God Jul!!!

God Jul önskar Anna och Hamingja!!!

Jag hoppas på BoT-effekten!

Jag har ju sedan tidigare mycket goda erfarenheter av Back on Track (både för mig själv och för Hamingja). Och nu hoppas jag med dess hjälp få en förstärkt effekt av Hamis jullov - så att jag förhoppningsvis har en helt fräsch häst att börja rida på igen i början av januari! 

A perfect match!!!

`cause she´s worth it!!!

Idag var det som om jultomten redan kommit till Mariebäck när Karin Åberg/Sadlar.se anlände för att hjälpa Carola att prova ut sadel till sin (SNART!!!!) FINA Litlamin!!! Karin måste definitivt vara ohotad världsrekordhållare i grenen "Packa maximalt med häst- och ryttarutrusning i en Volvo" så det fanns MYCKET roligt för oss andra också!!! 

Redan när jag kom till Mariebäck konstaterade Sylvia att de nya slingorna i mitt hår faktiskt är i precis samma nyans som min ridjacka - man skulle verkligen kunna tro att jag haft jackan med mig till frissan...! (Vaddå, gör inte ALLA så??!!) Och när vi sedan upptäckte att Karin hade med sig träns med "bling" i samma nyans kunde det väl bara sluta på ett sätt...?!? Och naturligtvis kunde hon även gräva fram en matchande vojlock ur lagret i bilens takbox! 

Vän av ordning kanske undrar om jag inte redan hade tillräckligt många träns, och det kan man ju tycka... det var därför jag var så modest och bara köpte nosgrimman men faktiskt stod över huvudlaget trots det "blingade" pannbandet! ;-) Den nya nosgrimman var av den modell som till för bara några år sedan var standard på islandshästträns: med ett spänne uppe i nacken. Men numera finns en hel del islandshästträns där man fäster nosgrimma med två spännen - ett på var sida - direkt i huvudlaget. Det träns jag använder allra mest - ett Eques jag köpte av Karin för ett par år sedan, i helt UNDERBART mjukt läder - är ett sådant så till det kommer jag inte att kunna använda den nya nosgrimman...

Men känn ingen oro - Karin hade ett pannband i Eques underbara läder och med svarta Swarovski-kristaller! Just svarta kristaller har jag inte haft i min pannbandssamling, så det var ju skönt att detta stora tomrum nu tillslut kunde fyllas! När Karin förra gången var förbi Mariebäck (i samband med en Atlikurs) handlade jag faktiskt ingenting, något som inte minst förvånade mig själv... men nu känns det som att jag kompenserat för den olyckliga fadäsen!

Redo för julen!

(Fabergé-)julgranen från St Petersburg - Check! Julkamelen från UAE - Check! Nu kan julen komma när den vill - vi är redo!!!

Hamingja får jullov...!

Hamingja har vilat sedan Ingebjörn behandlade henne i lördags, men idag testade jag att rida och hade förståss hoppats på att hon skulle kännas som vanligt igen. I o m att det bara var i galopp jag kände av hennes problem red jag upp bakom vägbommen för att testa att galoppera där. Det gick inget vidare... men den blöta klibbsnön fick henne att halka till med bakhovarna ibland så jag tänkte att det även kunde vara det som gjorde henne spänd. Vände och skrittade ner till bilvägen istället för att testa några galopper där - men tyvärr blev det samma resultat trots halkfritt underlag... Så jag vände och skrittade tillbaka hem igen. 

I o m att Ingebjörn sagt att jag bara ska stretcha henne när hon har jobbat så att musklerna är varma, var det första stretchingen på två veckor och jag undrade om hon skulle vara mer ovillig att lyfta och sträcka på vänster bakben. Men efter en lite spänd start slappnade hon sedan av så att huvudet successivt sjönk allt närmare golvet... Uppenbarligen var det ganska skönt! Sedan fick hon gå ut i hagen med Back on Track-täcke på för att förhoppningsvis få en välgörande effekt på musklerna i bakdelen. 

För min del var det HÄRLIGT bara att få vara tillbaka på hästryggen, även om det mest blev skritt idag. Men det känns onödigt att belasta hennes rygg när hon inte är helt OK. Så nu tänker jag att hon får fortsätta vila de närmaste veckorna innan jag testar ridning igen någon vecka in i januari. Hon får ett rejält jullov m a o!

Man ska lita på magkänslan!!!

Idag var equiterapeuten Ingebjörn tillbaka i Mariebäck för att kolla några av hästarna. Och jag fick bekräftelse på att jag gjort helt rätt som lyssnat på magkänslan och låtit Hamingja vila sedan förra helgen... Från att ha känts jättefin ända sedan senaste behandlingen reagerade hon ju plötsligt genom att bli jättespänd och tappa (vänster-)galoppen. När jag beskrivit hennes reaktion för Ingebjörn började han känna längs ryggraden upp mott korset och sa nästan direkt: "Här har det hänt någonting..." Han visade även hur jag skulle dra med fingrarna längs ryggraden och det var jättetydligt hur det plötsligt blev en "lucka" där man inte kände någon kota. "Här har något hamnat snett..."

Han sa att det kunde bero på att hon t ex fått en spark av någon i flocken. Det är inget  någon av oss sett, men det kan ju mycket väl ha hänt ändå för det är inte ovanligt att det gruffas i stoflocken.... I samband med fodringarna gör Hamingja ofta utfall mot och jagar iväg några av de som är lägre i rang och om en brodd råkar fastna i underlaget vid ett sådant tillfälle skulle det ju också kunna orsaka problem av detta slag. Ingebjörn konstaterade även att hon var svullen så antagligen hade hon samtidigt sträckt sig lite i musklerna i detta område.

Sedan han gått igenom resten av hennes kropp och jag travat henne vid hand ute på gården så att han kunde se hur hon rörde sig satte han akupunkturnålarna. När hon stått med dessa så att musklerna  slappnat av började han själva behandlingen. Då konstaterade han att hon inte alls hade samma rörlighet i ryggen som senast - utan han behövde ta i mycket mer för att få samma reaktion som då. Han hittade också lite nya spänningar i nacken, men detta var antagligen ett sekundärt problem som berodde på att hon spänt sig även där när det gjorde ont i vänstra delen av korset.

Tack vare att jag upptäckt problemet så pass snabbt och därmed låtit henne vila från ridning och att det dessutom bara dröjde en vecka innan hon fick behandling var hans bedömning att hon snart kommer att vara återställd igen. Hon bör få fortsatt vila några dagar nu efter behandlingen, men sedan kan jag börja rida igen om hon känns OK. Jag är verkligen glad att jag tog mina misstankar på allvar och lät henne vila - än en gång har det visat sig att man ska lita på magkänslan!!!

Något som inte riktigt stämmer...

 

Efter en ovanligt tidig morgonfodring (för att vara jag) och lång egen frukost i Josefshallen red jag Hamingja genom skogen bort till Torrbergsvägen för att stämma av vänstergaloppen på en av våra mest invanda galoppsträckor. I o m att jag dessutom hade inväntat dagsljuset hoppades jag ha gjort allt jag kunde för att minimera anledningarna för Hamingja att bli spänd av psykiska orsaker.

Så länge vi värmde upp i trav kändes Hamingja hur fin som helst. Men sedan ville hon inte fatta vänster galopp ö h t... och när hon tillslut ändå gjorde det blev det bara ett par galoppsprång innan hon åter var mycket spänd och tappade galoppen... Jag gjorde en övergång till trav istället och då dröjde det inte lång stund innan hon började frusta så belåtet, vilket hon ju inte gjort ifall det var psykiska spänningar som var problemet.

Testade även lite tölt med lång hals - vilket också fick henne att frusta - innan vi skrittade tillbaka hem genom skogen. Efter vår vanliga stretching fick hon stå en extra lång stund med Back on Track innan jag släppte ut henne i hagen igen. Som tur är kommer Ingebjörn (equiterapeuten) tillbaka till Mariebäck redan nästa helg - det känns som riktigt bra timing! Så nu får Hamingja vila från ridningen fram till dess. 

Black weekend!

Det svarta temat får fortsätta med min härliga förstoring av finaste Feykir!!!

Efter mycket mörker och onödigt mycket regn avslutades November idag på bästa sätt med strålande sol som fick snön gnistra. Hamingja och jag fick sällskap av Malin och Ella när vi red genom skogen och "Torrbergsrundan" motsols. Vi inledde med en hel del trav och Hamingja kändes riktigt fin! Men när vi sedan travade bakom Malin och Ella var tempot så lågt att det blev en rejäl utmaning för Hamingja att behålla traven... flera gånger gick hon över i tölt men varje gång jag saktade av till skritt  tog hon åter traven direkt. Så det blev ju väldigt bra träning av travövergångar!

När vi sedan skulle galoppera var jag lite orolig för om jag skulle ha någon broms - det är inte alltid så när vi rider med andra... Men istället blev problemet det motsatta...! Hamingja gjorde fina galoppfattningar men redan efter ett par språng var det som att hon "drog i handbromsen" och gick över i stressad tölt... När jag gett upp försöken med vänster galopp och istället fattade höger galopp lyckades jag tillslut få henne att i alla fall hålla galoppen en stund även om hon hela tiden kändes spänd och tveksam...

