Missade tyvärr lektionen för Sylvia i torsdags, men till min stora glädje fick jag rida lektion idag istället!!! Redan under igångskrittningen fick vi beröm! "Hon ser mycket trevligare ut i skritten - länger fint både på steget och halsen!" sa Sylvia. Och jag kunde berätta om att duktiga Lára faktiskt kan klara att skritta så även om vi rider ut med andra!
Fick så börja med att skritta på volt, utgå ifrån ett läge där hon skrittade långsamt med längd på halsen. Och därifrån varma med att korta stegen på volten. Det var inte meningen att börja samla redan nu, bara att kunna kontrollera steglängden på avslappnad häst. Fast ambitiösa Lára började ju genast demonstrera hur duktig hon är på sluta ("Man ser vad ni tränat mycket på! konstaterade Sylvia.) Och av bara farten hann hon ju med en massa annat också, innan hon accepterade att vi faktiskt bara skulle skritta på volt.
Då höjde Sylvia svårighetsgraden genom att vi först skulle rida öppna i lååångsam skritt på volten. (Oj, så många försök Lára gjorde att visa hur duktig hon är på sluta!!!" Och sedan rida öppna på en åttvolt, så att hon var inåtställd resp utåtställd varannan gång. SVÅRT!!! Helt avgörande var att skritta riktigt, riktigt JÄTTESAKTA!
Sedan tyckte Sylvia att vi skulle trava lååååångsamt på riktigt liten volt. På slutet har vi lyckats prestera jättefin, lååååångsam trav när vi ridit ut (och alltså ridit rakt fram.) Men liten volt var absolut överkurs enligt Lára. Hon hade minsann inte travat långsamt på liten volt på flera år - och hade DEFINITIVT inga planer på att börja nu...!!! Så nu började ett intensivt snurrande när jag bestämde mig för att helt enkelt vara den envisaste av oss två. Ivrigt påhejad av Sylvia - som ju visste mycket väl att Lára kan trava hur sakta som helst på hur små volter som helst.
Jag kände igen situationen sedan tidigare: Lára kan verkligen vara hur tjurig som helst! Men bara jag är tjurigare så är det tillslut som att man tryckt på en knapp och så utför hon det man ber om hur lätt som helst. Efter att på alla vis ha försökt övertyga en om att det är omöjligt är det i nästa stund inget problem alls. Och man verkar bara behöva ta dusten en enda gång - sedan är det hur lätt som helst i fortsättningen.
Men, den lilla detaljen: det gäller att orka vara mer envis än damen själv - vilket verkligen inte vill säga lite! Precis som vid en tidigare lektion slutade det med att Sylvia erbjöd sig att rida en stund. Men inte ska ni tro att Lára direkt erkänner sig besegrad bara för att hon plötsligt har "chefen" på ryggen... utan hon fortsatte mycket ihärdigt att göra i princip allt utom att trava på volt. Ett par gånger visade hon att hon t o m vet hur western-ridningens "spin" går till - vi kanske ska byta tävlingsgren?! När det tillslut började utveckla sig åt rätt håll konstaterade Sylvia att detta var nog så långt hon skulle komma idag, om hon inte skulle rida hela min lektion. Vi kom därför överens om att Sylvia ska rida Lára en annan dag och fokusera på detta.
Nu fortsatte vi istället lektionen med att rida lååångsam tölt - med skänkelvikningar över diagonalerna. Oerhört nyttig övning för att få kontroll på "alla bogar och bakdelar". Och väldigt avslöjande... Att flytta undan för högerskänkeln var svårast. Normalt "rinner" hon ju på i tölt - men jag nu lyckades komma åt vänster bak så att hon verkligen behövde korsa ordentligt med det så kändes det riktigt "trögt" och jag fick driva ordentligt med vänsterskänkeln.
