Fyra timmar ren terapi!!!

I ett STRÅLANDE höstväder har jag idag fått fyra timmar ren terapi - och terapeuterna hette förståss Lára och Hamingja!!! Forskning har faktiskt visat att kronisk smärta kan lindras genom att man gör sådant som man tycker om! Endel av de smärtsignaler som inte kan lindras på annat sätt kan faktiskt hindras att nå fram till hjärnan när man gör något som man blir glad av! Och här handlade det alltså om totalt ca 650 kg smärtlindring!!!

Jag hade morgonfodringen idag och eftersom jag sovit dåligt hela veckan kändes det lite gruvsamt... men när jag bänt upp kroppen ur sängen och upptäckte att solen sken kände jag en sådan lyckokänsla: "Jag får åka till hästarna!!!" Och när hästarna såg mig dyka upp var den känslan definitivt ömsesidig - man är ju aldrig så välkommen som när man kommer med MAT!!!

Först tänkte jag bara låta Hamingja äta en första minifrukost medan jag borstade och sadlade, för att sedan låta henne äta resten inne i en box medan jag red Lára. Men så kom jag på att jag faktiskt lovat Malin att få rida Lára idag...! The Queen hade ju garanterat inte haft något emot två ridturer, något så ROLIGT som ridning kan hon ju aldrig få för mycket av!!! Men för min del var det ju ändå bättre att spara på krafterna.

Istället gick jag upp till Josefshallen och töjde bland mina ridkläder medan hästarna åt frukosten. Egentligen hade jag bara tänkt leta fram mina SUPERSKÖNA mamelucker från Ullmax och lite andra varmare kläder som börjar behövas nu (även om det just idag var en av de skönaste dagarna "den här sommaren".) Men när jag väl börjat blev jag så inspirerad att jag både rensade ut sommarridkläder som skulle tvättas och läggas undan för vintern samt gick igenom handskar, underställ och annat så att jag vet vad jag har när det blir kallare.

När jag sedan hämtade Hamingja i hagen stod hon och "sov frukost" i solen - det var nästan så hon såg lite yrvaken ut! Hon visade sedan VÄLDIGT tydligt att hon hade velat rida upp bakom bommen - hon har verkligen gillat all terrängridning vi ägnat oss åt där i sommar! Men med pågående älgjakt vågade jag inte, utan det fick bli bilvägen istället.

Eftersom Sylvia bara låter mig rida lite "på nåder" just nu och främst då på ridbanan hade jag inte tänkt försöka mig på något mer krävande töltarbete nu när jag ändå dristade mig till att rida ut. Tänkte bara använda tölt med lång hals som uppvärmning och nedvarvning för att i övrigt fokusera påskritt, trav och galopp. Men Hamingja såg ett tillfälle att återfalla till "Jag är JÄTTERÄDD så ställ INGA krav på mig-fånerier"... Det blev många "kast med liten ryttare" men samtidigt också intensivträning av "böj halsen och DRIV till dess hon skärper sig" så att min reaktion nästan kom reflexmässigt tillslut.

På detta sätt hann vi avverka hela vägen bort till "världens ände" (korsningen vid sjön) innan vi var klara med "uppvärmningstölten". Men sedan blev det skritt, trav och galopp! I skritten ägnade vi oss något GRYMT svårt. Äsch, tänker ni kanske, hur svårt kan det vara med skritt?! Men då säger jag: "Skritt UTAN att titta åt vänster och UTAN att hamna på vänster sida av vägen" - ja, där ser ni vad jag (eller i alla fall Hamingja) menar! Vi hann med flera långa sådana skrittsträckor idag som samtidigt innebar nyttig träning av skritt med tygelkontakt.

