Vår paroll: "Fritt fram i skogen!!!"

Sista dagen på älgjaktsuppehållet begav jag mig ut i skogen för att njuta av det härliga höstvädret tillsammans med Lára! Det är verkligen trist att älgjägarna kan lägga beslag på skogen HELA hösten, med undantag för en enda helg... (Det var f ö förra helgen - så det krockade dessutom med vår Atlikurs.) Ett par helger till tycker jag absolut att vi ryttare borde kunna ha rätt till! För sedan kommer ju snön med de höga plogvallarna som fortsätter att hålla oss "instängda på bilvägen" ända fram till i mars/april...

Men idag ropade vi som älgarna i sången "Älgarna demonstrerar": "Fritt fram i skoooogen!!!" Passade på att försöka snabbutbilda Lára till kantarellhäst, men det gick nog tyvärr inte så bra... Visserligen hittade vi faktiskt ett par trattkantareller, men för att få önskad inlärningseffekt borde Lára förståss ha fått en rejäl belöning då, så att hon ville hitta fler. Men istället blev det i princip tvärt om...

Jag läste en gång en artikel om en jaktövervakare i Jämtlandsfjällen som använde häst för att rida runt och kontrollera att jägarna hade giltiga jaktkort. Han använde hästen som "spårhund" - vilket tydligen fungerade hur bra som helst. För den hade lärt sig att om den gick till en plats där det fanns människor så fick den både godis och en paus!

Men en paus är ju verkligen inget som går hem hos min Lára... för henne blev det snarast ett straff att hon först måste stanna och vänta medan jag plockade kantarellerna och sedan (mkt otåligt) gå lååångsamt, lååångsamt framåt för att jag skulle kunna spana efter fler. Får hon bestämma lär hon hålla sig borta från allt som liknar kantareller i fortsättningen!

Men när matte höll sig där hon skulle - d v s uppe i sadeln - var Lára faktiskt överraskande nöjd med att få skritta på lång tygel. Så det blev en hel del av den varan när vi tog oss fram över stock och sten i den härligt strålande höstsolen. Totalt var vi ute ca 1,5 timme - härligt!!!

På hemvägen red vi även en sträcka ökad tölt - och tack vare Atlis tips om hur oerhört rörlig min hand hela tiden måste vara så gick det riktigt bra! Visst blev hon hög i formen bitvis och visst hamnade bogarna "på avvägar" ibland, men det blev aldrig så mycket att det gick ut över takten. Vilket verkligen är ett STORT steg framåt för oss!

Ö h t kändes hon väldigt harmonisk i den ökade tölten - trots att vi var på hemväg och risken därmed var än större att hon skulle bli för uppjagad för att ha koll på sina ben. Atli sa också i helgen att bara vi kom ur den onda cirkeln av spändhet, vilket medfört taktproblem, vilket i sin tur orsakat ännu mer spänning, så borde hon vara den typ av häst som mår bra av att få springa riktigt fort då och då. Jag såg ingen anledning att ifrågasätta detta då - och kände mig nu ännu mer övertygad om att han hade rätt!