Under hemvägens tölt kändes Hamingja mer avslappnad och tillslut kom någon frustning också. Men jag började fundera på om gårdagens tveksamhet i galoppen kanske inte bara berodde på att hon blev stressad i skymningen...  Men om Hamingja kände något obehag från bakdelen i galoppen så visade hon i alla fall ingenting när vi som vanligt stretchade vänster bakben - jag fick sträcka ut benet ordentligt och hon slappnade av lika bra som hon brukar göra nu för tiden. (Och det var samma sak igår också.) Så förhoppningsvis är det bara matte som är lite nojig...! Men det känns EXTRA bra att Ingebjörn kommer tillbaka till Mariebäck och kollar hästarna redan nästa helg!

Varken Malin eller jag hade planerat någon långtur men det härliga vintervädret hade fått klockan att hoppa fram drygt 1,5 timme när vi var tillbaka i stallet igen. Min kropp brukar tyvärr inte tåla sådana långa ridturer så bra nu för tiden... så det kan hända att jag får "betala" för det i natt och i morgon... Men jag kan ju också få rejält ont även utan att ha gjort något speciellt och den här gången har jag ju verkligen fått en härlig ridupplevelse ute i vintersolen i alla fall!

Black friday!

...då passar det väl extra bra med denna Lárabild??!!

Nu för tiden ska man uppenbarligen fira Black Friday...och det gjorde jag med att rida ut i mörkret med Hamingja! Nu har vi fått snö igen så underlaget är sviktande och bra - och dessutom får man bra ljus med pannlampan! Det var fortfarande skymning när jag red iväg - så jag hade "speedsadlat" eftersom varje minut med kvarvarande dagsljus kändes dyrbar! 

Med det fina underlaget blev det trav både längs skogsvägen till höger bakom bommen och större delen av stigen genom skogen bort till Torrbergsvägen. På skogsvägen hände f ö något OERHÖRT ovanligt: vi fick plötsligt möte med en bil! Jag kan bara minnas att jag en gång tidigare mött en bil längs denna lilla väg - och då har jag ändå haft häst i Mariebäck i över 12 år nu...! När vi sedan DESSUTOM mötte en bil längs Torrbergsvägen (det har nog också bara hänt någon enstaka gång tidigare) började jag fundera på hur jag skulle kunna omformulera Tage Danielssons suveräna monolog om Harrisburg...!

Det blev flera galopper längs Torrbergsvägen i riktning mot vändplanen. Genom att lägga till ny galoppskänkel då och då höll Hamingja även vänstergaloppen riktigt bra. T o m när vi passerade ett område med flera alldeles färska älgspår - även om hon förståss blev lite mer spänd och hög i formen. 

Jag har fått lära mig att det tar längre tid för hästarnas ögon att anpassa sig till mörker än vad det gör för oss människor. Och jag märker på Hamingja att om vi rider i skymning så är hon ofta mer spänd och vaksam än när det hunnit bli helt mörkt. Så var det också i kväll - när vi vände hemåt kändes hon väldigt spänd... Jag testade ett par galoppfattningar men väldigt snart blev Hamingja hög i formen och tappade galoppen bak. 

När några fåglar plötsligt flög upp vid sidan av vägen blev det ju inte bättre... men strax efteråt lyckades vi ändå ta oss levande genom området med de färska älgspåren. Men det var först på stigen tillbaka genom skogen som Hamingja tillslut kunde slappna av tillräckligt för att börja frusta. Med facit i hand hade det nog varit bättre att INTE skynda mig för att hinna rida innan det blir helt mörkt...!

"Bara skritt" behöver inte vara så "bara"...!!!

Efter den senaste veckans trista regnväder får man väl säga att det i alla fall går åt rätt håll med vädret när vi i alla fall har minusgrader...och på torsdag ska vi visst få snö igen - det ser Haningja och jag fram emot!!! I väntan på ett bättre ridunderlag fick det bli ett träningspass i skritt på ridbanan - med massor av böjda spår, korsa bakbenen på volt, skänkelvikning över diagonalerna, vända in med ytterhjälperna... Så NYTTIGT! TACK för inspirationen Rebecca!!!

Man tränar väl aldrig tillräckligt mycket skritt så detta blev ju en super bra lösning på problemet med isigt och hårt underlag. (Eftersom Hamingja brukar få mer problem i musklerna uppe i korset när underlaget är hårdare är jag ju ganska nojig med detta...) Halt, ryggning och samlad skritt tränade vi också. Detta är verkligen supereffektiv styrketräning för hästarna (nu senast sa Atli att samlad skritt är som  "plankan" fast för häst!) 

En bonus med att vi höll oss till skritt idag var också att den samlade skritten inte följdes av övergång till tölt - utan att Hamingja istället fick sträcka ut och slappna av på långa tyglar. Detta är något jag verkligen borde träna på oftare - istället för att samlad skritt alltid innebär en signal till Hamingja att hon strax ska få börja springa...! :-O

När jag diskuterat träning i skritt med Atli har han flera gånger sagt: "Man kan rida skritt så att man förbättrar de andra gångarterna. Men också rida skritt så att man försämrar dem...!" Och jag hoppas förståss att dagens ridpass innehåll mer av det förstnämnda!!!

I morgon blir det vilodag för Hamingja för matte ska till Smärtkliniken igen för ny "underhållsbehandling". Men förhoppningsvis är jag snart tillbaka i sadeln igen med nya friska tag och mindre muskelspänningar/-smärta!

Toppensöndag!!!

Dimma och någon plusgrad är ju inte det trevligaste "vintervädret"... men i sadeln på bästa hästen är man ju ändå rätt förlåtande...!!! Hamingja och jag uppvärmningstravade idag genom skogen bort till Torrbergsvägen där vi sedan fortsatte i galopp. Jag började med vänster galopp men av någon anledning var det som att hon ganska snart "drog i handbromsen", blev spänd och tappade galoppen bak... Två nya försök med vänster galopp slutade också på samma sätt...

Då bytte jag till höger galopp med förhoppningen att "rida igång" henne där först och här höll hon också galoppen ända till dess jag, efter en lång galoppintervall, bad henne sakta av. Efter en skrittpaus gjorde jag nytt försök med vänster galopp och genom att sedan lyckas förekomma henne med en ny galoppfattning så snart jag kände minsta antydan till att hon tappade trycket från bakbenen kunde vi prestera en längre sekvens även i vänster galopp.

Efter en omgång uppvärmningstölt skrittade vi sedan sista biten fram till vändplanen där jag satt av och sadlade om inför hemvägen. Under hemvägen inledde vi sedan med töltträning då jag främst fokuserade på att jag själv inte skulle spänna mig utan förbli följsam i kroppen samt bibehålla ett lågt tempo i tölten. För mitt inre öra hörde jag Atlis:"Inte fortarr, inte fortarr...!" Och bitvis funkade det rätt så bra! När vi sedan svängde in på stigen tillbaka genom skogen fick Hamingja tölta med hellåga tyglar ända till dess hon själv valde att gå över i trav.

Vid stallet väntade sedan trevligt besök av min kollega Jenny och hennes mamma Ann-Kathrine. Jenny har på imponerande kort tid gått från rejält hästrädd till hästägare då hon och Ann-Kathrine köpt den svarta skönheten Nattfaradis tillsammans! Vi fick oss en REJÄL dos härligt hästprat medan de dessutom hjälpte mig att lunchfodra.

Medan jag höll på att skriva detta blogginlägg ringde det plötsligt på dörren och utanför stod "Mósi-Marie", numera bosatt i Landskrona, med detta fina täcke som hon fyndat till Hamingja på en loppis! Det är ju ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Burberry-rutor! Tack SNÄLLA Marie - så FIN Hamingja kommer att bli i detta!!!

Enda ljuset i novembermörkret: en pannlampa!

Streeeeeetching...!!!

Novembermörker med regn på blankis gör väl ingen glad...?! Vi som hade det så fint med snö på marken och i träden - detta känns verkligen som ett rejält bakslag...! Men efter en vecka med mycket besvär från bihålorna (t o m hemma från jobbet måndag och tisdag) var det ändå HÄRLIGT att vara tillbaka på hästryggen!

Halkan gjorde att det inte kändes som någon bra idé att rida längs bilvägen, om någon bil skulle komma sladdande mot oss, så det fick bli en tur genom skogen bort till Torrbergsvägen istället. Atli har ju flera gånger tipsat om att det du inte fick till under senaste ridpasset är det du ska börja fokusera på från start vid nästa träningspass. Och jag tänker mig att det även ökar chansen att man kommer ihåg att jobba med något område där man behöver lära om. Tar man inte tag i det direkt tänker jag att det är mycket större risk att man fortsätter som man brukar, av bara farten!

För mig innebär detta bl a att jag så snart jag suttit upp inte bara ska flytta undan för resp skänkel och hålla koll på resp bog utan även fokusera på att använda så kvicka hjälper som möjligt. Jag känner att jag har så lätt att "sega" med hjälperna och då segar jag ju till Hamingja också...! Så detta ägnade jag mig åt när vi red ut från gården.

