Dags att förbjuda älgjakten!!!

Mor (Lára)...

...och dotter (Litlamin) njuter av dagens solsken! 

Och njuta av det härliga höstvädret hade jag också tänkt få göra - ute i naturen. Borde väl vara en mänsklig rättighet - särskilt efter allt regn och rusk vi haft den här hösten?! När jag åkte mot stallet såg jag fram emot en härlig ridtur med Lára ute i skogen. Till min glädje var det inte heller någon varningsskylt för pågående jakt vid infarten till grusvägen. Men det glädjen blev kortvarig... för längs hela vägen till Mariebäck såg jag ändå älgjägare och/eller deras bilar parkerade med jämna mellanrum...

"Men jag kan ju alltid rida upp i skogen ovanför stallet - bakom vägbommen!" tänkte jag hoppfullt - innan jag såg "jägarbilar" parkerade även där... Det sista hoppet - att de INTE jagade också mellan Mariebäck och Alviksträsk - grusades när Fia som kom körandes från det hållet uppgivet suckade "Det är ju jägare ÖVERALLT...!!!" Vi var helt enkelt omringade av beväpnade män i kamouflagekläder!!! Så vad hade vi då för möjligheter att njuta av det härliga höstvädret? Jo, vi kunde ju antingen rida på ridbanan eller också kunde vi.... rida på ridbanan... :-(  Är det till Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna vi ska anmäla detta för att få en ändring - eller möjligen FN?!

Visst är det alltid bra att repetera övningarna från en ridlektion ganska snart efteråt, så ridbanan hade ju inte behövt vara helt fel. Men jag misstänkte att Lára fortfarande kunde ha träningsvärk efter torsdagens lektion och ville så gärna ge henne en välförtjänt lösgörande tur ute i blåbärsriset... När jag kände igenom hennes rumpa stärktes dessutom de misstankarna: på båda sidorna hade hon ett område där musklerna kändes ganska hårda. Hon verkade inte heller uppskatta när jag knådade lite där. I o f s blir hon ju alltid irriterad när man tar någon annanstans än på hennes huvud, men jag tyckte ändå hon verkade bli mer sur än vanligt. 

Men i o m att det var enda alternativet - och att träningsvärk faktiskt går över fortare om man rör på sig "lite lagom" - bestämde jag mig för ett kortare, uppmjukande pass på ridbanan. Innan dess passade jag på att skruva i traktbrodd i hennes skor runt om. För den här veckan har vi ju haft ishalka flera gånger. På bilen har jag dock fortfarande sommardäck... är inte det en typisk hästägarprioritering??!! 

På ridbanan började vi med att skritta många varv längs spåret på hellång tygel. Lára sträckte verkligen ut och frustade avslappnat gång på gång - trots att Fia och Ljufa tränade tölt samtidigt. När vi sedan övergick till långsam trav med lång, låg form tyckte jag hon kändes ovanligt stum i steget - vilket skulle kunna vara ytterligare ett tecken på träningsvärk. (Men i o f s också kunde bero på att ridbanans underlag var ganska hårdfruset.) 

Vid ett tillfälle halkade hon till och gick då över i tölt - och med ens blev hon VÄLDIGT spänd och stressade iväg med huvudet i vädret. Jag tog det som det slutgiltiga tecknet på träningsvärk: för att tölta behövde hon trampa under sig mer och då kände hon av träningsvärken ordentligt. När jag fått henne att sakta av till skritt igen kunde vi i alla fall börja om med lugn, avslappnad trav. 

När vi varvat trav med skritt på lång tygel i några omgångar testade jag även lite "kasta toppi" - som alltså krävde "mer bakben" än traven. Ville sträcka ut de aktuella musklerna lite till, utan att det blev så mycket att hon började spänna sig igen. Det gick bra och när jag efter ytterligare skritt satt av och "knådade" hennes rumpa igen kändes hon betydligt mjukare i de aktuella musklerna, även om man fortfarande kände att det inte var riktigt som vanligt. 

I samråd med Elisabeth (som driver Djursjukhuset - MKT praktiskt med en sådan kunskapsbank!!!) bestämde jag att Lára fick gå ut med täcke på - för att ge de aktuella musklerna extra värme. Så får jag se hur hon verkar i morgon. Jag har morgonfodringen då - men det är väl inte lönt att hoppas på en lösgörande skogstur då heller...

Edit: Tror ni risken att jag blir skjuten ökar efter det här inlägget?! :-O