Häst till salu!!!

Det var så FANTASTISKT vackert när jag körde till stallet idag: vit, pudrig snö, rimfrost i träden och en sol som fick allt detta att glittra! Dessutom bara 12 minusgrader, vilket jämfört med temperaturerna tidigare i veckan kändes som rena blidvädret!

Såg verkligen fram emot en härlig ridtur - särskilt som jag inte kunnat rida på hela FYRA dagar. Men jag vet inte om det var de tre vilodagarna Feykir fått tidigare i veckan, eller möjligen det kraftiga väderomslaget med efterföljande vårkänslor, som fått det att snurra till i huvudet på Feykir... han var nämligen HELT hopplös idag... Det började redan i stallet, där han var ensam häst när jag gjorde i ordning honom inför ridturen. Ensam häst i stallet betyder att man VERKLIGEN måste vara på helspänn - beredd till blixtsnabb reaktion vid minsta ljud utifrån. Eller innifrån stallet för den delen. Stallkatterna är t ex absolut inte så ofarliga som man kanske kan inbilla sig! När så stalldörren plötsligt öppnades höll han verkligen på att skita på sig (jo, strax efteråt gjorde han faktiskt det också.) Det var en kvinna med två små barn som kom in. Men det hade ju faktiskt lika gärna kunnat vara en sabeltandad tiger...

Efter lite arbete från marken satt jag upp och försökte rida ut från gården. Vilket inte var det lättaste... Jo, först försökte Feykir faktiskt springa iväg lite - och det var ju ovanligt. Men sedan kom han på hur farligt allt runt omkring var och då ville han GENAST vända hem till trygga hagen igen. Vi hade ju ändå ridit säkert 30 meter - och det kunde väl räcka för idag?!

Dessutom BLÅSTE det faktiskt ute - och det vet ju varenda vallack vilka risker det innebär! Enbart extrem vaksamhet och blixtsnabba reflexer kan rädda en i ett sådant läge! T o m snö som blåste ur träden var farligt... Och då snackar vi inte ens tung, blöt snö som i alla fall ger ifrån sig ett litet ljud när den landar. Utan torr, lätt snö som bara bildade en dimma i luften innan den ljudlöst föll till marken. Men många hästar har dött av detta - bara för att de inte hunnit kasta sig undan tillräckligt snabbt...

Och så fortsatte det... Jag hade verkligen ett "hästjobb" med att försöka få honom att söka sig framåt, nedåt i skritt - ett Ia Lindholm-tips för att få hästen att slappna av. Tillslut gav jag upp och lät honom tölta istället. Försökte rida i ganska lågt tempo och flytta mycket för skänklarna men olika många steg åt sidan hela tiden. För att han både skulle få jobba ordentligt och dessutom behöva fokusera på mig mer än på den farliga omgivningen. När vi vände hemåt red vi ännu lååååångsammare i tölten, med massor av drivning. Feykir pustade och stönade (antagligen jag också) men takten lät riktigt OK och succesivt blev formen bättre och bättre.

Nu tyckte jag han kändes ganska avslappnad så jag försökte avsluta ridturen med trav i lång, låg form. Men det blev istället racertrav på spänd häst... så jag gav upp ganska snart. Hade definitivt behövt utrymme att lägga volter för att ta ner tempot! Nu var jag så less på hans fånerier att jag satt av och gick hem till stallet. Kunde konstatera att han var REJÄLT svettig - faktiskt vitskummig både på bogen och frambenen. Det är jobbigt att tölta långsamt!

Under promenaden tillbaka till stallet funderade jag på varför han var så hopplös idag...?! Visst har han haft en hel del sådana här dagar tidigare - men det var ganska länge sedan nu. Och de senaste gångerna jag ridit har jag tvärtom förvånats över att han kunnat skritta så fantastiskt avslappnat även i början av ridturen. Och så kommer ett sådant här bakslag... Undrar om han fick mycket havre igår möjligen? Sedan jag börjat rida igen efter mitt riduppehåll har jag bara gett honom någon näve havre, för att börja vänja hans mage. Han har hunnit bygga upp ett fettlager som jag tycker att han kan förbränna innan det är dags att ge någon större havregiva. Men kanske han fick lika mycket som ridskolehästarna igår? Idag fick han i alla fall ingen havre alls - bara lite torkat bröd att tugga på. Nu håller jag verkligen tummarna för att han är trevligare att rida i morgon!