Gott Nytt År alla bloggläsare!!!

Hoppas att ni fortsätter läsa min blogg även under 2008!!!

Måste föresten berätta - jag fick en jättefin present av Eva och Emelie idag! Pappersnäsdukar med en jättefin, vit häst på - som nästan ser ut som Reykur! Sådana där fina som man inte kan använda... inte kan man ju snora på Reykur!!! Men man kan titta på dem och bli glad!

Med fara för eget liv!!!

Jag började nyårsafton med att lunchfodra i stallet och satt sedan i Josefshallen och åt min frukost när Eva och Emelie kom. Eva skulle ha "halva släkten" på turridning idag - först ett gäng som skulle rida kl 10 och sedan nästa gäng kl 11. Första gänget hade precis anlänt till Mariebäck när Feykir och jag gav oss iväg på vår ridtur. Vi skulle rida samma runda som turgängen "Vi får väl se om ni hinner upp oss!" skojade jag. Jag skulle bara ha vetat...

Jag och Feykir hade inte ridit just den här rundan på länge och det började så bra, först med fin tölt och sedan lite härlig galopp också innan det blev tvärstopp - bokstavligen! Vi hade kommit till ett ställe i skogen där det alltid är väldigt blött och lerigt när det är barmark, så det krävs oftast lite övertalning innan Feykir vill passera. Jag hade hoppats att det skulle vara fruset nu, men ett litet flöde med rinnande vatten gjorde att det bara var tunn is med vatten och lera under.

Feykir provade att ta ett mycket tveksamt steg ut på isen, men när den brast och han hamnade med framhovarna nere i den blöta geggan hoppade han bakåt igen. (Jag har väl nämnt tidigare att han har vattuskräck...?!) Sedan var det helt enkelt omöjligt att få honom att fortsätta framåt! Jag kämpade på till dess jag hade kramp i benen utan att få honom att ta ett enda steg ner i geggan. Provade att sitta av och gå före, med enda resultatet att jag fick iskallt vatten i skorna... medan Feykir stod kvar som en staty monterad på ett betongfundament... Satt upp igen och gjorde nya försök, men Feykir ville INTE utan började istället stegra sig i protest!

Vid det här laget hörde jag klapprandet av hovar nere på vägen och förstod att Eva snart skulle komma med sitt första turridningsgäng. Det blev vår räddning - annars hade vi nog stått kvar där ännu! Eva skrattade gott när hon såg oss, men berättade sedan att senast hon hade en tur blev hon tvungen att själv rida en av turdeltagarnas hästar över detta ställe för att de skulle kunna fortsätta. Den här gången passerade dock alla turhästarna utan problem. Men kvar stod Feykir och våndades... Han ville INTE gå ner i det där otäcka, geggiga vattnet! Men han ville INTE heller bli lämnad ensam kvar! De andra fick stå och vänta på oss en stund, men tillslut tog han två tveksamma steg ner i geggan och gjorde sedan ett jättteskutt upp på fast mark igen. Sedan var han så stressad att han rusade framåt, men som tur var stod Eva med sin häst tvärs över stigen så han var tvungen att stanna. Det var en mycket uppjagad häst som stod där och flåsade våldsamt - han hade antagligen ett riktigt rejält adrenalinpåslag! (Hade turgängen kommit tidigare hade det väl inte behövt bli riktigt så här spännande för Feykir, men nu hade han ju verkligen haft gott om tid att jaga upp sig över det där livsfarliga, geggiga vattnet...) Eva och jag kom fram till att turgänget skulle tölta en bit, med mig och Feykir sist, så att han skulle få springa adrenalinet ur kroppen.

Sedan kunde vi passera två lite djupare diken också - båda ganska smala så Feykir hoppade över. Resten av ridturen fick Feykir fortsätta att hålla sig längst bak i ledet. Jag passade på att trava ganska mycket när han hade en häst framför sig så att han blev tvungen att trava ganska sakta. Om jag försöker bromsa honom i traven blir det oftast tölt istället - eller grisepass ifall det sluttar lite utför. Det här blev alltså väldigt nyttig träning för honom!



Den här bilden skulle förställa en mycket nöjd Feykir som efter ridturen både fått äta kraftfoder och sedan rulla sig rejält i snön! Men det var visst något fel på kamerainställningarna... Nåja, om ni tittar riktigt noga kanske ni ändå anar all snö som han mycket omsorgsfullt gnuggat in i pälsen!

Fotograf saknades, tyvärr...

Åkte till stallet med klippmaskinen "i högsta hugg". Idag skulle jag klippa Feykir på halsen och mellan frambenen igen. Förhoppningsvis - om klippmaskinen behagade fungera. Sist jag klippte gav den nämligen upp när jag bara kommit halvvägs... Motorn gick och skären rörde sig, men inga hårstrån gick av. Den gången fick jag som tur var låna Sylvias klippmaskin och klippa färdigt - för Feykir såg verkligen inte klok ut när maskinen hade lagt av! Nu hade jag i alla fall plockat isär, rengjort och smort riktigt noga och den visade sig fungera betydligt bättre, om än inte perfekt. Mellan frambenen gick det tyvärr inte att klippa, där var han både lite fuktig av snön och dessutom var pälsen extra tjock eftersom jag missade att klippa där sist. Men halsen och bogarna gick bra, bara jag inte rörde maskiner för snabbt. Det är nog helt enkelt dags att lämna in skären på slipning. Undrar vem/vilka som gör sådant här i Luleå?

Red ut på min nyfriserade häst tillsammans med Fia och Lukka. Även Sylvia följde med en bit, med samma träningshäst som igår. Hon red korta intervaller tölt, eftersom det bara är tredje dagen hon rider riktig tölt på den hästen. Det borde nog egentligen Feykir och jag göra också - direkt efter igångsättningarna brukar tölten vara bäst. Fast i vårt fall beror det väl inte på att hästen inte orkar utan på att ryttaren börjar slarva och låter hästen dra iväg i tempo... Feykir var ganska busig så jag fick gräla lite på honom. "Han har ju lite problem att fokusera på arbetet..." konstaterade Sylvia.

När Sylvia sedan vänt hemåt igen insåg Fia och jag efter en stund att vi verkligen skulle ha haft en fotograf tillhands! Tänk er fem svarta djur som springer i bredd på en vit vinterväg: längst ut på var sida en töltande häst och där emellan tre travande hundar. Det såg riktigt läckert ut!!! Men eftersom ingen paparazzi fanns tillhands får ni bara tänka er detta.

Vi red ganska långt, men ridturen tog ändå inte mer än knappt 1,5 timme för vi hade galopperat en hel del på hemvägen. Jag var väldigt glad åt att jag hade klippt Feykir igen - för trots ridturens relativt höga tempo var han inte alls lika svettig som när vi i förrgår bara ridit 30 minuter!

Feykir avslöjade sig själv...

En riktigt härlig vinterdag - med 8 minusgrader, snö och solsken! Hämtade min rimfrostiga häst i hagen för att rida en sväng. (Hm... hämtade var ordet... komma när matte ropar verkar tyvärr inte längre aktuellt...)



Med stadiga skänklar som stöd korsade Feykir vägen över bäcken utan något större trauma. Red bilvägen bort mot Alviksträskhållet - men inte in i byn. Tränade tölt idag. I början var Feykir väldigt busig, kastade med huvudet och hade sig, men sedan skärpte han till sig. På hemvägen försökte jag rida riktigt låååångsam tölt. Men Feykir hävdade bestämt att han inte kunde tölta så långsamt... Sista biten hem hade vi sällskap med Sylvia som red en av sina träningshästar, som precis lärt sig tölta. Det var så sent som igår som Sylvia för första gången bad hästen om tölt - "OK" sa hästen och töltade! Fast, då hade de jobbat med att förbereda tölten i flera veckor. Det är väl oftast så - att om bara förberedelserna är tillräckligt grundliga så blir det för det mesta bra!



När vi skulle passera över bäcken igen blev det ett riktigt elddop för Feykir. Sylvia galopperade nämligen uppför den lilla backen med träningshästen, men jag bestämde att Feykir och jag skulle skritta resten av vägen tillbaka till stallet. Oj, så gärna han hade velat galoppera han också!!! Istället blev det tölt i microtempo när jag försökte få honom att skritta. Nu kunde han alltså plötsligt att tölta extremsakta - när motivationen var maximal. Tala om att han avslöjade sig själv!!!

Feykir och grabbarna äter lunch efter vår ridtur.

Feykir fick föresten två positiva omdömen av Sylvia idag. Först när vi töltade tillsammans på hemvägen kommenterade hon att han var så ren i takten. Tillbaka i stallet påpekade hon dessutom att han inte alls blivit tjock i vinter. Jag håller tummarna för att det håller i sig så att han inte blir så där JÄTTETJOCK som förra vintern... Ni kan ju bara titta på min startbild på Lillhästens hemsida så ser ni... Men då hade vi så stora problem med galoppen (som skulle visa sig bero på skevheten i korset) att vi inte kunde konditionsträna ordentligt. Nu kan vi galoppera hur mycket som helst - så förhoppningsvis kan vi hålla honom i form!

När jag kom hem ringde Eva. Hon hade varit på fest i går kväll och där träffat en kvinna som hade islandshäst på Örnäs av alla ställen! När Eva fick höra detta sa hon genast "Där bor ju våran Reykur också!" Då berättade kvinnan att Reykur är så oerhört populär på ridskolan! Det har vi ju hört förut, men Eva och jag kan bara inte höra det nog många gånger! Kvinnan berättade också att hon hade varit med på ridläger på Örnäs i somras och det hade förståss varit jättebra. Eva och jag har pratade lite löst om det förut - tänk att få åka ner och rida för Nina K i fem dagar! Men då skulle jag ju ha velat ha Feykir med mig och rida honom (Eva skulle förståss rida Reykur). Synd att det är så låååångt att åka! Det måste nog stanna vid en dröm.

Feykir blasé...

...idag var det inte tal om att komma när matte ropade... så intressant är hon ju inte... Underbart är kort med andra ord!

Det höll redan på att skymma när vi red ut och dessutom finns det förmodligen kylskåp som är smidigare än känner mig idag - så det blev ingen lång ridtur. Kändes bäst att ta det lite lugnt, ska förhoppningsvis rida många dagar i rad nu!

Valde skogsvägarna bakom stallet: varvade trav och galopp längs den ena och töltade längs den andra innan vi skrittade hem. Feykir var pigg men faktiskt riktigt fokuserad på uppgiften! Inte ens en skogsmaskin ute i skogen fick honom att reagera. Fast när vi var nästan hemma blev det ändå rejält spännande... man kunde ju höra ljudet från fölens hovar mot snön när de busade i sin hage...

