Lára får björnfrossa?! Och Hamingja visar hur ökad tölt ska kännas!!!

Nu har jag photoshop:at igen - redigerade bort dagens dimma och ersatte den med solsken! ;-)

Atli Gudmundsson - som i princip lärt mig allt jag kan om ridning - brukar säga: "Man ska alltid ha ett mål för sin ridning - men också alltid vara beredd att ändra sig!" Min plan för den här dagen var att Lára och jag skulle rida ännu ett lite längre konditionspass, genom skogen bort till Torrbersvägen och sedan den andra stigen tillbaka. Min förhoppning var att även Torrbergsvägen nu har ett islager med både fäste för broddarna och bra svikt för hästbenen. 

Men så långt skulle vi aldrig komma Lára och jag... Innan vi var framme vid Torrbergsvägen blev det verkligen TVÄRSTOPP där i skogen, när hon fick vittring på något som uppenbarligen stressade henne rejält... Med uppspärrade näsborrar stod hon och stirrade åt ett visst håll i skogen, med kroppen darrande och efter en stund var hon även tvungen att lyfta på svansen för att lägga en hög... Hur jag än försökte spana mellan träden kunde jag inte se något, men alla mina försök att övertyga henne om att fortsätta var helt lönlösa...

Det här var verkligen inte likt henne... Vi har träffat på älgar tidigare och då har hon mest verkat intresserad. Men nu stod hon alltså "fastfrusen" och spänd som en fiolsträng medan minuterna gick... Det borde alltså vara något annat än en älg - men vad? Ville jag verkligen ha svaret på den frågan?! Dessa trakter är björnrika och jag vet att man bara här om dagen konstaterade en fortfarande vaken björn i Stavaträsk, norra Västerbotten. Det är visserligen ett antal mil söderut, men de har både kallare och mer snö än vi...

Tillslut kom jag fram till att det var bäst att lyssna på min häst - hon är ju verkligen inte den som brukar reagera på detta sätt i vanliga fall. Så vi vände hemåt igen genom skogen. Började tillbakafärden i skritt för att hon skulle hinna lugna ner sig lite, men den här "björnfrossan" eller vad det nu var gjorde att hon aldrig blev riktigt avslappnad igen under ridturen. 

Vi travade en sväng längs den andra vägen bakom vägbommen också, men det blev ändå en betydligt kortare sträcka än den jag egentligen tänkt rida idag. Men det var ändå en REJÄLT svettig häst som kom tillbaka till stallet - uppenbarligen hade stressen fått henne att svettas ordentligt. Jag skulle fodra lunch men bestämde mig för att vänta ett tag till med det för att Lára skulle hinna stå inne och torka först. 

Och nu dök Sylvia upp med ett oemotståndligt erbjudande: "Ville jag möjligen rida Hamingja?!" Det fanns förståss bara ett svar på den frågan!!! Yvonne, som också var där, undrade hur i all världen jag med min skröpliga kropp kunde orka rida två hästar samma dag?! "Det här handlar inte om att orka, det här handlar vilja!" svarade Sylvia i mitt ställe. Och jag kunde bara tillägga att när det gäller vilja så har jag verkligen världens bästa läromästare i Lára!!!

Som extra bonus skulle jag dessutom få sällskap ut av Sylvia på Hremsa - så jag skulle ju få proffscoachning! Hon berättade att hon tränat tölt i en högre grad av samling den sista tiden, att Hamingja ännu inte orkar så mycket samling i det korta tempot men att hon "bara tickar på" om hon får hålla ett lite högre tempo. "Sätt på viktboots, så ska du verkligen få uppleva något häftigt!!!" sa Sylvia. Och en häftig upplevelse var precis vad jag fick!!!

Inte riktigt "framstupa sidoläge" men...

Fast vi började ju som vanligt med det otroligt ohäftiga skrölt med lång hals... Eller "framstupa sidoläge" som Sylvia så träffande kallat det i Hamingja och Hremsas fall. Man skulle nästan kunna tro att Hamingja har en magnet i nosen som följer ett metallspår nergrävt i marken...!!! Tyvärr har jag ingen riktigt bra bild på henne i detta moment... man skulle ju  kunna tro att bilden ovan visar H med lååång hals - men där har hon faktiskt kortat upp sig ganska mycket! Men det är det närmaste jag har bildmässigt än så länge. (Men eftersom "framstupa sidoläge" visserligen är suveränt för att bygga styrka i hästarna så är det allt annat än fotogeniskt - så kanske inte det gör något att bildbevis saknas?!!)

När det sedan var dags att börja samla ihop damerna så fick jag rida sluta med böjning i högersidan för att aktivera hennes bakdel mer. Där hade vi några rejäla diskussioner och det var ändå först när jag saktat av och gjort igångsättning till tölt från högersluta i skritt som vi riktigt fick till det. Sylvia kom hela tiden med instruktioner och påminde om de riktigt STORA eftergifterna som gör Hamingja så mjuk och lösgjord i samlingen. 

Sedan fick jag använda några steg i sluta då och då för att bibehålla aktiviteten i bakdelen. Västersluta var f ö helt odramatiskt - men effekten av slutorna efterföljda av STOR eftergift på tyglarna var desto mer dramatisk: RIKTIGT, RIKTIGT HÄFTIG TÖLT!!! Hela tiden såg jag dessutom Hremsas sprattlande framben i ögonvrån och tänkte mig att det var en spegel jag såg där!

ÄNNU häftigare skulle det bli när jag dessutom fick testa att rida ökat tempo - och även nu lägga in något steg sluta här och där för att behålla bakbensaktiviteten. Hamingja har lätt för ökat tempo så vi drog ifrån Sylvia och Hremsa - men den otroligt häftiga känslan från mitt livs bästa ökade tölt var helt OK även utan "spegel"!!!

På hemvägen hade jag vid  några tillfällen problem med bromsen... Men Sylvia sa att i det läget får jag faktiskt "ta i"  henne ordentligt, bara jag är riktigt snabb och ger henne den där STORA eftergiften så snart hon lyssnar. Efter det fick jag jobba lite med "bromsunderhållet" genom att göra ett antal tempokorrigeringar m h a tydliga förhållningar och snabb, STOR eftergift. Så att hon hela tiden fick en tydlig belöning när hon lyssnade på min förhållning. 

När vi skulle avsluta som vi började, med "framstupa sidoläge-skrölt" kunde Hamingja inte riktigt ta det lika lugnt... Under ridturen hade jag ju "tryckt på gasen" och precis som Lára tycker Hamingja att då får faktiskt ryttaren stå sitt kast och hålla ett visst minimitempo under resten av ridpasset!