Ökad tölt!!!

Uppvärming i tölt med lååång hals!

Idag skulle Lára och jag träna på att tölta FORT - det hade jag verkligen sett fram emot! Innan jag fick ta itu med den sedvanliga uppvärmingen (lååånga halsen, ni vet!) sa Atli: "Jag skulle gissa att hon blir så uppjagad när hon får tölta fort att hon stressar upp sig och trasslar in sig i sina egna ben..." och jag kunde bekräfta att det var en ganska bra beskrivning av vårt dilemma. Vilket t ex medfört att vi haft större problem med ökade tölten när vi ridit hem mot stallet än på vägen bort. Och större problem om vi ridit med andra än om vi ridit själva.

När jag efter uppvärmning samt lite arbetstempo tölt provat att gasa på några varv runt ridbanan bad Atli att få testa henne lite. (Och fortfarande är Lára den enda häst som han INTE sadlar om när han ska rida...det har hon minsann lärt honom!!!) När han "känt" på henne i ökat tempo konstaterade han att hon som alltid annars är så lätt i handen vill lägga sig på och bli framtung i ökade tempot. "Stilla hand gäller alltså inte här - utan du måste vara tillräckligt rörlig för att hon inte ska ha något att hänga sig på!"

Jag fick prova att rida ökat tempo igen, medan jag försökte följa Atlis samtidiga instruktioner om vilken hand jag i varje ögonblick behövde vara mest rörlig med och vilken bog som mest behövde korrigeras just då. Jag fick instruktionen att inte ha för bråttom med att öka farten utan göra det succesivt, för att inte stressa upp henne i onödan. Och intressant nog fick jag börja i höger varv, eftersom han kommit fram till att det fungerade bäst där. (När jag har försökt på egen hand har jag däremot haft störst problem i höger varv - så jag har alltid ridit det ökade tempot i vänster varv på tävlingarna.)

Med Atlis support fick jag uppleva känslan av att flyga fram! (I den mån kan kan flyga fram runt en ridbana där 90 graders-kurvor dyker upp hela tiden.) Och de sekvenser där jag lyckades följa Atlis instruktioner och hålla Lára lösgjord så kändes det överraskande stabilt!

Andra lektionen följde ungefär samma upplägg, med de skillnaderna att det var jag som satt i sadeln på Lára hela tiden samt att jag fick rida ökad tölt även i det svårare högervarvet. Efteråt konstaterade Atli att han tyckte det gått betydligt bättre denna gång - jag hade klarat både att hålla den rörliga handen och att korrigera bogarna på ett mycket bättre sätt.

"Nu är det bara att ni ger er ut och övar på detta! sa han. Men rid inga jättelånga sträckor i ökat tempo, utan ca 200-300 meter i taget." "Och det här kommer att vara bra för henne - hon är den typen av häst som mår bra av att få springa riktigt fort ibland, så länge man ändå kan hålla henne lösgjord."

När jag kommenterade att jag hittills alltid ridit ökningarna i vänster varv på tävling sa han att jag skulle göra tvärt om i fortsättningen. "Och arbetstempot är dessutom bättre i höger varv nu!" sa han. Jag passade också på att fråga hur jag ska göra för att i framtiden kunna använda viktboots på henne på tävling, för att få större rörelser. Hittills har jag ju inte ens kunnat ha så lätta som 70 gram utan att takten försämras... Han sa att det gällde att börja träna med dessa lätta boots - och då rida med dem varje dag i ca 14 dagar så att hon vänjer sig. Och när detta fungerar bra kan jag succesivt höja vikten lite.

När jag lämnade ridbanan tillsammans med min duktiga häst kände jag hur jag helst av allt bara hade velat ge mig ut längs bilvägen och fortsätta rida!!!