Feykir hade hunnit bli ganska svettig under den korta ridturen, men så var det bara 0,5 minusgrader också. Jag skulle verkligen behöva klippa honom igen på halsen och mellan frambenen, pälsen har hunnit växa ut så mycket där. Fast prognoserna säger att det nya året - som så ofta - ska börja med en rejäl köldknäpp så jag kanske vänta lite. Det känns lite onödigt att klippa precis när det ska bli kallare.

Häst till salu (OBS - absolut inte Feykir!!!)

"Arselponny säljes billigt eller skänkes bort till första bästa. Ev. kan jag betala er för att ta honom. Halvdana gångarter och knackig hoppteknik.Totalt talanglös (sämst i sörmland) på både hoppning och dressyr samt ett riktigt nervvrak i skog och mark. Utger sig för att vara trafiksäker, är det dock inte. Ej omtyckt av domare. Ständigt ngt överviktigt, mycket svår att hålla i form, päls som en grizzlybjörn på vintern. Dåligt psyke, främst vidtävling. Går aldrig eller mycket sällan bra. Kan inte någon dressyrrörelse ordentligt. Har ett flertal olater såsom bockning och tungrullning. Kastar av sin ryttare i 95,6% av fallen vid hopptävlan. Har svårt för hinder över30 cm. Kan reagera starkt på stenar, träd, barr, myror och löv vid skogsridning."

Hittade den här annonsen på nätet och tyckte den var så KUL! Något säger mig att den här ryttaren inte kom riktigt bra överens med sin ponny vid senaste ridturen... ;- )

GOD JUL alla bloggläsare!!!

...och ni är uppenbarligen inte få! Såg nyss att min blogg haft över 1600 träffar sedan mitten på oktober - jag är överväldigad!

Stort TACK till alla som läser - hoppas ni får en skön jul med trevligt umgänge och god mat samt förhoppningsvis lite snö!

Feykir ligger bra till!!!

Även idag kom Feykir direkt när jag ropade på honom! Det här kan jag verkligen vänja mig vid!

Fia var redan ute och red när jag kom till Mariebäck - synd, det hade varit kul att rida tillsammans! Vi får försöka ha bättre timing framöver.

Red bara ca 40 minuter idag också. Måste erkänna att jag faktiskt har lite träningsvärk efter gårdagen... :- 0 Upplägget idag var ett annat: fokuserade på tölten, men INTE med sidförande fram och tillbaka över vägen, som vi ägnat oss åt ända sedan Atlikursen i höstas, utan bara ställde höger-vänster för att behålla lösgjordheten. Några gånger kände jag hur han började stelna till och titta på något i skogen - men då sa jag "Nej" och ökade drivningen och det verkade faktiskt fungera. Inte ett enda tvärstopp blev det!

Skönt att hinna rida medan det är ljust - så här års gäller det verkligen att planera för detta. Fast det verkar vara fullmåne, så det hade nog varit riktigt mysigt att rida på kvällen också när fullmånen lyser upp snön! Idag är det föresten vintersolståndet - så fr o m i morgon blir det ljusare igen! Fast det lär ju dröja ett tag innan man märker skillnaden...

Äntligen hemma!

Feykir verkade faktiskt ha saknat mig - för när jag ropade på honom i hagen idag kom han direkt!



Är fortfarande groggy efter resa och tidsomställning, men längtade så efter Feykir att jag självklart ville rida en sväng! Dessutom är det lättare att ställa tillbaka till svensk dygnsrytm om man hinner vara ute i dagsljuset en stund. Det är verkligen ett trist väder vi kommit hem till... +7 grader... Det ligger fortfarande lite snö kvar i skogen och så, men vägarna är rena isgatan. Det ser verkligen extremhalt ut när isen är blöt och jätteblank, men hästarna får ju bra grepp med broddarna eftersom isen blivit lite porös.



Feykir verkade tycka att det var jätteskönt när jag borstade av honom. Trots att han är klippt i två omgångar har han ganska tjock päls och den kan säkert klia i den här värmen! Red bara en kortare sväng idag, på två skogsvägar ovanför stallet. Varvade först trav & galopp - härligt att få rida Feykirgalopp igen!!! Avslutade sedan med lite tölt också innan vi skrittade hem. Feykir skötte sig mycket bra idag - inga monster i farten uppenbarligen. Jag var väldigt nöjd efter ridturen - det är så härligt att få rida! Feykir verkade också nöjd efteråt - han fick ju sitt kraftfoder!

Här ser ni "rabies-Feykir" på spaning i skogen (med reflex på nosgrimman)

Snart på hemväg!

Nu är vi snart på väg hem. Det är sista kvällen i Saigon och den här gången har jag tillgång till dator med svenskt tangentbord.

Just när vi trodde att vi hade lärt oss hantera den hysteriska trafiken här höll först Johan och sedan jag på att bli påkörda, av två olika motorcyklar.... Nåja, vi överlevde båda två i alla fall! Annars är hemligheten här att man går "lagom snabbt" tvärs över gatan UTAN att titta på trafiken, så väjer de och man tar sig igenom det värsta trafikinferno. Anledningen till att man inte ska titta på trafiken är att man kan börja tveka och sakta in - och DÅ blir det farligt. När vi tillslut höll på att bli påkörda ändå så var det i Johans fall på en trottoar och i mitt fall en som körde mot rött ljus. Jo, det finns trafikljus i endel korsningar i den här staden (med 8 miljoner innevånare) och inte ens här får man köra mot rött ljus. I alla fall inte utan att tuta...

En bra sak med att ha häst är att om man är ute och reser och plötsligt inser att den härliga resan snart är slut - då behöver man bara tänka lite på sin häst och vips känns det som att man inte kan komma hem snabbt nog!

Det gar val ingen nod pa mig direkt...

Om det ar nagon som vill kolla hur jag har det nar Feykir ar "matteledig" sa kan ni kolla in pa www.resedagboken.se och ange "johananna" som resenar!

Favoritbilder

Sylvia red Feykir

Den här veckan - sista innan ridskolans juluppehåll - rider Sylvia ut med alla sina lektionsgrupper. För att hennes egen häst inte skulle bli helt "utnött" ska hon bl a låna Feykir idag och på torsdag. Eftersom hon inte ridit honom sedan i våras, då han fortfarande hade problem i korset och "gick med handbromsen åtdragen" var jag väldigt nyfiken på vad hon skulle tycka nu. Jag tycker ju i alla fall att skillnaden är jättestor!

Fick en rapport på telefon efteråt. Jodå, nog var handbromsen borta. Däremot tyckte hon att han var extremt ofokuserad på arbetet, han bara sprang och tittade efter spöken och monster... (Jag blev lite lättad att han gjorde så med henne också!) Hennes recept var att vara bestämd och få honom att tänka framåt istället och efter halva ridturen hade han skärpt till sig. Då var han ganska trött också - för de hade travat en hel del i djupsnö och han hade ju fått gå först.

Sedan Atli-kursen har vi knappt ridit rakt fram, utan jag har hela tiden flyttat honom för skänklarna. Nu tyckte hon att jag skulle varva med att rida rakt fram, men ställa höger-vänster för att behålla mjukheten så. För nu tyckte hon att han började kännas lite vinglig - antagligen för att han förväntar sig att alltid flytta i sidled. Jag får nog försöka boka in en Sylvialektion när jag kommer hem igen.

På torsdag får Feykir en ny "omgång" med Sylvia - det blir nyttigt för honom! Själv åker jag på semester - så det kommer att dröja lite innan bloggen uppdateras igen.

Tips för kallt väder

Var på en föreläsning med Ola Skinnarmo - ni vet han som bl a skidat till Sydpolen. Han var väldigt underhållande och sa en hel del tänkvärt. Som t ex: "Både den som säger - jag klarar det - och den som säger - jag klarar det inte - kommer att få rätt." (Detta var dock inte hans egna ord utan Henry Fords, men ändå.) Han hade många exempel på hur viktig ens egen inställning är för om man ska lyckas eller inte. Hans gode vän Göran Kropp var tydligen en expert inom området - både när det gällde att själv ha en positiv inställning i alla lägen och genom att hjälpa andra till samma sak.





Skinnarmo hade även endel tips på hur man ska klä sig för att klara kyla. (I hans fall handlade det om ner till -72 grader så han visste ju vad han pratade om!) När det gällde fötterna sa han att det viktigaste är att hålla skorna - och tjocksockarna - torra. Och det gäller att hålla dem torra innifrån. Alltså hade han först ett par tunna syntetsockar på fötterna, sedan en plastpåse och utanpå den tjocksockar. På detta sätt påverkades aldrig tjocksockarnas eller skornas värmehållande förmåga av fukten som avsöndras från fötterna när man anstränger sig.





Ett problem när det gäller att klä sig för ridning/stallarbete på vintern är ju att man växelvis svettas och blir kall. Läste t ex en test av olika sport-bh i en hästtidning där man kunde konstatera att de flesta var gjorda för att man skulle svettas kraftigt i dem under en begränsad tid, som man gör på ett gym t ex, för att sedan snabbt byta om och duscha. Men så funkar det ju inte när man håller på med hästar! Man är oftast många timmar i stallet, blir svettig när man rider och gör tyngre stallsysslor men där emellan blir man lätt kall. Då är det viktigt att plaggen närmast kroppen är riktigt tunna, så att de torkar fort innan man börjar frysa. Skinnarmos fot-tips borde också funka! Även om det som tur är inte brukar handla om några temperaturer i närheten av -72 grader här i Sverige så kan det ju vara värt att testa! Jag tänker i alla fall göra det - återkommer efter första rejäla köldknäppen och rapporterar om det fungerar!



Ett eget vintertips jag har är att använda lädergrimma. Vi har inte grimmor på hästarna i hagen och när ska ta på grimman för att ta in hästen är det väldigt mycket lättare att ta på en lädergrimma - särsklit när man har tjocka handskar på sig! På islandshästarna kan det behövas en storlek större grimma på vintern också - för att passa på deras lurviga "mammuthuvuden"!

Feykir vet hur man fjäskar!

Idag var det dags för sista ridturen för mig på ett tag... behövde alltså något att leva på länge, så jag hade bestämt mig för att träna galopp på ridbanan. Lite Feykirgalopp kan göra mig hög för ett bra tag framåt! Men det började riktigt bra redan innan!

Oftast när jag kommer till stallet efter jobbet på vardagarna så har Sylvia redan tagit in ridskolehästarna för att de ska hinna äta kraftfoder och vila lite inför kvällens lektioner. I så fall brukar de hästar som är kvar i hagen befinna sig i närheten av grinden. Men idag var alla hästar fortfarande ute - vilket innebar att de fanns någonstans där ute i mörkret i de stora hagarna... Jag kunde skymta två fuxar i skuggorna under några träd i vallackhagen, det var allt. Mina enträgna försök att lära Feykir komma när jag ropar/visslar har ju inte gått så lysande... (även om han faktiskt kommit till mig de senaste dagarna, men då har han max varit 10 meter från grinden.) Alltså ställde jag in mig på att ägna en lååång stund åt att snubbla runt i mörkret och försöka hitta min svarta häst bland träden någonstans i den mörka hagen.