Sedan fick vi ytterligare en utmaning: att träna på att jag ska kunna "kittla" henne med pisken på bakdelen UTAN att hon kastar sig iväg i högre tempo. (Det där att kasta sig iväg har hon ju lärt sig på ridskolan... "om man reagerar kraftigt på pisken blir tanterna rädda och använder inte pisken igen". Men nu är det alltså nya tider! Fick förbereda mig genom att flytta vikten bakåt, hålla pisken lätt mot bakdelen och "kittla" lite, sitta emot när hon ville springa iväg, krama på tyglarna och ge eftergift när hon lyssnade. Och sedan hela tiden fortsätta på samma sätt. Nästa steg blev att göra samma sak i tölt. Och några korta sekvenser, när hon verkligen kom in med rumpan istället för att bara försöka öka tempot, sa Sylvia att tölten såg riktigt trevlig ut! Det kändes också att det hände något!
Som avslutning fick vi trava långsamt på ganska liten volt - men större än i början av lektionen så nu var vi överens om att vi skulle trava. Däremot fick jag hela tiden påminna om tempot så att det inte gick för fort. Fick sedan i "läxa" av Sylvia att fortsätta träna samlad skritt med ständigt kittlande pisk, för att få henne att acceptera att pisken betyder "trampa under sig mer med bakbenen" och inte "spring fortare"!
När Lára sedan åt sitt kraftfoder fick jag se ett exempel på att hon är vad Sylvia kallar "matond". Inte mot människor, men nåde den häst som kommer i närheten av hennes mat! Och, skulle det visa sig, nåde den katt... En av stallkatterna hoppade nämligen upp på kanten till boxen där hon stod och åt. Hon markerade tydligt med bakåtslickade öron och ett kast mot honom med huvudet att han gjorde säkrast i att hoppa ner igen. Men han förstod ju tyvärr inte hästspråket, utan istället fortsatte han längs kanten mot hennes krubba. Då gjorde muränan ett utfall och satte tänderna i honom! :-O Stackars "Freddan" försvann blixtsnabbt ut ur stallet - när jag gick ut för att leta efter honom satt han i en vattenpöl ute på gården! Jag kollade igenom honom men kunde inte hitta att han var skadad någonstans, som tur var. Hans räddning var nog den tjocka pälsen - det var nog bara den hon bet i.
Fick så börja med att skritta på volt, utgå ifrån ett läge där hon skrittade långsamt med längd på halsen. Och därifrån varma med att korta stegen på volten. Det var inte meningen att börja samla redan nu, bara att kunna kontrollera steglängden på avslappnad häst. Fast ambitiösa Lára började ju genast demonstrera hur duktig hon är på sluta ("Man ser vad ni tränat mycket på! konstaterade Sylvia.) Och av bara farten hann hon ju med en massa annat också, innan hon accepterade att vi faktiskt bara skulle skritta på volt.
Då höjde Sylvia svårighetsgraden genom att vi först skulle rida öppna i lååångsam skritt på volten. (Oj, så många försök Lára gjorde att visa hur duktig hon är på sluta!!!" Och sedan rida öppna på en åttvolt, så att hon var inåtställd resp utåtställd varannan gång. SVÅRT!!! Helt avgörande var att skritta riktigt, riktigt JÄTTESAKTA!
Sedan tyckte Sylvia att vi skulle trava lååååångsamt på riktigt liten volt. På slutet har vi lyckats prestera jättefin, lååååångsam trav när vi ridit ut (och alltså ridit rakt fram.) Men liten volt var absolut överkurs enligt Lára. Hon hade minsann inte travat långsamt på liten volt på flera år - och hade DEFINITIVT inga planer på att börja nu...!!! Så nu började ett intensivt snurrande när jag bestämde mig för att helt enkelt vara den envisaste av oss två. Ivrigt påhejad av Sylvia - som ju visste mycket väl att Lára kan trava hur sakta som helst på hur små volter som helst.
