HÄRLIGT gäng på ridtur!

Här ser ni Kristina på Gabriel, Madde på Krummi, Elisabeth på Tildra och Fia på Lukka. Härligt att vi var så många som fick rida tillsammans, trots att vi inte planerat in det i förväg! Men det var nära att ridturen aldrig blev av...

Fia och jag hade bestämt att vi skulle rida ut tillsammans, men när jag körde till stallet VRÄKTE snön verkligen ner. Många gånger såg jag knappt vad som var väg och vad som var plogkant... Och när jag skulle köra isvägen över älven var det ÄNNU värre - allt var bara vitt! Som tur var såg jag i alla fall de röda stolparna längst ut till höger - så jag försökte styra efter dem. På bilens krängningar och ljudet av snö som skrapade underredet (trots att jag har en lite högre bil) förstod jag att det var mycket snö och VÄLDIGT spårigt - men jag kunde som sagt inte se något av detta...

Två gånger var jag på väg att stanna och ringa Fia för att avstyra ridturen - tänk om vi skulle bli påkörda för att någon bilist inte såg oss! (Och Fia berättade sedan att hon tänkt ringa mig i samma ärende... ) Fast jag fortsatte ändå in på Mariebäcksvägen och där såg jag en person som promenerade med reflexväst och som faktiskt syntes riktigt bra. Alltså var det definitivt reflexväst på som skulle gälla för oss också.

Väl i stallet dök även Madde, Elisabeth och Kristina upp - så vi blev ett härligt gäng på fem pers som skulle rida ut! När vi lämnade stallplan hade snöandet lugnat ner sig betydligt och en stund senare upphörde det helt. Vi fick en jättehärlig långtur på 1.5 timme - och till vår glädje slapp vi möta plogbilen!

Det låg någon dm nysnö på marken, så hästarna fick lyfta hovarna lite extra och därmed jobba ordentligt. Underlaget inbjöd egentligen till galopp, men eftersom Krummi var med ville vi inte riskera något utan höll oss till skritt, trav och tölt. Feykir och jag travade mest i o m det tunga underlaget, fast på hemvägen gjorde vi ett kortare "töltförsök" också. Vi red in till Alviksträsk och ända fram till skylten som talar om att allmän väg upphör, innan vi vände hemåt igen. Och hästarna verkade uppskatta sällskapet, precis som vi!

Fast jag har märkt på sistone att om någon annan vallack varit med så vill Feykir vakta Lukka och kan sura mot den andra vallacken ifall han kommer för nära... De tendenserna har jag aldrig märkt av tidigare. Och nu hade Feykir dessutom TVÅ av sina damer med: både Lukka och Tildra, så han markerade mot Gabriel några gånger. Fast inte så tydligt som när "unge-Djarfur" var med. Då red Fia och jag framför - för att agera broms eftersom Djarfur helst ville "tokspringa". Och när Djarfur ändå försökte komma upp jämsides med oss för att springa förbi högg Feykir faktiskt efter honom. Vilket ju var perfekt i just det fallet - för den signalen förstod ju Djarfur precis! Men jag får uppenbarligen börja vara lite uppmärksam på detta, så att det inte blir fel en annan gång...

Både värmen och det tunga underlaget var förståss jobbigt för hästarna - så den sista halvtimmen hem skrittade vi bara. Till att börja med var Feykir då så trött att han (som gått i täten större delen av ridturen) gick längst bak och sackade efter de andra. Men efter 10-15 minuter piggnade han till igen och arbetade sig åter upp i täten. Det intressanta var att trots att han kändes så trött ett tag så valde han att gå ute i djupsnön istället för att följa något av bilspåren. Och när jag försökte styra in honom på ett bilspår så spjärnade han först emot och så snart han fick chansen gick han ut på sidan igen. Till skillnad från t ex Lukka, som självmant valde att följa ett av bilspåren, verkade Feykir inte alls ha någon känsla av att det var lättare att gå där.

Det var fem nöjda ryttare som kom tillbaka till stallet efter denna långtur. Och hästarna verkade också nöjda. Och inte blev det sämre av att de nu fick komma ut i sina hagar igen. Jag kan tänka mig att de var ganska törstiga vid det laget, för de hade verkligen fått svettas i värmen! Antagligen kommer vattenkopparna i hagarna att "gå varma" i eftermiddag!