Kände mig som en obotlig optimist när jag ändå först gjorde ett försök genom att ropa, vissla och klappa på godisfickan. Förväntade mig nästan att de där två fuxarna som skymtade bland skuggorna skulle börja skratta åt mig! Nästan genast hör jag dock att en häst börjar röra sig längre bort till vänster om mig. Jag blir bländad av stallamporna när jag försöker titta åt det hållet så jag kan inte urskilja någon häst, men eftersom den rör sig med så energiska steg, mycket målmedvetet mot mig förstår jag att det inte kan vara Feykir. När han har stått och glott på mig under lugg tillräckligt länge kan han möjligtvis tänka sig att komma lite nonchalant strosande åt mitt håll... Hästen närmar sig mycket bestämt och den ser faktiskt väldigt svart ut... men det är svårt att se eftersom jag måste titta snett mot lampan utanför stallet... Hästen kommer fram och buffar på mig - det ÄR ju Feykir!!! Gissa vilken häst som fick flera godisar???!!! Jag var så oerhört förvånad och överväldigad att när vi kommit ut genom grinden var jag tvungen att titta efter en gång till att det verkligen var rätt häst! Har polletten verkligen trillat ner nu, att om man kommer när matte visslar så får man godis? Det verkade verkligen så idag eftersom han kom med så målmedvetna steg och i princip direkt jag ropat/visslat första gången! Nu hade jag verkligen fått något att vara glad över! Och då hade jag ju inte ridit ännu heller!

Det har snöat ända sedan i går kväll och eftersom Sylvia ska rida ut med alla ridskoleeleverna denna sista vecka innan ridskolans jullov var jag lite orolig att ridbanan inte skulle vara plogad... Men det var den! Det hade dock hunnit komma lite ny snö ovanpå, så när vi skrittat igång med lösgörande övningar fick jag sitta av och knacka styltor ur skorna. Övergick sedan till att varva trav och galopp med förhoppningen att ett högre tempo skulle hålla skorna styltfria. Det gick bra till att börja med - fick uppleva många härliga galoppsprång! (Red bara 4-5 språng i galopp, sedan ner i trav igen och ny galoppfattning.) Vi började i höger varv som är det bästa, men jag vågade inte försöka galoppera på volt p g a underlaget. I vänster varv är det lite svårare - Feykir vill gärna hålla ett högre tempo där och nu började han halka i kurvorna... Provade att tölta lite, för om det bara är mindre klumpar i hovarna brukar de lossna av sig själva, men han fortsatte halka... Men jag hade ju redan fått uppleva många härliga galoppsprång samt dessutom lite tölt som var riktigt trevlig (hade boots p g a galoppträningen och det ger ju trevlig effekt på tölten också). Avslutade med energisk skritt i båda varven för att han inte skulle ramla ner på framdelen som han gärna gör.

Sedan fick han mumsa kraftfoder och jag passade på att "hänga" lite med honom, eftersom vi inte kommer att träffas på ett tag nu. Förklarade hur mycket jag kommer att sakna honom... men då var kraftfodret slut och han verkade mest intresserad av att få gå ut i hagen igen. Nåja, han hade ju redan fjäskat rejält för mig idag genom att komma när jag ropade så jag fick väl vara nöjd!

Artikel om ET-Maria

Norrbottens Kuriren hade ett helsidesreportage om vår equiterapeut Maria här om dagen. Hon som genom sina behandlingar har gett mig den gamla, roliga Feykir tillbaka! Här kan ni läsa artikeln:



http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=2592922

Sidförande i galopp och terränghoppning

Sylvia är på Globen i helgen (och jag är inte alls avis...jo, det är jag förståss!!!) så jag skulle lunchfodra idag. Red först en dryg timme. Eftersom vi styrketränade med låångsam, samlad tölt igår satsade jag på att lösgöra med trav och galopp längs bilvägen och några skogsstigar idag. Sedan Atli-kursen i augusti kan vi inte ha ridit många meter rakt fram... det har varit sidföra, sidföra, sidföra hela tiden. Ja, inte i galopp förståss - men i de andra gångarterna. Fast idag satsade Feykir på endel sidförande i galoppen också - när han fick syn på misstänkta monster i skogskanten.

Sedan höjde han svårighetsgraden ytterligare! När vi kom galopperande uppför en liten backe kastar han sig plötsligt från ena dikeskanten till den andra för att sedan direkt göra övergång från galopp till halt. Det visade sig att någon parkerat en bil på en liten väg som gick in i skogen och just när vi närmade oss passade människan på att starta motorn och börja skrapa rutorna! Feykir vet dessutom sedan tidigare att det gäller att vara extra uppmärksam just där, för tidigare har någon placerat ut något som ser ut som en huggkubbe vid vägkanten! Uppenbarligen tänker folk inte alls på att försvarslösa hästar ska kunna passera också!!! ;- )

Varvade trav och galopp längs en skogsstig som jag kallar "travslinga 2" och som leder upp på en höjd. Skrittade ner till vägen igen där vi svängde in på "travslinga 1" för mer trav och galopp. Denna slinga kallar jag ibland lite kaxigt för vår terränghoppningsbana - för det finns faktiskt tre små stockar att skutta över! Även denna slinga leder upp på höjden och när vi skrittat ner blev det ytterligare ett varv på "terränghoppningsbanan" innan vi vände hemåt.

Efter lite samlande övningar red vi lite tölt och jag testade att låta honom höja tempot lite - samtidigt som jag fortsatte att sidföra fram och tillbaka över vägen. Det gick riktigt bra! Fast riktigt som den ökade tölten man fick se från Globen igår var det ju inte förståss... Ni får ge oss några år till! ;- )

Det är föresten inte klokt att vi ska göra det så svårt för oss när vi ska tävla islandshäst! Ställa sådana krav på lösgjordhet och samling (korrekt arbetstempo tölt motsvarar samlingen i piaff eller passage) samtidigt som vi rider långa sträckor rakt fram. Hur svårt som helst ju! I "vanlig" dressyr ser de minsann till att variera ridvägarna hela tiden, vilket gör det mycket lättare att behålla både lösgjordhet och samling. Mycket smartare!

Tölttävlingen i Globen - oj, oj, oj vilka hästar!!!

Hoppas ni såg tölttävlingen på Globen som sändes på SVT24 alldeles nyss! Vilka fantastiska hästar!!! När de gasade på i ökad tölt fick jag faktiskt tårar i ögonen för det var så mäktigt!

Vann gjorde regerande världsmästaren Johann Skulason från Island, en riktig lågoddsare. Bästa svensk blev Helene Blom på Soldan, på tredje plats. Hon var så lycklig och kramade om hästen efter ökade tölten! Soldan är halvbror till Feykirs pappa. Så om ni undrar hur det ser ut när Feykir och jag töltar så kan ni titta på Helene och Soldan. Nja, inte riktigt förståss - hon är ju blond och jag mörkhårig! ;- )

Feykir INTE till salu längre!!!

Det spelar ingen roll hur många frimärksalbum ni kommer sättande med - min häst får ni INTE byta till er! Jag brukar säga att värdet på en islandshäst kan variera minst lika mycket som värdet på optioner. Och från ett riktigt "all time-low" läge i måndags har nu Feykir-kursen rusat i höjden för att idag tangera årsbästa!

Vi red längs bilvägen mot Alviksträsk och tränade tölt. Målsättning avseende antal meter ridna rakt fram: 0. Det var alltså flytta, flytta, flytta för skänkeln. Feykir kändes riktigt mjuk och fin idag! Och väldigt lätt att samla ihop dessutom! När vi vände hemåt ägnade vi oss en stund åt en skrittövning: skritta rakt mot diket, göra halt i dikeskanten, flytta bakdelen 90 grader, skritta några steg rakt fram, flytta bakdelen 90 grader till (ut mot diket) skritta rakt över vägen mot motsatt dike, halt och flytta 90 grader... o s v. Längs ute vid dikeskanterna var det endel snö, som fastnade i hovarna, trots att det var två minusgrader. Jag märke inte detta på en gång - däremot när vi sedan började tölta igen: Då halkade frambenen in under Feykir så han nästan gjorde en kullerbytta! Hoppade av och knackade ur snön ur hovarna med stigbyglarna. Sedan höll vi oss hela tiden på den delen av vägen där bilar kört, för att inte riskera nya styltor.

På hemvägen var Feykir alldeles fantastisk!!! Det var hur enkelt som helst att få honom att sitta på rumpan och tölta långsamt. Han försökte inte ens dra iväg i tempo när jag flyttade honom för skänkeln, utan fortsatte "tuffa på" i en härlig, samlad tölt och kändes hur lösgjord som helst!

Reykur får ursäkta, men även i sina mest lösgjorda stunder så är han ett järnspett jämfört med en lösgjord Feykir! Men jag har hört av sådana som vet att femgångshästar oftast har en helt annan mjukhet än rena fyrgångare - så det kan vi ju inte lasta Reykur för. Förut förstod jag aldrig varför man skulle krångla till det med en femgångare, när det är så häftigt med en rejält "stampande" fyrgångshästtölt?! Men så råkade Feykir bli femgångare "när han blev stor" och nu vet jag bättre!

Det var en rejält "Feykir-hög" Anna som åkte från stallet idag! Men nu måste jag sluta blogga och se SVT24:s sändningar från Globen - även om inte Reykur är med.

Inte ett enda monster i skogen!!!

TACK snälla Fia och Lukka för att ni följde oss och agerade "föråkare" - uppenbarligen lyckades ni skrämma iväg vart enda monster, för Feykir såg då inga alls! T o m bäcken fixade vi med glans!

Gissar att vi red ca 45 minuter, kollade aldrig klockan när vi red iväg. Däremot kollade jag termometern: den visade -17,3 grader. Köldrekord hittills i höst! Vi red längs bilvägen mot Avan samt en skritt- och travslinga i skogen. Det var alldeles mörkt, för moln dolde månen, men Fias pannlampa lyste upp snön. Jag måste ta fram vår boglampa - har helt glömt bort den i höst!

Häst bytes mot frimärksalbum!

Idag gick det verkligen inte bra att rida... Förra veckan red vi aldrig på ridbanan och uppenbarligen räckte det uppehållet för att Feykir skulle ha hunnit glömma allt som handlar om hur man jobbar på volt... Ridpasset började faktiskt bra ändå, när vi värmde upp genom att vända upp på medellinjen och rida skänkelvikning ut på spåret. Han var riktigt duktig! Men sedan skulle vi repterera från Atlikursen: rida på volt och flytta ut bakdelen, i skritt och tölt. Det fungerade inte alls!!! Feykir hittade på alla möjliga varianter för att smita ifrån jobbet... Jag kände hur jag blev mer och mer på dåligt humör! (Och jag har normalt världens längsta stubin...)

