Jag antar utmaningen!!!

Jag har fått en utmaning av Sylvia: att tölta i utförsbackar. Feykir har alltid varit så oerhört känslig för minsta lutning utför - då har han direkt hamnat på bogarna och grisepassat, eller i bästa fall blivit rejält passtaktig i tölten. I utförsbacke är det ÄNNU viktigare att jag verkligen sitter på rumpan ordentligt - och med tanke på hur svårt jag har för den "detaljen" förstår ni ju att det är en riktig utmaning!

Att tölta på plan mark är väl ingen sport??!! ;-)

När jag red iväg från stallet idag hörde jag Sylvias ord för mitt inre öra: "Se till att börja aktivera honom DIREKT - så att han inte hinner slöa till!" Så vi sidförde ut från gården (och han var RIKTIGT duktig, behöll eftergiften hela tiden!) och sedan startade jag tölten med lite "piskvift". Han töltade på helt OK och kändes ganska mjuk så jag var nöjd. Ett tag -sedan hörde jag Sylvia för mitt inre öra igen: "Du får inte fastna där på "rälsen" när han just så pass töltar och nöja dig med det. För att få fram den kapacitet som finns måste du lämna komfortzonen - ÄVEN om det innebär att han blir mer spänd initialt. För om du aldrig ställer högre krav kommer ni aldrig vidare!"

OK - det gällde att fokusera på rätt sak först! Inte nöja mig med "just så pass tölt" - visserligen med eftergift - utan kräva tölt med "eeeeeenergi" (som Atli säger) även om vi tappar eftergiften. Den detaljen får vi fixa sedan. Så det blev mera pisk-vift och sedan försökte jag lösa upp spänningarna genom att sidföra några steg fram och tillbaka.

Det var första gången på flera veckor som vi red längs bilvägen - och jag kunde konstatera att det mesta av det nya vassa gruset nu var borta. På de sträckor där det fortfarande fanns kvar red jag längst ute på kanten där underlaget var mjukast, för att minska risken att Feykir skulle göra illa sig.

Vi red mot Avan - där vägen går lite upp och ner hela tiden - och därmed fick vi många tillfällen att anta Sylvias utmaning: att tölta i utförsbackar! (Just p g a backarna brukar jag annars alltid rida åt andra hållet - där vägen är helt plan - när jag vill töltträna. Men nu var det nya tider!) OJ så nyttigt det var för mig - det märktes ju så oerhört tydligt så snart jag inte lyckades sitta ordentligt på rumpan!!! Rider vi på plan väg är jag ju bra på att lura mig själv -men nu hade jag inte en chans! Men de gånger jag verkligen lyckades hålla sitsen så kunde Feykir faktiskt hålla tölten! Och det var ju samtidigt bra för Feykir - för Sylvia sa att tölt i utförsbacke är väldigt lösgörande!

Vi utnyttjade verkligen de små uppförsbackarna också idag - red öppna för vänster skänkel i skritt eller tölt uppför dem. För att ge hans svagare vänster bakben riktig styrketräning.

När vi kom nästan bort till älgtornet red vi in på stigen över hygget för att trava genom skogen upp på höjden. Jag märker att han vill att jag sitter ner på höger bak när jag rider lätt - så nu var jag noga med att INTE göra det - för att vänster bak skulle få jobba maximalt även här.

Uppe på höjden tog vi skrittpaus tillbaka nerför backen - men helt inaktiva var vi ändå inte utan passade på att träna lite samlad skritt. I o m att det är ganska stenigt bitvis red jag inte maximal "Atlikurs-samling" i töltform, utan lite friare. Men förhoppningsvis ändå tillräckligt mycket samling för att Feykir skulle få träna på att balansera upp sig med bakbenen i utförsbacken, istället för att ramla på bogarna. Han har ju blivit MYCKET bättre på detta under åren - men vi har fortfarande en bit kvar!

Tillbaka ute på bilvägen var det dags för ett riktigt elddop: skulle vi klara av att tölta utför en utförsbacke nu direkt när vi ridit en längre sträcka trav och skritt i skogen utan något större krav på samling? Försökte nagla fast rumpan i sadeln - och det kändes verkligen som att jag låg bakåt (så KANSKE satt jag rakt i alla fall?!). Och vi fixade det! Fast i nästa utförsbacke hade jag visst blivit lite för kaxig... för då föll jag framåt igen och det gjorde ju Feykir också... Fick stanna till och börja om - och då gick det bättre igen.

Hann med två sträckor trav också på hemvägen - och nu när vi var ute på den jämna bilvägen vågade jag "tänka tävling" - hålla ihop honom ordentligt, räta på mig och DRIVA fram emot handen. Högerskänkeln fick jobba extra mycket - och när högerbogen "föll på plats" så travade han riktigt trevligt!

Var så nöjd efter dagens ridtur - för jag tyckte vi hade varit riktigt duktiga både Feykir och jag! Dessutom hade det varit så skönt väder: sol och vindstilla! Tack vare hans klippta päls var jag definitivt mer svettig än han! Det känns så bra nu när han gått ner så mycket i vikt att jag kan ge honom rejält med kraftfoder efter ridturerna - bättre belöning kan väl duktiga hästen inte få?!

När Feykir ätit upp och var tillbaka i flocken där han stod och njöt i solskenet, var det dags för mig, Fia, Kristin och Maud att riva sommarhagarna. Det var ju trevligt väder för sådana övningar också! Nästan FÖR varmt... Jag trodde först att jag skulle bli lite frusen eftersom jag blivit så svettig när jag red - men precis som de andra fick jag istället lätta på klädseln ganska snart! Vi var riktigt effektiva - knappt två timmar senare hade vi plockat in alla stolpar och lindat upp all tråd på stora vindor - så att KG kunde köra ut och hämta allt med traktorn.

Medan vi höll på att plocka ner hagarna fick jag ett sms. Det händer inte så ofta - antagligen p g a att jag själv är så dåligt på att skriva sms. Och när det händer brukar det nästan alltid vara från Fia. Men hon var ju med mig nu - så vem kunde det då vara? Mycket nyfiken plockade jag upp telefonen: bara för att besviket konstatera att det var från Folktandvården... En påminnelse om att jag ska dit och laga ett hål i morgon em. GLÄDJEDÖDARE!!!