Vi jagar monstren - i månskenet!

Här skulle man ju kunna tro att det är jag som ser monster...!!!

Ännu en kväll med ridning efter jobbet! Och trots att jag försökte passera stohagen så diskret som möjligt kom Lára genast sättande mot grinden - så jag hämtade två grimmor i stallet så att även hon fick följa med in. Hon blir ju så oerhört besviken om jag lämnar henne i hagen... Och även om hon förståss så gärna vill ut på ridtur och det ändå lite plåster på såren att få komma in och tröstäta lite hö.  Nu skulle ju visserligen Carro rida henne senare i kväll - men Lára ville ju rida NU!!! OCKSÅ!!!

I kväll var det helt klar himmel och månsken - nästan fullmåne t o m så jag hade egentligen klarat mig utan pannlampa när jag red ut längs bilvägen med Hamingja. Men pannlampan fick vara på ändå och nu var Hamingja faktiskt så modig att hon stirrade tillbaka på monstren i dikeskanten - som då  inte vågade gå till anfall! 

Därmed var det en riktigt avslappnad häst som belåtet frustande skröltade med hellånga tyglar en lååång stund! Sylvia, som precis åkt till Thailand var ju ganska bekymrad över vad jag skulle hinna ställa till med under den månad hon är bortrest... Men så länge vi håller oss till muskelbyggande skrölt med nosen i backen kan nog inte ens jag förstöra så mycket...!

Glädjande nog höll Hamingjas avslappnade inställning i sig när jag övergick till att träna trav! Jag behövde inte göra en enda förhållning för att hon skulle hålla ett lugnt tempo - och därmed kunde jag ju ge henne långa tyglar även här och bara påminna lite om längden på halsen ibland. Jag vågade mig  t o m på mer trav när vi precis vänt hemåt igen - och inte heller då behövdes mer än ett par små förhållningar för att bibehålla ett lugnt tempo. Härligt att hon redan börjar bli att mer trygg och avslappnad med mig på ryggen!!!

Efter lite tölt där ledande tygeltag gav lösgjordhet och sluta gav bärighet sträckte hon belåtet ut överlinjen i skritt så att hon gick med mulen i backen igen. Men plötsligt blev det tvärstopp och den avslappnade hästen var med ens utbytt mot ett vibrerande järnspett... Vi hade kommit in i ett område där månen doldes helt bakom en bergsknalle och vägen därför låg helt mörk. Och tror ni inte att två sällsynt ondskefulla, enögda monster stod där i mörkret på var sin sida av vägen - beredda på anfall?!! Men genom stort hjältemod (och en hel del peptalk från matte) vågade Hamingja tillslut passera - trots att vi nu VERKLIGEN kunde tala om fara för eget liv...!!! 

Detta trauma kom definitivt HELT fel utifrån min planering av ridturen, för nu hade jag precis tänkt att vi skulle skrölta avslappnat med nosen i backen sista biten... Något vibrerande järnspett verkligen INTE är särskilt bra på... Dessutom låg vägen även fortsatt i relativt stor "månskugga" så risken var ju att kommande plogningsstolpar (det är ju bara ca 50 meter mellan varje par) skulle ha liknande effekt på Hami...

Men "nöden är uppfinningarnas moder" som bekant och jag fick för mig att helt enkelt släcka pannlampan för att hon förhoppningsvis inte skulle se reflexerna på pinnarna alls. Och det fungerade! Efter en förvånansvärt kort stund vågade hon slappna av och sträcka ut hela halsen medan hon lugnt och sansat skröltade på hemåt i sakta mak! Heja Hamingja!!!

Senare i kväll har Carro alltså ridit Lára (precis som igår) men i morgon blir det vilodag för båda mina hästar så tar vi nya tag på fredag!