ÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN VINTERSKOR!!!

Ser ni vad jag ser?!! EN HOVSLAGARE SOM SKOR HAMNINGA!!!

När vår ordinarie hovslagare så oturligt skadade armen under den årstid då alla hovslagare är allra mest uppbokade var det ju inte lätt att hitta någon annan som hade tid för ytterligare hästar... men jag hade tur att få tips om en hovslagare från Kalix som kunde komma ner till oss. Men första luckan i hennes kalender var idag så det har inneburit sammanlagt tre veckors höstlov för Hamingja. Först var det så stenhårt i backen att jag inte ville rida av den anledningen. Och när sedan snön kom var det ju alldeles för halt för att rida med blankslitna sommarskor... Med Atlikurs igen nu till helgen dessutom var det ju verkligen hög tid att få på vinterskor och brodd!!!

I höst har Hamingja lagt sig till med ovanan att skrapa med framhovarna så hon hade hunnit nöta bort tåkapporna på båda framskorna och sedan även nöta endel på själva hoven... Men som tur var inte så mycket att det blev något problem för hovslagaren. Hon konstaterade att hovarna vuxit så pass mycket sedan sist att det ändå fanns gott om hov "att jobba med". På det sättet var det ju en fördel att det dröjt extra länge. En annan fördel var också att det ju hunnit bli riktigt vinterföre så hon kunde även få snösulor. (Om man slår på vinterskor innan det riktigt hunnit frysa till brukar man undvika att sätta snösulor eftersom det då är risk att grus fastnar under sulan och ger hovböld.)

Och sedan var det dags att inviga de nya skorna - ÄNTLIGEN!!! Jag vet inte vem av oss som var mest taggad - jag har aldrig varit med om att Hamingja haft så bråttom ut ur stallet och hon närmast sprang in på ridbanan! Där kom sedan hennes superambitiösa sida fram... När jag gjorde halt började hon direkt samla ihop sig jättemycket och det kändes som att hon vilken sekund som helst skulle kasta sig iväg i full fart...

Att kunna skritta lugnt längs spåret kändes MYCKET avlägset, men jag mindes Atlis förmaningar om att ALDRIG bromsa med båda tyglarna och började därför flytta henne undan för skänkeln runt ridbanan. Provade sedan att då och då lägga in några steg rakt fram för att återgå till sidförande direkt hon började stressa igen. Successivt klarade vi fler och fler lugna steg rakt fram. När vi gjort detta i båda varven övergick jag till att skritta rakt fram och göra halt enbart med sätet (och vår vanliga vissling). Några steg skritt och sedan halt. Några steg skritt och ny halt, några steg skritt... MÅNGA halter blev det men tillslut kunde hon faktiskt skritta lugnt på hellånga tyglar!

I samband med förra Atlikursen kom jag på att det funkade bäst att först värma upp i trav innan vi övergick till tölten, för då hade vi renare tölttakt redan från start. Men redan i vanliga fall har ju Hamingja STORA kliv och MYCKET tempo i traven så jag brukar behöva rida på böjda spår för att ta ner tempot. Och tanken på att försöka rida dagens supertaggade fröken i trav på ridbanan med isigt underlag under snön kändes liiite väl vanskligt...!

Därför bestämde jag mig för att lämna ridbanan och rida längs en av skogsvägarna bakom vägbommen. Där blev det så "plattan i mattan-trav" på en lyckligt frustande Hamingja som ÄNTLIGEN FICK SPRINGA!!! Och matte, som längtat så efter ridningen de senaste veckorna, fick "mycket ridning för pengarna" när jag kämpade för att hålla mig kvar i sadeln på Solvallafröken...! När vi närmade oss vändplanen snubblade hon till ordentligt och var nära att göra en kullerbytta - men lyckades ta sig upp på rätt köl igen.

Det är ganska precis fyra år sedan jag just hade köpt henne och vi gick omkull när hon snubblade i skogen och jag fick en rejäl hjärnskakning... Sedan dess har vi ridit väldigt mycket i terrängen för att träna upp hennes balans. Och att det idag bara blev en "nästan-kullerbytta" var ett TYDLIGT bevis för att all den träningen verkligen haft effekt!

På vändplanen ägnade vi oss sedan åt att flytta bakdel och bogar "kors och tvärs" en lång stund. Jag har ju inte ridit sedan hon senast blev behandlad av equiterapeuten, men var rädd att de senaste veckornas halkande i hagen på sommarskor skulle ha gjort henne stel. Men hon kändes riktigt mjuk och smidig! (När hon inte längre BARA hade SPRINGA FORT i tankarna utan faktiskt hade lite tid över för att lyssna på matte...!)

När vi vände hemåt igen var det dags för tölt och jag behövde i princip bara tänka samla för att hon skulle börja trampa under sig så att det räckte och blev över. Och sedan ville hon ju SPRINGA FORT igen - så jag fick "tänka halt" med sätet om och om igen för att kontrollera tempot. Men det hade vi ju nyss repeterat hur många gånger som helst på ridbanan så hon lyssnade väldigt bra på detta även om hon sedan "glömde" väldigt fort igen... Men vi var ju ÄNTLIGEN ute på ridtur och dessutom på hemväg så det var ju inte konstigt om lilla fröken hade bråttom...!

För många år sedan minns jag att en instruktör jag red för (kan ha varit Johanna Elgholm) pratade om vad man ska tänka på när man planerar ett ridpass. Och då nämnde ett misstag hon märkt att många gjorde: att när man precis kommit tillbaka till stallet igen efter en ridtur ville passa på att träna på något som man hade svårt för - t ex att flytta hästen undan för skänkeln. Men om hästen har svårt för detta i vanliga fall är det inte stor chans att det fungerar bättre när hästen är inställd på att den arbetat färdigt för idag...!

Och nu tänkte jag nyttja det tipset - fast tvärt om skulle man kunna säga...! Så när vi kom tillbaka till gården satt jag inte av direkt utan red åter in på ridbanan. Där Hamingja - som förståss förväntade sig att det var färdigjobbat för idag - fick skritta längs spåret. Och då dröjde det inte länge innan hon gick med nosen nästan i backen och frustade så belåtet om och om igen!

Efter tre veckors ofrivillig vila visste jag verkligen inte vad som väntade mig när jag satt upp på henne idag... men med ridpassen närmast efter förra Atlikursen i minnet, var jag inställd på att rida enligt Atlis system med lösgörande och sedan samling. Precis som min häst hade jag VÄLDIGT ambitiösa planer för att förbereda oss inför kursen till helgen. Och dessa planer innefattade inte massor av skritt på ridbanan... men med facit i hand konstaterar jag att just all denna skritt nog var den bästa förberedelse vi kunde få. För, som Atli brukar säga: "Ha alltid en plan för din ridning, men var också alltid beredd att ändra på planen. Lyssna på hästen - den talar om vad den behöver!"