Hamingja med mig skämtar aprillo...!!!

Hamingja är minsann en lurig typ, som med matte skämtar aprillo!!!

Aprilvädret levererar: under förmiddagen snöfall men till lunch hade det åter klarnat upp och solen höjde genast temperaturen till 10 grader! Perfekt för mig och Eva - som skulle hinna med en andra ridtur innan hon åker hem till UAE (Förenade Arabemiraten) igen.

Jag tyckte vi skulle passa på att vidga Hamingjas vyer ytterligare (vilket ju inte är så svårt...!) när vi hade så rutinerat sällskap med oss. I korsningen vid sjön tog vi därför HÖGER och passerade förbi den plats där mördarsvanarna brukar hålla till. (De som genom sin "attack" mot Hamingja när hon var 4 år och alldeles i början av sin inridning grundlade hennes stora osäkerhet och rädsla för det mesta.) Mördarsvanarna fanns på plats nu också - men promenerade iväg över isen längre ut på sjön istället för att plötsligt flyga upp, vilket gjorde att vi kunde ta oss levande förbi trots allt.) Och detta trots att vi haft en ruskig upplevelse redan strax innan själva korsningen - då någon parkerat en enorm skogsmaskin i vägkanten "där det aldrig brukar stå någon stor skogsmaskin!!!"

När vi sedan red längs vägen genom byn var det en MKT storögd Hamingja som följde i Láras hovspår. Det här var ju faktiskt det andra besöket i yttre rymden på mindre än en vecka! Och den här delen av yttre rymden var dessutom BETYDLIGT mer "befolkad" av allt möjligt konstigt... Massor av utomjordiska attacksoptunnor t ex - varav många dessutom blåst omkull i den hårda vinden och därmed låg oroväckande långt ut i vägen... Hus, bilar och människor både här och där... och t o m en stor skogsmaskin i full färd med att avverka träd! :-O

Vi töltade nästan hela vägen genom byn - och under hela den senare delen briljerade Lára genom att tölta med hellånga tyglar! Hon som annars inte alls har något emot att gå över i trav - men kanske var hon lite finkänslig och tyckte att hon visat upp tillräckligt av sin fina trav redan?! När vi passerat skylten "Här slutar allmän väg" kändes Hamingja allt tröttare, ridturen hade väl hunnit vara rejält ansträngande redan - både fysiskt och psykiskt! Därför stod vi kvar och väntade medan Lára och Eva "galopperade av sig lite" längs skogsvägen innan vi vände hemåt igen. Nyttigt för Hamingja både att stå kvar själv och att se att det inte behöver vara något farligt på gång bara för att en annan häst springer!

Vägen tillbaka genom byn avverkade vi sedan lugnt och fint, i skritt och tölt. Men sedan spårade det ur för Hamingja... Vet inte om det var lättnaden över att hon åter skymtade sitt "världens ände" långt där framme, eller något annat. Men plötsligt kopplade hon ur systemen för både broms och styrning och satte av i full galopp utför backen. Nere vid "svanstället" - där sjön går ända fram till vägen på båda sidorna - fanns som tur var bara några änder denna gång så det räckte med ett mindre kast i sidled för att ta oss levande förbi utan att ta ner tempot...

Jag försökte böja hennes hals för att återfå något slags kommunikation men det var verkligen "ingen hemma" och medan vi närmade oss korsningen där man svänger 90 grader för att fortsätta mot stallet undrade jag verkligen om vi skulle klara att ta den kurvan tillsammans (eller om snubbelfröken ö h t skulle hålla sig på benen genom den...) Men kanske var det minnet av den stora skogsmaskinen som stått parkerad i vägkanten när vi red iväg som fick Hamingja att börja tveka och ta ner tempot när vi närmade oss korsningen. Och när vi åter fick "kontakt" kunde jag faktiskt både böja halsen och bromsa ytterligare. 

Det var nu som Hamingja tyckte det var dags att med matte "skämta aprillo" - för vet ni vad hästeländet gör?! Jo, hon går över i trav!!! Som jag har kämpat den sista tiden att "intressera" henne för denna gångart - helt utan framgång. Men nu passade det plötsligt!!! Eva och Lára hade vänligt nog hållit sig långt bakom oss för att inte hetsa Hamingja ytterligare. Hur otroligt springvillig Lára än är så har hon ända ALLTID en fungerande broms, vilket man alltså inte kan säga om Hamingja... Men de var inte längre bort än att Eva i alla fall blev vittne till vårt travande!

Efter en stunds skrittpaus, när Hamingja kändes lugn och avslappnad, gjorde vi ett försök att tölta hemåt. Men vi hann inte långt innan Hami än en gång tog tag i bettet och drog iväg i full galopp förbi Eva och Lára. Och det skulle hända även en tredje gång under hemvägen - när inte ens två försök från Evas sida att svänga in tvärt framför oss för att bromsa Hamingja fungerade mer än marginellt...  Men i slutet av den tredje "tjurrusningen" gick jag aldrig ner i skritt när jag lyckats återta kontrollen utan gav STOR eftergift som belöning för att hon åter börjat lyssna men fortsatte rida riktigt långsam tölt. Jag vakade NOGA så att hon aldrig började öka tempot och såg till att hon aldrig fick en chans att kasta ut högerbogen och då kunde vi bibehålla avslappningen och jag kunde behålla kontrollen!

Men någon skrölt på hellånga tyglar som nedvarvning försökte jag mig aldrig på - det kändes definitivt som att utmana ödet i onödan! Jag hade ju haft tillräckligt stora problem att återfå kontrollen trots att jag haft kontakt med hennes mun redan när hon startade sina "tjurrusningar"...

Efter dessa upplevelser (och totalt 1,5 timmes ridning) var det inte bara Hamingja som var trött, jag var också HELT genomsvettig... Lára hade förståss gärna fortsatt en bra bit till, men totalt har hon i alla fall "skrapat ihop" 3,5 ridtimmar åt Eva (på häst, kanske ska tilläggas) så nu har hon lite att "leva på" när hon åker tillbaka till öknen och kamelerna! Och i morgon hoppas jag att Hamingja och jag - m h a tunga boots - kan enas om lite trav även utan "tjurrusning"!!!