När vi ridit upp bakom vägbommen vågade jag ännu inte riktigt lita på att Hamingja fick bra fäste med broddarna på blankisen så jag "fegade" och började värma upp i tölt istället för (racer-) trav. Vi skrittade sedan hela stigen genom skogen men framme på Torrbergsvägen innan det tillslut blev dags för trav. Jag märkte då att Hamingja fick riktigt bra fäste med broddarna och varierade därför mellan att rida i de isiga hjulspåren resp att ge mig själv den extra utmaningen att hålla henne i den snöiga mittsträngen.

Det var så mörkt att jag trots pannlampan inte hade någon koll på hur långt vi egentligen ridit, när jag efter en längre skrittpaus vände tillbaka hemåt igen. Men konstaterade att det uppenbarligen inte var några monster eller älgar ute i kväll, för Hamingja var hela tiden så härligt fokuserad på mig! Under hemvägen nyttjade jag det isiga underlaget i hjulspåren till att rida tölt. I övergångarna från samlad skritt till tölt hade jag extra fokus på att det inte skulle bli "katapult övergångar" och till att börja med fick jag göra
som Atli brukar säga: "Först använder du den signal som du önskar att hästen ska svara på, men om du inte får önskad reaktion måste du vara tydligare!"

Till att börja med fick jag göra halt när Hamingja inte brydde sig om mina försök till halvhalter. Men när hon sedan lyssnade på detta fokuserade jag bara på att vara så följsam som möjligt i kroppen - alltså inte bli så spänd som jag brukar - samt undvika att hon "fastnade" i högertygeln. När har tillslut kom på att ställa henne höger och ta med bogarna åt vänster med sidförande tygeltag blev bärigheten riktigt trevlig!

När vi skrittat tillbaka hem genom skogen och avslutade med nedvarvnings tölt längs skogsvägen funderade jag på var jag skulle våga mig att hoppa ner från hästryggen... det kändes som att risken att fötterna bara skulle glida undan så att jag halkade in under Hamingja var rätt stor... Jag hade visserligen broddar på ridstövlarna, men bara på hälarna och det är ju svårt att landa "med hälarna före"...! Men när jag hittade en snöfläck utanför stallet att landa på löste sig detta också.

Jag kunde konstarera att vi faktiskt varit ute en hel timme i regn och mörker och Hamingja hade uppenbarligen fått jobba tillräckligt för att bli skummig på halsen - men så var det ju ett par plusgrader också. Efter stretchingen fick hon stå en extra lång stund med Back on track innan hon fick gå tillbaka ut i hagen. I morgon blir det vilodag för henne igen för då ska vi ta med goda vänner till fantastiska Treehotel i Harads. Men på söndag hoppas jag vara tillbaka i sadeln igen! Over and out!

Minus 16 och sol - HÄRLIGT!!!

Idag valde jag helt rätt ridväg - och Hamingja verkade SÅ nöjd med att matte lyssnat på hennes (mycket tydliga) "gör om - gör rätt...!!!" igår! Jag red genom skogen bort till Torrbergsvägen och på bilden ser ni första/sista sträckan på högra vägen bakom vägbommen, med trevligt underlag för trav och tölt!

Det är mycket sankmark i skogarna runt Mariebäck och man behöver passera ett par sådana områden för att ta sig till Torrbergsvägen. Men nu var dessa helt frusna så vi kunde satsa på lösgörande "terrängtrav" nästan hela vägen genom skogen! Och på Torrbergsvägen visade sig underlaget vara minst lika bra: breda, jämna hjulspår som var perfekta för tölt och vid sidan av dessa ett knapp dm-tjockt snötäcke som bara ROPADE på galopp!!!

Hamingja gjorde fina galoppfattningar och till att börja med var galoppen riktigt trevlig, men sedan blev hon hög i formen och så spänd att hon gick över i pass... Hon lyssnade och vädrade - så jag misstänker att hon fick vittring på någon älg... Så ett antal gånger fick vi stanna och börja om från ny galoppfattning. Vid ett tillfälle - medan hon fortfarande galopperade på fort framåt - var hon riktigt nära att "finta bort" mig när hon plötsligt vek av in till vänster mot en jaktstuga... det var nära att jag fortsatte framåt - men ett snabbt mantag räddade mig kvar på hästryggen!

Det perfekta underlaget och sköna vädret gjorde att vi red nästan hela vägen till vändplanen där Torrbergsvägen tar slut. När vi sedan vände hemåt igen insåg jag DIREKT att jag gjort ett riktigt kardinalfel... jag hade ridit med vinden i ryggen... När jag nu fick den i ansiktet istället blev det REJÄLT kallt...! :-O Vi hade dessutom galopperat så pass mycket att jag tyckte Hamingja behövde få en längre skrittpaus... men när hon fått den och vi började rida tölt blev jag varm igen!

Efter förberedelse i form av halt - rygga - samlad skritt gjorde vi en första övergång till tölt och det blev precis en sådan "katapultstart" som Atli påpekade att jag måste komma till rätta med... Jag gjorde en lätt förhållning som Hamingja helt ignorerade...  Under senaste kursen pratade Atli en hel del om vilka signaler vi ska ge till hästen: "Du börjar med att ge den signal som du önskar att hästen lyssnade på. Men om det inte räcker måste du vara MYCKET tydligare. På så vis får du en lyhörd häst!"

Inspirerad av detta gjorde jag nu helt sonika halt - som en tydlig markering att man faktiskt MÅSTE lyssna på förhållningar ÄVEN när man är på hemväg. Det blev en lång stoppsträcka, men gav verkligen effekt! För i nästa övergång till tölt närmast smög hon iväg när hon efter en stund ville dra upp tempot räckte det att jag "tänkte rygga" med sätet för att hon skulle lyssna! Tänk så bra det blir när man gör som Atli säger!!! (Men varför gör man då inte det jämt??!?)

På hemvägen genom skogen varvade vi skritt och trav för att sedan övergå till nedvarvningstölt när vi hade utsikten framför oss som ni ser på bilden ovan. Vid det här laget frös jag ganska mycket om fötterna... Jag brukar ju använda Ola Skinnarmos Sydpolenknep: att ha plastpåsar på fötterna så att tjocksockarna och skornas foder inte blir fuktiga inifrån. Dessutom har jag batteridrivna värmesulor att ta till just i slutet av hemvägen när det brukar bli kallt om tårna... men jag har inte kommit igång med någon av dessa ännu. Det har inte behövts - förrän nu alltså! Så det blir Note to self: att leta fram ett par tunna plastpåsar och ladda sulorna till nästa ridpass!

Rejält rimfrostigt blev det idag!

Rimfrost Rider

...är inte bara namnet ridstövlarna jag har på mig på denna bild utan även en bra beskrivning av mig och Hamingja efter dagens ridpass!

ÄNTLIGEN är det fredag!!! Jag har varit så TRÖTT i veckan (alltså ÄNNU mer än vanligt) så jag har verkligen sett fram emot att det skulle bli helg! Och även om jag älskar mitt jobb var det så skönt när jag fick logga ut från jobbdatorn i eftermiddag! Efter en hästdos "uppåt-tjack" i form av Cola Zero åkte jag sedan till stallet för att få en hästdos även bokstavligen!!!

Den senaste tiden har Hamingja lagt sig till med ovanan att skrapa otåligt med ena framhoven när hon   står uppbunden i stallgången. Och idag när jag kom in i hagen och ropade på henne var hon först på väg att göra samma sak - men kom sedan på bättre tankar, satte ner hoven igen och skyndade till mig. 

Ridplanen för dagen var att rida upp vid gamla soptippen för att se om det frusit på tillräckligt för att man ska ta sig hela vägen runt så att man kommer ut på bilvägen igen ovanför lilla galoppbacken åt Avan till. Man måste då passera ett område med sankmark, men för ganska många år sedan hade vi också haft rejält kallt i november och bara "lite lagom" med snö och då var denna runda jättefin att rida... och tänk om den var lika bra nu!

Vad jag hade helt lyckats förtränga när jag hoppades på detta var hur skogsmaskinernas framfart längs skogsvägen en bit bortanför gamla soptippen kört sönder den så mycket att bäcken som passerat där nu istället rinner längs med vägen som förvandlats till en kombination av sankmark och bäck som aldrig riktigt fryser till under vintern... 

När vi kom fram till det första blöta partiet slog Hamingja i "handbromsen"rejält - och jag lyckades inte få henne på andra tankar hur jag än försökte peppa och lirka... tillslut satt jag av för att gå före henne men ändå krävdes det låååååång övertalning innan jag slutligen fick henne med mig. En stund senare kom vi till nästa blöta passage och där blev det tvärstopp igen... och nu var hon ÄNNU mer ovillig att kliva i vattnet... och supertrötta matte hade inte det tålamod som behödes för detta... samtidigt som jag också kunde konstatera att det skymde mycket snabbare än jag hade önskat. 