Fast när jag tänker efter var jag knappast helt oskyldig... redan när jag åkte från jobbet till stallet kände jag att jag var så oerhört trött. Antagligen hade det varit bättre att ge oss båda en extra vilodag istället! Tillslut var det bara att inse: vi hade "kört fast" och det var knappast lönt att fortsätta, så jag återgick till första övningen igen. Att vända upp på medellinjen och sidföra ut på spåret var ju det enda som fungerat idag, så genom att återvända till det fick vi i alla fall avsluta med något positivt.

I morgon blir det vilodag och på onsdag ska vi få rida ut med Fia och Lukka - en ny dag med nya möjligheter!

Globen utan Reykur - HUR ska det gå??!!

Det kommer att resas krav på att biljetterna ska återlösas förståss - när det blir officiellt att Reykur inte kommer att vara med på Globen i år som utlovat...

Har fått lite tråkiga rapporter från Örnäs: precis som förra hösten har Reykur drabbats av dåliga blodvärden. Förra hösten antogs det komma som en "biverkan" av transporten ner till Stockholm och gick snabbt att häva. Han verkade sedan närmast bloddopad av järntillskottet - var nästan för pigg ända fram till nu i höst. Men nu har han fått dåliga blodvärden igen och denna gång rasade han dessutom väldigt snabbt både vad gäller hull och muskler. Jag vet själv av erfarenhet att han har väldigt lätt att falla ur - och om han väl gjort det tar det lååång tid att få tillbaka hull och muskler. (Även här är han en motsats till Feykir...) Så nu får Reykur-hästen luzernhack, specialmineraler, massor av hösilage och kraftfoder. Han är pigg och glad igen - men har mycket att ta igen fysiskt så han går bara lättare lektioner och vilar mycket. Skönt att veta att han är i så goda händer i alla fall! Har haft mejlkontakt med en tjej som jobbar på Örnäs och hon skrev: "Han är älskad och tilltittad!"

Bilden ovan är från Globen förra året - fotograf är Eva Spegel och det är hennes dotter Julia som är ryttaren. Julia tog föresten medalj på SM i år. Självklart var det ingen slump att hon fick rida Reykur i Globen - till en sådan här häst väljs ju ryttaren med omsorg! ;- ) Undrar föresten hur många flaskor pälsglans det hade gått åt för att fixa den där manen...? Det fanns inte två tagelstrån som låg i kors! Kanske var det volymspray också?!

Bara semester för vissa...

Snart åker Johan och jag iväg på en vintersemester med värme till mina onda leder - det gör verkligen susen! Bara att få sova hela nätterna igenom är verkligen underbart - och effekten kan i bästa fall hålla i sig så att jag sover mycket bättre i flera månader efteråt!



Feykir tror nog att detta innebär semester för honom också. Men så blir det inte riktigt... Sylvia vill låna honom två dagar - hon ska rida ut med ridskoleeleverna och vill inte att hennes egen häst ska behöva gå flera pass samma dag (hon har upp till tre lektionsgäng/dag). Alltså får Feykir rycka in. Perfekt tycker jag - då får han både motion och bra träning! Det ska verkligen bli intressant att höra vad hon tycker om honom - själv tycker jag det är en enorm skillnad mot i våras, när hon red honom sist!

Styrketräning

När jag kom till färjeläget för att åka till stallet var det så här vackert:

Jag hann bara precis knäppa bilden genom den öppna bilrutan så kom en stor, mörk skugga framhoppandes precis framför mig! Trodde nästan hjärtat skulle stanna och förstod precis hur Feykir upplever det när monstren morrar åt honom från skogskanten... I det här fallet visade det sig dock bara vara Reykur-Eva! Hon och hennes kompis Ulla skulle till Mariebäck för att leda en turridning och av olika anledningar hade de bestämt sig för att åka omvägen via färjan istället för att köra på södra sidan av älven. De hade kommit till färjeläget strax före mig, men jag hade ju ingen aning om att de skulle köra den här vägen så jag hade inte alls reflekterat över den bil som redan stod och väntade på färjan när jag kom. När vi sedan hade fått köra ombord gick jag över till deras bil. Det var trevligt med lite sällskap - en färjeresa är ju inte så väldigt underhållande direkt...

Det var lika underbart ridväder som igår! Feykir och jag red knappt 1 timme, mot Alviksträsk. Satsade på ett "styrketräningspass" då vi flyttade för skänklarna i låååångsam tölt. Feykir kollar då och då om det går att fuska - men bara jag är konsekvent (samt byter spöhand då och då) så är han faktiskt riktigt duktig!

Däremot är det SÅ tröttsamt att han ser osynliga monster här och där och tvärstannar... Efter ridturen beklagade jag mig för Sylvia ang detta. Ibland har jag varit rädd att det är jag som "har det i kroppen" eftersom Reykur kunde reagera både på attackstubbar och hästätande stenar - och att jag nu överför det till Feykir. Men Feykir reagerar ju inte på sådana saker (med undantag för endel stora stenar) utan han ser osynliga monster som jag inte alls ser - då kan det väl inte bero på mig?! Han är nu riden regelbundet i ca 2,5 år och vi har för det mesta ridit ut ensamma, så det är ju inte att han är ovan heller...

Sylvia tyckte att jag skulle prova att rida ut oftare tillsammans med andra hästar, så att han får se att de inte reagerar. Det var ett bra tips! Han är verkligen mycket tryggare så snart det är andra hästar med! Om min trovärdighet när jag försöker visa honom att något inte är farligt är 5 % i hans ögon så är andra hästars trovärdighet 100 %! Får försöka hitta ridsällskap oftare helt enkelt! Numera klarar vi ju faktiskt av att rida rena gångarter även om andra hästar är med och distraherar. Det var värre första halvåret - då krävdes det fullt fokus 100 % för oss båda varje sekund om det inte bara skulle bli grisepass av alltihop... Kanske skulle ringa Fia och höra om/när hon ska rida på måndag?!

Med Eva och Geisli ("Sillen") på ridtur

Jag slutade jobbet till lunch idag och efter en jättegod sushi hemma hos Reykur-Eva åkte vi till Mariebäck för att rida tillsammans. Solen sken på de snöiga träden och det var -6 grader, d v s perfekt ridväder! Eva fick låna Geisli alias "Sillen" av Sylvia. Han är en av Evas favorithästar - riktigt pigg och positiv i alla lägen - precis som Reykur! När vi skrittade ut från gården gjorde han dock en sväng bort mot ridbanan. Hörde sedan av Sylvia att han bara gått på ridskolan de senaste veckorna, så han trodde väl att det var lite för bra för att vara sant att han skulle få komma ut i skogen!

Med draghjälpen från Sillen var det inga större problem för Feykir att passera över bäcken. Vi red längs bilvägen mot Avan och några avstickare in på skogsvägar där vi bl a travade och "terränghoppade" över några stockar. Trots att solen fortfarande var uppe såg man månen - en jättevacker fullmåne på en himmel som skiftade i rosa och turkos! Vi kom fram till att om man hade försökt måla av detta med några snötyngda träd i förgrunden hade det sett ut som rena hötorgskonsten - men i verkligheten var det jättevackert!

När vi var i princip hemma igen tog vi ytterligare en sväng in på en skogsväg för att låta hästarna sträcka ut i en härlig galopp. Det är ju aldrig så populärt att passera förbi stallet, men så snart hästarna insåg att det var galopp på gång var de med på noterna!

Kul att Eva fick låna häst så att vi kunde rida ut tillsammans! Hon ska föresten rida Geisli i morgon igen, men då ska hon leda en tur.

Feykir skräms!

Åkte till stallet på morgonen för att rida innan jobbet. När jag tog in Feykir för att borsta och sadla verkade allt som vanligt. Men när vi gått ut på gården igen och jag precis skulle sitta upp märkte jag att han bukandades så kraftigt - som om han precis galopperat en sträcka! Blev förståss både förvånad och orolig! För ett antal år sedan hade Reykur en period då han gång på gång fick riktigt hög feber (41,5-42 grader) och det kom väldigt snabbt, ena stunden verkade han hur pigg som helst för att nästa stund bli riktigt, riktigt dålig... (Det var i samband med det jag köpte Feykir, som tröst ifall Reykur skulle dö ifrån mig.) Veterinären som behandlade Reykur lyckades aldrig ställa någon diagnos, men efter femte "anfallet" kom det som tur var aldrig tillbaka igen.

Nu blev jag förståss orolig att Feykir hade fått något liknande, så vi gick tillbaka in i stallet och tempade. Men han hade ingen feber och succesivt började han andas mer och mer normalt igen. Bestämde mig för att prova rida i alla fall för att se hur han kändes. Det visade sig att han var precis lika pigg som vanligt - d v s inte mer hängig än att han orkade se monster både här och där... När vi närmade oss bäcken lät jag honom aldrig stanna till utan drev på med skänklarna väldigt bestämt samtidigt som jag sjöng lite (ett bra sätt att se till att man andas normalt - hästen märker ju direkt om man råkar hålla andan.) Han gjorde inte ett enda försök att vända hem, hade bara lite extra bråttom sista biten. Medan jag sedan mjukade upp honom i skritten försökte han hela tiden börja tölta, så jag kom fram till att han måste vara frisk och att jag därför kunde rida som vanligt. Vi tränade tölt utan att dra iväg i tempo. Ett par gånger på hemvägen, när han försökte öka tempot, råkade jag krama i tyglarna uppenbarligen i samma stund som han fick korn på ett möjligt monster i skogen... Det blev verkligen tvärstopp! Hade han inte haft broddar hade vi definitivt gjort slide-stop, nu var det snarare whiplash-varning! Han tog väl min kramning på tygeln som en signal på att jag också såg monstret i skogen...

När vi var nästan hemma igen mötte vi Sylvias "supernanny" Yvonne, som var ute och promenerade med lilla Olivia i vagnen samt sin egen och Sylvias hundar. Stannade och pratade en stund och sedan gick jag resten av vägen till stallet. När vi passerade över bäcken fick Feykir ett frispel - trots att jag alltså gick före honom - och satte av i full karriär. Ja, han försökte i alla fall, som tur var höll jag ett tillräckligt bra grepp längst ut i tygeln för att lyckas få stopp på honom. Då sprang han runt mig ett antal varv innan han lugnade ner sig lite... Försökte klappa och prata för att han skulle slappna av, men han var väldigt spänd. I morgon ska Eva få låna en häst av Sylvia och rida med oss - det blir bra, då får han än en gång se att andra hästar inte reagerar vid bäcken!

Tusen besök på bloggen!!!

... på en månad och sex dagar! TACK alla som läser!!!

I kväll var Feykir så oerhört modig! Med dödsförakt passerade han över Mariebäcksbäcken två gånger utan att "darra på manschetten" - trots att det dessutom var mörkt ute! Ja, det är klart, han skickade ju Lukka före båda gångerna, så att Mariebäckus Odjurus skulle kalasa på henne istället. Men sådana detaljer behöver man väl inte göra så stor sak av, eller...?

