Två hästar är DUBBEL glädje!!!

"Två hästar är dubbel glädje!!!"

...är ett av mina nyare ordspråk! I längden har jag verkligen inte ork/fysik för två hästar - så det gäller att passa på att njuta så längre det varar! Och njutit har jag verkligen gjort idag - igen! Först red Elisabeth och jag ut tillsammans igen på morgonen (ingen av de andra hade möjlighet att haka på den här gången tyvärr). Och jag ställdes inför det trevliga dilemmat: vilken av mina fina hästar skulle jag välja?! Inte helt lätt... men valet föll tillslut på Lára. 

Sedan skulle vi ju välja ridväg också - och istället för en repris från förra helgen bestämde vi oss för att rida bilvägen bort mot Avan, svänga upp vid nya kalhygget och sedan rida genom skogen hela vägen bort förbi gamla soptippen för att ta bilvägen hem igen. Ungefär mitt på behöver man passera ett område med väldigt blöt sankmark, men nu borde det förhoppningsvis vara fruset där och därmed bra ridunderlag hela vägen. 

Och precis som förra helgen var vädrets makter på vår sida idag - de senaste dagarnas nederbörd hade ersatts av klarblå himmel och solsken när vi gav oss iväg på vad som av kommande generationer antagligen kommer att benämnas "Tredje Advents-rundan"! 

Lára var förståss lika pigg och glad som alltid att få komma ut på ridtur - och det var ju dessutom en extra krydda att vi hade sällskap med oss! Till att börja med fick hon ligga i täten också - PRECIS där hon hör hemma!!! Efter en inledning med tölt längs bilvägen höll vi relativt högt tempo i trav och galopp genom skogen. Sankmarksområdet visade sig vara precis så fruset som vi hoppats på så det var inga som helst problem att passera. Uppe på ett av bergen fick vi dessutom bli härligt bländade av den efterlängtade solen som lyste på oss rakt framifrån! HÄRLIGT med äkta ljusterapi!!!

Hästarna fick en lång skrittpaus när vi red runt det nyplanterade kalhygget i närheten av långa galoppbacken. Ända fram till den backen red vi dock inte - jag ville spara lite på krutet för att orka rida Hamingja sedan också. Men Lára och Démantur fick ändå springa av sig ordentligt idag! Vi höll nämligen ett relativt högt tempo även under den kvarvarande sträckan - och när vi kom tillbaka till stallet kunde vi konstatera att vi tack vare det höga tempot hunnit avverka hela denna långa sträcka på bara en dryg timme. (Den har ju blivit en bra bit längre sedan det stora hygget inne i skogen kom till och planterades - så att vi nu måste runda det helt istället för att bara rida rakt över. Och terrängen där dessutom bara tillåter skritt.) 

Det var också en riktigt nöjd The Queen - med det där härliga lugnet i ögonen som även salig Reykur hade så tydligt efter en ridtur - som fick gå in i en box för att äta extra hö samt kraftfoder medan jag hämtade in nästa häst.

På Hamingja blev det sedan töltträning för hela slanten! Vi inledde urstarkt med frustande avslappning i lugnt tempo med nosen i backen - härligt när hon verkligen kan slappna av så fast vi rider ut!!! När vi red längs bilvägen bort till sjön övergick vi sedan till tölt i en lite högre form, med mycket sidförande m h a vikten, samt öppnar och slutor för ökad bärighet med bibehållen lösgjordhet. 

När vi nådde korsningen vid sjön kändes det som att jag lyckats aktivera hennes bakdel ganska bra - trots att jag ju har stränga order om att jag inte får försöka samla henne på egen hand - annat än så här "i förbifarten". Denna "aktiva bakdel" ville jag ju passa på att använda mig av - så vi gasade på i ökad tölt längs sjön ända bort till skoterklubbens stuga. Och det gick riktigt bra!!! De där "Mökkurbakbenen" ger inte bara ett häftig tryck i galopp...!!! 