Det slutade med att vi vände och red tillbaka samma väg som vi kommit - och även på tillbakavägen fick jag hoppa av och gå före henne förbi det första blöta området. När vi ridit hemifrån mot gamla soptippen ägnade vi oss främst åt uppvärmning i trav, men också ett par galopper sedan vi lämnat bilvägen. Och när vi nu var tillbaka nere på bilvägen igen fortsatte jag i riktning mot "världens ände-korsningen" medan jag lät Hamingja ägna sig åt "speedtölt" medan jag försökte fokusera på att "bara" sitta på rumpan och vara följsam i kroppen. (Är "följsam" det ord jag letat efter för att beskriva känslan i kroppen när jag ridet tölt utan att vara vare sig spänd i kroppen eller inaktiv??!!)

Efter en längre skrittpaus vände vi hemåt igen och jag red övergångar halt - rygga - samlad skritt - samlad tölt. När vi gjort övergången till tölt hörde jag i mitt huvud Atlis ord: "Saktarr, Saktarr, påminn om forme, påminn om forme, saktar..." så jag försökte göra just det. Och undvika att spänna mig så mycket i kroppen. Det sistnämnda är svårare och svårare ju mer jag behöver driva, så det underlättade ju att vi nu var på hemväg så att jag knappt behövde driva alls för att bibehålla energin och bara dra bak vänsterskänkeln då och då för att bibehålla bärigheten.

Tillbaka i stallet igen konstaterade jag förvånat att vi faktisk ridit en hel timme trots att det kändes som att sträckan inte varit så lång...men vi hade ju tillbringat en hel del tid vid de blöta områdena längs skogsvägen...Jag tror inte jag kommer att göra några fler försök att rida den vägen i vinter utan väljer nog andra alternativ i fortsättningen. Snötäcket är ju visserligen ganska tunnt ännu, men det känns ändå som att det gör underlaget ridbart på de flesta ställen. Så nu när vi har vinterskor med broddar är ju ridmöjligheterna så mycket större än tidigare i höst!

Fina grimman!

Det är tur att jag i alla fall hunnit få några bilder på Hamingja i hennes nya FINA grimma - för den har tyvärr redan gått sönder... Karbinhaken har gått av och tyvärr tror jag inte min symaskin skulle klara av att sy i det tjocka, hårda materialet ifall jag skulle försöka byta till en ny karbinhake.... Men jag har ju fortfarande ett antal "gamla" grimmor i lager, så jag får väl "damma av" någon av dem istället.

Efter att det snöat oabrutet sedan i går morse har vi nu fått ca 1 dm vit, fluffig snö - så det var perfekt att rida ut med pannlampan på! Hamingja och jag red upp bakom vägbommen och tog den vänstra vägen där vi red uppvärmningstrav upp till vändplanen. Väl där ägnade vi oss åt att flytta ut bakdelen på volt i skritt varvat med att vända in för ytterhjälperna. När vi vände hemåt igen tränade vi samling i tölt och jag upptäckte att jag mycket lätt kunde underhålla/återställa bärigheten bara genom att dra bak vänsterskänkeln! "Less is more!" gäller ju det mesta i ridningen!!!

Innan vi var nere vid vägbommen igen vände jag tillbaka och lät Hamingja galoppera, både höger och vänster galopp, upp till vändplanen igen. När vi sedan vände hemåt för andra gången återgick jag till att träna samling i tölten och hon kändes riktigt mjuk och fin! Verkade inte det minsta stel trots kurshelgens intensiva ridning. Man kunde väl inte riktigt säga samma sak om hennes matte... :-O

När jag sedan lät henne börja sträcka ut för att varva ner fick jag ett tydligt "kvitto" på att jag lyckats aktivera bakdelen och överlinjen på ett bra sätt, för det var väldigt tydligt hur aktiviteten i  ryggmusklerna kvarstod oförändrad trots att hon arbetade i en allt lägre form.

Tillbaka i stallet konstaterade jag också att hon var RJEÄLT svettig - t o m lite skummig oå halsen. Men det var också bara 5 minusgrader och dessutom knappt någon vind, så jämfört med isöndags kunde man nästan sägga att detta var vårvärme! Efter stretchingen fick Hamingja stå med hasskydd och nättäcke från Back on Track innan hon ÄNTLIGEN fick gå ut till Litlamin och de andra i hagen. Litla stod - förstås - och väntade på henne vid grinden och återseendets glädje var lika tydlig som vanligt! 

Magic Sunday!

Även idag en favoritbild i repris!

Idag var det förstås ingen tvekan om vad jag skulle jobba med: att rida och andas samtidigt...! Och även om det är en lång väg att gå innan jag (förhoppningsvis) kan rida tölt utan att själv förvandlas till järnspett tyckte jag ändå att det gick liiiite bättre än igår! Då var det nya att jag ö h t kände hur spänd jag var och därmed kunde försöka åtgärda problemet genom att andas med magen och röra på axlar och överkropp. Men så snart jag försökte vara aktiv i ridningen blev jag lika spänd igen...

Idag kunde jag faktiskt ibland behålla avslappningen en stund även om jag t ex gjorde en förhållning med sätet. Även idag tröstade Atli mig med att när man behöver ändra på något som blivit automatiserat får man bara acceptera att andra saker i ridningen blir sämre under en tid. .. och jag tänker att det är väldigt lämpligt att jag börjat ta tag i detta nu när jag har en hel vinters träning framför mig !

Han sa också att Hamingja har fått en bra grundutbildning - "alla knapparna finns där". Och att hon arbetar fint när man ber henne börja samla sig. "Jag minns ju hur det var när vi började be henne om samling - hur hon KASTADE sig iväg för att komma undan det hon tyckte var jobbigt!!!" sa han. Nästa steg för henne är att nå en ny nivå i samlingen. Men det förutsätter tillräcklig styrka och där hon inte ännu. Så även där har du ett långsiktigt arbete framför dig. Men ni är verkligen på rätt väg!" Och det var ju roligt och väldigt peppande att höra detta förstås!!!

Temperaturen har i helgen hållit sig runt beskedliga -12, men f f a idag har vindarna varit ISANDE - enligt en väderapp som även tar hänsyn till vinden var den upplevda temperaturen nästan -25... och precis så upplevdes det också! En lämplig dag att än en gång citera Jo Nesbö: "Vinden hetsade minusgraderna att anfalla!" :-O Så det var väl inte den allra bästa dagen att träna på att inte spänna sig i kroppen... eller också var det en perfekt dag för detta, för om jag tillslut klarar det i sådan kyla blir det väl enkelt att fixa vid mer behagliga temperaturer!

Matte-mys med fina hästen!!!

En sak som Atli brukar tjata på mig om är "lätthet" - att han vill se mer lätthet i Hamingjas rörelser. Och för att uppnå detta behöver jag bli kvickare i mina signaler. När jag skulle skritta igång henne inför den sista lektionen idag fick jag ett slags "aha-upplevelse" kring detta när jag insåg hur "sega" mina signaler var när jag bad henne gå undan för skänkeln. Här hade jag ju faktiskt ett tillfälle att "sätta tonen" för det kommande ridpasset genom att vara kvickare - och direkt förändrades också hennes respons på mina hjälper!

Jag testade också att sidföra på volten genom att - när jag hade henne rundad runt innerskänkeln - snabbt lägga vikten utåt vilket fick henne att korsa över med bibehållen eftergift i innersidan. Sedan tyckte Atli att jag skulle fortsätta med det upplägg för uppvärmningen som jag provat mig fram till i helgen: först arbeta henne i trav på volt för att få henne att arbeta med eftergift i innersidan och lång hals. För att sedan gå ut på spåret och arbeta henne i tölt i ett lite friskare tempo där volter tillbaka m h a ytterhjälperna samt korta sekvenser tempoväxlingar m h a sätet ger både takt och lösgjordhet i tölten.

Hela tiden ska jag försöka komma ihåg att andas "med magen" och dra bak axlarna för att motverka att jag spänner mig i kroppen. Något som förstås blir ÄNNU viktigare när jag övergår till att arbeta med samling i tölt. Vid det här laget var Hamingja riktigt duktig på att göra halt och rygga med bibehållen längd på halsen och Atli berömde vår samlade skritt som han tyckte blir allt bättre. Men sedan behöver jag göra mjukare övergångar till tölt - för som det är nu vill hon "springa ifrån samlingen"... "Du måste vara beredd att göra förhållningar direkt så hon inte hinner dra iväg i tempo - och du kanske behöver vara extra tydlig för att få rätt reaktion. Börja med den signal du önskar att hon ska svara på, men om hon inte lyssnar då måste du vara tydligare!"

Jag arbetade en stund med detta innan Atli påminde om att även om tempot behöver vara lägre i den samlade tölten så måste jag ändå bibehålla energin från den samlade skritten. För att demonstrera vilken känsla det är jag ska sträva efter hjälpte han till att skapa energi genom att nudda Hamingjas bakdel med en pisk samtidigt som han uppmanade mig: "Förhållning, förhållning, förhållning!!! Inte fortarrr, inte fortarrr!!!"