Jag var egentligen inställd på att träna på ridbanan i kväll, men så fick vi sällskap av två kompisar så vi tog chansen att få lite draghjälp över bäcken. Och det var alltså oerhört effektivt! Det var en ljuvlig kväll dessutom! Trots att det var lite mulet så lyste månskenet upp snön på marken så att det nästan kändes som att rida på upplyst område! Synd att sådant inte går att fota - inte med min mobilkamera i alla fall... Hade annars gärna delat med mig av den trollska stämningen i skogen!

Vilket väder!!!

På morgonen lyste solen på de rimfrostiga träden - såååå vackert!!!

Tyvärr mulnade det på lite innan jag hann ut och rida, men det var bara 3 minusgrader så det var jätteskönt ute!

Så här vackert var det längs vägen till stallet!

Den här jättefina hästen kom faktiskt när matte visslade idag!

Ridturen började med att det nästan var omöjligt att få Feykir att våga passera Mariebäcken... Det skvalpar och låter väldigt mycket där nu, när isen lagt sig längs kanterna... Men tillslut lyckades jag i alla fall. Som uppvärmning varvade vi flytt för skänkeln tvärs över vägen med att rida skänkelvikning längs vägkanten. Hade tänkt rida mycket galopp även idag, men började tölta lite och sedan kunde jag inte sluta! Det är nog allt galopperande de senaste dagarna som gjort att han känns så mjuk och fin i kroppen! Hade valt att rida mot Avan, där vägen går upp och ner hela tiden, för att det passar bäst att galoppera där. Men efter ett tag insåg jag att vi faktiskt töltade både uppför och nerför! Det sistnämnda har ju annars alltid varit alldeles för svårt för oss - vid minsta, minsta lutning utför har han hamnat på bogarna och börjat grisepassa... Men nu lyckades jag hålla honom kvar på bakdelen även i utförsluten! Så DUKTIGA vi har blivit!!!

På hemvägen lyckades jag dessutom rida riktigt lååångsam tölt och bitvis trampade han under sig så bra att bogarna lyftes upp. Duktiga Feykir!!! Satt av och gick sista biten hem för att belöna min duktiga häst och samtidigt stretcha mina stela ben. Vid den jättefarliga Mariebäcken stannade vi en ganska lång stund och jag matade honom med godis för att han skulle slappna av lite. Men han var hela tiden spänd som en stålfjäder... Vi skulle behöva tillbringa lite tid där tillsammans med en annan häst - hästar är betydligt mer övertygande för honom än matte...

Fodrade hästarna innan jag åkte hem. På bilden ovan ser ni vallackhagen, med Feykir närmast kameran. Och är man kung i hagen så kan man förståss stå på tvären i hö-högen och äta!

"Man tjafsar inte med en norrbottning!"

Hörde en intervju med Mark Levengood på radion. Han berättade om när han varit i Luleå och skulle åka vidare till Kiruna för ett nytt uppträdande. Detta var mitt under den stora, internationella flygövningen i Norrbotten tidigare i höst. (Alltså den där övningen som kungen hade som svepskäl för att få besöka Reykur-Eva i flygledartornet, efter att han läst i min blogg om vårt besök på hennes jobb.)







Då alla flyg till Kiruna var inställda för tillfället, just p g a övningen, skulle Mark istället flygas upp med helikopter. Problemet var bara att helikoptern måste vänta och vänta och vänta på tillstånd att lyfta... Tillslut blev piloten stressad, anropade flygledartornet och sa: "Jag har en artist här som ska till Kiruna, jag måste få lyfta!" Varpå han fick svaret från flygledaren: "Och jag har 30 JAS-plan att hålla reda på så du får vänta!" Mark skrattade så gott när han berättade det här och sa: "Flygledarens attityd var så skön - man tjafsar helt enkelt inte med en norrbottning!"







Jag blev tvungen att höra med Reykur-Eva om det var hon som pratat med piloten den där gången. Det var det inte - men hon hade suttit bredvid och hört samtalet. När helikoptern tillslut hade fått lyfta anropade piloten tornet igen och sa: "Tack så mycket!" Eva och hennes kollega tolkade det hela som att han var ganska ironisk...



Det är föresten inte bara flyget som övat i Norrbotten, utan stora delar av det internationella "Nordic battle group". En dag när jag skulle åka hem från jobbet hade det just anlänt ett stort antal militärfordon från Finland. De hade kommit med båt över Bottenviken och passerade genom Luleå stad på sin väg upp till Jokkmokk. Den kändes lite konstigt att se alla dessa militärfordon med finska flaggor på gatorna - som om Finland invaderat Sverige! En av Evas kollegor skulle föresten passera förbi hamnen - och blev stoppad av Estländska vaktposter i militäruniformer! Inte riktigt vad man väntar sig hemma i Luleå...

Rimfrost i träden - och i pälsen!

Förkylningen håller i sig... så även idag var min målsättning med ridturen att Feykir skulle få jobba väldigt mycket mer än jag. Lyckades riktigt bra med det faktiskt! Det var -13 grader och dimma, så träden var verkligen jättevackra med all rimfrost! Red först förbi vägbommen ovanför stallet och till höger, för att rida genom skogen till en skogsväg som är jättebra att galoppera på. Har inte ridit dit på väldigt länge, för första biten är väldigt sank, men nu hade det frusit på så mycket att det gick bra att rida där. Det finns ett traktorspår man kan följa, men jag valde att rida på sidan om det för det mesta, så att Feykir fick lyfta ordentligt på fötterna för att ta sig fram genom mossan och riset. Det var ju han som skulle få jobba idag och inte jag!





Galopperade uppför en liten backe innan stigen fortsätter genom ett stort område med riktigt tät sly. Tyvärr visade det sig att så mycket sly där fallit ner över stigen från båda sidor att det helt enkelt inte gick att ta sig fram till häst... När jag tänkte efter mindes jag faktiskt att det blivit så under vårvintern i år, men eftersom jag inte ridit här sedan dess hade jag helt förträngt det... Fick alltså planera om ridturen och började med att skritta tillbaka nerför backen för att galoppera upp igen - fyra galoppintervaller blev det. När vi skrittade ner ville Feykir gärna springa i slutet av backen, så då tränade vi "halt i backe" för att han skulle balansera upp sig med bakbenen istället för att försöka springa sig till balansen. Skrittade tillbaka på sidan om traktorvägen så att Feykir fick lyfta på fötterna och jobba med ryggen.





Nästan tillbaka vid vägbomen svängde jag upp i skogen igen efter en annan skogsväg. INTE särskilt populärt... Feykir trodde väl att han skulle få gå hem och äta sitt kraftfoder! Den vägen är inte så lång, men vi varvade trav och galopp till dess den tog slut och sedan tillbaka igen, så han fick jobba på ordentligt. Stannade och satt av en stund så att han skulle hinna hämta andan ordentligt. Passade på att fota min rimfrostiga häst i den rimfrostiga skogen! Kolla in hur fartvinden i galoppen tillsammans med rimfrosten "stajlat" hans pannlugg!









När Feykir hämtat andan och jag fotat klart gick jag med honom tillbaka till stallet. Har fått tipset att gärna gå själv sista biten hem, det blir som stretching för ridmusklerna och jag blir mindre stel efteråt. Förut gjorde jag ofta så för att ge hästen en belöning, men det är alltså bra för båda parter! Feykir var rejält svettig, så han behövde få stå inne och torka. En tjej som skulle ut med ett turridningsgäng lovade att hon kunde släppa ut honom i hagen igen när de kom tillbaka. Han är inte så förtjust i att stå ensam inne i stallet... men jag väntade med att ge honom kraftfodret till precis innan jag skulle åka, för att han skulle ha sysselsättning så länge som möjligt sedan blivit ensam. Han lämnade mig knappt med blicken medan jag fixade i stallet - var förståss orolig att jag skulle glömma det viktigaste: hans mat!

ÄÄÄÄÄCKLIGT!!!!

Jag har förvarat lite vinterridkläder i Josefshallen (vårt omklädningsrum i Mariebäck) över sommaren. Kläderna har legat i en väska som stängs med blixtlås. Idag var det så dags att plocka fram mina täckbyxor, så jag hämtade fram väskan och öppnade den. Överst låg den blå teamjackan och när jag lyfte på den hittade jag till min förvåning en rejäl laddning sockerbitar ovanpå täckbyxorna! Mycket konstigt, särskilt som jag aldrig ger hästarna socker så de kan ju inte ha ramlat ur någon ficka... Lyfte upp täckbyxorna ur väskan och får se ännu mer sockerbitar - samt MASSOR av råttskit!!! FY så äckligt! Råttorna måste ha hittat sockerbitar någonstans och lagt upp ett lager i min väska - samt definitivt tillbringat mycket tid där eftersom det var så mycket skit...





SPRANG ut på gården och tömte väskan (ja, råttskiten kunde helt enkelt inte komma bort fort nog) samt skakade av alla kläderna som legat i den. Hela tiden tänkte jag bara på sorkpest - vilken smittar genom att man andas in små, små partiklar av råttskit... Fy, så äckligt!!! Hade inget att tvätta händerna med, så jag knyckte faktiskt några våtservetter av Fia. (Förlåt Fia!) Nu har jag kommit hem och tvättat mig flera varv - sedan kläderna åkt i tvättmaskinen - men ändå känner jag mig fortfarande smutsig...





Har föresten ridit idag också. Feykir hade tyvärr vilat några dagar igen och då blir han inte så rolig... Mariebäcken var extremt farlig idag! Isen som bildats längs kanterna gör att det skvalpar och låter ovanligt mycket från den nu... Även sedan vi lyckats passera bäcken med livet i behåll var tillvaron dramatisk. Det var massor av tvärstopp och tvärvända hem... SUCK - jag blir verkligen less på honom när han håller på så här.! Fast egentligen är det ju mitt fel som inte ridit tillräckligt mycket. (Först Umeåresa och sedan förkylning - det var ingen bra kombination...) Red in i skogen för att låta honom "bränna ur systemet" genom att galoppera, men vi hade inte hunnit långt förrän vägen spärrades helt av en jättestor skogsmaskin. Gissa vem som höll på att få hjärtinfarkt av chocken?! (En ledtråd: det var inte jag.) Eftersom det inte fanns något utrymme att rida förbi maskinen på vände vi tillbaka en liten bit och red in längs en annan väg istället, men snart spärrades även den av en skogsmaskin.

