Rimfrost Rider

...är inte bara namnet ridstövlarna jag har på mig på denna bild utan även en bra beskrivning av mig och Hamingja efter dagens ridpass!

ÄNTLIGEN är det fredag!!! Jag har varit så TRÖTT i veckan (alltså ÄNNU mer än vanligt) så jag har verkligen sett fram emot att det skulle bli helg! Och även om jag älskar mitt jobb var det så skönt när jag fick logga ut från jobbdatorn i eftermiddag! Efter en hästdos "uppåt-tjack" i form av Cola Zero åkte jag sedan till stallet för att få en hästdos även bokstavligen!!!

Den senaste tiden har Hamingja lagt sig till med ovanan att skrapa otåligt med ena framhoven när hon   står uppbunden i stallgången. Och idag när jag kom in i hagen och ropade på henne var hon först på väg att göra samma sak - men kom sedan på bättre tankar, satte ner hoven igen och skyndade till mig. 

Ridplanen för dagen var att rida upp vid gamla soptippen för att se om det frusit på tillräckligt för att man ska ta sig hela vägen runt så att man kommer ut på bilvägen igen ovanför lilla galoppbacken åt Avan till. Man måste då passera ett område med sankmark, men för ganska många år sedan hade vi också haft rejält kallt i november och bara "lite lagom" med snö och då var denna runda jättefin att rida... och tänk om den var lika bra nu!

Vad jag hade helt lyckats förtränga när jag hoppades på detta var hur skogsmaskinernas framfart längs skogsvägen en bit bortanför gamla soptippen kört sönder den så mycket att bäcken som passerat där nu istället rinner längs med vägen som förvandlats till en kombination av sankmark och bäck som aldrig riktigt fryser till under vintern... 

När vi kom fram till det första blöta partiet slog Hamingja i "handbromsen"rejält - och jag lyckades inte få henne på andra tankar hur jag än försökte peppa och lirka... tillslut satt jag av för att gå före henne men ändå krävdes det låååååång övertalning innan jag slutligen fick henne med mig. En stund senare kom vi till nästa blöta passage och där blev det tvärstopp igen... och nu var hon ÄNNU mer ovillig att kliva i vattnet... och supertrötta matte hade inte det tålamod som behödes för detta... samtidigt som jag också kunde konstatera att det skymde mycket snabbare än jag hade önskat. 

Det slutade med att vi vände och red tillbaka samma väg som vi kommit - och även på tillbakavägen fick jag hoppa av och gå före henne förbi det första blöta området. När vi ridit hemifrån mot gamla soptippen ägnade vi oss främst åt uppvärmning i trav, men också ett par galopper sedan vi lämnat bilvägen. Och när vi nu var tillbaka nere på bilvägen igen fortsatte jag i riktning mot "världens ände-korsningen" medan jag lät Hamingja ägna sig åt "speedtölt" medan jag försökte fokusera på att "bara" sitta på rumpan och vara följsam i kroppen. (Är "följsam" det ord jag letat efter för att beskriva känslan i kroppen när jag ridet tölt utan att vara vare sig spänd i kroppen eller inaktiv??!!)

Efter en längre skrittpaus vände vi hemåt igen och jag red övergångar halt - rygga - samlad skritt - samlad tölt. När vi gjort övergången till tölt hörde jag i mitt huvud Atlis ord: "Saktarr, Saktarr, påminn om forme, påminn om forme, saktar..." så jag försökte göra just det. Och undvika att spänna mig så mycket i kroppen. Det sistnämnda är svårare och svårare ju mer jag behöver driva, så det underlättade ju att vi nu var på hemväg så att jag knappt behövde driva alls för att bibehålla energin och bara dra bak vänsterskänkeln då och då för att bibehålla bärigheten.

Tillbaka i stallet igen konstaterade jag förvånat att vi faktisk ridit en hel timme trots att det kändes som att sträckan inte varit så lång...men vi hade ju tillbringat en hel del tid vid de blöta områdena längs skogsvägen...Jag tror inte jag kommer att göra några fler försök att rida den vägen i vinter utan väljer nog andra alternativ i fortsättningen. Snötäcket är ju visserligen ganska tunnt ännu, men det känns ändå som att det gör underlaget ridbart på de flesta ställen. Så nu när vi har vinterskor med broddar är ju ridmöjligheterna så mycket större än tidigare i höst!