Feykir på hal is...och rädder för älgen/björnen är!

När jag åkte till stallet på morgonen var det bitvis rena isgatan på grusvägen... trots att det varit plusgrader ända sedan igår morse! Det måste ha varit riktigt kallt i backen... När jag kom till Mariebäck såg jag hästarna stå vid staketet i sina hagar och vänta på mat. Jag brukar börja med att morgonfodra dem när jag kommer på tisdagmorgnarna och räknade med att göra det idag också. Alla följde de varenda rörelse jag gjorde - jag riktigt såg hur hungriga de var! Då kom Sylvia ut på brotrappan och ropade: "Låt dem inte lura dig, de fick frukost tidigt idag så de har redan ätit upp!" Sorry hästarna, ni lyckades bara nästan lura mig!

Feykir har fortfarande sommarskor - helt utan broddhål. När han skoddes senast, för fyra veckor sedan, var det ju för tidigt för vinterskor och brodd. Men det hade förståss inte varit så dumt att sätta på skor med två broddhål då - i så fall hade jag nu kunnat sätta i två broddar/sko så hade vi klarat oss bra fram till nästa skoning även om halkan håller i sig... Tänk att det alltid är så lätt att vara efterklok!

Jag ville ändå rida - så jag bestämde mig för att göra ett försök i skogen - förhoppningsvis skulle det inte vara så halt där. Började med att följa en liten skogsväg och hade fullt upp med att hålla Feykir längst ut på kanten mot diket. Men, han är inte så smart ibland... Reykur var alltid så suverän - han anpassade farten efter underlaget och såg till att kliva där det var minst hakigt - det hände knappt att han vare sig snubblade eller halkade. Feykir gör i princip tvärt om - och det verkar inte spela någon roll hur många gånger han halkar, han vill ändå absolut kliva ut på isen... När vi passerade två hjulspår som gick in i skogen bestämde jag mig för att försöka följa dem istället. Det visade sig till att börja med vara ett bra val för vi kunde t o m tölta utan problem!

Fast när vi kommit en bra bit ut i skogen tvärstannade Feykir plötsligt och började lyssna och vädra efter något. Jag antog att det var något av hans vanliga, osynliga monster så jag pratade lite med honom och försökte få honom att fortsätta. Men han blev mer och mer uppjagad, trampade runt i små cirklar, drog in luft så det "snarkade" och försökte flera gånger vända och springa hem. Hur jag än pratade med honom lugnade han inte ner sig. När han istället blåste ut riktigt kraftigt och spände upp sig som till strid insåg jag att det här är nog faktiskt allvar! Jag började sjunga högt för att förhoppningsvis skrämma iväg den förmodade älgen - eller om det t o m var en björn... Tänkte att vi får försöka skritta hemåt så kontrollerat det går... Såg verkligen inte fram emot en skentur i den här halkan - det kunde ju bara sluta i olycka... Men nu ville Feykir absolut inte gå hemåt - han blåste ut en gång till och började backa inåt skogen istället. Nu ÄR det allvar, det är verkligen allvar!

Jag fortsatte hela tiden att sjunga högt, både för att skrämma iväg det som skrämde Feykir samt att tvinga mig själv att behålla en lugn andning för att inte göra Feykir ännu mer rädd. När jag ändå inte fick honom att våga gå hemåt bestämde jag mig för att sitta av och gå före honom istället. Det gick bättre - han följde med även om han fortfarande var väldigt uppjagad. Jag höll hela tiden MYCKET hårt i tyglarna, ville ju absolut inte tappa honom om han skulle försöka kasta sig iväg. När vi gått en stund stannade jag och gav honom lite äpple som jag hade i fickan - m h a mat får man ju t o m hästar att bokstavligen gå genom eld. Han blev något lugnare, men jag fortsatte ändå gå med honom hela vägen hem till stallet. Då var han fortfarande uppjagad och studsade till för minsta ljud. Jag vet sedan tidigare att han är oerhört rädd för älgar, så det kan mycket väl ha varit en älg där ute i skogen. Men det kan också ha varit en björn. Hörde nyligen att man vid en björninventering med helikopter tidigare i år sett ett 60-tal björnar runt Luleå... :-0 Dessutom har ju flera personer sett björn runt Mariebäck i sommar... :- 0