Gav upp idén om galopp längs skogsvägar och återvände ut på bilvägen. Där red vi massor av tölt istället samt flyttade fram och tillbaka över vägen. Lät honom hålla igång och tölta nästan hela tiden för att han inte skulle ha tid och ork att spana efter monster. När vi hade vänt hemåt och började närma oss stallet tänkte jag att han borde vara rejält trött, så jag skulle låta honom avsluta med lite lugn, avslappnad trav. Men det tänkte inte Feykir, han laddade på med värsta Solvallaambitionerna. Kanske kunde han ge Lillhästens Stavs Move It lite tips?! När vi sedan skrittade av tyckte jag att han borde vara jättetrött. Men han var uppenbarligen inte tröttare än att han två gånger tvärvände och sedan skärrat stod och stirrade in i skogen... Kanske var det för att man kunde börja ana ljudet från Mariebäcken igen...

"Ni kanske tror att Mariebäcken, med Mariebäckus Odjurus, är det enda farliga här omkring? Om det bara vore så väl! Det finns porlande vatten både är och där - t ex på det här otäcka stället! Ni ser ju själva hur läskigt det är! "

Feykir, islandshäst med rabies (eller i alla fall vattuskräck.)

Har ni föresten tänkt på att när en riktigt skicklig ryttare, typ Nina K eller Atli, rider ens häst så krymper hästen och blir minst en meter kortare så snart de hunnit landa med rumpan i sadeln?! Jag tycker det är lika fascinerande varje gång! En liiiiten effekt åt det hållet får jag varje gång jag byter spöhand - då försvinner ett par dm på längden i alla fall, känns det som. Tyvärr funkar det bara i skritt dock - försöker jag byta spöhand i tölt så rusar han istället iväg som en galning. Jag undrar verkligen varför han har en sådan extrem respekt för ridspöt?! Jag är nämligen HELT säker på att han aldrig blivit illa behandlad på något sätt. Lika säker som jag är på att Reykurs tidiga upplevelser av människor på Island INTE var trevliga. Kanske var det när han fick sina jättefula märken i öronen som han övertygades om att människor är OTÄCKA till dess motsatsen bevisats.

Töltar i Trapalanda...

Har fått veta att Feykirs pappa är död - tydligen var det en olycka...

Tyvärr hade han - enligt mig i alla fall - hunnit få alldeles för få ston... Han tävlades aldrig av någon "kändisryttare" och då är det väl inte så lätt att konkurrera... (Tråkigt tycker jag, hade gärna velat träffa på några syskon till Feykir!)

Draumur var högst bedömda hingst i Sverige år 2000. Han var e Ótur frá Saudarkroki och den av Óturs avkommor som har fått högst bedömning (alltså även högre än sin mkt kända halvbror Orri frá Thufu.)

Ovanstående bild har jag lånat från hans hemsida, när det togs var han 15 år.

Via nätet har jag kommit i kontakt med en tjej som har en halvsyster till Feykir, ett jättefint skäcksto som heter Lilja. Ska höra om jag får lägga ut en bild på henne framöver. I ett nummer av Islandshästen i höst har det även varit en bild på ett nyfött föl efter Draumur, det måste alltså vara ett av hans sista föl.

Äntligen lite ridning!

Åkte till stallet före jobbet på morgonen. Är fortfarande förkyld, men nu kunde jag inte stå emot "Feykir-suget" längre! Riktade in mig på en ridtur där Feykir skulle få jobba så mycket och jag så lite som möjligt - så det blev mest trav och galopp längs vägen och i skogen. Tränade galoppfattningar genom att rida fyra galoppsprång, sakta av till trav, fatta ny galopp o s v. Varvade dessutom höger och vänster galopp. När jag gjorde fattningarna nästan bara som antydningar - genom att "tänka galopp med ena höften" så blev fattningarna väldigt bra. Men om jag "försökte vara tydlig" och gjorde en större sak av det hela blev det inte alltid rätt galopp... Less is more - definitivt i det här fallet i alla fall!

Efter ridturen var Feykir rejält svettig och jag stod fortfarande på benen, så det kändes som att jag lyckats med min plan! Det var ingen annan häst inne, så när Feykir ätit upp sitt kraftfoder blev han snabbt rastlös och ville ut igen. Bestämde mig för att släppa ut honom fastän han inte torkat helt - det var bara 0-gradigt och vindstilla så det kändes riktigt skönt ute. Han såg väldigt nöjd ut när han var tillbaka i sin flock igen. Det gällde föresten att hålla tungan rätt i mun - för vallackflocken och stoflocken har fått byta hagar med varandra. Vill verkligen inte råka släppa in min häst till de där sura "tanterna"!!!

Det är riktigt härligt med snö, föresten! Ja, vi har bara några ynkliga cm av den varan - men ändå blir det så mycket ljusare ute! Men nu är det ju töväder så man får väl se hur länge det ligger kvar... När vi red i skogen idag fick Feykir lite styltor vilket gjorde att han halkade lite när vi kom ut på vägen igen. Vågade mig ändå på att tölta lite och då flög klumparna ur hovarna ganska snabbt. När man väl red på vägen blev det inga styltor. Vid nästa skoning ska jag sätta i snösulor! Det dröjer, eftersom han är precis nyskodd, men när hovis var här hade vi ingen snö ännu och då går snösulorna bara sönder om man sätter på dem.

Snörvel, snörvel...

... här är det förkylt! Kom hem från en helg i Umeå igår och längtar sååå efter Feykir, men ska försöka hålla mig från stallet ändå idag för att förhoppningsvis kurera mig till i morgon. Drömde t o m i natt att jag inte hade kvar Feykir längre - utan var helt hästlös!!! :- o Tala om mardröm! I drömmen var jag och hälsade på honom i hans nya hem - han bodde i en stor bassäng tillsammans med ett gäng delfiner! (Har läst att den del av hjärnan som svarar för logiskt tänkande är helt inaktiv när man sover - det kan kännas ganska betryggande att veta!)

Har gjort en jättefin fotobok med bilder från förra sommaren då Johan och jag red med Reykur och Feykir i fjällen. Tycker fortfarande att det var en av de absolut mest fantastiska upplevelser jag varit med om! (Visst, kinesiska muren var inte tokig den heller - men då var jag ju tvungen att längta efter hästarna... men till Björkliden 2006 var både hästar och Johan med!) Kan verkligen titta på dessa bilder hur många gånger som helst - så det känns jättekul att ha en bok med dem liggande så lättillgängligt på soffbordet!

Skrev förståss om fjällresan i bloggen, men här kommer några favoritbilder i repris. Vill absolut inte riskera att någon nytillkommen bloggläsare missat dem!

På väg upp i Kärkevagge. (Nej, Johan fick inte rida Feykir - men här fick han fick gå och leda honom!)

Lunchpaus i Kärkevagge

Utsikt över Torneträsk - på väg mot Låkktatjokka.

I´m a poor, lonesome cowboy... (Jo, Johan fick rida Reykur.)

Det är vackert i Luleå!

Nu är det dags för lite fina vyer igen!



Här om kvällen när jag gick hem från jobbet såg det ut så här i Norra hamnen:

Förra hösten invigde jag kameran i min nya mobil med att fota den här bilden på Bergnäsbron:

Bilden ovan är tagen i slutet av november och då hade isen börjat lägga sig i Luleälvens strandkanter. Men sedan dröjde det länge innan det blev rejäl is. Den vintern körde färjan i Avan rekordlänge - ända in i januari innan den tillslut fick "vintervila". Och det var inte för att det var för mycket is egentligen, utan för att de skulle hinna med det årliga underhållet. Men i mars red Miduriterna sin årliga isritt - bl a just under Bergnäsbron ovan - och då fanns det då rejält med is! Undrar hur det blir i år? Än så länge har det i alla fall varit ovanligt varmt, så det känns som att jag kommer att kunna åka färja till stallet lääänge till.

Lika kallt som i södra Sverige?!

När jag kom till Mariebäck var det hela 10 minusgrader och dessutom fuktigt. Fy, så kallt det kändes - det är väl så det blir i södra Sverige på vintern?!



Feykir har fått många vilodagar nu - först för att han inte hade vinterskor och sedan p g a skröpplig matte. Idag skulle det bli ett tillfälligt uppehåll i hans "höstlov" - men sedan blir det fler vilodagar. I morgon ska Johan och jag nämligen gå på bio, bl a med Reykur-Eva och se Solstorm. (Fick biobiljetter från Lillhästen när jag köpte MIPS-hjälm i höstas!) Eftersom vi bott i Kiruna och jag gillar Åsa Larssons böcker så mycket ser jag verkligen fram emot den filmen! Huvudpersonen spelas som ni kanske vet av Isabella Scorupco. I samband med inspelningarna förra vintern passade hon på att vara åskådare när islandshästföreningen Nordur ordnade istölt vid Icehotel i Jukkasjärvi! Efter biokvällen blir det fortsatt några lediga dagar för Feykir för då åker Johan och jag till Umeå för att träffa våra föräldrar och syskon.



Feykir blir tyvärr rätt jobbig när han vilat några dagar, ser alldeles för mycket spöken... Idag började det faktiskt direkt jag tagit in honom i stallet. Han brukar stå så snällt när jag borstar och sadlar, men idag börjande han fara runt som ett jehu. Jag trodde att han kanske var kissnödig så jag lät honom gå in i en box, men han fortsatte bara att fara runt och nu såg jag att han visade vitögonen också! Då och då stod han blick stilla och lyssnade - sedan for han runt igen. När jag också lyssnade hörde jag att några hästar busade och for runt i hagen - och deras hovar mot den frusna marken hördes faktiskt väldigt väl. Där hade vi alltså våra "monster"! Feykir fick komma ut på gången igen och jag försökte lugna ner honom genom att klappa och prata, men det var så spännande att han blev tvungen att skita! Det var först när Sylvia kom och tog in ridskolehästarna som han blev lugn igen.

Feykir lyssnar och spanar efter monstren utanför stallet. Som ni ser har han precis "skitit på sig"!

Red på ridbanan 40 minuter. Jobbade väldigt mycket med att flytta bakdelen i skritt, både på volt och rakt spår. Varvade med korta sekvenser tölt på volten och sedan skritt igen. Lite tölt längs spåret också - där jag faktiskt lyckades hålla ner tempor riktigt bra! Han gjorde något försök att dra iväg, men efter ett pet med pisken på bogen blev det tvärstopp (så att jag flög fram på halsen!) Sedan räckte en liten, liten kramning på tygeln för att hålla nere tempot. Avslutade med att jobba ännu mer med skritten. Tycker jag fick riktigt bra koll på högerbogen idag faktiskt! På slutet började han slarva lite... men genom att vinkla ut pisken, som jag höll i vänster hand, fick jag honom åter att ta i ordentligt med vänster bak och då kom högerbogen på plats igen.





Skrev om Magnus Skúlasons bok för några dagar sedan. Tycker den var väldigt inspirerande! Fast det fanns delar som hade motsatt effekt också... T ex när han skriver om att rida skritt: "Du måste lära dig att känna vilket bakben som hästen håller kvar längre i backen och vilket bakben som hästen lyfter lite högre..." När jag läser sådant börjar jag fundera på om man inte skulle satsa på att samla frimärken istället, det måste ju vara mycket enklare!

