skritt. Verkligen hur nyttigt som helst!!! Och ungefär lika svårt...
Insåg tillslut att jag måste ha huvudfokus på två viktiga saker för att det ska fungera: för det första att jag lyckas ta ner tempot tillräckligt mycket - det ska verkligen gå mikrosakta! (Får ha Atlis ord: "Langsammar, langsammar!" i bakhuvudet hela tiden!) Det gäller först att få ner grundtempot tillräckligt mycket, men sedan också att behålla det låga tempot när jag börjar lägga till drivning för att samla henne. För det andra måste jag ge tillräckligt snabba och stora eftergifter, för att hon verkligen ska bli helt lätt i handen.
Dessutom skadar det verkligen inte att komma ihåg en av Atlis "käpphästar": det är oftast för liten skillnad mellan aktiv och passiv ridning. Det gäller att ge tydligare signaler när man ber om något - och att sedan verkligen låta hästen vara ifred en stund när den gör rätt!
Tillbaka i stallet funderade jag på om jag skulle tvätta Láras ben i o m leran i skogen... men bestämde tillslut att utgå ifrån att all fet Idominsalva jag smort med gjort att leran aldrig nått in till huden. Jag tvättade ju henne igår och eftersom benen ska hållas så torra som möjligt ville jag verkligen inte tvätta i onödan. Istället fick hon direkt börja mumsa kraftfoder medan jag fixade och donade med lite av varje.
Var helt ensam i stallet denna morgon och förmiddag - och det var faktiskt riktigt skönt! Jag har visserligen MKT trevliga stallkompisar, men efter en riktigt jobbig vecka, då varje timme bland kunderna på jobbet varit en stor utmaning, kändes det väldigt avkopplande att gå omkring helt själv, pyssla och småprata med Lára. Riktigt meditativt!
Passade bl a på att byta pannband på ett av hennes träns. Har haft ett pannband som Feykir och jag vann på en tävling, med små röda stenar på. Men de där stenarna är så små att de knappt syns... På Hööks i torsdags köpte jag istället ett pannband med tvinnade silvertrådar, med förhoppning att "bling-effekten" skulle bli större. Och det såg verkligen lovande ut! Får väl ta en bild i morgon när det blir "invigning"!
Så snart de ätit färdigt skyndade jag mig att ta in Lára och göra i ordning henne för ridturen, ville inte att det skulle hinna börja blåsa mer än nödvändigt! Hade tänkt prova att rida upp vid gamla soptippen och genom skogen, som vi så ofta gjorde för ett år sedan. Det frös ju på så ordentligt i samband med senaste Atlikursen, så förhoppningsvis skulle det nu gå att rida över de blöta och sanka partier man behöver passera. Men skulle det hinna börja blåsa allt för kraftigt ville jag inte gärna ge mig ut i skogen - och riskera att vi skulle få ett träd över oss....
När vi red iväg var jag väldigt glad åt att jag tagit min Woodfieldrock på. Det var visserligen ingen nederbörd i luften, men väldigt skönt att ha ett så heltäckande vindskydd!
När vi passerade gamla soptippen såg jag ett extremexempel på felparkering: denna stora skogsmaskin stod mitt i vår galoppbacke!!! Jag som både läst flera juridikkurser på universitetet och dessutom jobbat flera år på Handelsbankens juristavdelning konstaterade snabbt att det definitivt rörde sig om ett fall av "Allmänfarlig ödeläggelse!!!"
Just idag hade jag som tur var inte tänkt använda galoppbacken, utan fortsätta bort genom skogen... men jag blev förståss upprörd ändå! "He wal va´raaaane onska!" som pappa så träffsäkert skulle uttrycka saken. Min tänkta ridplan såg till att börja med mycket lovande ut! Vägen bort genom skogen var visserligen tydligt påverkad av skogsmaskinen, men den var mjuk på ytan men fast under. Perfekt underlag för galopp tyckte både jag och Lára! Tyvärr kom vi längre in i skogen till ett parti som var riktigt, riktigt dåligt... När Lára tvekade och stannade upp började hon genast sjunka ner i leran och sjunka och sjunka... det verkade inte finnas någon botten! :-O
Vände snabbt tillbaka upp på fast mark igen och sedan gjorde vi det bästa av situationen: vi red flera vändor galopp fram och tillbaka längs den sträcka där underlaget var riktigt bra. Lára gjorde varje gång en riktigt fin galoppfattning! Vi gjorde dem från skritt - och det var inte bara rätt galopp varje gång utan dessutom med fin bärighet! Duktiga gumman!!!
Tillbaka nere på bilvägen fortsatte vi sedan bort till korsningen vid sjön innan vi vände hemåt igen. En del tölt blev det i o m att isen på vägen gjorde att underlaget verkade mer sviktande än den tidigare så hårdfrusna leran. Men f f a tränade vi massor på samlad skritt. Verkligen hur nyttigt som helst!!! Och ungefär lika svårt...
Insåg tillslut att jag måste ha huvudfokus på två viktiga saker för att det ska fungera: för det första att jag lyckas ta ner tempot tillräckligt mycket - det ska verkligen gå mikrosakta! (Får ha Atlis ord: "Langsammar, langsammar!" i bakhuvudet hela tiden!) Det gäller först att få ner grundtempot tillräckligt mycket, men sedan också att behålla det låga tempot när jag börjar lägga till drivning för att samla henne. För det andra måste jag ge tillräckligt snabba och stora eftergifter, för att hon verkligen ska bli helt lätt i handen.
Dessutom skadar det verkligen inte att komma ihåg en av Atlis "käpphästar": det är oftast för liten skillnad mellan aktiv och passiv ridning. Det gäller att ge tydligare signaler när man ber om något - och att sedan verkligen låta hästen vara ifred en stund när den gör rätt!
Tillbaka i stallet funderade jag på om jag skulle tvätta Láras ben i o m leran i skogen... men bestämde tillslut att utgå ifrån att all fet Idominsalva jag smort med gjort att leran aldrig nått in till huden. Jag tvättade ju henne igår och eftersom benen ska hållas så torra som möjligt ville jag verkligen inte tvätta i onödan. Istället fick hon direkt börja mumsa kraftfoder medan jag fixade och donade med lite av varje.
Var helt ensam i stallet denna morgon och förmiddag - och det var faktiskt riktigt skönt! Jag har visserligen MKT trevliga stallkompisar, men efter en riktigt jobbig vecka, då varje timme bland kunderna på jobbet varit en stor utmaning, kändes det väldigt avkopplande att gå omkring helt själv, pyssla och småprata med Lára. Riktigt meditativt!
Passade bl a på att byta pannband på ett av hennes träns. Har haft ett pannband som Feykir och jag vann på en tävling, med små röda stenar på. Men de där stenarna är så små att de knappt syns... På Hööks i torsdags köpte jag istället ett pannband med tvinnade silvertrådar, med förhoppning att "bling-effekten" skulle bli större. Och det såg verkligen lovande ut! Får väl ta en bild i morgon när det blir "invigning"!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar