Fin, finare, Hamingja!

"Most stylish" i croco-präglad grimma och "Burberry-rutigt" täcke!

När SMHI gick ut med en klass 2-varning om uppemot 90 mm regn i Luleå och Räddningstjänsten förberedde pumpar och annan utrustning så laddade vi för ny Atlikurs! Vi är väl inte gjorda av socker heller?! Och instruktören är ju dessutom från Island och därmed van vid både ett och annat väder! Men för säkerhets skull hade Sylvia ordnat ett "tälttak" - sådana som man brukar se över utomhusmontrar på mässor - under vilket Atli kunde söka skydd för de värsta skyfallen. Jag trodde nog att Hamingja skulle reagera lite på denna konstiga tingest som plötsligt stod mitt för ena långsidan på ridbanan - men inte minsta reaktion från fröken... det märks på MÅNGA sätt att Sylvia tränat henne den senaste tiden!!!

Atli började som vanligt med att fråga hur det gått för oss sedan sist och jag berättade som det var: att jag främst ägnat sommaren till att lära känna min häst och bygga muskler och kondition, genom att rida väldigt mycket ute i terrängen. Samt att vi tränat på obehagliga saker som att vada i djupt vatten, för att hon skulle börja få mer förtroende både för sig själv och för mig. Att jag tycker att det vi gjort fungerat bra och gett resultat, men att Sylvia konstaterat att annat (som längd på steg och hals/överlinje) blivit lidande och därför tagit över Hamingjas träning för att "rädda vad som räddas kunde" nu inför kursen.

"OK, sa Atli, du har haft roligt tillsammans med din häst och det ska man ha! Men nu behöver hon alltså komma tillbaka till ordentligt arbete!" För att direkt få fokus på den långa halsen vi eftersträvar fick jag börja redan från stillastående med att böja och ge signal nedåt för att sedan direkt ge fria tyglar så snart hon börjar sänka huvudet. "Och glöm inte yttertygeln när du ger henne signalen om att sänka huvudet!!!"

Fick sedan göra samma sak först i skritt och sedan trav - medan Atli påpekade att jag alltid ska stämma av att hon verkligen är "ärlig" i det hon gör. D v s när hon länger halsen ska jag då och då kunna ge STOR eftergift på tyglarna utan att hon kortar upp sig igen. Samt att jag inte får glömma yttertygeln - för att hon inte bara ska sänka huvudet utan verkligen sträcka ut och aktivera överlinjen behöver jag ge signal med båda tyglarna inte bara böja m h a innertygeln.

Vi fortsatte att jobba på samma sätt i tölten, först på volt och sedan ute på spåret och Hamingja kändes hela tiden mjuk och följsam. Hittills hade hela lektionen känts som en MKT nyttig repetition - lite "var var vi någonstans?!" - och så fortsatte den också när jag först fick göra halt m h a sätet, rida fram några steg, ny halt o s v för att sedan övergå till att "rida på samma sätt fast i samlad skritt" följt av övergång till tölt. 

Först jobbade vi med detta i högervarvet och när vi sedan bytte till vänster varv lyckades jag först få till riktigt trevlig samlad skritt följt av en riktigt, riktigt bra övergång till trevligt samlad men samtidigt avslappnad tölt! Men ganska snart började tölten tappa i kvalitet - och det är väl där jag befinner mig i utbildningsstegen (precis som Atli konstaterade i våras) att jag måste lära mig bibehålla kvaliteten i tölten genom att "tänka halt-rygga-gå fram" när jag rider tölt! 

När vi varvat ner i tölt och trav konstaterade Atli att det varit ett riktigt bra ridpass - och det tyckte verkligen jag också! Hamingja hade känts lyhörd och harmonisk och jag hade fått en mycket bra repetition/avstämning av de grunder i ridningen som måste finnas på plats för att man ska kunna fortsätta utvecklas. Samt en mycket tydlig känsla om vad det är jag behöver träna vidare på nu. Efter allt regnande må jag ha sett ut som en dränkt katt när jag återvände in i stallet - men det var i alla fall en OERHÖRT nöjd dränkt katt!!!

Hamingja var också både svettig och regnblöt, men hon fick stå inne och torka medan vi väntade på hovslagaren. Hon kan bli lite otålig och därmed börja stöka lite när hon skos, men dagens upplägg med ridlektion innan skoningen visade sig vara perfekt! Lilla fröken stod stilla som ett ljus - och jag fick gång på gång bita mig i tungan för att inte påpeka detta... jag ville inte riskera att hon började stöka bara för att jag sagt att hon stod så stilla...! När hovslagaren avslutat den sista hoven visade det sig att han tänkt precis som jag - men inte heller vågat säga något. "Vad har ni gett henne - Valium?!" undrade han.

När duktiga hästen skulle få gå ut i hagen igen var det dags att inviga hennes nya täcke i "Burberry-rutigt". "Nästan FÖR fint att använda...!!!" konstaterade matte som SNABBT tänkte gå iväg när jag släppt ut henne i hagen för att inte behöva se när hon rullade sig i leran... Täcket har föresten inte bara mitt favoritmönster, det sitter dessutom oerhört bra på henne - även över bogarna! Man hade nästan kunnat tro att det var skräddarsytt!