Hästparkering!

När jag svänger in på grusvägen för att köra de sista kilometrarna till stallet är det alltid med en härlig  lyckokänsla i magen - jag ska få RIDA!!! Inte blir det sämre när det är så vackert som det var idag! Och det var ju inte heller svårt att se att ridunderlaget skulle vara helt PERFEKT!!!

Eftersom Hamingja ska få vila ett par veckor till hade Lára glädjen av att ha mattes hela (nästan) uppmärksamhet! I alla fall hela den uppmärksamhet som räknas - d v s den som innebär ridning! Det började dock inte så bra... klantiga matte lyckades nämligen glömma att knacka bort is och snö ur hovarna innan vi red iväg. (Jo, precis som jag också lyckades med senast - det är väl inte lag på att man bara får göra varje klantig sak EN gång... eller?!!)

När Lára började halka var jag i alla fall denna gång tillräckligt smart för att göra något åt saken. Jag satt av, tog loss ena stiglädret från sadeln och använde stigbygeln till att knacka bort snö och is från hennes hovar så att broddarna skulle nå ner till marken och kunna ge fäste. Som tur var har jag fortfarande metallstigbyglar på hennes sadel - jag tror inte jag hade vågat banka så där med de av composit...!

Med broddarna "i full funktion" kunde vi sedan njuta av det perfekta ridunderlaget!!! Vi började uppvärmningen i tölt med lång hals. Nyttigt inte bara för Lára utan även för matte! (Den enda) nackdelen med så oerhört villiga hästar som Lára och Hamingja är ju att man slutar rida med sina ben - för det går ju alltid framåt ändå. Och slutar man använda benen så blir kvaliteten i ridningen snabbt allt sämre...

Lára kan ju verkligen "gå på autopilot" i alla sina fyra gångarter. En signal med skänkelo ch sits talar om vilken gångart  hon ska välja och sedan behåller hon den gångarten till dess man ber henne sakta ner igen (vilket jag gör genom att vissla). Även om man inte driver något mer utan "bara sitter och åker" kommer hon att behålla den gångart man bett henne om. Skrämmande lätt för ryttaren att fuska alltså...!!! :-O MEN om man ber henne sträcka ut överlinjen och tölta med så låååååång hals som möjligt, då behöver man hålla drivning för att hon ska behålla tölten och inte gå över i trav. Och ev fusk från ryttarens sida avslöjas obönhörligen!

Fortsatte uppvärmingen i galopp och till att börja med blev det väldigt korta galoppintervaller, vilket var helt oavsiktligt från min sida... Jag tyckte nämligen att vi skulle rida höger galopp och Lára tyckte att vänster var mycket bättre... Efter att ha provat galoppfattningar både från trav och skritt utan att vi kunde enas gjorde jag som med Hamingja: galoppfattning ur en halt. "OK - högergalopp är jättebra!!!" tyckte plötsligt Lára! Som belöning för detta fick hon nu galoppera en låååång sträcka - gissa vem som frustade oerhört belåtet??!!

När vi passerat korsningen vid sjön började jag samla henne lite mer i tölten. Och när vi sedan vände hemåt övergick vi till riktig mjölksyraträning: tölt med hög grad av samling. Jag gjorde övergången till tölt från en sluta med böjning i högersidan - ett mycket effektivt sätt att få både samling och lösgjordhet på denna dam! Sluta är verkligen en av hennes paradgrenar! Hon är ju mjuk i kroppen som en gummisnodd och den enda häst jag varit med om att instruktören säger "Försök räta upp henne lite i slutan - hon behöver inte vika ihop sig helt...!!!"

Och eftersom Lára gillar övningen så mycket finns det ju verkligen inga psykiska spänningar i henne heller - så lösgjordheten är maximal! Vilket förstås är en stor fördel att "ta med" till den samlade tölten! Däremot märker man snabbt att samling i tölt är JOBBIGT för henne. All annan ridning blir hon ju bara piggare och piggare av, men direkt man "kräver" ordentlig samling i tölten börjar hon pusta och stånka för att markera hur hårt hon jobbar. Och i o m att hon inte är topptränad för tillfället så märker jag att hon får mjölksyra i musklerna ganska fort.

Alltså rider vi inga längre sträckor på detta sätt - jag vill ju inte pressa henne så att jag skapar spänningar i kroppen av trötthet. Utan korta intervaller, med skrittpauser emellan då hon får sträcka ut överlinjen riktigt ordentligt. Detta är ju något Atli även påpekat när jag successivt samlar Hamingja allt mer i tölten. Att jag aldrig får glömma vilket hårt muskelarbete detta innebär och se till att bygga upp hästen genom korta intervaller som utökas ytterst försiktigt.

Efter denna "urladdning" fick Lára sedan den bästa belöning hon kunde tänka sig: galopp i fri fart genom hela allén upp till kyrkan! MASSOR av bra stretching fick hon då på köpet!

Jag vill alltid lära mina hästar att de ska gå att "parkera" - d v s att jag kan lämna dem på en plats utan att de flyttar sig förrän jag säger till. Det var min första häst - underbare Reykur - som lärde mig hur praktiskt detta är! Han var HELT fenomenal - om jag sa "stilla" så kunde jag t o m lämna honom ute för att gå tillbaka in i stallet och hämta något jag glömt! Lára har jag bara tränat inne i stallet - men det lärde hon sig snabbt! 

När vi kommer tillbaka från en ridtur kan jag ta av sadel och träns och gå med dessa till sadelkammaren, hon står snällt och väntar på stallgången där jag "parkerat" henne. Och där står hon kvar till dess jag ber henne gå in i en box. (Vi har inte fasta boxar till hästarna i Mariebäck, eftersom de normalt aldrig står inne någon längre stund, utan man tar någon som är ledig för tillfället.) Och väl i boxen går hon inte ut förrän jag säger till - även om jag lämnar boxdörren på vid gavel. 

Nyligen imponerade Lára extra mycket, när jag blev avbruten av något när jag skulle ge henne kraftfoder och utan att tänka mig för ställde ifrån mig mathinken utanför boxen. Med boxdörren öppen... Men fastän Lára såg hinken gjorde hon ingen ansats att gå ut ur boxen för att nå den goda maten utan väntade snällt till dess matte kom till insikt och gav henne maten i krubban!

Hamingja fick komma in i stallet en sväng också innan jag åkte hem. Jag provade att massera hennes rygg bakom sadelläget på samma sätt som jag gjorde i måndags - fast utan liniment denna gång. Då försökte hon ju först "krypa undan" från behandlingen innan hon slappnade av och istället började vila vänster bak. Nu såg jag ingen reaktion alls - vilket kändes lovande! Och ÄNNU mer lovande kändes det när jag sedan såg Sylvia trycka REJÄLT på båda sidor av ryggraden och Hamingja mest bara reagerade med lätt förvåning! 

Man kunde bara ana liiite mer reaktion på vänstersidan - där hon reagerade mest senast - så förhoppningsvis var det helt enkelt trötta, spända muskler som nu är på god väg att återhämta sig! Och för säkerhets skull ska hon alltså få fortsätta vila två veckor till - för man tar ju verkligen inga risker med en sådan här pärla!!!