Med fara för eget liv!!!

Jag började nyårsafton med att lunchfodra i stallet och satt sedan i Josefshallen och åt min frukost när Eva och Emelie kom. Eva skulle ha "halva släkten" på turridning idag - först ett gäng som skulle rida kl 10 och sedan nästa gäng kl 11. Första gänget hade precis anlänt till Mariebäck när Feykir och jag gav oss iväg på vår ridtur. Vi skulle rida samma runda som turgängen "Vi får väl se om ni hinner upp oss!" skojade jag. Jag skulle bara ha vetat...

Jag och Feykir hade inte ridit just den här rundan på länge och det började så bra, först med fin tölt och sedan lite härlig galopp också innan det blev tvärstopp - bokstavligen! Vi hade kommit till ett ställe i skogen där det alltid är väldigt blött och lerigt när det är barmark, så det krävs oftast lite övertalning innan Feykir vill passera. Jag hade hoppats att det skulle vara fruset nu, men ett litet flöde med rinnande vatten gjorde att det bara var tunn is med vatten och lera under.

Feykir provade att ta ett mycket tveksamt steg ut på isen, men när den brast och han hamnade med framhovarna nere i den blöta geggan hoppade han bakåt igen. (Jag har väl nämnt tidigare att han har vattuskräck...?!) Sedan var det helt enkelt omöjligt att få honom att fortsätta framåt! Jag kämpade på till dess jag hade kramp i benen utan att få honom att ta ett enda steg ner i geggan. Provade att sitta av och gå före, med enda resultatet att jag fick iskallt vatten i skorna... medan Feykir stod kvar som en staty monterad på ett betongfundament... Satt upp igen och gjorde nya försök, men Feykir ville INTE utan började istället stegra sig i protest!

Vid det här laget hörde jag klapprandet av hovar nere på vägen och förstod att Eva snart skulle komma med sitt första turridningsgäng. Det blev vår räddning - annars hade vi nog stått kvar där ännu! Eva skrattade gott när hon såg oss, men berättade sedan att senast hon hade en tur blev hon tvungen att själv rida en av turdeltagarnas hästar över detta ställe för att de skulle kunna fortsätta. Den här gången passerade dock alla turhästarna utan problem. Men kvar stod Feykir och våndades... Han ville INTE gå ner i det där otäcka, geggiga vattnet! Men han ville INTE heller bli lämnad ensam kvar! De andra fick stå och vänta på oss en stund, men tillslut tog han två tveksamma steg ner i geggan och gjorde sedan ett jättteskutt upp på fast mark igen. Sedan var han så stressad att han rusade framåt, men som tur var stod Eva med sin häst tvärs över stigen så han var tvungen att stanna. Det var en mycket uppjagad häst som stod där och flåsade våldsamt - han hade antagligen ett riktigt rejält adrenalinpåslag! (Hade turgängen kommit tidigare hade det väl inte behövt bli riktigt så här spännande för Feykir, men nu hade han ju verkligen haft gott om tid att jaga upp sig över det där livsfarliga, geggiga vattnet...) Eva och jag kom fram till att turgänget skulle tölta en bit, med mig och Feykir sist, så att han skulle få springa adrenalinet ur kroppen.

Sedan kunde vi passera två lite djupare diken också - båda ganska smala så Feykir hoppade över. Resten av ridturen fick Feykir fortsätta att hålla sig längst bak i ledet. Jag passade på att trava ganska mycket när han hade en häst framför sig så att han blev tvungen att trava ganska sakta. Om jag försöker bromsa honom i traven blir det oftast tölt istället - eller grisepass ifall det sluttar lite utför. Det här blev alltså väldigt nyttig träning för honom!



Den här bilden skulle förställa en mycket nöjd Feykir som efter ridturen både fått äta kraftfoder och sedan rulla sig rejält i snön! Men det var visst något fel på kamerainställningarna... Nåja, om ni tittar riktigt noga kanske ni ändå anar all snö som han mycket omsorgsfullt gnuggat in i pälsen!