Don´t try this at home...

Är det bara jag, eller sitter sadeln lite snett?!!

Idag har jag lyckats slå ett HELT onödigt rekord... TVÅ ofrivilliga "avsättningar" under samma ridpass... don´t try this at home...!!! Jag hade planerat att låta Hamingja mjuka upp kroppen med massor av galoppintervaller i skogen, eftersom jag antog att hon kunde vara lite stel efter den senaste tidens ganska intensiva töltträning. Och jag verkade ha rätt i det antagandet för till att börja med var hon ganska ovillig att korsa med vänster bak och t o m sparkade efter pisken ett par gånger. 

Men under vår travuppvärmning längs vägen kändes hon sedan jämn och fin - så jag blev övertygad om att hon inte hade ont någonstans utan bara var stel i musklerna. Vi svängde in vid gamla soptippen och red ett par galoppintervaller uppför den första lilla backen innan vi sedan fortsatte förbi soptippen längs vägen in i skogen för att fortsätta galoppintervallerna där. 

I början finns det två ställen där det rinner vatten över skogsvägen och där det delvis var öppet vatten fortfarande. Min lilla fröken tycker ju INTE om att bli blöt om hovarna, så det krävdes MASSOR av övertalning innan vi tillslut passerat båda dessa otäcka ställen. Och bara en liten stund senare lyckades jag göra min första "avsittning" för dagen - eller ska man kalla det "avskalning" kanske?!!

Snön hade fått ett mindre träd att falla tvärs över skogsvägen och jag såg ju att det inte skulle finnas plats för både Hamingja och mig att passera under trädet. Men jag tänkte i min enfald att jag skulle försöka dra loss trädkronan ur snön, för då brukar de resa sig lite mer igen. Jag red fram tillräckligt nära för att jag skulle få tag runt stammen från min plats i sadeln, men hur jag än ryckte till satt kronan lika hårt fast i snön...

Just då bestämde sig Hamingja för att hon minsann stått stilla och väntat tillräckligt länge så hon fortsatte helt resolut framåt, under trädstammen - varpå matte "skalades" ur sadeln, gled bakåt över Hamis bakdel och landade på fötterna bakom henne..! Några meter längre fram stannade Hamingja, vände på huvudet och tittade förvånat efter var matte tagit vägen?!! 

Vid det här laget hade jag kommit fram till att underlaget ändå inte var tillräckligt bra för våra galoppintervaller, så jag hämtade Hamingja och ledde henne tillbaka under trädstammen innan jag satt upp igen och började skritta hemåt. Nu blev vi ju tvungna att passera de otäcka, blöta ställena en gång till - men eftersom vi redan vågat oss på det en gång tänkte jag att det inte borde bli något större problem.

Det blev det väl inte heller, förutom att Haminjga denna gång valde att hoppa över dem. Och vid det andra tillfället gjorde hon ett JÄTTEHOPP snett till höger över vattnet. Hoppet fick sadeln att åka fram ordentligt, så att sadelgjorden blev lös - och därmed gjorde också det sneda hoppet att sadeln gled en rejäl bit åt höger. Den satt så långt till höger att mina försök att trampa den tillbaka var helt lönlösa - istället gled den bara mer och mer åt sidan... Lika lönlösa var mina försök att bromsa Hamingja - hon tyckte förstås att det var väldigt obehagligt med den glidande sadeln så hon sprang istället bara fortare och fortare...

Tillslut insåg jag att sadeln snart kunde snurra runt helt och hamna under hennes mage - och då ville jag INTE "hänga med" och riskera att få en spark av hennes hovar... Så det "minst onda" måste ändå vara att släppa taget och låta mig falla av... "Tur att det är snö!!!" hann jag tänka, men landningen blev ändå ganska hård p g a skaren. "Tur att jag har en av marknadens säkraste hjälmar!!!" tänkte jag sedan när jag landade på rygg och bakhuvudet dunsade i marken. 

När sadeln nu slutat glida så där obehagligt lyssnade Hamingja på mina visslingar och stannade snällt en bit längre fram. För andra gången denna dag vände hon på huvudet och såg förvånat på mig: "Var tog du vägen???!!!" När sadeln åter placerats på sin rätta plats fortsatte vi hemåt. Men för att få en bra känsla som avslutning på ridpasset passade vi på att rida fler galoppintervaller i den första lilla backen längs "soptippsvägen". 

Vi red både vänster och höger galopp - och det var riktigt, riktigt fina, runda galoppsprång med bibehållen lösgjordhet och mkt trevlig form!!! Sedan avslutade vi med lite kravlös tölt med lång hals längs bilvägen hem. Nu ska Hamingja få minst en vilodag - för det tror jag hon behöver. Och det lär nog jag också behöva! Jag har bara lite, lite ont i huvudet och nacken nu, men man brukar ju kunna bli ganska rejält "mörbultad" i hela kroppen av att alla muskler spänt sig i fallet. 

Hjälmen har förstås gjort sitt också - och det var ju som sagt tur att det är en av marknadens allra säkraste hjälmar! För ett par år sedan gjorde Folksam ett stort test som visade att EU:s säkerhetsmärkning av ridhjälmar är helt undermålig... Efter det håller nu en helt ny säkerhetsstandard på att tas fram. Redan efter min och Hamingjas "kullerbytta" för ett drygt år sedan när jag fick hjärnskakning (med vad som visade sig vara en undermålig hjälm...) såg jag till att köpa en av marknadens säkraste hjälmar. En hjälm som uppfyllt oerhört mycket högre säkerhetskrav än EU:s säkerhetsmärkning. 

Den gången hade jag så bråttom med att få tag i en ny hjälm att jag köpte en brun, då det var den enda i rätt storlek som fanns att köpa här lokalt. Och jag ville verkligen inte riskera att få klartecken att börja rida igen utan att ha fått tag på en ny, riktigt säker hjälm. Fast jag vet att jag helt enkelt inte trivs i brunt... Brukar säga att det bara är bruna hästar jag passar i! När jag efter ett par månader fick möjlighet att köpa även en svart av samma märke tog fåfängan överhanden och jag köpte den också. 

Så den här gången behöver jag inte stå utan riktigt bra ridhjälm när nu min snygga, svarta gjort sitt och måste kasseras. Det är bara att åter låta säkerheten få före fåfängan och återgå till den bruna - som ju i alla fall matchar Hamingja väldigt fint!