Feykir skräms!

Åkte till stallet på morgonen för att rida innan jobbet. När jag tog in Feykir för att borsta och sadla verkade allt som vanligt. Men när vi gått ut på gården igen och jag precis skulle sitta upp märkte jag att han bukandades så kraftigt - som om han precis galopperat en sträcka! Blev förståss både förvånad och orolig! För ett antal år sedan hade Reykur en period då han gång på gång fick riktigt hög feber (41,5-42 grader) och det kom väldigt snabbt, ena stunden verkade han hur pigg som helst för att nästa stund bli riktigt, riktigt dålig... (Det var i samband med det jag köpte Feykir, som tröst ifall Reykur skulle dö ifrån mig.) Veterinären som behandlade Reykur lyckades aldrig ställa någon diagnos, men efter femte "anfallet" kom det som tur var aldrig tillbaka igen.

Nu blev jag förståss orolig att Feykir hade fått något liknande, så vi gick tillbaka in i stallet och tempade. Men han hade ingen feber och succesivt började han andas mer och mer normalt igen. Bestämde mig för att prova rida i alla fall för att se hur han kändes. Det visade sig att han var precis lika pigg som vanligt - d v s inte mer hängig än att han orkade se monster både här och där... När vi närmade oss bäcken lät jag honom aldrig stanna till utan drev på med skänklarna väldigt bestämt samtidigt som jag sjöng lite (ett bra sätt att se till att man andas normalt - hästen märker ju direkt om man råkar hålla andan.) Han gjorde inte ett enda försök att vända hem, hade bara lite extra bråttom sista biten. Medan jag sedan mjukade upp honom i skritten försökte han hela tiden börja tölta, så jag kom fram till att han måste vara frisk och att jag därför kunde rida som vanligt. Vi tränade tölt utan att dra iväg i tempo. Ett par gånger på hemvägen, när han försökte öka tempot, råkade jag krama i tyglarna uppenbarligen i samma stund som han fick korn på ett möjligt monster i skogen... Det blev verkligen tvärstopp! Hade han inte haft broddar hade vi definitivt gjort slide-stop, nu var det snarare whiplash-varning! Han tog väl min kramning på tygeln som en signal på att jag också såg monstret i skogen...

När vi var nästan hemma igen mötte vi Sylvias "supernanny" Yvonne, som var ute och promenerade med lilla Olivia i vagnen samt sin egen och Sylvias hundar. Stannade och pratade en stund och sedan gick jag resten av vägen till stallet. När vi passerade över bäcken fick Feykir ett frispel - trots att jag alltså gick före honom - och satte av i full karriär. Ja, han försökte i alla fall, som tur var höll jag ett tillräckligt bra grepp längst ut i tygeln för att lyckas få stopp på honom. Då sprang han runt mig ett antal varv innan han lugnade ner sig lite... Försökte klappa och prata för att han skulle slappna av, men han var väldigt spänd. I morgon ska Eva få låna en häst av Sylvia och rida med oss - det blir bra, då får han än en gång se att andra hästar inte reagerar vid bäcken!