Lätt att vara läktarryttare!!!

När jag kom till ridbanan igår var Fia redan där. Men det var ingen glad Fia... Det första hon sa var: "Jag ska nog satsa på att samla frimärken i alla fall..." Detta är alltså samma Fia som nyligen var så nyförälskad i sin häst efter att hon ridit lektion för Sylvia! Men, det är ju så det är med hästarna - och det är väl därför det är så obeskrivligt härligt när det går bra, för att det också kan gå riktigt, riktigt dåligt...



Ridbanor är INTE Lukkas favoritplats och nu hade hon uppenbarligen tappat all motor varför ingenting fungerade... hästen var framtung, passtaktig o s v... Fia tyckte att underlaget var för hårt för att fräsa på i full galopp, vilket hon egentligen hade tänkt göra för att "starta motorn", utan undrade om jag hade någon idé. Jag är ju verkligen ingen expert, men försökte komma på vad Atli skulle ha sagt. (Som ni väl redan har märkt har jag en ny guru!) Efter lite funderande föreslog jag att hon skulle rida riktigt snabb tölt - för att få hästen att tänka framåt. Eftersom tölten inte har något svävmoment blir det ju inte alls samma belastning på hästens ben som att galoppera på hårt underlag. Hon provade att låta Lukka fräsa på längs spåret och det fungerade faktiskt - succesivt gick det bättre och bättre. Fia var betydligt gladare när hon avslutade ridpasset och tackade för mitt tips. Jag konstaterade: "Tänk vad mycket lättare det är att vara läktarryttare än när man måste rida själv!!!"



Jag tycker föresten att det här bloggandet är ett sätt för mig att vara "läktarryttare" åt mig själv! När jag skriver får jag hjälp att analysera det som gått dåligt och kan ofta komma på vad jag borde göra för att det ska gå bättre nästa gång! Eller också kommer jag på varför något gått bra och har större chans att upprepa detta.