Hur ryttaren håller sig varm i vinterkylan

Superbra vinterridhandskar - som egentligen är längdskidhandskar!

Att klä sig så att man klarar vinterkylan är en hel vetenskap - och att klä sig för vinterridning är på många sätt knepigare än när det gäller andra sorters träning. Om man t ex löptränar på vintern så blir man svettig, men oftast går man in i värmen för att duscha och byta om så snart man sprungit klart. Men när man ridit sig svettig är man däremot ofta kvar ute eller i kalla stallar ett par timmar till innan man kan gå in för att byta till torra kläder. 

När det gäller sport-bh skulle jag säga att ridningen hela året ställer högre krav än vad andra former av träning gör. För de flesta andra former av träning räcker det med att den ger bra stöd och sitter skönt. Men för att fungera bra till ridning behöver den också torka riktigt snabbt - för att inte kyla när man efter ett svettigt ridpass är kvar i stallet några timmar till istället för att direkt gå och duscha. Men detta blir ju dessutom ÄNNU viktigare ju kallare det är ute! 

I vinter har jag äntligen hittat en riktigt bra lösning på detta: en sportbh i 100 % merinoull, vilket värmer även när det är fuktigt. Och som ändå nte kliar ö h t! Jag beställde min från Pierre Roberts hemsida - varifrån jag lånat bilden ovan - och är verkligen jättenöjd! Normalt skulle jag helst köpa en sportbh i butik för att kunna prova - för med felaktig passform fyller den ingen funktion. Men nu hittade jag bara denna på nätet så jag fick chansa - men det blev alltså riktigt lyckat!

Att hålla värmen om fingrarna är inte heller helt lätt som ryttare... Handskarna måste vara varma men samtidigt så smidiga att man får ett bra grepp om tyglarna. Dessutom blir i alla fall jag oftast svettig om händerna när jag tränar hästarna och blöta handskar kyler i slutet av ridpasset... Men jag har en hel del erfarenhet från längdskidåkning från min barndom (bästa kompisens föräldrar var båda OS-medaljörer så vi åkte skidor hela vintrarna). Och antagligen var det delvis dessa erfarenheter som fick mig att inse att längdåkning och ridning faktiskt ställer väldigt likartade krav på handskarna. 

Min bestämda uppfattning är att ridsporten i det allra flesta fall tyvärr ligger hästlängder (!!!) efter de flesta andra sporter när det gäller utveckling av material och utrustning... I alla fall tillverkarna verkar övertygade om att ridkläder främst ska vara snygga - inte praktiska. Och många gånger har jag också hittat de mest funktionella ridkläderna när jag letat bland sådant som främst tillverkats för andra idrotter. (Med undantag för ridbyxor och stövlar/skor.) Alltså var steget inte långt till att inventera utbudet av skidhandskar på en av Luleås största sportaffärer. 

Där hittade jag handskarna på bilden överst i inlägget - från märket Björn Dählie. Och hela förra vintern använde jag knappt några andra - så i år har jag investerat i ett par till. ("Investerat" borde stå inom citationstecken - för de var inte alls särskilt dyra!) På insidan av handen har de ett syntetskinn som ger mycket bra grepp och slitstyrka. Och det är också allt som finns på insidan - medan de har varm och vindtät stoppning på ovansidan av handen. Tack vare detta blir de oerhört smidiga samtidigt som de ändå är tillräckligt varma för att man ska klara i alla fall -20 grader utan att frysa. Och syntetskinnet på insidan av handen andas så bra att man inte behöver vara fuktig om händerna och därmed bli kall i slutet av ridpasset! ALLA RÄTT med andra ord!!! :-)

När det gäller att hålla sig varm om fötterna så fick jag ett jättebra tips när jag för några år sedan var på en föreläsning med Ola Skinnarmo som bl a berättade om sin expedition då han blev förste svensk till Sydpoolen. Den vanligaste frågan han brukade få av folk var hur han klädde sig för att klara -52 grader eller ännu kallare. På fötterna gjorde han så här: först en tunn syntetsocka, utan på denna en tät plastpåse och sedan en tjock ullsocka. 

Jag tyckte verkligen det lät helt galet med en tät plastpåse... men insåg ju samtidigt att han antagligen visste vad han pratade om! Påsens funktion i sammanhanget skulle vara att mycket effektivt behålla värmen kvar i foten så att den inte förloras ut genom strumpor och skor. Självklart kunde jag inte låta bli att testa detta - och det har funkat alldeles utmärkt i fem vintrar nu (eller är det ännu fler?!) 

Ganska snart upptäckte jag också en annan fördel med denna metod - att skorna inte blir fuktiga inifrån. I Josefshallen, där vi klär om och förvarar våra ridkläder, är det nämligen inte tillräckligt varmt vintertid för att ett par fuktiga skor ska hinna torka från en dag till nästa. Men med plastpåse på foten håller skons foder sig torrt även under ett svettigt ridpass!

Nyligen har jag också sett flera inlägg på Fb om folk som testat att ha en tunn latexhandske under andra handskar för att hålla värmen när det är riktigt kallt. Detta har jag ännu inte provat själv - men det är ju precis samma princip så jag utgår ifrån att det är lika effektivt. 

Jag har föresten ett par batteridrivna värmesulor också - en billig variant från Kjell & Co där man fäster batterierna på stövelskaften och på detta fäste även kan slå av och på samt justera värmen i två steg. (Det finns även varianter man styr med fjärrkontroll, men dessa är betydligt dyrare.) Jag fick prova mig fram lite men sedan kom jag på hur jag skulle använda sulorna! Eftersom det är så pass kallt i Josefshallen är både ridkläderna och skorna väldigt kalla när man tar dem på sig - och då är det suveränt skönt att direkt slå på värmesulorna och snabbt få skorna uppvärmda istället för fötterna nedkylda! 

När skorna väl är varma slår jag av värmen igen - annars upplever jag att det blir FÖR varmt. Och väntar med att slå på den igen till alldeles i slutet av ridpasset, när vi skrittar sista biten hem. Så hinner jag aldrig bli kall innan jag är tillbaka i stallet. Helt perfekt!!! Så nu är det bara att ge sig ut och njuta av vinterns fantastiska ridunderlag!!!