Jag slutade jobbet tidigare så vi hann rida ut innan det blev mörkt och jag valde att följa bilvägen mot Avan. Nu börjar ju Lára orka med lite längre ridturer igen. (Enligt mig alltså - enligt henne själv har hon alltid orkat hur mycket som helst. Eller "velat" är kanske rätt ord i sammanhanget - hon vill alltid hur mycket som helst!) Jag hade i alla fall bestämt att vi skulle förlänga ridturen genom att efter utförsbacken borta vid kalhygget ta höger in i skogen för att rida vår långa travrunda.
Lára var självklart med på noterna och det märktes att den "kringelikrokiga" stigen, med något nedfallet träd att "kliva" över här och där, triggade henne ytterligare! Sista biten, upp på höjden igen, galopperade vi för att sedan i skritt leta oss ner över kalhygget och tillbaka till bilvägen. Den här rundan är ju bara en av alla som vi - p g a Láras långa konvalescens - inte kunnat rida på evigheter... Och det finns alltså fler - så vi har en hel del omväxling att se fram emot framöver!
Fast jag kommer ju att vilja hålla oss till de som är "bara lite längre" ett tag. Min roll i vår relation är att vara den förståndiga - och tråkiga - storasystern... Eller "bromsklossen" som Lára säkert uppfattat mig den senaste tiden. Men jag vill framhålla att även jag faktiskt har mina ljuspunkter - jag har ju faktiskt tillåtit fri fart i galoppen ett par gånger den senaste tiden. Trots att hon - efter viss tvekan - verkligen testade gränsen på begreppet "fri fart"!!!
Efter den långa skrittpausen över kalhygget blev det ännu en lång travintervall, men sedan skrittade vi hela vägen från första galoppbacken och tillbaka till stallet. Därmed hade hon också hunnit hämta andan ordentligt innan vi var hemma igen. Men hon var fortfarande rejält svettig så när hon ätit kraftfoder med fleecetäcket ville jag ge henne ytterligare tid att torka. Hämtade in lite hö för att hon samtidigt skulle få passa på att äta lite extra. Men hon var visst redan mätt av kraftfodret så hon stod mest och lyssnade efter ljud ifrån sin flock och plockade bara lite ibland med sitt hö. Otack är världens lön... tänkte jag...
Vid det laget hade jag satt mig med termosen inom räckhåll och Bam Bam i mitt knä, för vårt dagliga "temys". Men KRIS OCH PANIK!!! Det visade sig att mina tepåsar var slut!!! Strax innan detta hade Bam Bam än en gång besviket konstaterat att man faktiskt inte har någon glädje av de där kaninerna som sitter helt oåtkomliga i sin box... Om de hade rört sig lite mer så hade det i alla fall kunnat bli liiite spännande, men de sitter ju mest och trycker... Så man kan väl säga att vi var två desillusionerade som nu sökte tröst hos varandra... Utan värmande te blev det dock snabbt för kallt för den av oss som saknar vinterpäls och när Lára dessutom inte ens kunde låtsas intresserad av att äta mer gav jag upp. Hon fick gå ut till sin flock - precis som hon velat hela tiden - och jag fick åka hem.
I morgon blir det mer ridning - och då ska jag se till att ha tepåsar med till mitt "after ride"!!!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar