Till världens ände och tillbaka!

Onödigt spännande möte vid världens ände - tyckte Hamingja!!!

Det var en förunderlig känsla att vakna i morse - och för första gången på flera månader inte känna mig som om jag hade jetlag eller var helt "bakis" av sömntabletter... jag kanske ändå vågar tro att den envisa infektionen ÄNTLIGEN har lämnat kroppen?! Eftersom jag dragits med den i över tre månader var det ju ett tag sedan jag senast fick vakna med en normal känsla i kroppen! Och insikten att jag skulle få RIDA Hamingja idag gjorde ju inte saken sämre!!!

Inte bara jag var i "riding-mood" skulle det visa sig: Hamingja var oerhört ivrig när jag ropade på henne i hagen! Och det gällde förståss även Lára, med scoutordspråket "alltid redo!!!" som mellannamn. Adina skulle dyka upp lite senare för att rida henne, men jag hade ju inte hjärna att göra The Queen besviken så hon fick följa med oss in i stallet och vänta på Adina där, ätandes på en hötuss.

Med undantag för förra söndagen så var det ju faktiskt fem veckor sedan jag red senast - och uppenbarligen var jag lite ringrostig... höll bl a på att glömma den gelpad jag alltid brukar ha under Hamingjas sadel för att den ska ligga på plats trots att den är så ny att den ännu är lite styv och inte hunnit forma sig efter hennes kropp. Men tillslut var all utrustning på plats, matte på Hamis rygg och efter lite gymnastik i form av små volter i skritt utanför stallet till dess hon sträckte ut sig ordentligt med nosen i backen red vi iväg. 

Och vi red faktiskt HELA vägen till världens ände - "The end of the World, as Hamingja knows it." D v s bort till korsningen vid sjön. Hamingjas värld är nämligen inte så stor! Hon är ju både född och uppvuxen i Mariebäck och knappt lämnat gården, förutom till unghästbete i Ersnäs. Största delen av sitt liv har hon gått i hage och "skrotat", med korta, intensiva träningsperioder med Sylvia. Korta har perioderna blivit eftersom Hamingja alltid varit "den som aldrig ska säljas" och därmed prioriterats bort när träningshästarna varit många. Sylvia har då alltid tänkt att det är ju ingen brådska med Hamingja, hon kan vila lite till så länge... Och intensiteten i träningsperioderna har inneburit att träningspassen sträckt sig fram till korsningen vid sjön och sedan  hem igen.

När vi närmade oss världens ände blev livet OERHÖRT spännande för lilla Hamingja... från "andra sidan" (oklart om detta innebär yttre rymden eller andevärlden) dök det nämligen upp ett gäng riktigt farliga figurer - dessutom OERHÖRT väl förklädda...!!! För ett otränat öga (som mitt, t ex) såg det verkligen ut som om det var KG & Yvonne med hästen Gabriel och hunden Agita som var ute på en promenad "hela familjen". Men som tur var lät sig inte Hamingja luras av detta utan ALLA hennes larmklockor började ringa - HÖGT!!! :-O

I ett sicksackmönster fram och tillbaka över vägen tog vi oss låååångsamt framåt någon dm i taget, medan monstren närmade sig. För tro det eller ej, Hamingja lyckades faktiskt nätt och jämnt motstå sina inpulser att vända och springa hem. (Hon är väl ingen fegis?!) När de tillslut var framme vid oss lugnade hon ändå ner sig en hel del. Men hennes cirklar var rubbade, så det var med oerhört spända steg hon sedan fortsatte framåt. I korsningen vid sjön bestämde jag att vi skulle skritta på volt i båda varven till dess hon slappnade av tillräckligt för att söka sig framåt-nedåt igen. Och vi fick hålla på ett tag...

Det var egentligen först när vi åter kom ikapp sällskapet från Mariebäck på hemvägen som åsynen av Gabriel som helt avslappnad lunkade fram i skritt fick Hamingja att slappna av och börja frusta. Men oj så hon frustade då - det tar på krafterna att vara stressad! Vi hade främst ägnat oss åt skrölt och tölt idag men nu blev det även lite extra styrketräning i form av en omgång pulsning i djupsnö (upp över knäna på henne) på vägen upp mot jaktstugan innan vi fortsatte hemåt. 

När vi kom tillbaka till gården tränade Adina och Lára på ridbanan. Och fastän jag precis varit ute och ridit gjorde åsynen av Lára att jag genast drabbades av en enorm lust att hoppa upp på hennes rygg för att rida henne också - hon har ju alltid den effekten på mig! Men jag behärskade mig och höll mig till lite "taktiksnack" med Adina istället. 

Nu när jag är hemma igen har jag åter en sällsam känsla i kroppen: jag är bara skönt trött av typen "första fysiska ansträngningen på mer än en månad" - inte så där våldstrött till illamåendets gräns som jag varit under så lång tid. HÄRLIGT!!! Det verkar faktiskt som om jag kommer att orka rida i morgon också!!!