"Enögda monster tenderar att arbeta i par..."

Det är verkligen mycket nytt för lilla Hamingja nu för tiden... i kväll var det dags igen: premiärtur i mörker med pannlampa! Jag visste inte att Sylvia aldrig ridit henne med pannlampa - det fick jag höra först efteråt. Men vi hann inte långt längs bilvägen Hami och jag innan jag började misstänka att så nog inte var fallet...

Det jag i min enfald trott var pinnar för plogbilen visade sig nämligen vara otäcka monster vars enda öga glimmade elakt när ljuset från pannlampan nådde dem. Två och två stod de där på var sin sida om den smala vägen och bara väntade på att gå till anfall... "Vi vänder hem igen!!!" utropade Hamingja och snurrade runt på en femöring. Och det blev många sådana "Vi vänder hem!!!" innan vi tagit oss hela vägen bort till korsningen mot Avan... 

Det är verkligen INTE lätt att hinna med i hennes blixtsnabba reaktioner... och när man dessutom förväntas rida med lösa tyglar är det ÄNNU svårare att hinna med och parera. Förutom skrölt och tölt travade vi några sträckor också. Men då såg jag till att hela tiden fokusera blicken på hennes manke, så att pannlampan bara lyste ner på hennes hals och aldrig nådde några reflexer vid vägkanterna. För med hennes enorma travsteg räcker min balans enbart till att hålla mig kvar om vi rider rakt fram. En tvär vändning hade definitivt inneburit att jag hamnat på backen...

På hemvägen avstod jag från trav - än så länge är det tillräckligt svårt att hålla ett lugnt tempo trots lösa tyglar när vi rider från stallet. Istället fokuserade jag på att tölt där jag "samlade lite i smyg" genom att rida ett par steg sluta här och där. Det är verkligen ett smart sätt att öka bärigheten med bibehållen lösgjordhet! Om jag istället försöker öka samlingen genom mer drivning reagerar överambitiösa Hamingja lätt med att stressa upp sig och bli mer spänd. Så mycket bättre då med ett sätt där jag kan undvika det! Hon kom faktiskt att överleva några ledande tygeltag i tölten också - det som bara nästan dödar härdar alltså!!!

Hade sedan tänkt låta henne skritta resten av vägen hem, men kom på att vi ju ALLTID måste avsluta med låååångsam skrölt med så lång hals som bara möjligt. Oerhört viktigt att vara konsekvent med detta för att få så bra "off-knapp" som möjligt! Jag fick göra ganska många förhållningar innan jag fick ner tempot tillräckligt - hon var ju ganska "on" efter alla kvällens möten med monster... Men sedan slappnade hon av ganska bra ändå!