Bam-Bam är törstig!

Vinterskor på!

I natt var det plötsligt något som stack en massa knivar i mig - särskilt i bäckenlederna! Inte alls skönt - det gick inte alls att sova... kan det vara något snöoväder på gång? Jag brukar vara rätt bra på att "spå väder"! Efter en så dålig natt klarade jag inte att gå till jobbet idag, utan jag har legat hemma och sovit... Men kl 17 hade Feykir och jag "date" med hovslagaren så till dess blev jag tvungen att stiga upp i alla fall. Åkte faktiskt till stallet en dryg timme i förväg för att ta in Feykir så att han skulle hinna torka på benen så att de gick att borsta rena innan "hovis" kom. Men det visade sig helt onödigt - i Mariebäck hade det frusit på så att marken i hagen var hård och Feykir var hur ren som helst. Ingen lera till knäna här inte!

Var lite orolig för att Feykir skulle vara ovanligt stökig vid skoningen idag eftersom han redan stått inne så länge. Han är ju inte särskilt van att stå på stall och blir så fort uttråkad - och har man tråkigt måste man ju hitta på hyss! Men det var faktiskt tvärt om: han stod som ett ljus hela tiden, t o m när det var dags för det "svåra" bakbenet! DUKTIG kille!

Han hade föresten riktigt fina hovar! När "hovis" tog av skorna och verkade kunde vi konstatera att bärranden (eller heter den lamellranden?) verkligen var riktigt vit och fin. Annars kan den ofta vara påverkad av leran så här års...

Det visade sig föresten att även min hovslagare hittat till Lillhästens hemsida! Eller i alla fall hans sambo, som beställt utrustning från Lillhästens travshop och även kollat bloggarna.

Team Lillhästen - i en dator nära dig! :- )

"Vägen till framgång med hästen som partner"

Har tidigare skrivit om att när tidningen Islandshästen efterlyste förslag till artiklar och lottade ut Magnus Skúlasons bok bland inskickade bidrag så var jag en av de lyckliga som vann! Lovade då att jag skulle återkomma här med en rapport sedan jag läst boken. Hm... det är väl "bara" nästan ett år sedan... Men här kommer några axplock av sådant som jag själv tycker var extra intressant:

• Om hästen håller på att hamna på framdelen är det bra att göra halvhalt-skänkelvikning, eller halvhalt och en öppna. Det hjälper hästen att placera benen på ett sådant sätt att den återfår balansen.
• För att utveckla skritten är det bra att träna öppna och sluta i vatten eller djup snö och att rida skänkelvikning uppför och nerför backar (ej för branta). Även tempoväxlingar i skänkelvikning upp i trav och länga steget snett utåt.
• Att träna övergångar mellan skritt och tölt är den mest skonsamma vägen att få hästen att jobba rätt i tölten.
• Vid töltträning: börja rida det tempo som hästen har lättast för och prova sedan att rida lite långsammare resp lite fortare. Hästens uppmärksamhet för hjälperna är A och O för bra tölt.
• Om hästen har för högt tempo i tölten är det svårt att ta tillbaka igen utan att hästen hamnar på framdelen. Försök att sakta av succesivt, göra halvhalter med levande hand, vara så lätt på tygelhanden som möjlight och behålla framåtenergin i hästen. Det är lite som att befinna sig på hal is - man måste bibehålla balansen.
• Tränar man galopp med tempoväxlingar och spänst får man ofta en förbättrad trav, pass och tölt.
• Att rida trav i olika form och tempon på varierande underlag gör hästen mer smidig och rörlig, vilket också automatiskt förbättrar de andra gångarterna. Man har mycket nytta av att trava i mycket ojämn terräng.
• Galopp och skritt är särskilt viktiga gångarter för att femgångshästarna ska bli jämnstarka och få god kroppskontroll.
• När man tränar en femgångshäst måste man gå mer på känsla (än när man tränar en fyrgångshäst) för att balansera hästen mellan de olika rörelsemönstren. Det går inte att följa den tekniska regelboken, halvhalta och driva för att få fram flott tölt. Spela på hela registret och känn dig fram till dess du får hästen med dig - lita på känsla och intuition. Detta är en del av den levande ridkulturen på Island som gått i arv i generationer men är inte alltid helt lätt för en europeiskt skolad ryttare.
• Femgångshästen är själva kronan på verket, urbilden för en äkta islandshäst!

Den näst sista punkten känns tröstande för mig, som verkligen upplever att bytet från fyrgångare till femgångare kastat in mig i en helt ny värld där jag måste lära om på ridningens alla områden. Men den sista punkten säger ju varför jag ska kämpa vidare! (Dessutom tycker jag det är fantastiskt KUL att jag lär mig så mycket nytt hela tiden med Feykir.)

Nu blev i alla fall jag väldigt ridsugen - men det är fortsatt minusgrader och halkigt så ridningen får vänta till dess Feykir fått vinterskor och broddar i morgon.

Vad gör människor utan häst med all sin tid?

När jag vaknade på morgonen kunde jag konstatera att ett tunt lager snö pudrats över marken under natten. Eftersom det redan i går var lite svårridet med sommarskor på hästen bestämde jag att Feykir skulle få vilodag idag. En hel, hästledig lördag - utan något annat inplanerat - när hade jag det sist? Jätteskönt!!! (Med resan till och från Mariebäck tar "hästeriet" mig 3 timmar/dag så normalt har jag inte så mycket fritid till annat... ) Fast när frukosten var uppäten dröjde det bara någon timme innan jag började bli rastlös. Vad gör egentligen folk som inte har häst???

Nåja, det löste sig efter en stund! Först en runda ute i trädgården med sådant som behövde fixas där. Och sedan tog jag itu med min "stallgarderob" där jag har hästkläderna. Efter en riktigt varm höst var det tillslut dags att plocka undan de sista sommarridkläderna och istället ta fram mina vinterdito. Senaste gångerna jag ridit har det varit ganska kallt om rumpan, så min härliga "rumpvärmare" till sadeln, i fårskinn, letades fram också. Det är en riktig trotjänare - jag fick den i julklapp av Johan redan innan jag köpte Reykur, då jag var medryttare på en annan islandshäst. Den måste alltså ha nästan 14 år på nacken nu. Härligt med prylar av bra kvalitet!

Det är plusgrader ute nu och i morgon ska det visst bli ännu några grader varmare, så då kanske det går att rida utan att halka. Och på måndag får Feykir vinterskor med broddar. Jag ska nog överleva en hel dags hästledigt i alla fall!

VARNING!!! Det finns fåglar i skogen!!!

Denna uppskakande upptäckt gjorde stackars Feykir idag - och det krävdes mycket övertalning från min sida innan han vågade fortsätta framåt längs vägen. Ett tag funderade jag faktiskt på om ett visslande ljud som hördes kanske var en björn, för jag vet att de kan vissla men jag har aldrig hört hur det låter. Men sedan ändrades ljudet lite och lät mer som ett fågelläte och det kändes ju betydligt lugnare! Jag kan bli ganska störd på Feykir när han håller på så här och fånar sig... Ibland undrar jag om det är jag som överfört olika "Reykur-trauman" till honom (Reykur är ju bara total-cool på ett fullsatt Globen med ljus, blixtar och hög musik...) genom att omedvetet bli spänd när jag förväntar mig en häftig reaktion. Men det är ofta "osynliga monster" Feykir reagerar på - som bara han ser och inte jag - och då kan det ju knappast bero på mig. Förhoppningsvis är de här fånerierna något som "växer bort" med tiden... undrar bara när, han blir ju snart 8 år!

Red ca 1 timme idag. Det var någon minusgrad och ganska halt längs bilvägen så vi fick hålla oss längs ena kanten, vilket gjorde att jag inte kunde flytta honom i sidled hela tiden som jag brukar. Red in på skogsvägen till galoppbacken och där var det inte halt så vi kunde rida alla gångarter. Idag var det inga problem alls att rida vänster galopp - något han inte alls ville här om veckan. Var det så att han inte kände för det just då?! Red bara en vända i galoppbacken idag innan vi vände hemåt - ville nämligen hinna hem innan det började skymma. Skrittade ovanligt mycket på hemvägen och då skötte sig Feykir faktiskt över förväntan. När vi passerade stället med "visslande björnen" hörde jag ljudet igen, men Feykir reagerade inte det minsta så det var definitivt inte en björn. Måste försöka leta upp en björnvissling på nätet så att jag vet hur det låter!

När vi kom tillbaka till stallet och Feykir mumsade på sitt kraftfoder ringde jag hovslagaren för att höra när han kan sko Feykir med vinterskor. Jag har velat vänta så länge som möjligt eftersom det varit så varm - broddarna slits så fort av leran. Det visade sig att "hovis" kan komma redan på måndag! Perfekt!

Lätt att vara läktarryttare!!!

När jag kom till ridbanan igår var Fia redan där. Men det var ingen glad Fia... Det första hon sa var: "Jag ska nog satsa på att samla frimärken i alla fall..." Detta är alltså samma Fia som nyligen var så nyförälskad i sin häst efter att hon ridit lektion för Sylvia! Men, det är ju så det är med hästarna - och det är väl därför det är så obeskrivligt härligt när det går bra, för att det också kan gå riktigt, riktigt dåligt...



Ridbanor är INTE Lukkas favoritplats och nu hade hon uppenbarligen tappat all motor varför ingenting fungerade... hästen var framtung, passtaktig o s v... Fia tyckte att underlaget var för hårt för att fräsa på i full galopp, vilket hon egentligen hade tänkt göra för att "starta motorn", utan undrade om jag hade någon idé. Jag är ju verkligen ingen expert, men försökte komma på vad Atli skulle ha sagt. (Som ni väl redan har märkt har jag en ny guru!) Efter lite funderande föreslog jag att hon skulle rida riktigt snabb tölt - för att få hästen att tänka framåt. Eftersom tölten inte har något svävmoment blir det ju inte alls samma belastning på hästens ben som att galoppera på hårt underlag. Hon provade att låta Lukka fräsa på längs spåret och det fungerade faktiskt - succesivt gick det bättre och bättre. Fia var betydligt gladare när hon avslutade ridpasset och tackade för mitt tips. Jag konstaterade: "Tänk vad mycket lättare det är att vara läktarryttare än när man måste rida själv!!!"



Jag tycker föresten att det här bloggandet är ett sätt för mig att vara "läktarryttare" åt mig själv! När jag skriver får jag hjälp att analysera det som gått dåligt och kan ofta komma på vad jag borde göra för att det ska gå bättre nästa gång! Eller också kommer jag på varför något gått bra och har större chans att upprepa detta.

En riktigt bra dag!

