Ridskoleförberedelser och liten, liten valp

I morse var det -21 grader, men när jag åkte mot Mariebäck efter jobbet visade termometern "bara" -17. Hade inte alls lika ont i kroppen som igår och trots att jag jobbat hela dagen hade jag energi kvar till ridning. Det vågade jag verkligen inte tro i går kväll!

Nästa vecka börjar ridskolan om igen och då gäller det att vara i form - så det är hög tid att lägga in ytterligare en "växel" i ridningen! Idag skulle jag därför rida på ridbanan. Skrittade igång utan stigbyglar för att stretcha ut benmusklerna - jobbade samtidigt med volter för att få Feykir att slappna av i kroppen.

Nästa steg blev att "trava igång" i lång, låg form på böjda spår. Med stadig yttertygel och extra mycket drivning just när vi bytte riktning för att han skulle hålla traven. Fast då och då valde han att galoppera i kurvorna istället... När det började gå bra att byta riktning och samtidigt hela tiden behålla traven var jag nöjd med vår uppvärmning.




Övergick till att jobba i skritt: öppna längs långsidorna och "ökad skritt" på kortsidorna. Bytte varv ofta eftersom det brukar vara lättast att få Feykir lösgjord då. När jag red öppna försökte jag fokusera på min sits, samt att renodla tygel- och skänkelhjälperna så att han skulle bli lätt i handen och samla sig med eftergift. Då och då kändes det som att han skulle välta omkull - vilket jag tolkade som att han faktiskt inte lyckades fuska hela tiden utan verkligen korsade bakbenen ibland! (När han gör rätt brukar det nämligen kännas så!)

När han kändes samlad och lätt i handen gjorde jag övergång till tölt och red "allt utom rakt fram". D v s böjda spår, bytte hela tiden riktning och varv, sidförde in mot mitten av ridbanan och sedan ut på spåret igen o s v. Både Sylvia och Atli brukar ju säga att "han ska aldrig veta var ni ska ta vägen härnäst - bara följa dig - för då blir han mjuk i kroppen!" Jag har själv så lätt att spänna mig när jag ska rida tölt - och då blir ju Feykir spänd också. Men nu gick det riktigt bra för mig att behålla avslappningen - och Feykir kändes lösgjord och hade en riktigt trevlig form i tölten! Takten varierade lite, men f f a när vi sidförde blev takten bra.

Efter en skrittpaus avslutade vi med att jobba mer med traven: lång och låg med "mycket ryggmuskler". Nu ställde jag högre krav på mig själv också - att verkligen DRIVA i varje steg och jobba även med magmusklerna. Någon gång måste jag ju våga börja använda dem igen! Vi var riktigt duktiga båda två, tycker jag! När jag skrittat av honom kunde jag konstatera att jag faktiskt ridit en hel timme! Så sent som förra veckan var jag så trött att jag var yr när jag ridit 40 minuter på ridbanan - så det går faktiskt framåt med min kondition!!! Sedan blir det ju en helt annan sak nästa onsdag förståss, då Sylvia står där i mitten och jagar på oss... Men jag är i alla fall på rätt väg!

Feykir fick stå inne och torka med fleecetäcke på medan jag gick in till Sylvia och Janne för att se nya valpen: den BEDÅRANDE toypudeln Stella! Tänk att en hund kan vara så liten!!! (Jo, jag såg ju faktiskt hennes mamma när hon var i ungefär samma ålder, men hade glömt hur liten hon var. Sylvia, som är van vid STORA hundar, sa att det var lite svårt att inse att detta verkligen var en hund! Hennes Betty, som jag tror är ungefär 75 % dobbermann, verkar i alla fall tycka att lilla Stella är helt OK. Det var ju tur - vi var lite oroliga innan att hon skulle uppfatta henne som en lämplig middag...