Ovalbana fast rakt fram!

Lára tillbaka i hagen efter dagens ridpass. Bakom henne skymtar - förståss - Tildra. 

HÄRLIGT att ÄNTLIGEN slippa exemtäcken, säger jag, efter ytterligare ett par frostnätter i början på veckan. När jag stoppade in hennes båda täcken i tvätten för en liten stund sedan var det nästan så jag ville be tvättmaskinen om ursäkt... Det täcke hon använt senast var fortfarande fuktigt efter gårdagens ösregn, så smutsigt att det var lite stelt och ni vill INTE veta hur det luktade...

Men nu går jag händelserna i förväg - jag måste ju berätta om när jag var i stallet! När Lára hämtats in från hagen var hon väldigt "frågvis"... "Får man bitas när matte borstar på halsen?" "Inte??!!" "Men får man bitas då matte borstar på bogen då?" "Inte det heller???" "När matte borstar frambenen måste man väl få bitas i alla fall?" ..."Men självklart när hon borstar under magen, va`?!"

Damen hävdade att hon faktiskt MÅSTE fråga för att få veta, eftersom reglerna ju ändras hela tiden... Matte suckade och kunde för sin del inte komma på ETT ENDA tillfälle NÅGONSIN då det varit OK att bitas... Så olika kan det vara...! När sadeln var på plats (jo, en hel del "frågor" då också förståss) och vi tränat på att låta matte lägga tyglarna över halsen och sitta upp UTAN att Lára skulle försöka bitas var det i alla fall dags att ägna oss åt Láras allra bästa gren: ridningen!

Efter att ha "fegat" i frågan ett tag tar jag nu mod till mig och konstaterar: "NU KAN VI SKRITTA PÅ LÅNG TYGEL!!!" Det tog visserligen 13 månader av idog träning - men skam den som ger sig! (Självklart med reservation för att detta enbart gäller utan andra hästar som sällskap.) Och det verkar faktiskt som att Lára börjat lära sig att uppskatta det t o m! (Det var samma sak med Reykur en gång i tiden. Med honom tog det faktiskt flera år innan han lärde sig att sträcka ut halsen och slappna av i skritt. Men sedan var det uppenbart att även han tyckte det var riktigt behagligt!)

Red bort till korsningen vid sjön, där vi haft lite problem med den livsfarliga skylten som talar om att vägarbete pågår på vägen mellan stan och Alviksträsk. När vi mot förmodan än en gång tagit oss förbi den levande visade det sig att de kommit så långt med vägarbetet att vägen nu hade fått ett nytt gruslager. Och det var inte det hemska, vassa gruset med STORA stenar som de alltid lägger på den lilla vägen till Mariebäck, utan ett mycket finare grus som dessutom var hårt packat. Underlaget var m a o som på en riktigt, riktigt bra ovalbana!!!

Ett sådant underlag måste ju utnyttjas på bästa sätt! Så jag fortsatte bort till skoterklubbens stuga för att sedan vända hemåt igen och då samla henne riktigt ordentligt i tölten. Underlaget var verkligen helt super!!! Och när jag red lite sluta i tölten, med böjning i vänstersidan, hittade vi åter den häftiga känslan från Atlikursen!!! Plötsligt var det som att hennes överlinje var alldeles elastisk - som att jag satt på en spänd båge vilken liksom sviktade. Nu var det ett tag sedan jag lyckades hitta tillbaka till den där känslan, så jag blev förståss alldeles euforisk!

Egentligen hade jag bara tänkt rida riktigt samlad tölt som förberedelse för ökat tempo, men ändrade snabbt planen till intervaller med samlad tölt när vi nu åter "fick till det". Och lyckades också flera gånger hitta tillbaka till samma känsla, när jag m h a slutan fick koll på både vänster bog och höger bak.

Min duktiga häst fick sedan sträcka ut överlinjen i trav en lång stund för att verkligen slappna av och sedan kunde hon skritta lika avslappnat på lång tygel som i början av ridpasset. Mycket bättre än så här blir det nog inte!!!