Nu efteråt har jag funderat på hur jag på egen hand ska klara denna balansgång med mer drivning utan att samtidigt förvandlas till ett järnspett... Och insåg nu att jag kan testa att smacka (något som ger rejäl katapulteffekt på lilla fröken) samtidigt som jag sitter tillbaka och bara håller om med skänklarna och är beredd att fånga upp energin genom förhållningar med sätet. Så brukar jag ju göra i den samlade skritten, vilken Atli berömt flera gånger i helgen. Oj, så peppad jag är att ta itu med vår vinterträning nu!!! Där det viktigaste av allt blir att ANDAS OCH DRA BAK AXLARNA!!!

Att rida och andas SAMTIDIGT...!!!

För att balansera upp gårdagens "arkivbild" från tidigare i höstas (utan snö) kommer här en från en av kurserna i våras - med MYCKET snö!!!

Alltså, det är inte små krav som ställs på den som vill kalla sig ryttare... tydligen förväntas man ha tillräcklig simultankapacitet för att både rida och andas SAMTIDIGT...!!! men jag har ju faktiskt bara drygt 40 år i sadeln så jag kan väl inte förväntas klara så svåra saker REDAN??!! Atli är som tur var en väldigt förstående instruktör så jag fick träna på detta under båda mina lektioner idag!

Men först inledde jag med vår nya revolutionerande uppvärmning där vi först travade igång ordentligt innan vi även värmde upp i tölt. Det låter säkert som en till synes obetydlig förändring men under de år jag tränat för Atli (kan det vara 15 år nu - eller mer?!?) har vi alltid följt hans system där man inleder med uppvärmning i tölt på volt för att hästen ska börja med att verkligen sträcka ut överlinjen för att efter en stunds arbete i trav sedan vara redo för "själva arbetet".

Under mina och Hamingja hittills fyra år tillsammans har denna rutin också betytt VÄLDIGT mycket för att hantera hennes oerhört starka flyktreflexer. Otaliga är de gånger då hon knappt varit kontaktbar för att hennes system larmat "RED ALLERT!!!" men jag nästan kunnat höra hennes stora suck av lättnad när jag styrt in på volten och uppmanat henne att länga halsen! Och tillslut har jag uppenbarligen lyckats nästan FÖR bra med att få henne att slappna av - för nu blir det så avslappnat att hon inte tar i tillräckligt mycket med bakbenen i uppvärmningstölten för att takten ska bli ren...

Men i trav tar hon ju verkligen i för kung och fosterland - så just nu är det definitivt ett bättre upplägg för oss att börja i trav för att få tryck i steget och sedan ta med oss av den energin till uppvärmningen i tölt! Som alltid är dock Atli noga med att påpeka att man ska lyssna på hästen: just nu "säger" Hamingja att detta är bäst men längre fram kanske hon börjar säga något annat och då gäller det att vara tillräckligt lyhörd för att uppfatta detta.

Efter uppvärmningen fick jag börja rida övergångar halt, rygga, samlad skritt, samlad tölt. Igår var Hamingja spänd och hög i formen i halterna och inledningsvis även i ryggningarna, men idag gick det redan mycket bättre att bibehålla längden på halsen! Momenten fram till töltövergången börjar vi också ha ganska bra kläm på - men väl i tölten är utmaningen att bibehålla samling, energi och lösgjordhet. Och då tenderar jag att hamna i något av två "diken": att jag blir passiv och bara åker med eller också försöker rida aktivt men det innebär att jag själv blir väldigt spänd och stel i kroppen - något som självklart smittar över till Hamingja...

När Atli och jag (ännu en gång) diskuterade detta efter min lektion igår kom vi in på andningens betydelse och jag insåg att det här antagligen fanns en viktig nyckel till att kunna rida aktivt utan att bli spänd: alltså att BÅDE rida och andas samtidigt! Som gammal körsångare har jag ju under många år tränat massor på att bukandas - och nu var det hög tid att ta med denna teknik även till ridningen! Och detta var också vad jag fick fokusera på under båda lektionerna idag, i kombination med att även försöka röra mycket på axlar och armar för att även på det sättet undvika att stelna till.

Och det märktes faktiskt skillnad redan under den andra lektionen! När jag kom ihåg att även hålla blicken lyft kunde jag känna att både jag och Hamingja var mer avslappnade än vi brukar i detta moment! Atli hade påpekat att man ofta glömmer bort andra delar i ridningen när man måste fokusera mycket på någon förändring i ridningen. Men att man helt enkelt får acceptera det under en förändringsfas för att sedan när förändringen börjar kännas mer etablerad "plocka tillbaka" de andra delarna igen. Fast ibland kom jag faktiskt även ihåg att vända runt för ytterhjälperna resp att lägga in steg med öppna och sluta - och då blev det även en trevlig bärighet i den nu mer avslappnade tölten!

"En riktigt avslappnad ryttare kan få alla hästar att tölta rent - och en riktigt spänd ryttare kan få alla hästar att gå i grisepass..." sa Atli. Men som tur var tillade han: "Fast riktigt SÅ illa är det inte med dig!" Efter dagens lunchpaus höll Atli ett teoripass innan det var dags för eftermiddagens lektioner - och som vanligt hade han hur mycket som helst att dela med sig av! Men jag ska återkomma med ett referat längre fram!

Nu är jag verkligen supertaggad inför morgondagens två lektioner!!! Denna kurshelg blir den sista på ett bra tag - nästa gång blir antagligen någon gång i slutet av mars när vädret förhoppningsvis börjat bli mildare igen. Men nu vet jag ju vad jag ska träna på fram till dess!!!

Atlikurs - och ibland har jag uppenbarligen tur när jag tänker!!!

Så här såg det ut när vi tränade för Atli tidigare i höst - nu har vi härligt vitt på marken!!!

Hamingja och jag rev igång helgens träning för Mäster Atli med en privatlektion. Och när Atli som vanligt började med att fråga hur det gått sedan sist berättade jag om vårt ofrivilliga höstlov de senaste tre veckorna. Men också om att jag efter förra kursen testade en ny strategi för att försöka komma till rätta med takten i tölten under uppvärmningen, genom att rida igång henne i trav innan jag övergick till uppvärmningstölt. ”Visa mig!!!” sa han och då var det ju upp till bevis!

Med tanke på hur överladdad Hamingja var igår, när hon jagade upp sig själv ordentligt direkt hon trodde att vi skulle börja samla, visste jag ju inte riktigt vad jag skulle sitta på idag... Men när jag skrittade in på ridbanan fick jag direkt ett första positivt besked när hon kunde skritta avslappnat på hellånga tyglar och sänkt huvud!

Efter att vi flyttat ut bakdelen i skritt på volt övergick jag sedan till trav och då blev det ju direkt drag under galoscherna! Men till min lättnad gav broddarna bra fäste i underlaget så jag kunde styra in på en allt mindre volt (för att ta ner tempot) utan att hon halkade - och då var det ju lättare för både henne och mig att vara avslappnade! ”BRA!!! Ropade Atli efter en stund, fin trav och jättetrevlig form!”

När jag sedan övergick till tölt fortsatte jag på volten men började sedan byta riktning genom att vända in för ytterhjälperna. "Det ser MYCKET bättre ut än senast!" Konstaterade Atli innan han instruerade mig att även lägga in några tempoväxlingar ute på spåret för att ”stretcha igång” henne ytterligare. När vi sedan tog en skrittpaus berömde han Hamingja igen: "Mycket, mycket bättre takt idag!!!”

Sedan fick jag börja samla henne i skritt och ”lirka lite" i nacken för att bibehålla avslappning och form. ”Mycket av spänningen i tölten brukar komma från nacken så man löser ofta problemet genom att få hästen att slappna av där!" instruerade Atli. "Du ska kunna göra halt, rygga, rida samlad skritt och sedan tölt med bibehållen avslappning i nacken och därmed längd på halsen."Jag fick träna på detta medan Atli också tipsade om att jag skulle hålla ett lågt tempot i tölten. "Mycket av samlingen försvinner ifall hon får dra iväg i tempo..." Följt av hans karaktäristiska "Saktarrrr, saktarrr...!!!"

Som vanligt betonade han också hela tiden eftergifternas avgörande betydelse för kvaliteten i både skritten och tölten, men med en formulering jag inte hört tidigare: "Du måste ge hästen lös tygel för att den ska lyfta upp sig, utan lös tygel kommer den att bli kvar på marken...!!!" Jag fick också använda volt tillbaka, där jag vände in för ytterhjälperna med vikten tydligt bakåt, vilket gav både lösgjordhet och samling.

När vi arbetade i vänster varv fick jag dels rida öppna (innerskänkel mot yttertygel) till dess eftergiften kom i skritten, rida öppna i övergången till tölt och sedan fortsätta att lägga in några steg öppna då och då för att bibehålla samling och lösgjordhet. Detta har tidigare inneburit starka "aha-upplevelser" för mig och när jag nu påmindes om detta blev det som ett aha igen...! (Kände mig faktiskt ö h t rätt så "ringrostig" efter tre veckors riduppehåll...!)