Idag var det en riktigt bra dag! Först kom faktiskt Feykir när jag visslade på honom i hagen! Kanske för att jag faktiskt lyckades ovanligt bra med att vissla den här gången... Sedan gick det riktigt bra att rida dessutom!


Nu när klockorna är omställda till vintertid blir det ju så tidigt mörkt på kvällarna och när det dessutom saknas både snö och gatlysen kändes det inte så frestande att rida ut längs bilvägen... man syns ju knappt även om man har reflexer! Hade därför bestämt att vi skulle rida på banan och satsade dessutom på tunga boots för töltträning. Började som vanligt med att flytta med vikthjälper och mothållande tygeltag - Feykir var riktigt duktig! Sedan skrittade vi på volt och flyttade ut bakdelen innan vi även gjorde samma sak i tölt. Red täta övergångar mellan skritt och tölt för att behålla lösgjordheten.

Töltade längs spåret och ökade drivningen för att få mer samling. Nu var det svårare att flytta honom med vikthjälperna, men succesivt blev han mer lösgjord här också. Tyckte då att det kändes riktigt bra. Sedan insåg jag att vi dessutom red i det svårare varvet! Bytte varv och då blev det ännu bättre. Red lite tempoväxlingar och det gick hur bra som helst att öka tempot (nedtagningarna var dock lite svårare...) Jag blir så glad när han "fräser på" för hela första halvåret i år, när han hade problemet i korset, gick han ju som med handbromsen idragen. "Som vanligt" kände jag dock efteråt att jag hade kunnat få ännu mer samling om jag hållit ner tempot... det skulle nog inte skada att rida lektion för Sylvia igen så att jag skärper mig på den fronten!

När det gäller det här med det lättare och det svårare varvet: endel instruktörer säger att man ska börja jobba med det lättare och endel säger tvärt om. Jag frågade Atli på senaste kursen vilken som är hans åsikt. Han tyckte inte att man kunde säga att det ena eller det andra alltid är rätt, men han tyckte att Feykir och jag ska börja med det lättare. En fördel jag märker med att göra så är att jag då påminns om hur det ska kännas - och sedan vet vad jag ska jobba mot när vi bytt varv.

Låångsam tölt - frustrerande tycker Feykir!

Det var mulet och grått ute när jag åkte till stallet före jobbet på morgonen. Men när Feykir och jag skrittade iväg från stallplan hade solen precis tittat fram och det var jättefint! Vi red mot Avan idag och började med att flytta för skänklarna i skritt och sedan i tölt. När vi kom till vår "travrunda" - den kringelikrokiga stigen i skogen - varvade vi trav och galopp.

På hemvägen var det så dags för dagens egentliga uppgift: samlad skritt "ett steg i taget" med övergång till låångsam tölt med mycket samling. Så snart han drog iväg i tempo gjorde jag halt genom att lägga pisken mot bogen, sedan rygga några steg, skritta "ett steg i taget", övergång till låångsam tölt o s v. Oerhört frustrerande, tyckte Feykir! Här var vi på hemväg och så fick han inte springa fort - det vet ju alla att snabbast hem vinner!!! Ja, vi red visserligen ensamma så det var ingen att tävla med, men det handlar ju om principen!!! Men tillslut töltade han långsamt men ändå med energi och jag var riktigt nöjd!

Innan ridturen hade jag föresten stretchat riktigt ordentligt med resultatet att det kändes som jag hade lååånga ben när jag satt upp på Feykir. Perfekt när man ska rida! Tänk så bra om jag alltid hade kommit ihåg det...

Finlir på volt i skogen

När vi passerade föl- & unghästhagen på väg ut från gården försökte lilla Haminga, Feykirs stora kärlek, komma fram till staketet för att hälsa. Men hennes ett år äldre "systrar" (ja, det är egentligen bara en av dem som är hennes halvsyster) trängde sig hela tiden mellan henne och staketet...

Om man tittar riktigt noga vid den svarta unghästens bog så kan man faktiskt ana lilla Hamingas ena framhov! Mer än så fick hon inte vara med på bild för "syrrorna".

Det har blivit många riktigt svettiga ridturer på slutet, så idag hade jag bestämt mig för att fokusera på "finliret" istället. Ridbanan var upptagen av ridkurs, så vi red istället längs en skogsväg till en vändplan där man kan jobba på volt.

Vi hade dock inte hunnit långt innan Feykir nästan höll på att få en hjärtinfarkt! Det kom ju ett stort, jättefarligt odjur innifrån skogen!!! Eh - det visade sig att det var hans hagkompis Geisli, som kom skrittande med Christina...

När vi väl överlevt detta trauma fokuserade vi oss på ridningen. Flyttade för skänklarna i skritt och tölt - olika många steg hela tiden. Framme vid vändplanen skulle jag sedan träna på att använda yttertygel och innerskänkel för att behålla honom kvar på volten, som Atli försökt lära mig. Det var ett väldigt bra ställe att träna detta på! I och med att vi inte var på inhägnad ridbana försökte ju Feykir "rymma iväg" från volten varje varv när vi passerade vägen hemåt - så jag fick verkligen träna!

På hemvägen red vi riktigt långsam tölt. Så snart han försökte dra upp tempot gjorde jag halt genom att lägga pisken mot bogen, ryggade några steg och skrittade riktigt, riktigt samlat innan vi succesivt övergick till tölt igen. Atli lärde mig att när man skrittar "ett steg i taget" är det jätteviktigt att ge stora eftergifter på tyglarna hela tiden, annars kan hästen bli spänd och då har man förstört syftet med övningen. Försökte verkligen göra så och resultatet blev att Feykir trampade under sig mer samtidigt som han slappnade av i nacken.

När vi var nästan hemma svängde jag en mycket motvillig Feykir in på en annan skogsväg för att vi skulle avsluta med lite trav innan vi skrittade hem. När vi bara var ca 10 meter från den plats jag bestämt att vi skulle vända hemåt började en stor sten i diket plötsligt morra och visa tänderna! Det krävdes massor av övertalning att få Feykir att passera denna och sedan var vi ju tvungna att fortsätta till dess han äntligen kunde trava avslappnat igen.

När vi sedan skrittade hem kunde jag konstatera att de senaste veckornas skritträning har haft effekt, man skrittar mycket mer energiskt nu och det krävs oftast bara små halvhalter för att han ska trampa under sig och bli lätt i handen. Med Reykur jobbade jag många år innan han kunde slappna av och länga sig i skritten - med Feykir får jag alltså göra tvärt om. Tänk vad man lär sig av att byta häst!

Feykirs "Gör om mig"

Feykir fick en ny, trendig och praktisk stil med lite hjälp av vår "Gör om mig-expert" Anna Niklasson. Om den nya stilen säger Feykir: "Så SKÖNT att inte behöva bada i svett efter en vanlig ridtur! Men jag får väl ändå mitt kraftfoder?!"

Följ Feykirs förvandling från lurvig skogsmulle till trendig racerhäst!



"Före"

(Här har Feykir verkligen hittat den där uttråkade, lite sorgsna minen som folk alltid har på "före-bilden" i alla gör om mig-reportage! )

Gör om mig-expertens kommentarer: "Feykir är redan klippt en gång i höst, med undantag för sadelläget, benen och huvudet. Nu har dock pälsen på de klippta områdena vuxit ut så mycket att han besväras av kraftig svettning vid arbete. Han känner sig ofräsch och skulle gärna vilja ha en tuffare stil, mer lik de nyklippta hästarna i hagen. Jag kommer därför att klippa honom riktigt kort på halsen och bogarna. På dessa områden kommer han att få en grå färgton i pälsen. På resten av kroppen får han behålla sin naturliga färg eftersom den är väldigt klädsam på honom. "

"Här ser man tydligt den grå färg som framträder när pälsen klipps bort på halsen."

(I detta läge havererade dock klippmaskinen! Kris och panik! Skären rörde sig men inget hår lossnade längre... Provade att plocka isär, smörja, sätta ihop... men den fungerade ändå inte! Som tur var fick jag låna Sylvias maskin och kunde klippa färdigt! )


Efter:




Så här sportig blev Feykir i sin nya look! Träns från bensinmacken i Varmalid (Island), bett från Norrbottens Häst & Fritid, sadel från Luc Childeric, stigbyglar, sadelgjord och schabrak från Lillhästen i Stav. Skor privata.

(Försökte verkligen förklara för Feykir att på "efter-bilden" ska man se riktigt glad ut, för de gör de i tidningarna! Men han har uppenbarligen inte sett några gör om mig-reportage så han ville inte ens spetsa öronen... )

Invigde Feykirs nya, sportiga look med en ridtur till byn Alviksträsk. Flyttade mycket för skänklarna, både i skritt och tölt. Precis som sist varierade jag hela tiden antal steg han skulle flytta åt resp håll, för att han hela tiden skulle vara upptagen av att fokusera på mig. Det fungerade: monstren i dikena höll sig borta nästan hela ridturen! Red några korta galoppsträckor och sedan kändes han jättemjuk och fin i tölten! På hemvägen ökade jag kravet på samling. Någon gång försökte han dra iväg i tempo, men jag la spöt mot bogen så att han tvärstannade och sedan räckte det med mjuka kramningar på tygeln och broms med sätet för att reglera tempot. Fortsatte att flytta i sidled för att behålla lösgjordheten även när han var mer samlad. Från början gick det riktigt bra, sedan började han nog bli trött för då började han försöka fuska med vänster bak...

Nästa gång jag rider på ridbanan ska jag träna tölt - då kan jag ta hjälp av hörnen för att få honom riktigt lösgjord även vid högre grad av samling. Skulle kanske t o m rida med tunga boots, för att riktigt få honom att dansa?! Fast det får bli till veckan för Sylvia ska hålla ridkurs i helgen så ridbanan kommer att vara upptagen.

Reykur genom rök, eld och vatten!

Fick höra att nästa Atlikurs blir andra helgen i december... och då är jag bortrest... P g a den resan missar jag BÅDE Reykur i Globen och en Atlikurs... Men man kan ju uppenbarligen inte få allt. Inte alltid i alla fall! Det hade inte varit så lyckat om kursen varit precis innan vi åker heller - att rida kurs och sedan när man är jätteladdad för att träna istället åka iväg och lämna hästen i två veckor... Hittills känns det dessutom som att Atli redan gett mig tillräckligt att träna på för att det ska räcka hela vintern!

När det gäller Globen så läste jag att shownumret där Reykur ska vara med kommer att ridas "genom rök, eld och vatten - utan sadel och träns!" Det hade jag verkligen velat se!!! Får hoppas att Eva kan åka ner och bevaka det hela åt mig! (Reykur betyder föresten just "rök" eller "ångande källa".)



Så här tjusig var han på Globen förra året - tvättad med superdyrt (människo-)schampoo för blondiner och med några flaskor pälsglans i sin fina man! Jag förstår ju Globenarrangörerna att de vill ha med honom även i år - inte kan man låta publiken gå misste om en sådan upplevelse!