Varning för hund med tratt!

Lára med hackamore. Det här var i slutet av ridturen och som ni kan se så skummar hon i munnen trots att hon inte har något bett. Det var Sylvia som nämnde att hästarna faktiskt "tuggar på bettet" - fast utan bett - när man rider på hack!

"Mörbultad i kroppen men välmående i själen" svarade jag nyss en kompis som frågade "Hur är det?" Har haft mycket värk både här och där i veckan... men nu MÅSTE det lätta snart för nästa helg är det ju Midurtävling! Och dessutom Atlikurs ti-to! (Har förvarnat på jobbet att jag bara kommer att jobba "det jag orkar" den veckan - ridningen är prio 1! Jag har en bussig chef, så jag får pussla med halva semesterdagar - eller t o m hela om kroppen riktigt skulle ställa sig på tvären.)

Känner att det verkligen är hög tid att det blir helg nu, så jag får vila upp mig själv och kroppen! Det var på gränsen att jag hoppade över ridningen idag, har så väldigt ont i ryggen och höftlederna. Men jag vet ju att jag på sikt mår bättre ifall jag rider, så det blev en sväng med Lára ändå. Fast om det gör ont i ryggen t o m att tölta - borde man inte få reklammera någonstans då?

Lára hade "nerverna utanpå" idag - för ovanlighetens skull. När jag precis suttit upp kom hunden Agita springande och triggade Láras flyktreflex. Normalt är ju Lára van vid hundar, men Agita har fortfarande en stor tratt på sig efter en operation och det var väl den som gjorde henne så skräckinjagande.

Husse KG berättade att han tidigare på dagen gått med henne genom hagarna - och hästarna hade alla blivit rädda för den konstiga varelsen han hade i släptåg. Fast de hade reagerat olika... Stoflocken hade uppjagat galopperat runt, runt. Medan vallackflocken ställde sig tätt ihop i en klunga och stirrade. När så en av hästarna försiktigt tog ett steg framåt gjorde de andra också det. Enad front hos grabbarna, skulle man kunna säga!

Ibland behövs det ju inte så mycket för att rubba hästarnas cirklar - och kanske satt det i fortfarande för Lára - för under ridturen räckte det med att en fågel flög upp i skogen för att hon också skulle lätta rejält från backen. Och det är verkligen inte hennes vanliga jag!

Red mest tölt idag - och tränade på att rida i ett högre tempo. Det gick faktiskt riktigt bra! Ju mer Lára fick upp ångan desto fortare gick det! När vi precis vänt hemåt blev det verkligen drag under galoscherna! Tyvärr skrämde vi då upp en fågel i dikeskanten och vår höga fart fick Lára att göra ett JÄTTEHOPP! Jag fick mig en rejäl flygtur - men var ändå glad att jag lyckades landa i sadeln! Lika glad blev inte min onda rygg, för det blev ju en ganska bra smäll... (Tänkte att jag kanske drabbats av "pilotsynddromet" - de sägs ju bli några cm kortare ifall de måste skjuta ut sig ur planet...) Innan detta hade jag ont i bröstryggen och ländryggen - nu har jag även ont mitt på... Men, som sagt, alternativet hade definitivt varit mer smärtsamt!

Lite mer tölt blev det ändå och sedan fick Lára sträcka ut i trav som avslutning. Kanske inte riktigt samma supertrav som i slutet av lektionen igår, men jag tror inte det var långt ifrån! Det kändes som att det var ett rejält sväv - och hon var helt lätt i handen utan att rusa.

När Lára var ompysslad, insmord och täckad fick hon gå ut till sin flock igen. Och där välkomnades hon av högljudda gnäggningar från både Kippy och Tildra - och hela flocken kom springade till grinden för att välkomna henne. I så här osäkra tider - när hundar med tratt plötsligt kan dyka upp från ingenstans - kände de sig förståss mer trygga när de åter hade sin flockledare hos sig!

Sedan var det dags för matte att pyssla om sig själv också. Med välbehövlig ångbastu på Gammelstads simhall, som ääääntligen öppnat efter sommaren. Vågade bara stretcha lite, lite... men bara värmen i sig var definitivt välgörande! När Johan sedan kom hem mobiliserade han min rygg så att en upphakning släppte med en smäll. Så nu känns det ytterligare lite bättre.