Man dör faktiskt INTE av ledande tygeltag!!!

Sedan mer än en vecka har jag haft en oerhört selektiv förkylning som bara suttit i bihålorna - jag har inte ens varit snuvig. Trodde att den hade börjat ge med sig men gårdagens svettiga konditionsträning (f f a för min del) med travträning på Hamingja var tydligen inte så bra... Under eftermiddagen och kvällen började det allt mer spränga i bihålorna trots två sorters nässpray. Genom att andas in varm ånga fick jag det tillslut att släppa, men konstaterade att jag borde ta det lugnt och avstå ridningen idag.

Fast jag skulle ändå till stallet i o m att jag hade morgonfodringen och när jag vaknade i morse mådde jag BETYDLIGT bättre så jag kunde förståss inte vidhålla min förståndiga (=trååååkiga) inställning från igår. Fast jag lovade mig själv att satsa på ett lugnare ridpass med skrölt och tölt - och det löftet lyckades jag hålla i alla fall! Och det blev bara Hamingja som fick komma ut, Lára drabbades av vilodag. Men The Queen har ju blivit riden av Carro tre dagar i rad nu (och dessutom av mig tidigare under veckan) så jag hoppas hon förlåter mig!

Hami och jag red längs bilvägen bort mot sjön idag och under den inledande skrölten var hon så avslappnad att jag kunde ge henne hellång tygel och hon gick med nosen nere vid marken. Hon är ju lite "skör" psykiskt sedan hon tidigt under inridningen drabbades av en "nära svan-upplevelse" som gjorde att hon gick omkull och även fick några sårskador. Och dessutom har hon ju inte varit van att bli riden av någon annan än Sylvia. Vid hanteringen i stallet har hon i alla fall blivit trygg med mig nu men i ridningen har vi en endel kvar att jobba med på den fronten.

Till skillnad mot Sylvia är mina signaler förståss inte så lätta att tolka alla gånger (och allt för ofta är de väl dessutom oavsiktliga och bör ignoreras...) Varje gång jag fått låna henne till en kurs under hösten har hon först blivit stressad när hon insett att hon inte haft Sylvia på ryggen och jag har fått börja med att lugna ner henne - vilket dock gått snabbare och snabbare för varje gång. När hon väl känt igen mig har hon väl dragit sig till minnes att jag (oftast) inte brukar vara så farlig som jag verkar! Och våra (=Atlis) rutiner att alltid börja ridpasset med lååååång hals i skrölt har självklart varit väldigt välgörande - så att hon fått känna igen sig och veta att vi alltid börjar med att slappna av.

I o m att det är under kurser jag fått låna henne har vi ju nästan bara ridit på ridbanan - så därför är det extra roligt att hon redan nu börjar kunna slappna av med mig på ryggen även när vi rider ut! När skrölten byttes till tölt blev det dock lite mer spännande - för jag fick för mig att bl a använda ledande tygeltag för att lösgöra högersidan, vilket till att börja med fick helt motsatt effekt. Men vi har ju gått igenom detta trauma ett antal gånger på ridbanan redan - och överlevt mot alla odds - så efter en stund lät hon sig övertygas om att chansen till överlevnad var stor även idag. Och därmed kom också den lösgörande effekt som jag var ute efter!

Jag varvade sedan ledande tygeltag med att flytta några steg för vikten resp rida ett par steg sluta - för att hålla henne lösgjord i tölten samtidigt som vi bibehöll aktiviteten i bakbenen. I korsningen vid sjön blev det ännu mer ledande tygeltag, på volt i skritt, innan vi vände hemåt igen. Under hemvägen blev vi tvungna att passera ett par jägare som parkerat sina bilar vid vägkanten och stod utanför dessa - självklart med uppsåt att attackera bruna ston... Men min OERHÖRT modiga häst vågade ändå passera, medan jag distraherade dem från attacken genom att fråga vad de jagade.

Jag hade räknat med att de skulle svara hare eller räv, men istället var det grävling! :-O  När jag förvånat erkände att jag inte ens visste att det finns grävling i trakten fick jag dessutom veta att det är VÄLDIGT gott om dem! :-O  Det hade jag verkligen ingen aning om...! :-O Så nu när jag kommit hem blev jag tvungen att googla på grävling för att läsa på lite. De är tydligen mycket skygga djur som främst är nattaktiva så det kan ju förklara att jag aldrig mött någon ute i skogen. Men om det är så gott om dem kunde man ju ändå tro att man vid något tillfälle skulle ha sett en ihjälkörd grävling längs någon väg i alla fall...

Innan googlandet satsade jag på att sitta en lång stund och andas in varm ånga - för att i bästa möjliga mån motverka ev negativa effekter av att jag ändå ridit idag. I morgon blir det i alla fall vilodag för mig och hästarna för då ska jag till frissan efter jobbet. Och om bihåleinflammationen håller i sig kanske jag tar en vilodag även på tisdag. Så jag var noga med att inte lova hästarna något om nästa riddag när vi snackade i hagen innan jag åkte hem idag. (Men Lára kan ju ha turen att Carro förbarmar sig över henne innan dess förståss!)