Enda ljuset i novembermörkret: en pannlampa!

Streeeeeetching...!!!

Novembermörker med regn på blankis gör väl ingen glad...?! Vi som hade det så fint med snö på marken och i träden - detta känns verkligen som ett rejält bakslag...! Men efter en vecka med mycket besvär från bihålorna (t o m hemma från jobbet måndag och tisdag) var det ändå HÄRLIGT att vara tillbaka på hästryggen!

Halkan gjorde att det inte kändes som någon bra idé att rida längs bilvägen, om någon bil skulle komma sladdande mot oss, så det fick bli en tur genom skogen bort till Torrbergsvägen istället. Atli har ju flera gånger tipsat om att det du inte fick till under senaste ridpasset är det du ska börja fokusera på från start vid nästa träningspass. Och jag tänker mig att det även ökar chansen att man kommer ihåg att jobba med något område där man behöver lära om. Tar man inte tag i det direkt tänker jag att det är mycket större risk att man fortsätter som man brukar, av bara farten!

För mig innebär detta bl a att jag så snart jag suttit upp inte bara ska flytta undan för resp skänkel och hålla koll på resp bog utan även fokusera på att använda så kvicka hjälper som möjligt. Jag känner att jag har så lätt att "sega" med hjälperna och då segar jag ju till Hamingja också...! Så detta ägnade jag mig åt när vi red ut från gården.

När vi ridit upp bakom vägbommen vågade jag ännu inte riktigt lita på att Hamingja fick bra fäste med broddarna på blankisen så jag "fegade" och började värma upp i tölt istället för (racer-) trav. Vi skrittade sedan hela stigen genom skogen men framme på Torrbergsvägen innan det tillslut blev dags för trav. Jag märkte då att Hamingja fick riktigt bra fäste med broddarna och varierade därför mellan att rida i de isiga hjulspåren resp att ge mig själv den extra utmaningen att hålla henne i den snöiga mittsträngen.

Det var så mörkt att jag trots pannlampan inte hade någon koll på hur långt vi egentligen ridit, när jag efter en längre skrittpaus vände tillbaka hemåt igen. Men konstaterade att det uppenbarligen inte var några monster eller älgar ute i kväll, för Hamingja var hela tiden så härligt fokuserad på mig! Under hemvägen nyttjade jag det isiga underlaget i hjulspåren till att rida tölt. I övergångarna från samlad skritt till tölt hade jag extra fokus på att det inte skulle bli "katapult övergångar" och till att börja med fick jag göra
som Atli brukar säga: "Först använder du den signal som du önskar att hästen ska svara på, men om du inte får önskad reaktion måste du vara tydligare!"

Till att börja med fick jag göra halt när Hamingja inte brydde sig om mina försök till halvhalter. Men när hon sedan lyssnade på detta fokuserade jag bara på att vara så följsam som möjligt i kroppen - alltså inte bli så spänd som jag brukar - samt undvika att hon "fastnade" i högertygeln. När har tillslut kom på att ställa henne höger och ta med bogarna åt vänster med sidförande tygeltag blev bärigheten riktigt trevlig!

När vi skrittat tillbaka hem genom skogen och avslutade med nedvarvnings tölt längs skogsvägen funderade jag på var jag skulle våga mig att hoppa ner från hästryggen... det kändes som att risken att fötterna bara skulle glida undan så att jag halkade in under Hamingja var rätt stor... Jag hade visserligen broddar på ridstövlarna, men bara på hälarna och det är ju svårt att landa "med hälarna före"...! Men när jag hittade en snöfläck utanför stallet att landa på löste sig detta också.

Jag kunde konstarera att vi faktiskt varit ute en hel timme i regn och mörker och Hamingja hade uppenbarligen fått jobba tillräckligt för att bli skummig på halsen - men så var det ju ett par plusgrader också. Efter stretchingen fick hon stå en extra lång stund med Back on track innan hon fick gå tillbaka ut i hagen. I morgon blir det vilodag för henne igen för då ska vi ta med goda vänner till fantastiska Treehotel i Harads. Men på söndag hoppas jag vara tillbaka i sadeln igen! Over and out!