Frostigt värre!

När man ser Feykirs päls skulle man kunna tro att det var väldigt kallt idag, eftersom han är så full av rimfrost... Men det var bara -9, alltså mer än 20 grader varmare än i lördags, så i jämförelse kändes det nästan ljummet ute. Dock var det dimma - kanske berodde den på den kraftiga temperaturväxlingen? - så det fanns gott om fukt som kunde frysa till i hans päls!

Rimfrosten blir ju absolut mest effektfull på en svart häst!

...och som ni ser finns det en hel del päls på de där benen...!!!

Den här kvällen red vi ut med Fia, Lukka, Madde och Krummi. Jag tränsade med vanligt, tredelat bett, vilket så här i efterhand kanske inte var det idealiska valet för dagen... Vi red längs bilvägen mot Alviksträsk och redan på vägen bortåt signalerade hästarna att läget inte var helt lugnt... Feykir och Lukka hade "handbromsen" i och ville inte gå fram, medan Krummi tyckte det vore en bra idé att dra iväg i full karriär. De som känner Krummi vet att han verkligen inte har någon broms ifall han får chansen, så det är tur att Madde är så duktig och hann vända in honom på liten volt!

Fia och jag galopperar gärna som del av uppvärmningen - men nu antog vi att det inte var någon bra idé utan vi höll oss till trav. När vi vänt hemåt igen började vi med att skritta - vilket Feykir tyckte var oerhört onödigt! Fick därmed ett mycket bra tillfälle att träna samlad skritt, med bakben som tog i ordentligt behövde jag knappt driva, bara göra en massa halvhalter. Det var en riktigt härlig känsla när Feykir "spände bågen" från bakbenen fram genom ryggen och kom upp med bogarna! Samtidigt var han helt lätt i handen - trots att jag alltså red på vanligt bett! HÄRLIGT!!!

Från det läget var det ju sedan perfekt att göra övergång till lååångsam tölt med mycket samling! Till att börja med gick det bra på hemvägen. Men så tyckte Krummi plötsligt att det var lämpligt att briljera med sin levad (han reser sig på bakbenen och kastar sig samtidigt framåt)... än en gång tur att Madde är så skicklig och snabb i reaktionerna! Strax efteråt förvandlades Feykir till järnspett och Fia beskrev en liknande reaktion hos Lukka. Det var ungefär på samma ställe som alla tre hästarna reagerat på vägen bort... Och när vi tittade i samma riktning som hästarna såg vi nu orsaken: trots mörkret kunde man se silhuetten av några älgar vid sidan av vägen snett framför oss!

Vi hade ett snabbt rådslag - vad var lämpligast att göra? Feykir är ju så oerhört rädd för älgar och jag kände att risken var mkt stor att han när som helst skulle göra som han brukar i sådana situationer: fly i panik. Utan "nödbromsbett" skulle jag knappast kunna stoppa honom särskilt snabbt. Och det skulle definitivt räcka för att trigga Krummi att skena hem... något jag inte ville ha på mitt samvete! För säkerhets skull bestämde vi oss för att sitta av och gå istället, vilket brukar få både Feykir och Krummi att "tagga ner". Vi fortsatte hela tiden att prata högt med varandra, för att få älgarna att ge sig av in i skogen igen. Och båda sakerna fungerade: hästarna lugnade ner sig samtidigt som älgarna försvann utom synhåll!

När vi promenerade tillbaka till stallet konstaterade vi att det var riktigt skönt med en kvällspromenad så här ute i skogen! Men det var förståss tack vare snön - hade det varit en mörk höstkväll hade det inte alls varit så här mysigt! Efteråt insåg vi att det antagligen var samma älgar som fått hästarna att reagera även när vi red iväg. Fast då höll de sig väl lite längre ifrån vägen så att bara hästarna märkte att de fanns där, inte vi.

Min rygg orkade föresten med ridningen hur bra som helst! Faktum är att den känns väldigt mycket bättre nu, efter både arbetsdag och ridning, än den gjorde igår efter "bara" en arbetsdag! Och man ska ju aldrig lämna ett vinnande koncept - så jag hoppas det blir ridning med trevligt sällskap i morgon också! (Fast helst utan älgar då...)