När det sedan var dags för nedvarvning i tölt var det oerhört tydligt att Haminjga fått arbeta på ett bra sätt med ryggen, för hon var VÄLDIGT ivrig att sträcka ut överlinjen riktigt mycket samtidigt som jag hade den tydliga känslan av bibehållen ryggaktivitet även i den riktigt låga formen. När vi även varvat ner i trav konstaterade Atli att det sett riktigt bra ut i tölten idag - och det ända från start. "Och du får extra beröm för att du själv tänkt ut och provat ett annorlunda upplägg för uppvärmningen! Att analysera sin ridning och våga prova nya saker utifrån vilka reaktioner man får från hästen är avgörande för att komma vidare och hitta sitt eget system i ridningen. För du behöver utforma ett EGET system, även om det kan vara influerat  av mig!" sa Atli.

Men han påpekade också att jag måste vara mycket mer aktiv i ridningen efter övergången till tölt, för att bibehålla samlingen. Samtidigt som jag måste undvika att bli spänd i kroppen - en riktigt SVÅR balansgång om ni frågar mig...!!! Idag var jag inte alls lika spänd i kroppen som under förra kursen (vilket jag kände tydligt när jag kom ihåg att hålla blicken lyft) och det hänger förstås ihop med att jag inte heller hade lika ont som då. Nu håller jag tummarna att det håller i sig under resten av helgen!

Samtidigt som jag alltså ska försöka hitta en balans mellan aktiv ridning i tölten utan att skapa spänningar i min egen kropp (vilket annars fortplantar sig till Hamingja.) En riktig utmaning för ett järnspett som mig... men det är ju utmaningarna som gör att de små glimtarna av utveckling här och där ger såna oerhörda "kickar"!!! De andra hästarna hade fått sitt lunchhö medan jag red, så efter stretchingen fick Hamingja stå i en box (med nättäcket och hasskydden från Back on Track) och mumsa hö medan jag tog igen mig i Josefshallen och började skriva på detta blogginlägg. Och nu är jag SÅÅÅÅÅ laddad inför fortsättningen av helgen!!!

ÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN VINTERSKOR!!!

Ser ni vad jag ser?!! EN HOVSLAGARE SOM SKOR HAMNINGA!!!

När vår ordinarie hovslagare så oturligt skadade armen under den årstid då alla hovslagare är allra mest uppbokade var det ju inte lätt att hitta någon annan som hade tid för ytterligare hästar... men jag hade tur att få tips om en hovslagare från Kalix som kunde komma ner till oss. Men första luckan i hennes kalender var idag så det har inneburit sammanlagt tre veckors höstlov för Hamingja. Först var det så stenhårt i backen att jag inte ville rida av den anledningen. Och när sedan snön kom var det ju alldeles för halt för att rida med blankslitna sommarskor... Med Atlikurs igen nu till helgen dessutom var det ju verkligen hög tid att få på vinterskor och brodd!!!

I höst har Hamingja lagt sig till med ovanan att skrapa med framhovarna så hon hade hunnit nöta bort tåkapporna på båda framskorna och sedan även nöta endel på själva hoven... Men som tur var inte så mycket att det blev något problem för hovslagaren. Hon konstaterade att hovarna vuxit så pass mycket sedan sist att det ändå fanns gott om hov "att jobba med". På det sättet var det ju en fördel att det dröjt extra länge. En annan fördel var också att det ju hunnit bli riktigt vinterföre så hon kunde även få snösulor. (Om man slår på vinterskor innan det riktigt hunnit frysa till brukar man undvika att sätta snösulor eftersom det då är risk att grus fastnar under sulan och ger hovböld.)

Och sedan var det dags att inviga de nya skorna - ÄNTLIGEN!!! Jag vet inte vem av oss som var mest taggad - jag har aldrig varit med om att Hamingja haft så bråttom ut ur stallet och hon närmast sprang in på ridbanan! Där kom sedan hennes superambitiösa sida fram... När jag gjorde halt började hon direkt samla ihop sig jättemycket och det kändes som att hon vilken sekund som helst skulle kasta sig iväg i full fart...

Att kunna skritta lugnt längs spåret kändes MYCKET avlägset, men jag mindes Atlis förmaningar om att ALDRIG bromsa med båda tyglarna och började därför flytta henne undan för skänkeln runt ridbanan. Provade sedan att då och då lägga in några steg rakt fram för att återgå till sidförande direkt hon började stressa igen. Successivt klarade vi fler och fler lugna steg rakt fram. När vi gjort detta i båda varven övergick jag till att skritta rakt fram och göra halt enbart med sätet (och vår vanliga vissling). Några steg skritt och sedan halt. Några steg skritt och ny halt, några steg skritt... MÅNGA halter blev det men tillslut kunde hon faktiskt skritta lugnt på hellånga tyglar!

I samband med förra Atlikursen kom jag på att det funkade bäst att först värma upp i trav innan vi övergick till tölten, för då hade vi renare tölttakt redan från start. Men redan i vanliga fall har ju Hamingja STORA kliv och MYCKET tempo i traven så jag brukar behöva rida på böjda spår för att ta ner tempot. Och tanken på att försöka rida dagens supertaggade fröken i trav på ridbanan med isigt underlag under snön kändes liiite väl vanskligt...!

Därför bestämde jag mig för att lämna ridbanan och rida längs en av skogsvägarna bakom vägbommen. Där blev det så "plattan i mattan-trav" på en lyckligt frustande Hamingja som ÄNTLIGEN FICK SPRINGA!!! Och matte, som längtat så efter ridningen de senaste veckorna, fick "mycket ridning för pengarna" när jag kämpade för att hålla mig kvar i sadeln på Solvallafröken...! När vi närmade oss vändplanen snubblade hon till ordentligt och var nära att göra en kullerbytta - men lyckades ta sig upp på rätt köl igen.

Det är ganska precis fyra år sedan jag just hade köpt henne och vi gick omkull när hon snubblade i skogen och jag fick en rejäl hjärnskakning... Sedan dess har vi ridit väldigt mycket i terrängen för att träna upp hennes balans. Och att det idag bara blev en "nästan-kullerbytta" var ett TYDLIGT bevis för att all den träningen verkligen haft effekt!

På vändplanen ägnade vi oss sedan åt att flytta bakdel och bogar "kors och tvärs" en lång stund. Jag har ju inte ridit sedan hon senast blev behandlad av equiterapeuten, men var rädd att de senaste veckornas halkande i hagen på sommarskor skulle ha gjort henne stel. Men hon kändes riktigt mjuk och smidig! (När hon inte längre BARA hade SPRINGA FORT i tankarna utan faktiskt hade lite tid över för att lyssna på matte...!)

När vi vände hemåt igen var det dags för tölt och jag behövde i princip bara tänka samla för att hon skulle börja trampa under sig så att det räckte och blev över. Och sedan ville hon ju SPRINGA FORT igen - så jag fick "tänka halt" med sätet om och om igen för att kontrollera tempot. Men det hade vi ju nyss repeterat hur många gånger som helst på ridbanan så hon lyssnade väldigt bra på detta även om hon sedan "glömde" väldigt fort igen... Men vi var ju ÄNTLIGEN ute på ridtur och dessutom på hemväg så det var ju inte konstigt om lilla fröken hade bråttom...!

För många år sedan minns jag att en instruktör jag red för (kan ha varit Johanna Elgholm) pratade om vad man ska tänka på när man planerar ett ridpass. Och då nämnde ett misstag hon märkt att många gjorde: att när man precis kommit tillbaka till stallet igen efter en ridtur ville passa på att träna på något som man hade svårt för - t ex att flytta hästen undan för skänkeln. Men om hästen har svårt för detta i vanliga fall är det inte stor chans att det fungerar bättre när hästen är inställd på att den arbetat färdigt för idag...!

Och nu tänkte jag nyttja det tipset - fast tvärt om skulle man kunna säga...! Så när vi kom tillbaka till gården satt jag inte av direkt utan red åter in på ridbanan. Där Hamingja - som förståss förväntade sig att det var färdigjobbat för idag - fick skritta längs spåret. Och då dröjde det inte länge innan hon gick med nosen nästan i backen och frustade så belåtet om och om igen!

Efter tre veckors ofrivillig vila visste jag verkligen inte vad som väntade mig när jag satt upp på henne idag... men med ridpassen närmast efter förra Atlikursen i minnet, var jag inställd på att rida enligt Atlis system med lösgörande och sedan samling. Precis som min häst hade jag VÄLDIGT ambitiösa planer för att förbereda oss inför kursen till helgen. Och dessa planer innefattade inte massor av skritt på ridbanan... men med facit i hand konstaterar jag att just all denna skritt nog var den bästa förberedelse vi kunde få. För, som Atli brukar säga: "Ha alltid en plan för din ridning, men var också alltid beredd att ändra på planen. Lyssna på hästen - den talar om vad den behöver!"

Önskar alla en fin allhelgonahelg!

"Det är helt OK med höstlov!" hälsar Hamingja.

Ja, som ni ser har vi ett lager snö på marken nu, vilket vilket visserligen gör underlaget aaaningen mindre hårt även om det är tunt. Men istället är det för halt (särskilt med blankslitna sommarskor) för att det ska kännas aktuellt att rida så länge Hamingja inte har några broddar... Men nu är det ju inte så länge till onsdag när den viktiga detaljen ÄNTLIGEN ska åtgärdas! Det är då bara två dagar innan vår sista Atlikurs inför vintern... man behöver då inte oroa sig över att vi ska vara övertränade till kursen!

Hamingja har höstlov!

Det verkar bli minusgrader och därmed hårt i backen fram till på lördag i alla fall, så Hamingja får göra som skolbarnen och ha höstlov... Och när matte inte kan behärska sig längre får det bli lösgörande skritt i skogen. Fast nu när jag skriver detta kommer jag på att vi även kan satsa på skrittövningar på ridbanan - kanske redan i morgon??!!

Morgonstund...

...har hö i mund!

Det var verkligen grått och trist väder när jag i morse åkte till stallet för att morgonfodra... Förhoppningen var att även rida, sedan både hästarna och jag fått äta frukost. Men den snö som kommit under natten låg fortfarande kvar i Mariebäck (hemma i Kyrkbyn hade det mesta redan tinat bort) och skapade ett underlag som både var hårdfruset OCH med blöt styltsnö så att hästarna riskerade att halka... Därför blev det ännu en dag "i skrittmaskinen" (=på lösdriften) för Hamingja. 

Men jag fick ju göra alla hästarna glada genom att bjuda på hö! Allra gladast - i tuff konkurrens - måste varit Hector som när han tagit första tuggan faktiskt gjorde några bocksprång på stället! Och han skuttade så högt att alla fyra hovarna var minst en halvmeter ovanför marken! Jag har aldrig tidigare sett en häst göra så - det kändes mer som ett hundbeteende...! Så det var verkligen INGEN tvekan om att han uppskattade att få frukost! Synd bara att jag inte var beredd med mobilen - det hade verkligen varit kul att ha det på film!!!

Man kan nästan tro att man ser dubbelt...!!!

Hulda (tv) blir allt mer lik moster Hamingja!

Fast bilden luras lite eftersom Hulda står närmare kameran... i verkligheten har hon ändå några år kvar innan hon vuxit ikapp! Hamingja har vilat sedan quiterapeutebehandlingen i lördags p g a att det varit hårdfruset i backen och detsamma gällde idag så jag tog bara in henne och pysslade en stund innan hon fick gå ut igen. 

Jag hade först tänkt att jag skulle kunna rida ut en sväng i skogen där hon i alla fall kunde få jobba med att lyfta på fötterna i terrängen. Men ville inte riskera att hon skulle trampa av sig någon sko så jag bestämde mig för att stå över det också. Jag hade bokat in med vår hovslagare att han skulle komma och sko henne nu på fredag. Men nu har han blivit tvungen att avboka p g a att han är skadad i armen så jag behöver få tag i en annan hovslagare... Detta är ju aldrig lätt eftersom det är stor brist på utbildade hovslagare i hela landet. Och så här års har de ju alla dessutom extra mycket att göra eftersom alla behöver få på vinterskor på sina hästar...! 

Jag har i alla fall fått bra tips på en alternativ hovslagare så nu är det bara att hålla tummarna för att hon kan hitta en lucka till oss i sin kalender! En tappsko kommer ju aldrig lämpligt... men just nu känns det dessutom extra onödigt att ta risken eftersom det är oklart när Hamingja kan få nya skor på plats. En fördel med att ha hästen på lösdrift är ju att de rör sig mycket ute i hagen (läste om en studie som visat att i en bra lösdrift rör sig hästarna så mycket under ett dygn att det motsvarar ett par timmar i skrittmaskin!) Så Hamingja mår ju knappast dåligt av att få en liten höstvila!

När den bästa träningen faktiskt är den som INTE blir av!

Man brukar ju säga att den bästa träningen är den som faktiskt blir av! Fast de senaste åren har jag börjat förstå att det även kan vara precis tvärt om...! Först för min egen del - när jag för några år sedan mer eller mindre av en slump hittade den smärtläkare i Piteå som visade sig kunna det ingen annan klarat: att ge mig fungerande smärtlindring så att jag t o m fått djupsömnen tillbaka!!! Tidigare har jag alltid fått höra att jag ska träna så mycket som jag bara orkar - även om det gör väldigt ont - för att det ändå går att jag mår bättre på sikt. 

Men smärtspecialisten Tomas Ekström sa direkt att det är PRECIS tvärt om: att orsaken till att man utvecklar fibromyalgi är att man ansträngt sina muskler alldeles för mycket genom att ignorera mjölksyran och inte ge musklerna den vila som de behöver för syresättningen. Så när man tillslut tagit paus har det varit för sent - musklerna har inte längre klarat att åter syresätta sig på egen hand. Och nästa gång man ansträngt samma muskler har man därför förvärrat det hela ytterligare... "Kronisk smärta behöver inte betyda att den är livslång, men den betyder att man hamnat i en ond cirkel som kroppen behöver få hjälp för att bryta!" Istället för att träna mer och hårdare ska jag alltså vila mer, för att hjälpa musklerna att syresätta sig. 

Och under det senaste året har jag insett att detsamma faktiskt även gäller Hamingja! Hon har alltid haft känsliga muskler i bakdelen, vilket enligt massör-Tomas beror på att hon har en lång rygg. Han har också kunnat konstatera att hon fått mer besvär under broddperioden, vilket enligt honom är ganska vanligt. Jag har försökt anpassa träningen för att minimera hennes besväre och det senaste året har hon hela tiden successivt blivit bättre/mindre besvärad så det verkar som att jag är på rätt väg!

Det jag gjort är bl a att vara ännu mer försiktig än tidigare med att rida på hårt underlag, vilket inneburit många fler vilodagar under hösten innan snön kommit. Och även i övrigt försökt vara uppmärksam när det visserligen varit mjukare underlag men att bakhovarnas broddar velat fastna i underlaget. Något som f f a varit ett problem på våren när snön börjat smälta bort från vägarna resp ridbanan. 

Dessutom har jag under hela året lagt in fler vilodagar under en vecka och då försökt anpassa så att hon efter ett träningspass med mer intensiv töltträning fått minst en vilodag för att ge musklerna möjlighet att återhämta sig. En gång i tiden tränade jag mycket styrketräning och där var rekommendationen att aldrig träna samma muskelgrupper två dagar i rad. Och eftersom samling i tölt verkligen innebär intensiv styrketräning för hästen tänker jag att effekten av träningen optimeras om hon får vila dagen efter. 

Det senaste året har Hamingja också successivt blivit allt bättre/fått mindre besvär (och detsamma gäller också hennes matte!) Så jag fortsätter på den inslagna vägen och hoppas att det fortsätter åt rätt håll för oss båda! Men ni ska veta att även om jag känner mig så övertygad när jag skriver detta - i teorin känns det så självklart! I praktiken behöver jag dock hela tiden påminna mig själv att jag INTE ska ha dåligt samvete för att Hamingja får vilodagar - vare sig det beror på att det är jag själv som behöver vilan den dagen eller om det främst är för hennes skull. 

För som smärtläkaren brukar säga: "Det är klart att det inte är enkelt för dig att sänka förväntningarna på dig själv - det finns ju en ANLEDNING till att just du drabbats av fibromyalgi! Det är bara den som har (o-)vanan att hela tiden pusha sig själv lite extra som kan drabbas! Själv kommer jag däremot ALDRIG att få fibromyalgi - jag är ALLDELES för lat för att ligga i riskzonen!" 

Hästkiropraktorn på återbesök!

Ser ni akupunkturnålarna?! Ledtråd: det finns två på denna bild, en uppe vid manken och den andra framtill på bogen. Själv har jag svår nålfobi så jag blir faktiskt lite illamående av att se dem, även så här på bild...! Men jag satsar på "face your fears"...! 

Idag var hästkiropraktorn Ingebjörn Öyhus tillbaka i Mariebäck för att kolla Hamingja m fl. Sedan jag fått berätta om hur hon känts i ridningen efter förra behandlingen kände han igenom henne för att sedan be mig springa med henne så att han kunde se hur hon rörde sig. Hamingja tyckte uppenbarligen att detta var ett bra tillfälle att ge matte lite extra motion, så hon såg till att grisepassa de två första vändorna... (Sylvia bara skrattade - Hamingja som ALLTID travar annars!!!) Men sedan visade Hamingja i alla fall upp sin fina trav när vi sprang två vändor till. Efteråt insåg jag att jag gjort precis som vid veterinärbesiktningarna på tävling: hållit andan när jag sprungit. Då blir man VÄLDIGT flåsig kan jag berätta...! :-O

Ingebjörn konstaterade att Hamingja nu var bättre musklad längs överlinjen, att den lilla "grop" hon haft i ryggraden bak vid korset var betydligt mindre än tidigare, mycket av den tidigare skevheten i bålen var borta och därför hade hon musklat sig jämnare även om hon fortfarande var lite tunnare på höger sida av manken. Han satte akupunkturnålar vid manken och framme på bogens vänstra sida samt en på var sida av "gropen" uppe på korset.