Jag kände igen situationen sedan tidigare: Lára kan verkligen vara hur tjurig som helst! Men bara jag är tjurigare så är det tillslut som att man tryckt på en knapp och så utför hon det man ber om hur lätt som helst. Efter att på alla vis ha försökt övertyga en om att det är omöjligt är det i nästa stund inget problem alls. Och man verkar bara behöva ta dusten en enda gång - sedan är det hur lätt som helst i fortsättningen.
Men, den lilla detaljen: det gäller att orka vara mer envis än damen själv - vilket verkligen inte vill säga lite! Precis som vid en tidigare lektion slutade det med att Sylvia erbjöd sig att rida en stund. Men inte ska ni tro att Lára direkt erkänner sig besegrad bara för att hon plötsligt har "chefen" på ryggen... utan hon fortsatte mycket ihärdigt att göra i princip allt utom att trava på volt. Ett par gånger visade hon att hon t o m vet hur western-ridningens "spin" går till - vi kanske ska byta tävlingsgren?! När det tillslut började utveckla sig åt rätt håll konstaterade Sylvia att detta var nog så långt hon skulle komma idag, om hon inte skulle rida hela min lektion. Vi kom därför överens om att Sylvia ska rida Lára en annan dag och fokusera på detta.
Nu fortsatte vi istället lektionen med att rida lååångsam tölt - med skänkelvikningar över diagonalerna. Oerhört nyttig övning för att få kontroll på "alla bogar och bakdelar". Och väldigt avslöjande... Att flytta undan för högerskänkeln var svårast. Normalt "rinner" hon ju på i tölt - men jag nu lyckades komma åt vänster bak så att hon verkligen behövde korsa ordentligt med det så kändes det riktigt "trögt" och jag fick driva ordentligt med vänsterskänkeln.
Sedan fick vi ytterligare en utmaning: att träna på att jag ska kunna "kittla" henne med pisken på bakdelen UTAN att hon kastar sig iväg i högre tempo. (Det där att kasta sig iväg har hon ju lärt sig på ridskolan... "om man reagerar kraftigt på pisken blir tanterna rädda och använder inte pisken igen". Men nu är det alltså nya tider! Fick förbereda mig genom att flytta vikten bakåt, hålla pisken lätt mot bakdelen och "kittla" lite, sitta emot när hon ville springa iväg, krama på tyglarna och ge eftergift när hon lyssnade. Och sedan hela tiden fortsätta på samma sätt. Nästa steg blev att göra samma sak i tölt. Och några korta sekvenser, när hon verkligen kom in med rumpan istället för att bara försöka öka tempot, sa Sylvia att tölten såg riktigt trevlig ut! Det kändes också att det hände något!
Som avslutning fick vi trava långsamt på ganska liten volt - men större än i början av lektionen så nu var vi överens om att vi skulle trava. Däremot fick jag hela tiden påminna om tempot så att det inte gick för fort. Fick sedan i "läxa" av Sylvia att fortsätta träna samlad skritt med ständigt kittlande pisk, för att få henne att acceptera att pisken betyder "trampa under sig mer med bakbenen" och inte "spring fortare"!
När Lára sedan åt sitt kraftfoder fick jag se ett exempel på att hon är vad Sylvia kallar "matond". Inte mot människor, men nåde den häst som kommer i närheten av hennes mat! Och, skulle det visa sig, nåde den katt... En av stallkatterna hoppade nämligen upp på kanten till boxen där hon stod och åt. Hon markerade tydligt med bakåtslickade öron och ett kast mot honom med huvudet att han gjorde säkrast i att hoppa ner igen. Men han förstod ju tyvärr inte hästspråket, utan istället fortsatte han längs kanten mot hennes krubba. Då gjorde muränan ett utfall och satte tänderna i honom! :-O Stackars "Freddan" försvann blixtsnabbt ut ur stallet - när jag gick ut för att leta efter honom satt han i en vattenpöl ute på gården! Jag kollade igenom honom men kunde inte hitta att han var skadad någonstans, som tur var. Hans räddning var nog den tjocka pälsen - det var nog bara den hon bet i.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar