Finlir på volt i skogen

När vi passerade föl- & unghästhagen på väg ut från gården försökte lilla Haminga, Feykirs stora kärlek, komma fram till staketet för att hälsa. Men hennes ett år äldre "systrar" (ja, det är egentligen bara en av dem som är hennes halvsyster) trängde sig hela tiden mellan henne och staketet...

Om man tittar riktigt noga vid den svarta unghästens bog så kan man faktiskt ana lilla Hamingas ena framhov! Mer än så fick hon inte vara med på bild för "syrrorna".

Det har blivit många riktigt svettiga ridturer på slutet, så idag hade jag bestämt mig för att fokusera på "finliret" istället. Ridbanan var upptagen av ridkurs, så vi red istället längs en skogsväg till en vändplan där man kan jobba på volt.

Vi hade dock inte hunnit långt innan Feykir nästan höll på att få en hjärtinfarkt! Det kom ju ett stort, jättefarligt odjur innifrån skogen!!! Eh - det visade sig att det var hans hagkompis Geisli, som kom skrittande med Christina...

När vi väl överlevt detta trauma fokuserade vi oss på ridningen. Flyttade för skänklarna i skritt och tölt - olika många steg hela tiden. Framme vid vändplanen skulle jag sedan träna på att använda yttertygel och innerskänkel för att behålla honom kvar på volten, som Atli försökt lära mig. Det var ett väldigt bra ställe att träna detta på! I och med att vi inte var på inhägnad ridbana försökte ju Feykir "rymma iväg" från volten varje varv när vi passerade vägen hemåt - så jag fick verkligen träna!

På hemvägen red vi riktigt långsam tölt. Så snart han försökte dra upp tempot gjorde jag halt genom att lägga pisken mot bogen, ryggade några steg och skrittade riktigt, riktigt samlat innan vi succesivt övergick till tölt igen. Atli lärde mig att när man skrittar "ett steg i taget" är det jätteviktigt att ge stora eftergifter på tyglarna hela tiden, annars kan hästen bli spänd och då har man förstört syftet med övningen. Försökte verkligen göra så och resultatet blev att Feykir trampade under sig mer samtidigt som han slappnade av i nacken.

När vi var nästan hemma svängde jag en mycket motvillig Feykir in på en annan skogsväg för att vi skulle avsluta med lite trav innan vi skrittade hem. När vi bara var ca 10 meter från den plats jag bestämt att vi skulle vända hemåt började en stor sten i diket plötsligt morra och visa tänderna! Det krävdes massor av övertalning att få Feykir att passera denna och sedan var vi ju tvungna att fortsätta till dess han äntligen kunde trava avslappnat igen.

När vi sedan skrittade hem kunde jag konstatera att de senaste veckornas skritträning har haft effekt, man skrittar mycket mer energiskt nu och det krävs oftast bara små halvhalter för att han ska trampa under sig och bli lätt i handen. Med Reykur jobbade jag många år innan han kunde slappna av och länga sig i skritten - med Feykir får jag alltså göra tvärt om. Tänk vad man lär sig av att byta häst!