Atlikurs - igen!!!

En bild från förra Atlikursen - när Lára och jag hade "all time high" för att använda aktiemäklarspråk. Den fantastiska tölten jag fick uppleva då och Atlis: "Det är sådan här ridning som gör att det är roligt att vara instruktör!!!" gjorde att jag för första gången på länge kände mig nervös inför att rida för honom...

Atli inledde som vanligt med att fråga hur det gått för oss sedan sist. När jag svarade att första tiden efter kursen varit en tölt-eufori men att jag sedan "tappat" hennes bakdel igen, var det som om han läst av min nervositet direkt. För han sa att det är helt naturligt att det kommer bakslag efter ett större framsteg. "Ni tog ett STORT kliv uppför utbildningstrappan senast. Och man vill så gärna bara fortsätta och ta ett till och ett till... men så fungerar det inte! Man hamnar på en platå - och många gånger går det även bakåt en tid. Men det ska man inte stressa upp sig för, utan man ska bara fortsätta på samma sätt så kommer nästa kliv uppåt när hästen är redo för det!"

Han sa också: "Även för den skickligaste tränaren tar det LÅNG tid att utbilda en häst. Inte för att det tar lång tid att lära hästen själva tekniken - utan för att hästen måste hinna bygga de muskler den behöver för att prestera på en högre utbildningsnivå. Och för detta behöver den mycket tid!"

Jag berättade också om hur jag på senaste Sylvialektionen, för 1,5 vecka sedan, fick jobba med att driva henne mer fram emot bettet UTAN att hon skulle öka tempot, utan istället länga stegen och trampa under sig mer. Samt att jag sedan dess främst tränat detta i skritt i o m att underlaget varit så väldigt hårt. Då sa Atli: "Man kan rida hästen i skritt så att man förbättrar ALLA gångarterna - om man ser till att den verkligen bär sig på rätt sätt i skritten. För då bygger den de muskler den behöver för att göra detsamma i alla andra gångarter!" "Men man kan också rida hästen i skritt så att man försämrar alla andra gångarter, ifall man inte ser till att den bär sig på rätt sätt..."

Att rida hästen på rätt sätt i skritten blev också det jag främst fick ägna mig åt under dagens lektion, eftersom ridbanan är så hårdfrusen. Jag fick skritta längs spåret - först bara rakt fram samtidigt som jag drev henne fram emot bettet för att få de långa, lugna stegen och bärigheten. Sedan fick jag gå vidare till att rida sluta "Kontrollera bogarna med tyglarna och bakdelen med skänklarna - och lek med fingrarna så att du får längden på halsen!" sa Atli.

Från slutan fick jag sedan göra "Atlivändningar" genom att lägga vikten inåt. "Passa på att du verkligen har med bakdelen genom hela vändningen, så att hon korsar ordentligt bak!" sa Atli. Åt ena hållet var det mycket svårare...hon ville gärna räta ut sig när vi började vända. När jag påpekade detta sa Atli: "Här har du en viktig nyckel till att få henne liksidig - det är här jättebra för er att jobba med!!!"

Sedan fick jag faktiskt rida liiite tölt också! Fast först samla henne och när hon försökte komma undan samlingen genom att öka tempot sa han att jag skulle bromsa upp henne med kropp och säte - samt en rörlig hand. Det sista var MKT viktigt! "Om hon inte lyssnar på förhållningen ska du röra handen MER - du ska aldrig bli stark och försöka hålla henne med tygeln!!!" Jag fick sedan uppleva en sekvens med riktigt härlig tölt i vardera varvet!

Som avslutning på ridpasset ville Atli sitta upp och känna lite på Lára. Efter en stunds samlad skritt och lite, lite tölt konstaterade han nöjt att hon fortsätter utvecklas åt rätt håll och att hon långsamt håller på att bygga de muskler som ska möjliggöra för henne att bära sig riktigt bra i tölten. Härligt att höra!!! Jag kunde också konstatera att all min nervositet sedan länge var som bortblåst - och att lektionen verkligen varit hur inspirerande som helst!!!

Ååååh, vad jag ser fram emot att rida mer i morgon och på söndag!!! Nu hoppas vi bara att det antingen blir mildare eller också kommer lite snö, så att underlaget på ridbanan blir lite mer hästvänligt...!

På väg hem från stallet passerade jag simhallen där ångbastun och stretching verkligen gjorde underverk med min kropp! När detta skrivs upplever jag därför något för mig så sällsynt som en oerhört behaglig känsla i hela kroppen! M a o är det en sådan stund som sjukgymnasten brukar påpeka att jag verkligen ska uppmärksamma och "vara" i. Smärtan ser ju normalt alltid till att "göra sig hörd", medan det däremot är lätt hänt att man inte uppmärksammar när kroppen bara är helt "tyst" - eller som nu kommer med en lågmält behaglig känsla.