Här ser man nålen vid manken och de två bak på korset. Syftet med nålarna är att musklerna ska slappna av innan han börjar själva behandlingen. Hon fick därför stå med nålarna medan han gjorde motsvarande "förarbete" på de andra hästarna. När det åter var Hamingjas tur gick han igenom och lossade på de spänningar som fanns för att "räta ut" skevheterna. Och konstaterade sedan att eftersom hon förbättrats mellan varje besök skulle jag fortsätta på samma sätt som hittills, både med träning och den efterföljande stretchingen.

Här är det Malin E:s snygge Dáti som stretchar!

När Hamingja skräms!!! :-O

Sjöutsikt vid Nottjärnen!

Idag skrämde Hamingja upp mig, när jag hittade henne i hagen till synes halvsovande, med vidgade näsborrar och ansträngd andning... :-O För två år sedan var hon ju jättesjuk i vad jag först fruktade var kolik, i o m att hon inte ville äta eller dricka och inte lämnade ifrån sig minsta skithög... Då visade det sig att grundproblemet var att hon hade hög feber och sedan veterinären fått ner tempen lite med medicinering och flera omgångar dropp började hon tillslut både äta och skita igen. Men den höga febern höll i sig nästan två veckor TROTS att hon hela tiden fick febernedsättande...!

Nu sket hon i alla fall t o m två små högar på väg in från hagen och att det inte var något fel på aptiten blev tydligt när vi passerade höbalen utanför stohagen...! Till min lättnad kunde jag sedan även konstatera att hon hade normal temp trots att hon kändes lite fuktig i pälsen på halsen. Så tillslut kom jag fram till att hon nog flåsade och t o m svettades lite för att det var så VARMT ute i höstsolen! Och då var det ju extra lämpligt att jag just idag planerat för att klippa henne en andra gång på halsen och bogarna eftersom hon hunnit få väldigt tjock päls efter förra klippningen. 

Alltså fick klippmaskinen komma fram - och gjorde mig precis lika LESS som den brukar... Vad ni gör köp INTE en (svindyr) sladdlös klippmaskin från Laval!!! Satsa istället på Julas - MYCKET billigare - klippmaskin som klipper tjocka islandshästpälsar hur lätt som helst!!! (Sylvia har den senare varianten och trots att hon under ridskoletiden hade så många hästar som klipptes varje år så fungerar den hur bra som helst fortfarande! Medan min DYRA som oftast bara klippt en häst per vinter har stora problem att tugga sig fram genom pälsen...) När det nu tog sådan evinnerlig tid var det tur att Hamingja inte har något emot att bli klippt i alla fall  - hon såg t o m ut att njuta av behandlingen så det kliade nog lite skönt i hårbotten! 

Och när jag sedan red jag ut en sväng blev jag ytterligare stärkt i att hon inte var sjuk utan bara varit varm, för det var med mycket energiska steg hon skrittade iväg ut från gården! Dock höll vi oss till skritt större delen av ridturen, för i natt hade vi runt 10 minusgrader så även om det nu var betydligt värmare så var marken så hårt frusen att det klapprade ordentligt om hovarna. Så det blev skritt längs bilvägen mot Avan, testade lite trav på sandvägen och Hamingja kändes hur pigg som helst! Men matte tyckte att underlaget även där var gränsfall till för hårt så det blev skritt längs stigen mot vattnet (se bilden ovan) och tillbaka hem. 

Men lite träning blev det för oss ändå! För Hamingjas del handlade det om skänkelvikning längs dikeskanterna. Och för matte var det fokus på sitsen där "kampen mot höftböjarna" var prio 1 även idag. Min HeadQ var med och först trodde jag att den fått frispel när den började signalera fast jag tyckte det var helt uppenbart att jag inte alls tittade ner... Gjorde ny synkronisering men efter en stund hände samma sak igen... tillslut insåg jag varför: jag lutade huvudet åt sidan när jag bad henne gå undan för skänkeln! Ibland har den signalerat till synes omotiverat även när jag ridit tölt - antaglien har det varit av samma orsak! Bara att skärpa till sig alltså!

Gör som du alltid har gjort...

...och du kommer att få samma resultat som du alltid har fått...!

Detta är ju verkligen "lika sant som det är sagt" - och något jag tog fasta på när jag idag bestämde mig för att testa något helt nytt under uppvärmningen. Nu senast tipsade ju Atli om att man kan nyttja att tölten taktmässigt ligger mellan passtakten och traven genom att få den passtaktiga hästen att "tänka trav" och därmed hitta ren tölt. 

Jag har ju hittills hållit mig väldigtt strikt till Atlis upplägg för uppvärmningen, med att först flytta ut bakdelen i skritt på volt, följt av uppvärmning i tölt och avslutningsvis trav. Och det har varit VÄLDIGT tydligt att Hamingja mentalt mått mycket bra av att jag varit så konsekvent på detta område. När hennes extremt ambitiösa läggning lätt fått henne att jaga upp sig och bli ARG när hon inte riktigt vetat vad som förväntats av henne har hon kunnat dra en stor suck av lättnad - "jaha, det är bara det här vi ska göra, det kan jag ju!!! när hon känt igen sig i uppvärmningen! 

Men hon har ju verkligen blivit betydligt tryggare i sig själv (och tryggare med mig) så jag hoppades att hon var mogen för en förändring - i alla fall tillfälligt - när jag inledde uppvärmingen i trav istället för i tölt. Hamingja bjöd på härlig "gummibollstrav" på volten resp längs spåret i båda varven, sträckte ut överlinjen och frustade så belåtet! Detta kan man väl verkligen kalla "att tänka trav" hoppades jag! Och när vi slutligen övergick till tölt kunde jag till min glädje konstatera att takten direkt var betydligt bättre! 

I höger varv behövdes det bara att jag m h a kroppsvikten "tog med henne" utåt på volten för att rensa bort det sista av passtakten. I vänster varv hade jag lite mer problem, till dess jag insåg att grundorsaken nog var att högerbogen i väldigt hög grad levde sitt eget liv... Men när jag såg till att först få kontroll över denna i skritt kunde jag sedan återgå till tölt och med högerbogen på plats hitta ren takt även där! 

Efter en längre skrittpaus övergick jag sedan till att rida övergångar halt - rygga - samlad skritt - samlad tölt i höger varv. Jag kom ihåg Atlis uppmaning att undvika att göra henne arg (och därmed spänd) genom att nöja mig med en lägre grad av samling. Så det var först efter flera övergångar med bibehållen längd på överlinjen som jag "kryddade" det hela med att låta pisken nudda hennes bakdel i skritten resp tölten. Och då med VÄLDIGT trevlig effekt i form av bärighet och - efter några lätta kramningar på högertygeln - bibehållen lösgjordhet även i nacken! Något vi sedan kunde bibehålla m h a några steg sluta vid behov. 

När jag övergick till att rida övergångar i vänster varv istället var Hamingja mer "taggad" från start (jag hade ju faktiskt rört henne med pisken ganska nyss så då kunde förståss vad som helst hända!) Så när jag första gången bad om samlad skritt piskade hon ilsket med svansen och studsade på stället med frambenen... Fast i nästa sekund glömde hon helt av sig och "råkade" istället länga halsen och börja frusta!!! Och från denna samlade skritt kunde vi sedan göra en trevlig övergång till tölt! 

För att bibehålla den trevliga känslan testade jag att lägga in steg både i öppna resp sluta, men det som tillslut gav bäst resultat visade sig vara att vända runt för ytterhjälperna. Då kunde jag rama in henne på ett bra sätt även i vänster varv och därmed åter få uppleva lite "njuttölt"!!!

När det gällde sitsen körde jag "favorit i repris" från gårdagen och försökte f f a hantera mina stela höftböjare - då min teori just nu är att övriga sitsproblem är "följdfel" av att höftböjarna så lätt får mig att hamna i stolsits i sadeln... Men tack vare min HeadQ upplever jag verkligen att jag blivit bättre på att hålla blicken lyft så att jag i större utsträckning faktiskt kan känna hur jag sitter - vilket förstås är första steget till en förändring!

När Hamingja sedan fått varva ner i tölt resp trav på volt och jag satt av kunde jag konstatera att hon svettats så att hon faktiskt var lite skummig på halsens undersida. Pälsen har verkligen hunnit växa ut mycket där jag tidigare klippt henne (halsen, bogarna och mellan frambenen) så det börjar uppenbarligen redan vara dags för klippning nr 2! 

Dessutom har hon nött bort tåkappan på ena framskon, så det börjar också vara dags att kontakta hovslagaren... Jag hade annars gärna väntat ett tag till med detta eftersom det känns liiite tidigt med broddade vinterskor redan nu.  Samtidigt som det ju blir för länge att vänta ytterligare en hel skoperiod innan hon får vinterskorna på. Och med tåkappan borta är ju risken stor att hon börjar nöta för mycket på själva hoven vilket ju inte är bra... Ett dilemma som alltid brukar uppstå så här års - och som förstärkts ytterligare av att Hamingja visat sig få mer problem i bakdelens muskulatur av att ha broddar på bakskorna...!