Framme vid stugan stannade jag till för att fota några bilder - för det var så vackert med solen som lyste över sjön! Då fick ju Hamingja passa på att hämta andan också - en perfekt kombo tänkte jag! Vad jag dock inte tänkte på var att hon därmed också fick gott om tid att lyssna till ljuden från isen som håller på att lägga på sjön... OTÄCKA ljud - tyckte Hamingja...!!!

När vi en stund senare vände hemåt kändes det som att sitta på en bomb som skulle kunna detonera när som helst... När inte ljuden från hennes steg i den ökade tölten kamouflerade ljuden från sjön blev tillbakavägen längs sjökanten en riktig pärs för henne... Redan i början behövde hon stanna och skita en stor hög! Och eftersom det hela tiden kändes som om hon vilken sekund som helst skulle kasta sig iväg hemåt i full panik vågade jag inte trigga hennes flyktreflexer med att be henne öka tempot... så det var bara att fortsätta i (alldeles för tyst) skritt medan jag själv försökte sitta så avslappnad som möjligt på hennes rygg och sjunga en lugnande sång för henne - riktigt lååångsamt sjöng jag dessutom. Samtidigt som jag uppmanade henne att sänka huvud och hals - för på så sätt kan man nämligen hjälpa en häst att slappna av. 

Vi tog oss ändå nästan hela sträckan tillbaka till korsningen innan paniken tog över helt och hon faktiskt satte av hemåt - men jag lyckades faktiskt stå emot reflexen att hålla hårt i tyglarna! Det vill man ju SÅ gärna göra i det läget - men det triggar bara hästen att springa fortare. SÄRSKILT en sådan häst som Hamingja som aldrig varit van att ha tygelkontakt mer än korta sekunder då och då. Med visslingar och snabba små förhållningar på tyglarna lyckades jag faktiskt få stopp på henne ganska snabbt! Det vågade jag INTE tro i den sekund när de där katapult-bakbenen fick henne att skjutas iväg som ur en kanon. Så jag tycker faktiskt att vi båda hanterade vår första egentliga incident riktigt bra båda två!

När vi passerat korsningen och kunde lämna sjön bakom oss lugnade hon ner sig betydligt och snart vågade jag låta henne börja tölta igen i ett lugnt tempo där jag sysselsatte henne med mycket sidförande m m för att hon skulle slappna av så mycket som möjligt och fokusera mer på mig än på monster i skogen. Men det var tydligt att "sjö-incidenten" rubbat hennes cirklar för hur jag än uppmuntrade avslappning nådde vi aldrig fram till någon skrölt på hellång tygel igen... 

När vi kom in på gården kom så en ny katapulteffekt då stoflocken i sin glädje över att se henne kom sättandes i galopp mot oss genom hagen. För ett flyktdjur som hästen är hästar som kommer springande en VÄLDIGT tydlig signal - för det kan ju vara så att de försöker springa IFRÅN något!!! Och genom historien är det ju de hästar som reagerat på sådana signaler med att springa först och kolla sen som överlevt rovdjursattackerna och kunnat föra sina gener och sitt beteende vidare... Så  man kan väl sammanfatta det hela med att Hamingja INTE uppskattade flockens tänkta välkomnande av henne... Men hon var ju ändå på vad som brukar vara trygg mark (och den där människan på ryggen har ju ändå visat sig vara pålitlig i vissa situationer) så hennes reaktion blev inte alls så kraftig som borta vid sjön. 

Sedan fick Lára komma ut i hagen igen medan Hamingja fick överta boxen för att äta kraftfoder och torka med fleecetäcke på. Jag har ju tidigare alltid brukat sätta mig och dricka te efter ridturen, medan Lára ätit sitt kraftfoder. Men den senaste tiden har fixandet med hästarna liksom gått omlott - så att det aldrig blivit tid för någon tepaus. Men nu var jag ganska frusen så jag tyckte absolut att det var dags. Och det tyckte uppenbarligen Bam Bam också - för när jag började hälla upp tevatten i muggen kom han SPRINGANDE i full fart och hoppade upp i mitt knä. ÄNTLIGEN skulle det mysas lite!!! (Inte bara Lára som tycker att Hamingja tar alldeles för mycket av min tid alltså...!!!)