Så här års oroar man sig ju alltid för jägarna och att man ska råka hamna i vägen för någon av deras kulor... men idag var det faktiskt bärplockarna som ställde till med problemen...! När vi passerat skoterklubben tänkte jag att vi skulle galoppera uppför backen och sedan vända hemåt igen. Hamingja gjorde också en JÄTTEFIN fattning av vänstergaloppen - som hon har lite svårare för. Men knappt halvvägs upp i galoppbacken stod en bil parkerad vid sidan av vägen - omgiven av vad som skulle visa sig vara ett gäng bärplockare. Och när lilla fröken upptäckte denna GRAVA avvikelse från det normala drog hon förstås i handbromsen...

Nåja, det är ju halva backen kvar, tänkte jag när vi passerat (och en av oss stirrat ut dem). En ny bil blev precis synlig uppe på backens krön och jag tänkte bara låta den passera innan vi skulle göra en ny galoppfattning. Men istället för att passera svänger bilen in till vägkanten och stannar ungefär mitt på vad som är kvar av galoppbacken... Jag försökte ändå hälsa vänligt när vi skrittade förbi det gäng som klivit ur bilen med stora hinkar och bärplockare i högsta hugg...

För att inte låta dessa allemansrättsutnyttjande landsmän förstöra allt för mycket för oss fortsatte vi ytterligare en sträcka längs vägen, till nästa uppförsbacke så att vi tillslut skulle få "galoppera ifred". Och nu blev det den lååååånga vänstergalopp som Hamingja behövde! Vid det här laget hade vi kommit längre bort längs vägen än någonsin tidigare. Och med tanke på hur länge sedan det var vi passerade "världens ände" måste vi vara i yttre rymden vi det här laget!

Jag börjar ju alltid hemvägen med att skritta på så långa tyglar som Hamingjas sinnesstämning tillåter. Eftersom det hela tiden handlar om att tänja gränserna för vad hon vågar och det tenderar att bli mer spännande ju längre ut i "det okända" vi tar oss har jag varit oerhört noga med att aldrig trigga hennes starka flyktinstinkt i onödan när vi "äntligen" vänder hemåt igen.

Men trots "bärplockarincidenterna" kändes hon riktigt avslappnad när vi åter skrittade hemåt. Så avslappnad att jag efter en stund faktiskt vågade mig på en galopp även på hemvägen! En trevlig "bieffekt" av att Sylvia tränat henne på slutet är att övergångarna till trav fungerar så mycket bättre nu - även på rakt spår! Och t o m nu, när vi var på hemväg, hade hon tid att välja trav istället för tölt! Och VILKEN TRAV sedan - det var värsta, grymma tävlingstraven!!!

Istället för att bara rida några steg trav som förberedelse för galoppfattningen passade jag på att njuta av det ENORMA "trycket" från hennes bakben när hon med en fantastiskt fin bärighet nästan skickade mig ur sadeln i varje steg! Hade det inte varit för att det är så GRYMT jobbigt att rida den där traven så hade jag nog travat fortfarande!!! Men tillslut blev jag ändå "tvungen" att fatta galopp för att få övergå till en mer lättriden gångart!

Jag hade garderat mig lite genom att lägga "hemåtgaloppen" innan vi åter skulle passera de där suspekta "bärplockarbilarna" - tänkte att om jag tappade kontrollen över henne så skulle hon nog självmant sakta in när hon skulle passera dem. Men någon sådan "nödbroms" behövde aldrig utnyttjas utan överst i backen saktade hon snällt av när jag visslade - på trevligt "Lára-manér"!

Besöket i "yttre rymden" verkade ha gjort gott för lilla frökens självförtroende! För när vi nästan var hemma igen var vi tvungna att passera en grävskopa som stod i diket mitt emot jaktstugan och lastade jord på en lastbil. Det brukar INTE vara någon grävskopa där... men ändå nöjde sig Hamingja med att titta lite extra på den när vi skrittade förbi! Duktiga tjejen!!!

Vid det laget hade Litlamin börjat höra ljudet från Hamingjas hovar, så hennes längtansfulla gnäggningar följde oss sedan den sista biten hem. Och jag konstaterade att det tar drygt 1,5 timme att rida till yttre rymden och tillbaka - om man både galopperar, rider "Hamingjatrav" och tar långa skrittpauser där emellan.